Svunna tider växlar mellan 1968 (när Damian och berättaren lärde känna varandra) och nutid (när berättaren sitter och dricker te med diverse kvinnor han brukade umgås med, i hopp om att de ska avslöja att deras barn egentligen är Damians arvingar). Det är krystat, men framförallt är det tråkigt. Det antyds hela tiden någon middag eller fest där allt gick fruktansvärt fel, och som ledde till att Damian och berättaren började avsky varandra. En social katastrof med fruktansvärda följder utlovas, men jag kan bespara er tid genom att avslöja att det som händer enklast kan beskrivas som ”lite obekvämt”.

Kanske kan Svunna tider egentligen sammanfattas med orden ”det var bättre förr”. Fellowes kommer genom hela boken ständigt av sig från berättandet för att istället hålla långa utläggningar om varför det var bättre förr. Folk söp, men de söp inte utomhus. Folk hade vett att inte prata om sin homosexualitet offentligt. Ungdomar lyssnade på sina föräldrar. Överklassen kunde bo på sina gods. Klass var viktigare än pengar. Kungafamiljen betydde något. Liberaler var inte lika liberala. Kvinnor höll inte på med plastikkirurgi.

Fellowes släpper ifrån sig visdomar som:

Plastikkirurgin är mycket bättre idag än för fyrtio år sedan, men likväl är det ett ironiskt och högt pris att betala, eftersom det för de flesta män är den ultimata avtändningen. Vetskapen om att en kvinna har låtit skära i sig gör att man har noll intresse av att se henne utan kläder. Kvinnor som opererar sig förlorar sin sexuella makt över män.

Berättaren klankar konsekvent ner på kvinnors utseende, ibland i bisarrt närgående detalj. Några få kvinnor är vackra, men då har de vansinnigt tråkiga eller obegåvade män, för fruntimmer vet ju inte sitt eget bästa.

Jag vet inte vilken värld Fellowes lever i, men den verkar ha många höga hästar att sitta på.

Svunna tider drivs långsamt, långsamt framåt av löftet om en ödesdiger kväll (som ingen kan prata om rakt ut, utan istället bara benämner som ”den där kvällen”) och hoppet om att vi snart får reda på vem som bar Damians oäkting. Det tog mig två månader att ta mig igenom Svunna tider, och när jag väl kom till upplösningen brydde jag mig inte längre. Hur någon som är så bra på att måla upp levande miljöer, intrikata sociala spel, och fascinerande karaktärer kunde producera något så totalt själlöst som Svunna tider är obegripligt för mig.

Similar Posts:

• Om det fina folkets kalla händer
• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• En dag att minnas
• Perfekt sommarläsning för Downton-fans
• En litterär axelryckning

Romanen Mödrarnas söndag har till det yttre likheter med tv-serien Downton Abbey som lockade så många tittare. Tidsepoken. En slottsbyggnad. Herrskap och tjänstefolk.

Men författaren Graham Swift har valt bort kollektivet och i stället fokuserat på tjänsteflickan Jane Fairchild. Den dagen då alla hennes arbetskamrater åker hem till sina mammor väljer hon att göra något helt annat.

Dagen är vikt för ett möte med Janes älskare. Han har just rest sig upp ur sängen för att ta fram cigarrettetuiet. Jane ligger kvar och ser på när han tänder två cigarretter och tar emot den ena. Strax måste mannen klä på sig för att infinna sig vid ett annat möte. Ute är en osedvanligt varm dag i mars.

Och romanens huvudperson tänker. Stolthet och livsglädje fyller hennes tankar. Däremot ger hon ingen plats åt det romantiska och hon bygger sig inga luftslott. Jane har för länge sedan registrerat sitt England där hon lever. Det är ett klassamhälle. Punkt.

Den största delen av romanen kretsar kring denna söndag när tjänstefolket har ledigt. Och det är en dag på 1920-talet. Och ja, något händer den där dagen som förhöjer livskänslan. Tragiska händelser har ofta en sådan inverkan – nämligen att pulsen går snabbare och färgerna lyser starkare – för den som klarat sig.

Men författaren har också tillgång till framtiden. Jag inser lite längre fram i romanen att det är tankarna hos den äldre Jane jag läser. På ett omärkligt vis har jag bara följt med utan att stöta på några hinder.

Den äldre Jane har gjort en klassresa. Inte genom att gifta sig med någon smartare, rikare eller ädlare man. Hon har av egen kraft och eget intellekt funnit ett sätt att försörja sig som även medför status. Att läsa detta väcker enorm glädje i mig.

1920-talet är ett decennium som fortfarande märker av den skada som första världskriget medförde. England klarade sig bland segrarna, men detaljer i romanen påminner om de många familjer som förlorade söner. Skyttegravarnas offer är oräkneliga. Romanens huvudperson har både ögon och öron som registrerar det dolda lidandet.

Författaren lyckas få mig att tro att jag träffat Jane Fairchild i verkligheten. Kanske är Jane återfödd i min väninna X? Eller i före detta arbetskamraten Y som nu är 78 år? Så går associationerna i mötet med Mödrarnas söndag. Värme och sensualitet – passa på medan du kan. Jag tror att romanens huvudfigur ville berätta om livet just på det viset.

Och de hade aldrig, under alla sina år av – vad skulle man kalla det? Intimitet? Frihet med varandra? – varit så här nakna.
Låt ditt öga njuta, vågade hon sig på att tänka, likt en insmugglad skönhet. Var hon en skönhet? Hon hade röda knogar och spruckna naglar som alla av hennes sort. Hennes hår måste ha varit ett enda trassel. Det smetade mot pannan. Ändå hade hon känt något av hans överlägsna skamlöshet – som om han var en tjänare som bar fram en cigarrett till henne.

Similar Posts:

• Perfekt sommarläsning för Downton-fans
• De jobbade ihop en sommar
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Drömmen om Utopia
• Om det fina folkets kalla händer

Edith Lavery är en medelklasskvinna som sedan barndomen har fått lära sig av sin mamma att det hon ska åstadkomma i livet är att klättra högt på societetsstegen. När hon träffar den eftertraktade ungkarlen (och earlen) Charles Broughton är hon beredd att ha överseende med att han faktiskt är ganska tråkig och att hans vänner är oerhört snobbiga, eftersom Charles är hennes biljett till hjärtat av den brittiska adeln. Till Ediths försvar måste jag säga att hon inte är en samvetslös streber som helt medvetet utnyttjar Charles för att nå sitt mål i livet. Snarare är det så att hon lurar sig själv att hon är förälskad och att sakerna hon ogillar inte är så hemska, eftersom hon själv vill att det ska vara sant. Ibland har hon stunder där hon verkar inse att hon inte skulle stått ut med alla förskräckligt tråkiga sammankomster och människor som föraktar hennes medelklasshärkomst, men tanken på glamourösa tebjudningar och chansen att vara grevinna på slottet Broughton Hall bländar henne.

Fint folk berättas av en namnlös huvudperson, en skådespelare som är född och uppvuxen i överklassen, och därför utan problem rör sig både bland societetsdamer och bohemiska skådespelare. Det fungerar bra när han är en del av skådespelartruppen som ska spela in en historisk dramaserie på Broughton Hall, och känns naturligt även när han skärskådar den övre medelklassens som till varje pris vill vara överklass. Däremot blir det konstigt när han fortsätter vara berättare i vissa kapitel där han inte förekommer alls i själva handlingen, utan förvandlas till någon slags allvetande berättare som följer Ediths varje steg och har tillgång till hennes privata tankar och känslor. De kapitlen hade fungerat bättre om de varit skrivna ur Ediths perspektiv.

Stundtals blir Fint folk mer lik en etikettslektion eller något i stil med Butlers bär aldrig vita handskar – 1001 fakta om livet bland brittiska adeln än den underhållande roman den är menad att vara, men om man är väldigt fascinerad av allt som har med Downton Abbey och liknande att göra så funkar det rätt bra ändå. När Fellowes är som bäst drar hans humor, skärpa och dissektionsförmåga tankarna till Jane Austen. Fint folk är inte riktigt lika vass som hans senare roman Belgravia, som kom på svenska 2016, men mycket läsvärd och på det stora hela både mysig och underhållande.

Similar Posts:

• En guldfransad skämskudde
• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• Perfekt sommarläsning för Downton-fans
• Knivskarpt, förvillande, förtrollande
• Jane Austen-landet Sverige

Vädret har aldrig varit vackrare, men i Bosnien har ärkehertigen Franz Ferdinand blivit skjuten, och krigsmolnen hopar sig snart vid horisonten. Mrs Kents make, en högt uppsatt tjänsteman på utrikesdepartementet, försöker förbereda sitt land för de annalkande oroligheterna, medan Mrs Kent helt enkelt högljutt förkunnar att sådana dumheter får vänta. Här ska det inte bli något krig! Upptagen med de lokala intrigerna fördjupar sig Mrs Kent i sitt projekt att få Beatrice Nash involverad i, och accepterad av, det lilla samhället. Men hur ovillig Mrs Kent än är att acceptera det, så är det första världskriget på väg.

Hugh Kent, en nybliven kirurg och Mrs Kents ena brorson, tar i ett missriktat försök att vinna sina mentors dotters hjärta värvning i armén. Samtidigt ökar hans nyfikenhet för den självständiga Beatrice Nash, och en hjärtlig vänskap uppstår.

Det är omöjligt att läsa Sommaren före kriget och inte dra paralleller till tv-serien Downton Abbey. Förutom den briljanta dialogen och återkommande sarkasmen i samtal karaktärer emellan, har Helen Simonson i sitt historiska drama skapat en fantastisk uppsättning udda och intressanta karaktärer. Speciellt Agatha Kent drar tankarna till änkehertiginnan som så mästerligt spelas av Maggie Smith i Downton Abbey. Den självgode författaren och den melodramatiska poeten till brorson är andra karaktärer som är en fröjd att läsa om. När det gäller poeten Daniel avverkas även ämnet homosexualitet på ett mästerligt sätt. För nutidsmänniskan är det helt uppenbart att Daniel är homosexuell och har ett kärleksförhållande med sin ”gode vän”, men i boken är det inte helt tydligt om Daniels sexuella läggning är en öppen hemlighet som artiga människor väljer att inte benämna (som i fallet med betjänten Thomas i Downton Abbey), eller om det fysiskt nära förhållandet de två männen emellan helt enkelt accepterades som djup vänskap eftersom alternativet var otänkbart.

Trots att livet för det mesta flyter på i ett makligt tempo i den lilla staden, så saknas inte spänningsmoment i Sommaren före kriget. Det är i allra högsta grad en sträckläsningsbok där man som läsare inte kan få nog av både intrigerna i småstadslivet och de olycksbådande nyheterna från fronten. Sommaren före kriget är dessutom full av självständiga och välskrivna kvinnor som är minst lika handlingskraftiga som alla manliga karaktärer, även om de måste verka mer i skuggan av sina män.

Jag kan inte nog rekommendera Sommaren före kriget, speciellt för alla som likt mig själv har ett Downton Abbey-format hål i sitt hjärta.

Similar Posts:

• En dag att minnas
• Om det fina folkets kalla händer
• ”Kriget drabbade mig som en sjukdom”
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Bitterljuva minnen från en avgörande månad