Långt från min far är, åtminstone på ytan, en helt annan berättelse. Nina lever mitt i 2000-talet, hon är ingen drottning, hon har inget att offra, hon tänker inte ens på sig själv som afrikan; som barn till en västutbildad ivoriansk läkare och en rebellisk fransyska har hon aldrig ens lärt sig sin släkts språk utan klarar sig fint med kolonialistspråket franska, hon har en framgångsrik karriär i Paris … och så en dag dör hennes far därhemma i byn, och hon måste återvända till ett korrumperat land mitt i ett inbördeskrig för att i egenskap av äkta barn anordna en traditionell begravning.

”Äkta” barn eftersom det snart visar sig att den familjen hon trodde hon hade – mamma, pappa, syster, löst definierade släktingar i kanten – inte alls stämmer med hur de ser på saken. Och den roll hennes far hade i hennes liv var ju inte alls den han var gentemot alla andra, precis som den barndom hon minns att hon hade inte alls var den som andra såg henne som. Så vem är hon då, och vilka är de andra i hennes liv? 2000-talets Elfenbenskusten är ju ett modernt land, precis som hennes far var en modern människa, en medlem av den där första postkoloniala generationen som skulle bygga det där nya Afrika; här finns e-post och mobiltäckning, hon springer ihop med gamla bekanta och sitter och diskuterar konst över ett glas vin, exilboende familjemedlemmar kan flyga in med kort varsel och hämtas i bil på den luftkonditionerade flygplatsen. Det är nästan som hemma … äh, Paris. Men är det verkligen så enkelt? Samtidigt är traditionerna fortfarande där, lojaliteterna fortfarande på familjenivå, vapnen och mutorna överallt …

För att återgå till ditt problem ska du veta att var och en av oss har sin egen väg att gå. Vänd dig gärna till andra, men gör som i flygplanet när det tappar höjd. Glöm inte att sätta på dig syrgasmasken själv innan du hjälper andra.

Tadjo är poet också, och det märks i hur hon skriver; solen lyser ogenerat, hennes mors piano hörs fortfarande i det länge övergivna musikrummet, hon vill väva in gott om underströmmar i en kort roman som mest består av Ninas sökande efter vem hennes far egentligen var, i hans papper, i hans nedskrivna minnen, i hans oäkta barn, i hans kollegor och fiender … Det blir en roman om svårigheten att ställa det förflutna till svars, att vänta sig tydliga svar. Och därmed också tyvärr en lite platt roman när den efter bara 170 sidor rinner ut i en handfull jord. Det finns stora frågor att ställa i den nya afrikanska litteraturen, inte minst i det att så många av dess ungdom och dess författare kommit att leva i förskingringen. Vem är Nina? Vem är hennes far? Vartåt går vägen härifrån? Långt från min far gräver tyvärr sällan djupt nog eller höjer blicken tillräckligt för att vi ska komma något närmare. Det förblir en ganska välskriven familjeberättelse i det mindre formatet, men det kunde blivit mer.

Similar Posts:

• En brutal och verklig saga
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet
• Mäktigt om omvälvande tid
• Nedslag i konflikt

När de anlände i april 2005 var förväntningarna höga. FN-resolutionen var vagt formulerad, men parterna, Afrikanska unionen och FN, var ändå optimistiska. Val skulle hållas och en försoningsregering skulle styra landet. Istället fortsatte oroligheter och stridigheter, och FN-styrkorna hade svårt att upprätthålla en fred som inte fanns. Först 2010 kunde val hållas, och oppositionsledaren Alassane Outtara valdes till president. Den sittande presidenten Laurent Gbagbo vägrade dock att lämna ifrån sig makten och nya oroligheter blossade upp. I april 2011 lämnade så Gbagbo äntligen ifrån sig presidentposten, efter att ha gripits av franska styrkor i sitt residens.

Makarna Schori gör nedslag och ger ögonblicksbilder av situationen dels under deras tid där, och dels som det såg ut i början av 2011. De ger också en historisk och politisk bakgrund till inbördeskriget och till maktkampen mellan de olika fraktionerna. De ger också en bild av sina respektive arbetssituationer, där Pierre träffade FN-representanter, grannländernas regeringar osv under de villkor som gäller för FN:s högste representant i landet. Maud hade fördelen av att kunna resa runt mer obehindrat med sina medarbetare och träffa ivorianer ute i byarna och städerna.

Båda slogs av den bristande medvetenheten kring genusfrågor, och av hur lite av de policys och regler som beslutas av FN faktiskt implementeras av FN-organisationen ute på fältet.

Boken innehåller väl underbyggda analyser av situationen i Elfenbenskusten likväl som kritik av FN-hierarkin, skriven med ett inifrån-perspektiv som är befriande klarsynt. Det är bitvis skarp kritik som riktas mot delar av världsorganisationen, men även mot Afrikanska unionen. Styrkan ligger i där- och då-perspektivet och i författarnas engagemang i saken. Svagheten ligger i dispositionen, som påminner för mycket om en akademisk uppsats, och i den bristande korrekturläsningen. Det känns som att förlaget haft bråttom bråttom med att få ut boken medan ämnet fortfarande var aktuellt, och att detta tyvärr gjort att man gjort avkall på korrektur och kanske även på annat redigeringsarbete. Faktafel som felaktiga årtal och annat som ofullständiga och obegripliga meningar kan hända, men här händer det på lite för många ställen i proportion till bokens 127 sidor för att det ska kunna bero på något annat än slarv i korrekturen. Tråkigt, och respektlöst mot både författare och läsare.

Similar Posts:

• Dags att deklarera!
• Ett nytt sätt att leva?
• Stenhårt och tungt om samtida svensk politik
• Världens mest spännande organisation?
• Et voit rien

I åtta olika prosastycken gör Tadjo tolkningar av hur det egentligen kan ha gått till. En större berättelse om makt, sorg och förpliktelser ritas upp. Inte ett sökande efter sanningen, men ett sökande efter alternativ. Under tiden förflyttas jag in i en sagovärld med vackra, aningen högtidliga beskrivningar, för att plötsligt och brutalt kastas ut i slavskeppens verklighet, och tillbaka in i sagan igen.

Det här är ingen tung roman på 500 sidor. Det här är en liten tunn bok i grönt på knappt hundra blad. Alltså: jag måste läsa långsammare. Jag måste läsa igen. Jag borde läsa på. Afrikansk litteratur är något jag bara har nosat på, afrikansk kultur likaså. Men jag kan inte göra annat än att läsa med mina västerlandsglasögon. För moderskapets mystik känner jag igen. Liksom kvinnans lott i livet. Så här skrivs det:

Efter att ha varit föremål för skämt väckte Pokou nu rädsla. Att bryta livscykeln. Fanns det någon större förbannelse för en kvinna?

Drottning Pokou lever nämligen länge utan barn. Hon ber till gudarna. Men när inget händer, accepterar hon situationen och hennes kropp förändras. Den blir muskulös, fyrkantig och har ingen skymt av en kvinnas mjuka, runda former. Hon är listig och hårdhudad, imponerar på männen med planer att vinna över fienden i kriget.

Men så anländer en officer och en gentleman. Han tycker om hennes former, han ser vem hon verkligen är. Jo, man kan sucka. Man kan tänka, åh, så Julia Roberts. Och man kan bestämma sig för att det inte gör något. Legenden rymmer så många ingångar att den simpla ytan inte spelar någon roll.

Och det gör att jag inte riktigt kan greppa Drottning Pokou. Concerto för ett offer. Jag funderar jättemycket på den, men mitt huvud är så fyllt av bilder, olika känslor och scenarion. Den lilla boken ligger på skrivbordet, i väskan, bredvid sängen. Pockar på min uppmärksamhet och viskar: läs mig nu då. En gång till, så kommer du förstå, även den sista berättelsen om fågelpojken.

Jag viskar tillbaka: ja, om en liten stund. Då ska jag förstå. Om det är nödvändigt.

Similar Posts:

• Et voit rien
• Stick!
• Nya vägar
• Mellanförskapets mästarinna
• I morgon, och i morgon, och i morgon släpar sig sakta fram