dagensbok.com » Dokusåpor

Jia Tolentino "Falsk spegel"

Klas Rönnbäck — Tue, 03 Nov 2020 23:00:15 +0000

Jia Tolentinos essäsamling Falsk spegel har fått mycket uppmärksamhet i hemlandet USA. Nu finns den också i svensk språkdräkt. De nio essäerna som ingår i samlingen tar upp ett antal olika fenomen, från religion till dokusåpor, från bröllop till problemen med Internet. Alla är de enligt författaren olika aspekter på det ”självbedrägeri” som vårt moderna samhälle lider av.

Men hur intressanta essäerna är varierar ganska betydligt. De allra flesta har ett mycket stort självbiografiskt inslag – allra tydligast blir det exempelvis i essän om dokusåpor som handlar om hur författaren själv blev rekryterad till och deltog i en dokusåpa i början av 2000-talet. Kanske intressant för dokusåpa-fantaster som vill grotta ned sig lite i hur det då kunde se ut bakom kulisserna och hur det påverkade deltagarna, men inte särskilt spännande om man inte är jätteintresserad av det fenomenet. Essäerna om bröllopsbestyr eller om författarens brytning med evangelisk kristendom känns inte heller de särskilt engagerande. Att en viktig poäng i essäen om bröllop därtill förefaller vara att Tolentino själv är likgiltig inför institutionen, till skillnad från många av sina vänner, gör den bara än mer av en ”jaha”-upplevelse.

Flera av essäerna känns också förvånansvärt ofokuserade. Den inledande essäen om ”Jaget på Internet” hattar exempelvis hit och dit, och skrapar på ytan vad gäller en lång rad problem som på något sätt är förknippade med Internet – allt ifrån sexistiska och misogyna kulturer i olika nätforum, till affärslogiken bakom olika sociala medier. Viktiga problem att uppmärksamma, förvisso, men reflektionerna känns generellt inte särskilt överraskande, och essäen avslutas tämligen hastigt och lustigt; istället för att exempelvis reflektera över möjliga lösningar eller vägar bort från det ”självbedrägeri” som hon alltså menar råder på Internet så slutar Tolentino med twisten att hon själv valt att skaffa en app-blockerare. Samma anti-klimax, där essäerna avslutas utan att Tolentino egentligen når någon vidare slutsats, förekommer i flera av essäerna. Kanske är det här en stilistisk poäng: författaren skriver i alla fall i bokens inledning om att hon har lärt sig ”att sluta försöka nå en slutsats”. Oavsett om det är ett medvetet val eller ej, så förefaller det mig dock mest frustrerande.

Essän ”Berättelsen om en generation genom sju bluffar” blandar, enligt min mening, å sin sida ihop äpplen och päron. Ett par av de ”bluffar” hon skriver handlar om rena bedrägerier, som exempelvis folk som utger sig för att ha gjort en ny uppfinning, som i själva verket aldrig fungerat, eller att sälja biljetter till evenemang som aldrig arrangeras. Men Facebook och Amazon är två av dessa andra ”bluffar”: Facebook för deras affärsidé att tjäna pengar på annonser som visas för alla användare (vari ”bluffen” består är oklart; är det inte uppenbart för alla som använder plattformen att de bombarderas med annonser?); Amazon för att de tjänar pengar på att exploatera arbetare (helt sant i och för sig, men vari ”bluffen” består är även här oklart).

Den bästa essäen är därför den som handlar om våldtäkter och sexistiska kulturer i studentföreningar vid amerikanska elituniversitet. Även om den här essäen – liksom alla de andra i samlingen – är oerhört amerikansk i de fall som diskuteras i detalj, så finns utan tvekan liknande problem på många håll i världen. ”Självbedrägeriet” som knyter an till bokens tema är i det här fallet en artikel om en våldtäkt på ett universitet, som ursprungligen publicerades i tidskriften Rolling Stone, men som senare drogs tillbaka då det intervjuade offrets historia inte visade sig hålla för kritisk granskning på alla punkter. Detta användes i sin tur som en ursäkt för universitetet ifråga för att inte agera särskilt mycket i frågan. I den här essäen lyckas Tolentino kombinera sina egna personliga erfarenheter med andras på ett mer lyckat vis, ur ett feministiskt perspektiv, samtidigt som essäen är mer fokuserad på en röd tråd än många andra i samlingen.

Över lag kan dock ämnena som behandlas i flera av de här essäerna kanske vara kontroversiella och därmed engagera läsare i ett kristet land som USA. Om det verkligen är motiverat att översätta en bok som i så hög grad rör sig enbart i en amerikansk kontext kan man dock fundera över. Det finns säkert även här en del som kan uppröras exempelvis över författarens liknelser mellan religion och narkotika, eller tvärtom till exempel få aha-upplevelser av hennes reflektioner kring Internet. För min del känns dock författarens reflektioner på flera av dessa teman vara lite för uddlösa och självklara för att vara särskilt givande.

Steven Johnson "Everything Bad is Good for You"

Ella Andrén — Fri, 14 Aug 2009 22:00:53 +0000

Det här är tankeexperimentet – återgivet på en föreläsning i mediepedagogik – som fick mig att införskaffa Steven Johnsons Everything Bad is Good for You. Why Popular Culture is Making Us Smarter: Ponera att böcker precis uppfunnits, medan dataspel har funnits mer eller mindre sedan historiens gryning. Föreställ dig sen hur detta nya, suspekta medium kritiseras.

Jämfört med de gamla goda dataspelen, som interaktivt stimulerar en rad sinnen och intelligenser, framstår böckerna som skrämmande ensidiga och understimulerande. Läsande tycks extremt asocialt och fysiskt och psykiskt passiviserande. Här förväntas man sitta, stilla och okontaktbar, glömsk av sin omgivning, och bara linjärt följa berättelsens i förväg utlagda tråd. Aldrig ta ställning och kunna påverka. Förfärligt!

Johnson är naturligtvis inte emot böcker. Det vore ju onekligen att skjuta sig själv som författare i foten. Han har bara en underhållande och tankeväckande förmåga att vända upp och ner på invanda gamla försanthållanden. Varje medium måste förstås och bedömas på sina villkor. Moraliska paniker har uppstått kring varje nytt uppstickarmedium sedan tidernas begynnelse – och ännu har inte mänskligheten gått under.

Nej, tvärtom blir vi bara smartare och smartare, menar Johnson. På amerikanskt manér lägger han stor vikt vid bland annat förbättrade resultat i IQ-tester och hans utgångspunkter är förvånansvärt naturvetenskapliga. Kvantitativa resultat av diverse hjärnforskningsresultat och standardiserade tester spelar stor roll i hans argumentation. Och egentligen är det väl ganska självklart att den som till exempel spelar dataspel och liknande utvecklar en rad användbara förmågor som krävs i detta – reaktionsförmåga, rumsuppfattning, förmågan att kartlägga komplicerade regeluppsättningar och problemlösningar, och så vidare.

Det är också kring elektroniska interaktiva medier som Johnsons argument framstår som starkast. Grundantagandet i varför populärkulturen gör oss smartare är emellertid vad Johnson kallar The Sleeper Curve, det faktum att populärkulturen överlag också blir kvalitativt bättre och mer avancerad hela tiden. Det vill han bevisa med en bunt små listor och diagram och jo, det är svårt att beskriva sådana här fenomen, men ofta blir det väl torftigt. När han ska bevisa att storfilmer blivit mer komplexa listar han till exempel en bunt karaktärer ur först Star Wars och sedan Sagan om ringen och de blir något fler i det senare fallet. Onekligen ganska tunn bevisning, inte minst för att de flesta människor spontant skulle kunna fylla på båda listorna åtskilligt.

Här och var har han goda poänger. Jag tror säkert att det stämmer att berättartekniken i både filmer och teveserier blivit betydligt mer avancerad de senaste decennierna – som Johnson påpekar begriper vi komplicerade historier med tidshopp och parallellhandlingar som till ganska nyligen varit reserverade (och frågan är om de inte i böckernas värld fortfarande i ganska stor utsträckning är det?) små, litterära eliter. En smula komiskt blir det när Johnson kommer till dokusåpor och har så uppenbart svårt att hitta argument för deras kvalitet att han landar i ett bruksperspektiv som lyser med sin frånvaro i resten av boken. Det perspektivet – hur kultur används människor emellan, som diskussioner över kaffe, och så vidare – hade definitivt varit relevant hela vägen. Här reduceras det tyvärr till ett famlande efter halmstrån.

Everything Bad is Good for You är med andra ord en ojämn bok, inte utan guldkorn. Argumentationen svajar ibland, men huvudpoängen går fram på ett lättillgängligt och inte sällan roande sätt. Även populärkulturen förtjänas att tas på allvar. Fast det borde väl vid det här laget vara ganska självklart.

Bo G Jansson "Episkt dubbelspel"

Björn Waller — Wed, 29 Aug 2007 23:00:00 +0000

Det är en märklig tid vi lever i. Man åker jojo mellan fiktion i nyheterna och fakta i romanerna, mellan dokusåpor och manusbundna dokumentärer. ”Reality television” – finns det någon värre motsägelse?

Redan titeln leker lite med den där gränsen mellan fakta och fiktion; det låter nästan som en kioskdeckare, men det är givetvis en ganska akademisk (och småtorr) titt på faktion inom film, TV och litteratur – alltså den där genren, eller de genrer, som bygger på fakta men till viss del är eller åtminstone berättas som fiktion. Saker som gör anspråk på att vara sanna samtidigt som de drar nytta av fiktionens fördelar; biografiska romaner, non-fiction novels, biopics, ”baserat på en sann händelse” med mera. Jag har läst en hel del sådana på sistone, vilket inte gör det mindre intressant.

Jansson är väldigt påläst och delar med raska snitt in företeelsen i tre breda kategorier: dokudrama (alltså en dramatisk återberättelse av mer eller mindre verkliga händelser), dramadokumentär (alltså autentiskt material omklippt/omberättat i dramatisk form) och dokusåpa (i princip dramadokumentär, med den inte oviktiga skillnaden att allt verkar äga rum i direktsändning; ingen allvetande berättare, etc.) Dessa begrepp tillämpar han sedan på både högt och lågt, både Enquist och Robinson, i syfte att beskriva hur faktionen fungerar.

För en som jag, som aldrig läst kultur- eller litteraturvetenskap, är detta skitkul. Man får en grundkurs i berättandets teknik (vi har kapitelrubriker som ”Extradieges och intradieges”, ”Relationen text och paratext” och ”Ickefiktionens icketransparens”). Och Jansson drar upp många intressanta belysande exempel på både moderna och äldre exempel på hur gränserna mellan fiktion och fakta löses upp, och mot slutet även en del funderingar om varför det just nu finns ett så stort intresse.

Samtidigt blir det lite väl mycket vad och hur, men lite för lite varför. I spåren efter Brown, Frey, Brunner, Tamas med mera är det här med sant vs lögn, fakta vs fiktion, en ganska het potatis. Jansson lyfter upp en väldig massa exempel på litteratur, film och TV som passar in i hans modell, men han ifrågasätter inte, han diskuterar inte följder, han försvarar nätt och jämnt. Om han hade ägnat 30 sidor mindre åt att visa hur Brunners eller Troells eller Beevors verk passar in i faktionen – man behöver bara en viss mängd exempel för att belysa vad man vill säga, allt efter det är showboating – och 30 sidor mer åt att diskutera faktionens roll i kulturen hade det här blivit en ännu intressantare bok.

Som det är är den ändå klart läsvärd. Inte något för den breda massan, kanske, men jag tar med mig en hel del.

Anna Edin "Verklig underhållning"

Ella Andrén — Fri, 16 Mar 2007 23:00:00 +0000

Även om välskrivna, välgjorda genomgående fiktiva tv-serier onekligen fått en renässans de senaste åren verkar det som att dokusåporna är här för att stanna. Så jo, det kanske är dags att diskutera dem också utanför kvällstidningsjournalistiken.

I Verklig underhållning. Dokusåpor, publik, kritik lyfter medieforskaren Anna Edin fram och försöker karaktärisera just dokusåporna. Vi får en liten historisk överblick, från den första ”moraliska paniken” kring de första avsnitten av Expedition: Robinson 1997 fram till de olika undergenrer som är i omlopp i dagens tv-tablå.

Det specifika med dokusåporna definierar Edin som hybrid-tv. Det är spänningen mellan verkligt och iscensatt som gett upphov till den tidvis hetsiga debatten och intresset för genren, menar hon, och poängterar särskilt hur publiken vant hanterar och roar sig med den här konflikten.

Att påstå att populärkulturens publiker består av mer än gapande idioter som okomplicerat sväljer allt man stoppar i dem borde inte vara särskilt kontroversiellt. Men även om skolbildningar som Cultural Studies med sitt tydliga bruksperspektiv på kultur fått ett visst genomslag även i Sverige så nöjer sig majoriteten av svenska forskare fortfarande med att ropa ”Heureka, publiken tänker!” och inte komma så särskilt mycket längre.

I Edins fall nyanseras berättelsen med hjälp av faktiska citat av faktiska människor. Hon har gått ut och lyssnat på vad människor som gillar olika typer att dokusåpor faktiskt har att säga om sitt intresse. Det borde inte vara främmande för någon som arbetar med vilken typ av texter som helst, att ta reda på hur de faktiskt används där ute i världen. Men det är fortfarande ovanligt – bland rena litteraturvetare, med små undantag för just populärkultur och en del litteraturpedagogik, näst intill obefintligt.

Edin har gjort gruppintervjuer med kvinnor – eftersom kvinnor tydligen utgör majoriteten av dokusåpapubliken – från gymnasieåldern och uppåt. Och citat – ja, citat är nog det mest tacksamma man kan använda sig av i facklitteratur av alla de slag. I den här akademiskt hållna skriftserien gör de verkligen underverk och fångar distinktionerna och komplexiteten i, inte i första hand programmen själva, men i tittarnas upplevelser. För det är ju så det är: en text, vilken text det nu vara månde, får sin betydelse först när den blir läst av någon.

Göran Everdahl "Tvål!"

Ella Andrén — Sun, 29 Oct 2006 23:00:00 +0000

Den 25 augusti 1990 ringde hundratals upprörda svenskar in till Sveriges Television. Vad som hittills bara varit förvirrande rykten från det stora landet i väster var plötsligt ett uppslitande faktum: rätt vad det var så stod den avlidne Bobby Ewing där i duschen och allt var bara en dröm! Massor av dramatiska förvecklingar under massor av avsnitt ogiltigförklarades i ett slag. Vem visste vad som gällde längre? Jag var visserligen tio år 1990, men jag minns det minst lika tydligt som Palmemordet, Estoniakatastrofen eller vilken annan kollektivt traumatisk upplevelse som helst.

Journalisten Göran Everdahl tar sådana här serierelaterade bekymmer på stort allvar. Och han gör det med varm, inkännande humor. Hans kåserande, glättigt sarkastiska stil som länge varit ett välkommet inslag i tidskriftsspalter och teverecensioner fungerar faktiskt lika bra i fullängd.

Tvål! Kärlek, svek och härligt hat på teve avhandlas både teveseriernas historia (”I begynnelsen var Procter & Gamble”), kända och mindre kända exemplar, stildrag (”Den frysta producenten”), svenska såpadrag och svenska vändningar i utländska såpor (Onedinlinjen på Sverigebesök gestaltat med hjälp av brandskum och inklippta bilder på isberg). Från döden via karaktärernas mytologiska förebilder och såpans stadiebundna uppgång och fall, till varför folk i svenska serier alltid har så konstiga namn och hur man löser skådespelarnas nyckfulla avhopp och påhopp.

Bildmaterialet är fullkomligt underbart. Inte minst de tv-skärmformade och korniga småbilderna med textremsor som ”Döda mig eller älska mig. Men se till att bestämma dig.”, ”Hon har just sålt sin själ till mig…” och ”Skulle vi låta vårt barnbarn uppfostras av en kallblodig mördare?” Känslan av att författaren själv suttit och fotat favoritprogrammen är klockren. Att läsa – eller bläddra i, bläddervärdet är skyhögt – Everdahls bok är som att umgås med ett medfan. Analyserna är kanske inte alltid djuplodande, men gemenskapskänslan i topp.

”Ja, tvåloperor är ofta melodramatiska, orealistiska och brister i logik. Och? Hitta ett mer passande uttryck för samtiden den som kan.” Sådana repliker och hela glädjen med vilken boken är skriven utgör det bästa försvaret för en utskälld genre. Visst, en och annan dramaserie lyfts nuförtiden upp till kult. Till och med Ingmar Bergman erkände att han gillade Dallas. Och åtminstone utomlands finns en mycket spännande och livskraftig populärkulturforskning. Å andra sidan får man till vardags finna sig i att bli fnyst åt om man inte har vett att hålla tyst om sina favoritserier, se lysande intriger misshandlade av reklamkanalernas klantiga klippning och hafsiga översättningar, samt naturligtvis få det allra mesta filtrerat via annonsörspåtryckningar av den amerikanska högern.

Svenska såpor fick en ganska valhänt och seg start. Trots seriedramatiserade litterära klassiker som Hemsöborna och Markurells i Wadköping på 1960-talet vände man sig utomlands för riktig såpa. Till De lyckligt lottade (1976) importerade man manus av Arvingarna-författaren Norman Crisp. London översattes till Göteborg, men överklassmiljön kunde inte ligga mer fel i tiden. Först 1985 blev det regelrätt genomsvensk såpa. Lars Widding skapade karaktärerna till Lösa förbindelser, men hoppade av i protest mot avsnittsförfattaren Birgitta Stenbergs ”vulgära snusk”. Peter Emanuel Falck, kommande skapare av såväl Varuhuset och Rederiet som Tre kronor, var redan här med på ett hörn.

De svenska såpor som när Tvål! skrevs 1998 intog en ganska förnämlig plats i tablåer och media har numera i princip försvunnit. Den dokusåpatrend som bara precis prövat sina vingar med Real World och Expedition Robinson har nu nästan tagit över helt, men också en ny stark generation av framför allt amerikanska serier har sett dagens ljus. Tvål! har åtta år på nacken. Den har i åtta år varit en god upplagsbok och bläddervän, alltid lika generös. Det är bara att se, minnas, förfasas och njuta. Men nog är det hög tid för en uppföljare.

Joe Borgenicht "Handbok för dokusåpawannabes"

Björn Waller — Thu, 05 Jan 2006 23:00:00 +0000

Jag ska inte säga något om dokusåpatittares läskunnighet. Men det är många bilder i den här boken.

Förlåt. Kanske är jag helt fel person att recensera detta. Men det är på något vis uppfriskande att läsa en bok som så oförskämt står för vad den är som Handbok för dokusåpawannabes. Vänta er inga roliga anekdoter från backstage eller intervjuer med någon som vunnit den ena eller andra dokusåpan. Man får bara exakt det titeln utlovar: alla tänkbara knep för hur man tar sig igenom gallringen, hur man får de andra att hjälpa en för att sedan hugga dem i ryggen vid rätt tillfälle, hur man äter larver, hur man friar till någon i vinstsyfte, allt man behöver veta för att till varje pris kapar åt sig en liten bit kändisskap och sedan mjölka den för allt den är värd. Det kunde kallas cyniskt om det inte vore för att tanken att det möjligen skulle vara något på tok med den här människosynen inte ens verkar ha slagit författarna.

Ja ja ja, säger ni. Moralisera kan du göra efter att du förklarat betyget. TIO? Jo, men jag har svårt att ge den här boken något annat. Den är skit, och den befrämjar skit, men den gör det åtminstone helhjärtat. Med rubriker som ”Hur man manipulerar sina medtävlare” (få dem att tro att de står i tacksamhetsskuld till dig, utnyttja grupptryck, ljug), ”Hur man visar känslor på beställning” (bär alltid med dig saltvatten så att du kan framkalla tårar) och ”Hur man åker ut på bästa sätt” (skrik, sparka, bär dig åt som en istadig treåring) och råd som

Var dig själv – eller snarare den mest stereotypa versionen av dig själv

är den faktiskt varken mer eller mindre än det den lovar: en perfekt handbok till hur man når framgång i dokusåpor. Eller, om man så vill, en perfekt beskrivning av vad som är fel med hela idén att upphöja ett sådant beteende till den fasta punkt som all nöjesrapportering i TV och tidningar snurrar runt.

Bär du dig åt så här i det som än så länge med lite god vilja kan kallas för verkligheten kallas du sociopat. Bär du dig likadant åt med kameror i närheten blir du beundrad av hela svenska folket och vinner rätten att sätta ett prefix framför namnet, fritt inträde till flera olika krogar i Stockholm och Daniel Nyhléns privata telefonnummer. Va fan väntar du på? Evolutionen är överskattad och håller hur som helst på att avskaffas. Kapa åt dig dina 15 minuter, och efter oss syndafloden… någon kan säkert göra TV av den också.

Ben Elton "Dödskänd"

Mikael Lehikoinen — Sat, 14 Jun 2003 23:00:00 +0000

Lite skräplitteratur är bra att läsa emellanåt. Man måste rensa sitt intellektuella system med nonsens för att orka ta till sig nya kunskaper. Mitt motto är: Några boklavemang om året är bra för kropp och själ. Framförallt om man inte hyser några särskilda förväntningar om boken man ska läsa.

Sagt och gjort. Ben Eltons Dödskänd blev min, för stunden, välbehövliga flykt från det andliga allvaret. Kuren började verka innan jag ens slagit upp första sidan. Liksom, smaka bara på titeln, Dödskänd eller originaltiteln Dead Famous. Lika taskiga titlar båda två. Äkta skräp. Den postmoderna litteraturens motsvarighet till Aristoteles begrepp om katharsis.

Läser man sedan baksidan av boken så är saken klar. Detta är totalt intelligensbefriande. Hör här:

En dokusåpa som är misstänkt lik Big Brother. Ett hus. Tio tävlande. Trettio kameror. Fyrtio mikrofoner.

Och sen, lite längre ner, fortsätter det:

Inför alla kamerorna blir en av deltagarna plötsligt mördad. Vem är mördaren? Och hur gjorde han eller hon för att inte bli avslöjad av de trettio kamerorna? Och varför? Och vem står näst i tur att få en kniv i sig?

Ska man skratta eller gråta?

För säg mig, vilken författare med någorlunda god självaktning skriver en bok om något så bedrövligt ytligt som en dokusåpa? En sak är i alla fall säker: Inte många kan göra det och komma undan med hedern i behåll. Förutom Ben Elton, han lyckas faktiskt.

Genom att mixa hederlig hårdkokt deckarhistoria med skarp humoristisk dialog, fixar Elton biffen. Resultatet blir en blandning av gammalt och nytt, på både gott och ont. Gränsen för vad som kan klassas som god smak eller inte är nämligen väldigt hårfin. Varningsslampan blinkar hela tiden i ena ögonvrån.

Men det var skräp jag ville ha och skräp var vad jag fick. Precis som jag önskade.

Det lustiga är att jag inte kunde släppa taget om boken. Jag var tvungen att sträckläsa den. Så uppslukad blev jag. Men det hade inte funkat men någon annan än Elton bakom pennan. Det är svårt att motstå hans torra engelska humor och de klassiska Shakespearecitaten som han även använt sig av i de tv-serier som han skrivit manus till.

Detta är något annat än skräplitteratur. Det är bra skräplitteratur.

Ben Elton "Dödskänd"

Helena Ehnbom — Sun, 17 Nov 2002 23:00:00 +0000

Även om man förstås aldrig tittar på dokusåpor så har man kanske någon gång zappat förbi dem. Av misstag givetvis. Har man någon gång zappat förbi Big Brother så har man sett stora delar av intrigen i Ben Eltons bok Dödskänd.

Tio tävlande är inlåsta i ett hus. Frivilligt har de valt att leva utan kontakt med omvärlden tillsammans med nio vilt främmande människor som dessutom är utvalda för att gå varann på nerverna. Allt för att ha chans att vinna pengarna, få sin stund i rampljuset och …

Resultatet är förstås en smaskig dokusåpa med alla tänkbara ingredienser. Och dessutom med en för produktionsbolaget mer än välkommen bonusingrediens. Den tjugosjunde dagen blir en av deltagarna mördad. Av en mördare som har lyckats maskera sig så att man med hjälp av kamerorna inte kan avslöja honom eller henne.

Mordet blir ändå underordnat. Visst undrar man vem mördaren är, men än mer nöje finner man i de satiriskt tecknade personligheterna. Anarkisten Woggle som vägrar duscha, krispsykologen Dervla som är sådär lite lagom rättrådig och den outhärdligt självupptagne David som av en händelse är skådespelare.

Elton bygger skickligt upp spänningen som i en deckare men lika skickligt skildrar han penninghungriga projektledare och mediekåta deltagare. Rabiata veganer blandade med baconstinna lastbilschaufförer. Och det är mitt på pricken. Det blir helt enkelt hejdlöst roligt. Samtidigt som man med iver väntar på mordets upplösning.

Dokusåpan som företeelse är bara den helt absurd. En bok om ett mord i en dokusåpa kan inte bli annat än skruvad. Elton sätter helt enkelt fingret på människans mindre tilltalande egenskaper. Visst är det lättsmält som en dokusåpa. Men med plats för eftertanke.

dagensbok.com » Dokusåpor

Jia Tolentino "Falsk spegel"

Similar Posts:

Steven Johnson "Everything Bad is Good for You"

Similar Posts:

Bo G Jansson "Episkt dubbelspel"

Similar Posts:

Anna Edin "Verklig underhållning"

Similar Posts:

Göran Everdahl "Tvål!"

Similar Posts:

Joe Borgenicht "Handbok för dokusåpawannabes"

Similar Posts:

Ben Elton "Dödskänd"

Similar Posts:

Ben Elton "Dödskänd"

Similar Posts: