Ysukue Naganos omslagsbild fångar det komplexa innehållet väl: ansiktets lena hudytor, vattendjurets vackra och vassa fenor, betraktandet genom en mask, barnets skörhet.

De prosalyriska dikterna är på ett sätt lättillgänglig med sina prosameningar och okonstlade ord:

I högra handen, min lilla blå och vita unicabox
med en packe gamla kalleankor i.
I den vänstra är handflatan hopdragen
av saftklibb, torkat fruktkött från apelsin.
Bakom mig kommer mamma och Alf
med den stora kofferten och en krukväxt
inlindad i fuktat tidningspapper.

Här är det nästan bara radbrytningarna som signalerar poesi. Men texten rör sig ständigt mellan det raka språket med de tydliga bilderna och ett annat uttryck som skapas för att fånga barnets upplevelser och minnen som dröjer sig kvar:

O Gattets skuggor. De har redan blivit långa.
Längre än människors skuggor. Där är svalt
som i en fiskaffär och lika fullt av råa blänk,
glasskärveögon, kapsyler som torskfjäll.
Luften är gammal, från ett annat århundrade.
Tung av mögel och uppblött virke.
Mina förortslungor sjunker som lod.
Jag tar ett steg förbi en osynlig fotocell
och »där« blir »här«.
Verkligare än verkligheten. Som en spegel
vänd mot väggen.

Ja, inte mer konstlat på något sätt, utan bara frammanande andra slags bilder och en annan känsla när det konkreta används för att beskriva det som inte lika lätt går att ta på i den fysiska världen – hur konkret det än känns inuti barnet, Lisa.

Gattet består av 41 diktsviter som är indelade i sex drömmar. Drömmar, trots att den värld som skrivs fram oftast är så konkret att jag om och om igen landar i verkligheten och så blir jag påmind igen när nästa dröm börjar överst på en sidan, och sen nästa, och nästa. Jag tänker att det främst är för att minnen kan te sig som drömmar, samtidigt luddiga i konturerna och skarpa i sitt intryck. Som gränsen mellan dröm och verklighet, som gränsen mellan minne och faktisk händelse. Konturerna ändras med perspektivet, som ändras vid varje återblick.

Det går inte att fånga, jag lyckas inte fånga det. Följ med i Nelvins försök i stället, hon gör det så mycket bättre.

Similar Posts:

• Att leva i någon annans skugga
• Suggestivt om vildhet
• Lugnande landskap
• Febriga drömmar om död
• En bildhuggares dotter, en författares familj

PS:et är ett minst sagt intressant inslag, ett slags fiktiv dagbokstext. Nåväl, det är inte första gången i litteraturhistorien som en fiktiv text tagit dagbokens form, men det roliga här är att det är en dagbokstext som Torsson själv har citerat ur i en tidigare diktbok. Alltså, en slags fiktiv citering då ursprungstexten då ännu inte fanns, ens i fiktiv form. Och sedan dess har det vuxit en idé om att skriva den här dagboken.

Ja, ni förstår, det krävs ett viss slags humor – ett slags humor som inte räds ett visst arbete för genomförandet av idén. För arbete har Torsson lagt ner på dagboken. Han har arbetat fram karaktären, författat dagboksanteckningar över ett antal år, och sedan även försökt få projektet publicerat. Tyvärr gick han inte i hamn med projektet, men nu i samband med den här boken fick han alltså tillfälle att publicera utdrag ur dagboken.

Den föregående delen, det vill säga dikterna i boken, präglas även de av den där invecklade och lågmälda humorn som samtidigt är allvarlig. Det är smart, det är det, och ställer krav på uppmärksam läsning:

På marken slingrar sig marken, ingen yta är alldeles rak

Man måste vrida om språket med näsan i verkligheten
Måste just vara                            sten i sin sko

Dikterna rör sig inte sällan i dialog med andra och tidigare litterära verk. En sak jag verkligen gillar är dock att dikterna funkar även för den läsare som inte kan alla namnen och titlarna som ett rinnande vatten. Tonen och humorn lyser igenom ändå. Med andra ord är det inte några skrytfullt självhävdande dikter som finns till för att stänga ute vissa läsare.

Att textens form, dess genre, blir en del av vad som modelleras är kanske inte så konstigt. På många sätt är det just skrivandet och språket som står i centrum i boken. Det är tydligt att språket och texten är av stort intresse för poeten och det är fint att texten får visa hur fascinerande den kan vara, både genom sitt innehåll och genom sin form.

Bokens sista del, PPS:et, börjar som en essä som diskuterar några diktrader på dialekt. Succesivt ändrar sig sedan textens form och det som först antar formen av direkta citat och ett direkt tilltal mynnar ut i dikt.

På liknande sätt rör sig även dikternas form i bokens första del, som ett pågående utforskande för att hela tiden hitta sitt uttryck. På vissa sidor antar texten mer formen av essä, som i den här passagen där ett citat av Ingeborg Bachmann förklaras med Torssons ord:

Orden har all anledning att känna förtvivlan. I varje fall om det handlar om att verkligen utforska människosinnet. Den ensamma människan – i viss mån den verkliga människan, människan i sin kärna – måste alltid underkasta sig språket som samhällelig produkt, ett gigantiskt historiskt välde. En utmärkt mötesplats – för roller. Roller i ett spel, för varandra.

Similar Posts:

• Tillvaron är oviktig och meninglös
• Anne och Nina
• O som i Othello
• Sökandet efter det försvunna som aldrig funnits
• Monstrets egenskaper

Och just detta, att vara svag, rädd, osäker, tafattare, yngre, klenare, blygare, ordentligare går som en röd tråd genom de elva novellerna i Axel Åhmans debutverk. Det handlar om pojkar eller män som växer upp på landet, går i skola, deltar i älgjakt, hjälper pappa hemma på gården, konfirmeras, far ut på sin första dans, återkommer till hemtrakten efter studier eller lever borta hemifrån men bär med sig något av sin sociala osäkerhet … Som en gammal skada eller svaghet som finns där.

Det finns alltid en kontrast mellan jaget och de andra, en misstro eller osäkerhet som gör att det bildas en sorts rangordning eller osynlig tävling. Det gäller att inte vara “klein” trots att det bär emot att låtsas, försöka, kämpa för att passa in i de outtalade – eller ibland mycket tydligt uttalade – manliga normerna. Här ska man vara stark, snabb, ha krafter, tala för sig och gärna högt och myndigt. Lägga sig i och hålla koll på andras liv och leverne.

Miljöerna är ofta landsbygd, en österbottnisk sådan med byar, servicestationer, små skolor och riksvägen. Men det kan också vara urban miljö såsom i novellen “Bastutronen” där huvudpersonen upptäcker sig sitta på platsen för den som ska kasta på bastuugnen i den allmänna stadsbastun med främmande manskroppar av alla kalibrar. Han tar sig an uppgiften fastän han nästan stryker med på kuppen och håller ut i det kokande helvetet. Han klarar mandomsprovet även om han vacklar ut nästan halvdöd.

Åhman är en sant skicklig och känslig ordanvändare. Han använder sig av österbottnisk dialekt i replikerna – ibland även finska i till exempel ”Bastutronen” – och uttrycken sitter som hand i handske. När till exempel mamman och pappan diskuterar i familjen som får “sverigefrämmande” i novellen med samma namn, över rikssvenskarnas bortskämdhet: “Jåå … Va kan man? – NÅ ITT NA!” (Nå, ingenting). Här påpekar berättaren om sverigesläktingen som “försökte svänga sig med dialekten han lämnat på stranden när han satte sig på båten västerut för tjugofem år sedan” medan pappan i familjen nästan ser ut som om det “skadat honom fysiskt”. Varenda en som upplevt liknande språkglapp bara vet vad det handlar om. Diskussionen om sverigesläktingarnas namn på barnen är också mitt i prick: att skriva Zara med Z “Och “Liam, vad tror de egentligen? Att de ska bli popstjärnor eller influencers bara för att de importerar namnen från USA?”.

Överlag är namnvalen intressanta och träffande och ofta förekommer samma person i flera noveller. Överaktiva Tommy som frågade “E do klein?” figurerar några år senare i novellen “Konfirmationen” som dansbussens kung – förstås – med en öllåda som krona. Kommundirektören med namnet Jörgen, hög på sig själv och sin makt, i novellen “Kommunfadern”, begravs senare i novellen “Smörgåstårtan”. I den novellen tar och får prästen ordentlig hämnd på sin gamla mobbare och plågoande genom att sätta ner foten och verkligen sjunga ut sanningen. Till och med pissa ut den … hela novellen är fylld av galghumor.

Elva noveller om att vara pojke, man, gubbe. Retad, ratad, utmanad, påtrampad. Att få ge igen, ge betalt för gammal ost. Novellerna är humoristiska och Åhman har studerat och känner de österbottniska männen i deras omgivning. Han ser mycket och läser av och ut mycket mellan raderna. I sanning är det här säkert något som är allmängiltigt i kulturer och samhällen där människor känner varandra och varandras släkter.

Samtidigt är det lite sorgligt. Särskilt vad gäller novellernas yngre killar. Måste man (män) fortfarande kämpa så hårt för att accepteras? I en Fb-diskussion såg jag kommentaren “inget har förändrats på femtio år” angående novellen “Konfirmation” som handlar om dansbana och fylla. Därför är det viktigt och riktigt att Axel Åhman, som själv är ung och en förebild för många i och med otroligt populära och älskade humorgruppen KAJ, skriver om frågorna och visar med hela handen på hur eländiga manlighetsnormerna alltjämt är i ett av världens mest jämställda och lyckliga (?) länder. Han får oss verkligen att skratta åt alla (män) som trycker ner andra genom att just för sin egen inre rädslas skull fråga “E do klein?”.

Läs novellerna i Klein och lyssna även till humorgruppen KAJ så får du en hel del att fundera över …

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• Komprimerade noveller
• Uppbrott och våndor
• Noveller om folk som känner varandra
• Allt är som vanligt

Vi serveras en översiktssida i början av varje landsända med några typiska ord (Vem vet vad ”jopp”, ”otndag” eller ”haok” innebär på matbordet?), exempel på kändisar som kommer från landsändan (visste du till exempel att politikern Beatrice Ask pratar härjedalska och hockeyspelaren Håkan Loob gotländska från början?) och flera vackra foton från olika delar av vårt avlånga land. Därtill får vi insprängda ordkartor: Var kallar folk sin förälders kusins barn för syssling, tremänning respektive A-kusin? Och var kallas hallon för bryngebär eller fallbär? Allt sådant får läsaren svar på, eller kan skapa egna frågesporter av under kommande helger och lov.

Inledningen upprepar dock en brasklapp: Lindström & Co. är nödda och tvungna att begränsa sig, och då är 100 ett jämnt och fint tal att begränsa sig till. Alla landets dialekter får helt enkelt inte plats i en bok som ska kunna säljas till fler än de nördigaste ibland oss. Det gör att många av oss nog får nöja sig med någon dialekt från de platser i landet vi bor eller har bott på, eller rentav som vi känner någon ifrån. Som kompensation får vi dock rejäla beskrivningar av såväl övergripande, regionala drag som specifika dialekters extremare särdrag, i såväl text- som diagramform. Jag kommer på mig själv med att sitta och försöka härma orden eller fraserna som beskrivs i diagrammen, upp och ner genom tonhöjderna, såpass att jag säkrast läser denna bok när ingen blir störd av mina läten, hummanden och småskratt. Boken har även en historisk sammanfattning av dialektforskningen i Sverige, som till stor del förklarar hur de som tidigare samlade in dialektexempel tänkte, och hur folk snarare tänker idag. Det är populärvetenskap på hög nivå.

Storleken gör att den blir lite som en kaffebordsbok – så länge kaffekopparna hålls undan från ljudkanten, förstås – men med extra allt. Det är inte en skrytbok, men samtidigt som den är snyggt formgiven kan hela familjen samlas runt den och välja dialekt att lyssna på, eller försöka härma (med eller utan diagrammens kurvor), eller rentav skapa frågor om (fenomenet att trycka in snö i någon annans ansikte, vad kallar du det för?). Den är inte heller riktigt gjord för läsning i sängen – den är stor och otymplig, vilket gör den ganska ergonomiskt oriktig – men passar bra på ett bord.

Fördjupningarna på särskilt märkta sidor gör också att den passar för olika personer – såväl den allmänt intresserade som den mer insatta eller vetgiriga. Den ger oss också en insikt i vilket omfattande och mångspråkigt land Sverige är, till och med när vi bara pratar det som kallas svenska. På gott och ont får vi dock olika berättelser på varje dialekt – det hade varit roligt om Lindström vid intervjuerna kunde ha bett alla att läsa samma sak också, kanske en enda mening eller strof, för att läsaren ska kunna jämföra – men då kanske de intervjuade hade blivit stela och fått svårt att låta naturliga, så vi nöjer oss med de olika berättelserna. De är också väldigt olika, från äldre till yngre, från betongförort till mörkaste granskog – och trots svårigheterna med att hitta kvinnor som talar dialekt (Lindström konstaterar själv i en kvällstidningsintervju att det är svårt att hitta kvinnor, eftersom de oftare strävar efter ett mer utjämnat språk) så har de fått med en hel del olika personligheter och medryckande historier. Gôtt jobbat, pôjkaR! som vi skulle säga där jag bor.

Similar Posts:

• ”- Å ja ba, vicken bra bok liksom!”
• I Sverige talar vi svenska … eller hur var det?
• Mest som en present
• Tanken är god men resultatet obra
• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer