I Sverige, som inte har några utbredda traditioner med årsdagar till minne av världskrigens händelser och offer, är det lätt hänt att andra världskrigets och nazistregimens grymheter känns långt borta, men det är inte längre bort än våra nu levande äldsta släktingar – inte ens generationer bort, praktiskt taget här och nu. Men vi är rätt bra på att förtränga det där.

Just därför är Rubin Drangers bok en så viktig minneshandling. Ihågkom oss till liv består av sex mer eller mindre fristående berättelser om olika personer ur hennes släkt. Från samtidens moster Susanne Rubin i Stockholm till Aron och Rebecka Katz som flyttar från Polen till västgötska Hindås i början av 1900-talet, och sedan vidare till fler släktingar och deras familjer. Några av dem upptäcker Rubin Dranger först i och med arbetet med boken.

Det är varma personporträtt, som genast är lätta att relatera till då författaren kopplar alla personerna till sig själv och sitt liv idag. Det är något vi alla kan relatera till, för det är inte bara hennes familjs historia hon tecknar, och inte heller bara en judisk historia. Det är svensk och europeisk historia, något som berör oss alla.

Tongångarna i Sverige om ”massinvasion av judar” på 1940-talet känns igen från ”flyktingkrisen” för några år sedan – där ordet ”kris” alltså skulle beteckna hur besvärligt det var för det svenska samhället att ta emot människor med skyddsbehov, inte beteckna det trauma som tusentals och åter tusentals människor på flykt just då levde i. Det grymma våldet under dåtidens pogromer har ibland likheter med dagens nyhetsbilder från Ukraina. Den historia boken tecknar visar också hur den rasism och det våld som vi förknippar med 30- och 40-talets nazism inte uppstod ur ett vacuum, utan det fanns tydliga tendenser och hemska våldsutbrott långt tidigare med direkta kopplingar till vad som sedan skulle komma att ske.

Under andra världskriget strävade Sverige som land efter att hålla sig väl med den tyska nazistregimen, dels för att vi trodde att nazisterna skulle vinna kriget, och dels för att det fanns många svenska sympatisörer. Den statliga Informationsstyrelsen såg till att den svenska pressen inte förargade den tyska regimen, och Svensk Filmindustri lovade att inte visa Charlie Chaplins satirfilm Diktatorn, vilket heller inte skedde förrän efter krigets slut.

Rubin Dranger lyckas skapa en perfekt balans mellan sammanhang i de större historiska dragen, tillsammans med specifika och personliga detaljer, som ger förankring och gör det relaterbart. Visst är det mycket fakta, men presenterat på ett sätt som går lätt att ta in. Och visst är det tungt och mörkt – obegripligt mörkt – men ändå så välskrivet att jag knappt kan lägga ifrån mig boken, utan mer eller mindre sträckläser den.

Hon berättar om upplevelsen av att vara berövad sin familjs historia, och även upplevelsen av att behöva bära allt detta mörka:

Och när jag söker på namnet Rubin i Yad Vashems digitala fotoarkiv hittar jag inte mina försvunna släktingar, men skärmen fylls av bild efter bild på mördade människor från alla Europas ockuperade länder, från vitt skilda livsvillkor och bakgrunder. Mördade som tvingades genomleva helvetet på jorden. Alla lika levande som jag. Som mina barn. Jag kan inte bära det. Jag måste bära det. Du måste bära det. Åtminstone detta, att orka veta att det hände.

Rubin Dranger lyfter också fram vikten av att inte bara använda berättelser om Förintelsen som varningens ord, utan även för att minnas människorna, individerna, för deras egen skull. Nazisterna gjorde allt för att utplåna Faivel Szpindler. De tog hans liv, trots att han bara var en liten pojke. De försökte också radera alla spår av honom och hans familj, så att ingen ens skulle veta att han hade funnits. Men de lyckades inte. Tack vare att Rubin Dranger berättar, och tack vare att du läser.

Similar Posts:

• Menlös glädje
• Värdet av ett liv
• Fröken Livrädd och bebisen
• Askungen år 2005
• Familjehistoria på nytt språk

För att göra detta skildrar Andersson ett antal komikers liv och gärning. Några av dem är tämligen välkända, som exempelvis Charlie Chaplin eller Steve Martin. Många av de andra komiker som författaren lyfter upp är i alla fall för mig helt okända sedan tidigare. Här hittar vi exempelvis kanske världens äldsta kända hovnarr, Pietro Gonella, eller music hall-artisten Marie Lloyd.

Just vad som har betraktats som roligt historiskt, och hur det har förändrats genom historien, är kanske en av den här bokens behållningar. Några av de äldsta komikerna verkar ha byggt sina skämt på kiss-och-bajs-humor, lyteskomik (tänk: dvärgar som hovnarrar …), eller annan form av tämligen grotesk eller vulgär humor. Med tiden blir andra former av komik allt viktigare. Clownens konster, pantomimen, den politiska satiren, samt förstås – i modern tid – postmodern ironi (som den där ”ironiska generationens” komiker under 1990-tal).

Det är också positivt att Peter Andersson funderar på komiker ur ett köns-, klass- och etniskt perspektiv. Han framhåller exempelvis flera kvinnliga komiker genom historien, och vilken roll de har spelat för komikens utveckling. Likaså framhåller han många komikers enkla klassbakgrund, och vad det kan ha betytt för synen på komedin som mindre fint än exempelvis tragedin. Peter Andersson skriver därtill om såväl blackface-kulturen som om ”komikens Rosa Parks”, Richard Pryor. De personliga tragedierna i många komikers liv är också ett tema som återkommer ett par gånger.

Det är alltså genom att porträttera ett antal komiker som Andersson vill komma åt de här frågorna om komikerns historia. Flera gånger kan jag dock tycka att personporträtten blir mer detaljerade än vad som verkligen är motiverat för att illustrera de lärdomar man kan dra av deras exempel.

På det hela taget är det väl kanske inte helt överraskande lärdomar man kan dra av den här historien. Boken är ändå ganska trevlig och lättläst – något annat vore ju dock tragiskt.

Similar Posts:

• Kroglivets historia
• Homohistoria med skygglappar
• Ett hungrande Ukraina
• Vår dagliga ketchup och andra historier
• En gigant bland giganter

Verklighetsbundet, javisst, men helheten av dessa skärvor blir absurd på ett sätt som minner om Franz Kafka. Här finns i och för sig ingen jätteskalbagge, men väl en serie ihopsatta sekvenser som skapar surrealism. I själva sammanfogandet döljer sig problem: borttappade eller medvetet utelämnade incidenter, uppbruten och omstuvad kronologi, otydligt återgivande.

Målvaktens skräck vid straffspark är ett experiment. Författaren styckar upp berättelsen i dess beståndsdelar, vrider och vänder på delarna och lägger sedan pusslet igen. Lyckas han någonsin placera bitarna i samma ordning som förra gången? Tveksamt. Och flödet av händelser fortsätter.
Undflyende är också människornas fumliga försök att nå fram till varandra. Oändliga är missförstånden och förlusterna i översättning, otaliga de motiv och drivkrafter som ligger bakom motstridiga handlingar.

En kvinna påpekade att hon hade tappat berlocken på sin halskedja. Alla började leta. Bloch blev sittande vid bordet. Efter en stund överfölls han av ett starkt begär att vara upphittaren, och han anslöt sig till de andra. Då berlocken inte hittades i rummet, sökte de vidare utanför i gången. (…) Bloch bad om ficklampan och gick ut på gatan. Han gick böjd omkring i gruset, men ingen hade följt honom. Han hörde hur någon inne i farstun ropade att berlocken var funnen. Bloch ville inte tro det och fortsatte att leta. Sedan hörde han hur man åter bad innanför fönstret. Han stack in ficklampan på fönsterbänken och gick sin väg.

Det finns en humor i detta sammelsurium av brottstycken och missförstånd. Människan iakttagen kan verkligen bete sig komiskt på ett sätt som för tankarna till Charlie Chaplin.

Då ingen till att börja med visade sig i lumpboden, packade han upp sakerna och ställde dem på disken. Sedan tycktes det honom alltför självklart att han redan hade ställt sakerna på disken, som om de var antagna till försäljning, och han tog dem åter snabbt från disken, stack till och med in dem i väskan och ställde dem tillbaka på disken först sedan man hade frågat honom efter dem.

När vi känner igen oss är det nära till skratt. Men människan är även kapabel till ohyggligheter. Bloch stryper en flicka som han följt till rummet. Händelsen skildras lika kortfattat och okommenterat som allt annat: köpet av en bussbiljett, en skyffel som välter från den vägg den stod lutad mot, ett barn som väsnas i rummet intill.

Svårsmält. Vissa gärningar och händelser har särskild dignitet, får vi lära oss. Eller så har de inte det – en magstark tankelek. Urdrucken rullar ölflaskan över golvet och blir liggande under sängen. En ung människa slutar andas och lämnas livlös.

Att tillmäta alla detaljer samma värde – eller inget värde – är en del av Peter Handkes experiment; kommunikationsförbistring, tagen till sin yttersta gräns, en annan del. Romanen börjar som nämnts med att Bloch får sparken. Eller får han det? Hur bra är denne före detta fotbollsmålvakt egentligen på att läsa medmänniskor, situationer och sin omgivning?

Läsaren lämnas ensam med sina eventuella känslor för Bloch. Är författaren ansvarig? Denna någon har ju fattat beslutet att nedteckna berättelsen. Förväntas läsaren fortsätta engagera sig i berättelsens huvudperson när denne beter sig obegripligt? Eller går det att förstå sig på Bloch om man försöker mera? Jag går bet. Men läsningen väcker spännande frågor och det räcker hela vägen för min del. Experimentet i sig är behållningen med Målvaktens skräck vid straffspark. Ingen som intresserar sig för metalitteratur bör missa denna tidiga roman av nobelpristagaren Peter Handke.

Similar Posts:

• En detaljrik vandring
• Expeditioner i ensamhetens urskogar
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Ett liv som död
• Surrealistisk erotik