Yes! är Katarina Bjärvalls tredje bok om konsumtion. Hon har tidigare skrivit med särskilt fokus på barn och konsumtion i Vill ha mer och om våra mobiltelefoner i Var är du?. Yes! har till stor del ett bredare, mer övergripande perspektiv, men fokuserar också delvis på hur marknadsförarna alltmer tar neurovetenskapen – hur våra hjärnor och nervsystem fungerar – till hjälp för att få oss att köpa.

Titeln Yes! syftar alltså på den där kicken vi får när vi tror oss ha gjort ett eller annat fynd. En bra affär (de där 3 för 2-erbjudandena som inte sällan slutar med att man i efterhand kommer på att man ju bara behövde en, till exempel) eller en alldeles särskild pryl. En sådan som ingen annan har. Eller tvärtom, det där man vill ha för att alla andra har ju.

Motiven att köpa är komplexa och har förmodligen blivit alltmer komplexa. Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden förväntas uttrycka vilka vi är och vill vara genom konsumtion, men också där konsumtionen ständigt lägger nya områden under sig. Vård och omsorg. Relationer. Kärlek och sexualitet. Reproduktion. Det är svårt att komma på nästan några områden där inte nya tjänster eller prylar hela tiden utlovar förbättring.

Men blir vi lyckligare av det? Vad är det egentligen vi behöver – och vem bestämmer det?

Det är viktiga frågor Bjärvall ställer och de har förstås ofta komplicerade svar, svåra att ge definitivt och en gång för alla. Till rätt stor del måste jag nog ändå säga att de diskuterats med större skärpa i andra böcker, som i Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan, David Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser, Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar, Christer Sannes Keynes barnbarn eller antologin After work. Farväl till arbetslinjen.

Ja, för det handlar ju mycket om priset för all den där konsumtionen, om miljökonsekvenserna och inte minst om arbetet som krävs för att tjäna ihop till konsumtionen, all effektivisering under de senaste fyrtio åren, som vi hade kunnat ta ut i förkortad arbetstid, mer tid med familj och vänner, mer tid att skapa och diskutera och odla sin trädgård, men som vi istället tagit ut i ökad konsumtion.

Nu fördjupar sig Bjärvall som sagt inte ordentligt i något, och jag har svårt att avgöra hur avsiktligt det egentligen är. Framåt slutet av boken vill hon till exempel sätta in diskussionen i ett större teoretiskt sammanhang genom att läsa klassiker som Adam Smith, Karl Marx, John Maynard Keynes och Milton Friedman. Det är för all del hedervärt att gå tillbaka till källorna, men analysen hade nog snarare tjänat på att hon läst in sig på moderna tillämpningar istället. Då hade Bjärvall kanske sluppit landa i triviala påståenden som att ”Om det inte hade varit Marx som hade skrivit det, och om inte hans teorier under nittonhundratalet hade missbrukats i diktaturers tjänst, hade sådana visioner kunnat få praktisk tillämpning idag”.

Så jag önskar att Bjärvall vågat gräva lite djupare på ett något mer avgränsat område, förslagsvis detta med reklam och hur marknadsförarna alltmer letar sig in i våra hjärnor, förbi det logiskt resonerande kring vad vi faktiskt behöver och in i det undermedvetnas kemiska kicksökande. Ju mer vi lär oss om hur formbar hjärnan faktiskt är, desto otäckare blir det ju att vi anpassas alltmer efter ett kortsiktigt och prylfixerat belöningstänkande. Hur långt är till exempel steget mellan att casinon spetsar luften med citrondoft som ska göra spelarna mer riskbenägna, till att en bilhandlare skulle preparera sina kunder med en dos oxytocin, ett må bra-hormon som redan går att köpa på nätet och som enligt experiment rent bokstavligt gör oss mer benägna att anförtro våra pengar till andra?

Det är knappast bara Bjärvall som får associationer till Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Vad Lever Man För?
• Missriktat, hovsamt – tråkigt…

Men vad betyder det egentligen att ”skapa jobb”? Borde inte jobb antingen finnas där och behöva göras eller också kan vi hitta på något roligare att göra med vår tid istället? Det låter förstås naivt, men det kan mycket väl vara naivitet som behövs i det här läget – barnet som vågar peka och fråga varför kejsaren är naken.

Nationalekonomen och välfärdsfilosofen John Maynard Keynes förutsade på 1930-talet att hans barnbarn skulle behöva arbeta ungefär tre timmar om dagen (se Christer Sannes Keynes barnbarn). Detta på grund av effektiviseringar av produktionen, en tidsvinst som verkade självklar att ta ut i minskad arbetstid. Det gjorde vi åtminstone delvis, fram till 1970-talet, men sedan dess har effektivitetsökningarna enbart tagits ut i ökade vinster och ökad konsumtion. Vill vi ha det så?

Väldigt många säger nej. Ändå verkar 40-timmarsveckan huggen i sten och den politiska retoriken, nästan alldeles unisont, går ut på att vi måste arbeta mer, inte mindre. Det är vad alla stora politiska satsningar de senaste åren sägs gå ut på (om det verkligen är så kan man kanske diskutera, se dagens recension av Aron Etzlers Reinfeldteffekten), men var finns jobben? Och vad är det som säger att det som avgör människovärde är och bör vara lönearbete?

Den typen av frågor ställs av journalister, aktivister och akademiker i antologin After work. Farväl till arbetslinjen. De korta, ofta lättlästa, någon gång lite snårigare texterna hålls löst samman av arbetskritiken, men behandlar synen på arbete och människa, alternativa lösningar som arbetstidsförkortningar, medborgarlön, friår, olika typer av allmänningar och lokala valutor. Det handlar helt enkelt om att ifrågasätta sakernas tillstånd: Måste vi ha det precis så här?

Vari ligger det rimliga i att delar av befolkningen arbetar ihjäl sig medan andra står utanför? Behövs arbetslöshet – det räknar till exempel både Riksbanken och Konjunkturinstitutet med numera – och varför behandlas i så fall de arbetslösa med sådant förakt och bestraffningsåtgärder? När blev det en självklarhet att skiljelinjen mellan dem som deltar i samhället och dem ”i utanförskap” går vid lönearbete? Skulle vi verkligen sakna alla yrkeskategorier om de försvann och hur många tycker egentligen att det de gör på jobbet ens är vettigt? Fungerade friåret? Vore det möjligt att finansiera något som känns så avlägset som medborgarlön?

Ja, svarar till exempel förläggaren och redaktören Kristian Borg på det sistnämnda. En basinkomst som går att leva på för alla skulle gå att finansiera genom att den ersätter socialbidrag och studiebidrag om man dessutom avskaffade jobbskatteavdraget. Häpp!

Exploderade din hjärna just? Bra. Vi behöver mer av politiskt tänkande som är fantasieggande, utanför ramarna, som vågar ställa de svåra, grundläggande och underliggande frågorna och, ja, ni vet. Som man inte somnar av.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Lön åt alla
• Fantasin till makten!
• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Shop ’til we drop?

Jag vet att det är ett bra tag sedan ideologierna förklarades döda (någonstans kring Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning). Kanske är det bara jag som är efterbliven eller en smula otidsenligt uppfostrad. Men när Lars Henriksson i sin bok om bilindustrins framtid, Slutkört, lyfter fram – inte för att han är något fan, precis – Margaret Thatchers gamla devis There Is No Alternative, så känns det som nutiden på pricken. Här finns inte ett ifrågasättande som inte kan avfärdas med något diffust argument om att ta ekonomiskt ansvar.

Och, missförstå mig rätt, ansvar är viktigt. Jag bara önskar att någon ville diskutera vad de egentligen menar med det.

I Tänk grönt. 21 texter om framtiden skriver mestadels miljöpartister om vad man i högsta grad skulle kunna kalla ansvar. Om ansvaret gentemot våra medmänniskor, mot jordens befolkning och mot kommande generationer. Om vad som egentligen är en grön ideologi.

Tänk grönt innehåller inget sammanhängande program av konkreta politiska förslag. Det är heller inte syftet med antologin. Den vill inspirera och skapa debatt. Därmed håller den sig också ofta på ett halvabstrakt plan där det är ganska lätt att både bli inspirerad och att hålla med, på gott och ont.

Miljöpartiet har alltid fascinerat mig lite med sin vägran att placera in sig på den politiska höger-vänster-skalan. För mig står den gröna ideologin för en klar vänsterliberalism, för människors rättigheter och friheter framför kortsiktiga vinstintressen, och för behovet att begränsa exploateringen av både människor och miljö. En samlad rödgrön opposition verkar då närmast självklart – det är ju bara långt ifrån alltid kontrahenterna själva håller med om det.

Delvis har det nog med historiska erfarenheter att göra. I Torbjörn Nilssons Därför vann dom. Berättelsen om ett ödesval står Maria Wetterstrand inför socialdemokratin som inför Tove Janssons stora, obegripliga hav. I Per Gahrtons historieskrivning i Tänk grönt tycks sossarna på något mystiskt sätt stå med ett ben i stalinismen och ett i marknadsliberalismen.

Här finns å andra sidan tillväxtkritiken som saknas i den traditionella vänstern. Bland andra Christer Sanne, vars fina Keynes barnbarn driver tesen att vi borde arbeta mindre och finns recenserad här sedan tidigare, är med och bidrar. Mikaela Valtersson och Yvonne Ruwaida skriver vettigare om migration än man ofta hör i debatterna nu för tiden – med utgångspunkten att människor är en tillgång snarare än ett problem.

Att människor själva ska få bestämma hur de vill leva, var, med vem och under vilka former, är närmast en grundton i antologin. Att det också finns en konflikt – som Wetterstrand formulerar det: ”Frågan är var gränsen går för den som vill kombinera politisk styrning med att samtidigt värna människors frihet.” – slarvas möjligen bort en smula.

I slutänden handlar det mycket om väldigt medelklassiga friheter, att välja rätt miljöbil, rätt välfärdstjänster eller rätt skola för sina barn. Människor som inte köper ny bil, inte har möjlighet att skjutsa mellan något överflöd av friskolor, och så vidare, blir märkligt osynliga.

Om oppositionen ska kunna vara ett trovärdigt och sammanhängande alternativ så måste man nog förena den där vänsterliberalismen med både ekologisk hållbarhet och ett mer problematiserat rättvisebegrepp à klassisk vänster. Tankarna finns nog där, i stort sett. Frågan är om också människorna kan mötas?

Similar Posts:

• The Beauty of Grey?
• Allting går att sälja med mördande reklam?
• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• ”Ekonomi är politik”
• Miljöpartiet – ett samhällshot?

Så när kom de båda fenomenen på kollisionskurs med varandra? När blev ekonomi liktydigt med att genom diverse magiska åtbörder – de senaste decennierna framför allt känt som ”avregleringar”, oändliga konsumentkrediter och liknande – trolla fram pengar ur ärmen, när resurserna i mångt och mycket är lika begränsade som de alltid varit?

Vi lever i ett högst ohållbart system. Det menar Tim Jackson, professor och medlem i den brittiska kommissionen för hållbar utveckling (SDC), och jag tvivlar på att det är första gången du hör det. Jackson gör inte desto mindre ett gott arbete med att förklara varför – och åtminstone börja skissa på vad vi kan göra åt det.

Själv är jag glad så länge min privatekonomi ens på ytan går ihop och jag känner inte precis någon sympati för en marknad där aktier tappar värde när det visar sig att företaget visserligen gått med vinst, bara inte riktigt sådär jättemycket vinst som aktieägare och analytiker hade förväntat sig. Ironiskt nog är det ungefär problemet i ett nötskal. Hela det ekonomiska system vi lever i bygger på att ekonomin bara växer och växer. Kombinera det med jordens ändliga resurser, en växande befolkning och idealet att den som har mest prylar när han dör vinner och det kan ju bara barka åt ett håll.

Precis som exempelvis Kate Pickett och Richard Wilkinson i Jämlikhetsanden poängterar Jackson att tillväxt faktiskt behövs i stora delar av världen, men, med stöd hos bland många andra dessa båda forskare, menar han att den i västvärlden snarare skapar statusstress, konsumtionshets och ekologisk katastrof. Istället är större ekonomisk jämlikhet en nyckel till vårt välbefinnande, till ett samhälle som låter människor ”blomstra” inom ekologiskt hållbara ramar.

Aha, tänker säkert somliga, inom vissa ramar, ja. Är inte allt det här helt enkelt någon form av ekofascism? (Se till exempel bonusrecensionen av Stig-Björn Ljunggrens bok om Miljöpartiet.) Men är det så vansinnigt konstigt, egentligen? Skulle inte detta att vi faktiskt inte kan göra av med resurser vi inte har råd att vara av med – resurser som väl inte direkt tillhör oss från början – kunna vara lika rimligt och naturligt som att vi faktiskt inte kan gå ut och sparka boll med ett tredje ben även om vi skulle ha god lust? Är det en större inskränkning av friheten än att till exempel råka vara född i en familj som inte ens har råd med rent vatten, än mindre medicin eller skolgång?

Jo, det blir stort och ideologiskt här nu, men en stor poäng med Välfärd utan tillväxt är just att den förmår knyta samman nationalekonomiska formler med moralfrågorna som faktiskt hänger ihop med dem. Det kanske börjar i krispaketen 2008, men det landar i vilken typ av samhälle vi faktiskt över huvud taget vill leva i.

En uppblåst konsumtionsekonomi ger ekonomiska och ekologiska kriser. Vi behöver ett nytt ekonomiskt system och vi behöver ett nytt sätt att tänka. Att uttrycka känslor och identitet inte i första hand genom materiella ting. Att värdera och äga saker gemensamt. Det betyder att Jackson förespråkar en mer aktiv stat, som kan både förhindra att finanskapitalismen löper alldeles amok och komplettera med mer långsiktiga investeringar i en hållbar framtid. Han förespråkar större ekonomisk omfördelning och han förespråkar arbetsdelning, att vi tar ut effektivitetsökningar i förkortad arbetstid istället för i mer konsumtion. Han förespråkar gröna skatteväxlingar och ekonomiska mått som tar större hänsyn både till miljön och till människors välbefinnande.

Är det så ”Djärvt och provokativt” egentligen? Det där ska New York Times (enligt bokens omslag) ha skrivit och det kan ju gälla i en amerikansk kontext, men i en svensk? Det borde ju inte vara det. Vi vet väl det här, eller visste åtminstone alldeles nyss?

Och jag har läst det här tidigare, inte sällan mer lättbegripligt och mer inspirerande, i ovan nämnda Pickett och Wilkinson, i Christer Sannes Keynes barnbarn, i antologin Konsumera mera – dyrköpt lycka och i Göran Greiders Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Därför känner jag mig inte så lättimponerad. Inte desto mindre gör Jackson det ganska bra, inte minst för den som vill ha en bitvis nationalekonomisk vinkling (skam att säga har jag själv svårt att hålla ögonen öppna i de mest formelartade partierna). Men visst behövs det ännu fler böcker på det här temat, ur alla möjliga vinklar.

Något sånär konkret i lösningsförslagen blir Jackson som sagt också. Nu är bara frågan vart vi fortsätter härifrån. Välfärd utan tillväxt får det märkligt nog att låta ganska enkelt. Vi har ju trots allt ett hum om vad som måste göras vid det här laget. Så nu är det väl bara att sätta igång? Eller?

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle
• ”Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda”
• Kriser som kan leda framåt?
• Mest om pengar. Eller möjligtvis kärlek

Men var blev den av, socialdemokratin? Någonstans mellan herrgårdar och svångremmar, ekonomiska kriser och tuffare tag mot kreti och pleti kom den av sig. Trots decennier av att faktiskt ha levererat allt från daghem till pensioner, någonstans slutade väljarna ändå tro på den. Eller var det politikerna som slutade tro först?

Skribenterna i Den grå vågen tror fortfarande. De är uppenbarligen urless på organisationen i sig – beskrivningar som ”toppstyrning”, ”paranoid” och ”trött” återkommer igen och igen – men de har fortfarande visioner om en socialdemokrati. En grå socialdemokrati.

Ja, där finns kanske anledning att hoppa till en smula. När jag först stöter på titeln Den grå vågen, utgår jag ifrån att det handlar om någon form av nidbild tecknad utifrån (som, säg, Timbro-volymen om miljörörelsen med undertiteln ”Från miljöengagemang till hembygdsfascism”), men så är det alltså inte. De här skribenterna tar gladeligen på sig vad som brukar uppfattas som ett skällsord och definierar sig själva som gråsossar.

Inte minst handlar det om sådant som känns väl igen från den nuvarande politiska agendan. Vad som är nytt i undertitelns ”ny socialdemokrati” har jag allvarligt talat svårt att sätta fingret på. Så skriver till exempel Marika Lindgren Åsbrink om vikten av att få fler i arbete längre, med högre pensionsålder, fler heltider och mer komprimerad utbildning (vilket förstås kan jämföras med nyligen recenserade Christer Sannes förslag om mindre arbete för mer välfärd och mindre miljöproblem). Per Sonneby vill ha en skola ”med höga förväntningar på alla barn”, med tidigare skolstart och större skillnader i lärarlöner. Eric Sundström hyllar EU som ”underskattad framgångssaga” och fredsprojekt, och lägger optimistiskt fram förslag på hur unionen skulle kunna bli öppnare och mer socialt medveten.

Till de ovanligare inslagen hör Johannes Åsbergs om miljöpolitik. Han vågar ifrågasätta folkhemsdrömmen om det egna huset på ett sätt som både gör lite ont i hjärtat och måste funderas vidare på. Framtiden ligger istället i tätbebyggd blandstad och en stadsplanering som bygger bort bilberoendet, menar han. Artikeln är inte minst ett argument för att politisk planering fortfarande behövs – någon nyliberalt ”osynlig hand” kommer knappast att lösa miljöproblemen.

Oavsett vad man tycker om dem läggas en rad konkreta förslag fram i olika frågor och diskussionerna som förs – eller borde föras – är intressanta. Hur åstadkommer vi en skola som ger mer rättvisa chanser för alla barn? Hur ger vi människor större kontroll över sitt arbete? Kan EU bidra till fred och demokrati i Europa och världen? Och hur samsas man i vad som trots allt är ett av Sveriges största politiska partier?

Så visst, om det här är socialdemokrati är jag nog inte socialdemokrat. (Det kan ju också vara av mindre intresse för läsaren.) Det här är ändå en mestadels välformulerad, lättillgänglig bok som sätter igång politiska funderingar.

Sådant behövs. Verkligen. Vi måste ju börja tänka på och prata om politik om vi ska kunna återfå tron på den.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Stenhårt och tungt om samtida svensk politik
• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Vad vet vi egentligen om hur Sverige lever?
• Nej-sidans argument i ett nötskal

John Maynard Keynes. Definitivt ohet.

Lite oförtjänt, kan man ju tycka, med tanke på att keynesianismen hör till den socialdemokratiska välfärdsstatens grundpelare. Och tanken att staten bör lägga sig i, bör göra stora satsningar inte minst för att motverka den nyckfulla marknaden och därmed följande konjunktursvängningar och depressioner, har väl onekligen fått lite av en renässans i spåren av finanskris på finanskris på finanskris.

När Christer Sanne döper sin bok med undertiteln ”En bättre framtid med arbete och välfärd” till Keynes barnbarn ligger det förstås i linje med detta. Keynes menade nämligen att när hans egen samtid löst ”produktionsproblemet”, att producera det vi behöver, så skulle den fortsatta effektivitetsökningen kunna tas ut i minskade arbetstider, ökande fritid och ökande livskvalitet (vilket ju till viss del skedde under större delen av 1900-talet).

Effektiviteten ökade mycket riktigt lavinartat, och Keynes barnbarn – det är ju vi. Så vad hände med den där utlovade livskvaliteten?

Precis som Kate Pickett och Richard Wilkinson, vars Jämlikhetsanden kom på svenska förra året, menar Sanne att tillväxt nog är bra för ett samhälle – till en viss gräns. En gräns som i västvärlden är nådd för ett bra tag sedan. Därefter innebär tillväxt mest problem, både för miljön och för välfärdssamhället. Det har att göra med ”tjänstedilemmat”: eftersom den tjänsteintensiva välfärden – vård, skola, omsorg, till exempel – inte alls går att effektivisera i lika stor utsträckning som varuproduktionen, kommer vi i en tillväxtekonomi att ständigt få mindre välfärd (och mer miljöförstöring) för pengarna. Därför är dagens politikers mantran om att vi måste arbeta och konsumera mera helt enkelt urbota korkade.

Keynes barnbarn är på en gång debattbok och en slags lärobok – det vore en utmärkt grundbok för en samhällstillvänd studiecirkel, om nu sådana finns nuförtiden – med översiktliga kapitel, faktarutor och illustrationer om välfärd, konsumtion, miljö, ekonomi, lycka, global rättvisa och konkreta lösningsförslag. Det är ett oerhört ambitiöst försök att skriva en grundbok om hur samhället ser ut och hur det skulle kunna se ut.

Att skriva en perfekt sådan bok är förstås omöjligt, men det är fantastiskt fint och inspirerande att någon vågar försöka. Vi måste aspirera på någon sorts helhetsförståelse om vi ska kunna lösa de typer av problem som vi står inför, med miljöförstöring och med ökade ekonomiska och sociala klyftor. Och om lösningen kan ligga i att dela på det arbete som måste göras, i mer fritid och mer omsorg, mer kultur och mer mänsklig samvaro – ja, det låter ju faktiskt dessutom oerhört trevligt.

Keynes trodde att hans barnbarn skulle behöva arbeta kanske bara tre timmar om dagen. Sedan dess har vi förstås höjt ribban en del för vad vi ”verkligen behöver” i materiell väg. Sanne går betydligt mer försiktigt fram och skissar i första hand på något i stil med en 30-timmarsvecka, men det är heller inte exakta siffror som är det viktiga. Det är sättet att tänka som fullkomligt kommit bort i dagens politiska idévärld, grundläggande diskussioner om arbete och rättvisa och livskvalitet som motats ut från agendan, trots att en majoritet av de arbetande fortfarande säger sig vilja prioritera arbetstidförkortningar framför löneökningar.

Keynes barnbarn är ett försök att vidga den politiska agendan igen, och jag kan bara hoppas – och här försöka bidra en smula till – att det lyckas. Politiken är i stort behov av nytänkande, och ska vi hämta inspiration från 1930-talet så känns det här som ett betydligt mer attraktivt försök än andra som är i svang i svensk politik just nu.

Göran Greider är inne på liknande tankegångar i Det måste finnas en väg ut ur det här samhället – att dagens kriser (ekonomiska och klimatmässiga) skulle kunna leda till något riktigt positivt. Så nog skulle finanskriserna faktiskt kunna bli något av John Maynard Keynes Pulp Fiction?

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Kriser som kan leda framåt?
• Shop ’til we drop?