Om Daniel Kehlmann känt en plikt att skriva om livet under nazisternas välde, är åtminstone inte för mig någon högoddsare. Och så har det nu blivit. I hans senaste roman som på svenska fått titeln Ljusspel utspelar sig huvudhandlingen 1934 – 1945. I berättelsen möter vi den tysk-österrikiske regissören G W Papst som i början av 1930-talet vistas i Hollywood och som sedermera regisserar en film med fiasko som resultat. Varpå han och familjen reser tillbaka till Europa. Familjen har för säkerhets skull utresedokument, visa och båtbiljetter för en återresa till USA men i den vevan nås han av beskedet att hans mamma är svårt sjuk i den österrikiska landsorten. Året 1939 besöker han och familjen sin mamma och de överrumplas av de stängda gränserna den 1 september.

De kommande händelserna tar form inte bara inom fantasins ramar utan också av sådant som skett i Pabsts liv, åtminstone i den utsträckning hans konstnärskap återfinns i arkivmaterial och levnadsteckningar. Kehlmann korsklipper scener om konstnärliga ambitioner och de psykologiska konsekvenser som följer av att anpassa sig, vilka är mer komplicerade än man kan föreställa sig. Skickligt iscensätter han hur sonen går med en sten i handen för att skada sin mobbare eller hur frun motvilligt deltar i en bokcirkel med nazisttanterna som efterfrågar den rätta åsikten om boken de läst.

Kehlmann är en av våra västerländska berättare som inte har som ambition att väcka läsarens empati eller för all del lyfta fram den rätta moraliska hållningen. Det är med distans och med lakoniska skisser av bifigurer som tidens samhällsklimat målas upp. Det vore enkelt att skildra Pabst som en undfallande medlöpare men han säger ju faktiskt nej flera gånger. Fokus ligger på en vilja att bidra till filmkonstens utveckling och en smula handlar det om att familjen måste hållas vid liv.

Kehlmann är allra bäst på att skildra människor som talar förbi varandra. Det är ett smärtsamt ordinärt beteende och prosan fylls av kallprat och någon
gång är replikerna skrattframkallande, som här när älskarinnan dumpar Pabst:

Man tror alltid att förtvivlan ska ha ihjäl en men med lite lönnsirap ser livet annorlunda ut.

Kehlmann har också en skarp blick på hur beroende konsten är av finansiärer. Är du regissör och står vid poolen i Hollywood eller har
blivit kallad till besök hos den tyske propagandaministern är det överraskande hur lika situationerna är sett med regissörens ögon. Pabst försöker tala om för sina amerikanska kollegor att manuset han tilldelats inte håller måttet.
Producenterna är vana kommersiella aktörer men ur ett konstnärsperspektiv är de medvetet korkade som ett led i det coola varumärket:

Vi hör vad ni säger, sa Jake.
Vi förstår, sa Bob.
Men nu är det så, sa Jake.

Och i rummet hos propagandaministern:

”Jag beklagar verkligen, sa Pabst. ”Av rent hälsomässiga skäl känner jag mig inte kapabel – ”
”Ingen fara!” avbröt ministern. ”Käre Pabst, min förträfflige herre, lugn bara lugn! Vi godtar er ursäkt och tar emot er med glädje! Det är aldrig för sent”
”Jag gör inga fler filmer!” utbrast Pabst.
”Den valsen går jag inte på. Ni har kommit hem till Riket. Ni vill göra filmer. Inte politiska filmer, utan idealiska. Konstnärliga filmer. Sublima filmer. Filmer som talar till tyska hjärtan i goda, djupa metafysiska människor. Djupa filmer för djupa människor! Och det vill vi med. Kasta fram ett stort nej mot den amerikanska dussinvaran, det kommersiella skräpet.”

Pabst levde i de värsta av tider. Men på något vis har Kehlmann klippt ihop sin historia på ett sätt som gör att jag tänker på min egen samtid. Hur överlever konstnärer idag i USA och i Ryssland? Inte alla har råd att framföra öppen kritik mot sina respektive regimer.

Similar Posts:

• Ospännande och platt
• Med ljusets hastighet
• Motstånd och feghet
• Med en bit kvar till skräcken
• Fortsatt strul för Populärmusik från Vittula

Så säger författaren Leo Richter (som jag tror kan vara något av den verklige upphovsmannens alter ego i den fiktiva värld han skapat) i Daniel Kehlmanns roman Berömmelse.

Boken, med undertiteln Roman i nio historier, består av just nio historier och åtta huvudpersoner (eller är de nio? – en av dem är snarare en sorts bakomliggande huvudperson i nästan alla berättelser även om han aldrig får rollen som berättare – eller? – det är ju och för sig just berättare han är). De kan läsas som nio fristående noveller, men de binds också samman av små (eller gigantiskt stora och avgörande) detaljer.

Vi får möta chefen för det stora telekommunikationsbolaget som har dubbla identiteter, två familjer och två liv. Vi träffar Rosalie, som ger sig i väg till Schweiz för att dö smärtfritt och fort efter att ha fått reda på att hon drabbats av cancer. Vi umgås en kväll med Miguel Auristos Blancos, den berömda författaren som på grund av ett ovälkommet läsarbrev plötsligt upptäcker att allt han någonsin skrivit är lögn. Och en mängd andra smått mystiska, fascinerande och helt vanliga människor som allihop är mycket älskvärda – eller nåja, man kan i alla fall inte låta bli att älska dem, även om det ganska ofta rör sig om ett slags hatkärlek.

De lever alla i samma fiktiva värld. Eller gör de det? Ibland tycks fiktionen ha dubbla nivåer, sammanbundna av Leos författarskap, men sista kapitlet slår hål på detta, när de båda världarna blandas samman till en och karaktärerna helt tappar bort sig i alla lager av fiktion. Det är en lek med berättarrollen och små akrobatkonster med författarskapet.

På bokens baksida nämns mobiltelefonen som en gemensam nämnare för bokens olika historier, men jag tycker inte att det är den starkaste kopplingen, jag tycker över huvudtaget inte att mobilen spelar någon viktig roll, inte genomgående. Visserligen i historien om mannen som får en annan människas nummer, samtal och därmed även liv, och i historien om författarinnan som tappas bort på en resa – då är mobilens roll att vara död och icke-fungerande men då fyller den ändå en viktig funktion. Annars tycker jag snarare att det är berättelserna och berättandet i sig som är en viktig tråd genom boken. Viljan att berätta sin och andras historia, att skapa ny världar och händelser, åt sig själv och åt andra. Titelordet ”berömmelse” spelar också en viktig roll, att bli sedd, att bli hörd, att se och höra. Här finns den berömda skådespelaren som plötsligt upptäcker att en imitatör spelar honom bättre än vad han gör själv, och författaren som solar sig i den förhatliga berömmelsen. Annars är kanske ”identitet” det främsta nyckelordet. Skapandet av en identitet i den moderna världen. Det handlar om användarnamn på chattforum, om att härma andra, om att leva dubbelliv.

Mina försök att förklara boken har väl slutat sådär (något som de många röriga parenteserna visar). Det här är helt enkelt en bok som inte låter sig förklaras så lätt. Den innehåller så mycket. Så många trådar, så många finesser och klurigheter – utan att för den skull tappa bort några verkligt fina poänger om människan, världen och livet. Som läsare studsas man mellan olika perspektiv och personer, glider på ett fint flytande språk och överraskas gång på gång av författandets allvetande humor. Det är bara att läsa och njuta!

Similar Posts:

• Ospännande och platt
• Fantastisk berättarkonst med nyttig eftersmak
• Att leva med döden
• Den ovillige regissören
• Med Hoffmann i mardrömmarnas rike

Varningsklockor började dock ringa efter att jag erfarit att det skulle vara en ”rolig” och ”ironisk” roman. Men inte kunde väl Kehlmann, med de ovan nämnda meriterna, förfalla till putslustigheter i stil med en tysk samtida författare som Thomas Brussig till exempel?

Tyvärr var det just vad han kunde. De sätt på vilka han försöker sig på humor är tråkigt simpla. Saker i boken som jag gissar är tänkta att skapa komisk effekt är exempelvis Gauss naivitet när han som tonåring blir relegerad från skolan för att han tänker alltför logiskt och ifrågasätter prästens krav att förhålla sig ödmjuk inför Gud. Eller när nämnde Gauss hälsar på den mycket åldrade filosofen Immanuel Kant, som drabbats av senilitet och bara säger ”korv” (Wurst) när Gauss försöker diskutera det euklidiska rummet med honom. Sådant.

Humorn går alltså i princip genomgående mest ut på att vrida vetenskapsmännens vetande-strävan till sin spets och framställa dem som intelligenta men excentriska knasbollar. Jag antar att Kehlmann försöker använda sig av absurditeten i deras, främst von Humboldts, besatthet av ny kunskap för att ifrågasätta upplysningssträvanden och ställa frågor om dess gränser gentemot övriga värden här i livet. Men det är väldigt platt och når egentligen inga högre nivåer än alltför övertydliga scener som den när Humboldt missar att se på miraklet i en solförmörkelse för att han måste fokusera himlakroppen i sextanten för att för alltid fixera positionen de befinner sig på.

De här sätten att framställa vetenskapsmännen som skruvade hindrar också Kehlmann att göra några intressanta personporträtt. von Humboldt är naiv, energisk och positiv, Gauss är bitter, osocial och bisarrt intelligent. Endimensionellt alltså, och att vetenskapsmännen är reducerade till dessa fåtal egenskaper gör att Kehlmanns försök att behandla ämnen som relationer mellan generationer, undertryckt homosexualitet eller åldrande faller platt.

Kehlmann är alltså inte speciellt rolig, han är möjligtvis ”lustig” på ett konventionellt sätt, vilket är väldigt ospännande och inte något plus hos mig. Några vidare djupgående funderingar på vetskap och vetenskap ger han inte heller, och personporträtten är trista och statiska. Det är helt enkelt för förutsägbart, tråkigt och gjort. Och angående den magiska realismen måste jag tyvärr konstatera att boken tyvärr saknar både realism (för fånig) och magi (inga överraskningar, inga upplevelser). Är det då att förslösa tid att ge sig på Die Vermessung der Welt? Mjo, mja, jo, det tycker jag nog. Fast ni kan ju göra det för att bilda er en egen uppfattning; de dryga 200 sidorna låter sig trots allt vändas ganska lätt. Men ge er inte in i boken med idéer om att ni ska finna något så inspirerande som Borges, det ni får är snarare en något mer idéhistoriskt inriktad version av Erlend Loe.

Similar Posts:

• Den ovillige regissören
• Ju mer vi vet, desto mindre förstår vi
• 100 år av likgiltighet
• Lidandets lagomhet
• En stor liten roman