Catrine Tollström "Bödeln frälsaren observatören"

Lina Arvidsson — Mon, 30 Sep 2013 22:00:24 +0000

I dokusåpornas tidevarv är det svårt att imponera. Men Leona får vara med när en helt ny serie tar sin början. Människor placeras på en öde ö, två läger bildas där de ”fattiga” tävlar om att komma till de ”rikas” by – de som har lyxhotellet och det fina livet. Avancerar du från den fattiga sidan till den rika väntar dig allt vad du kan önska: plastikoperationer, trerätters, evig berömmelse. Fast allt det här blir egentligen betydelselöst. För det är något som inte stämmer på ön… Vem skjuter mot dem? Vart har hotelledningen tagit vägen?

Leona kommer som projektledare till en ö som snart är i uppror. Tävlingen om rampljuset byts snabbt ut mot tävlingen om vem som överlever. Vem kan du lita på? Och vad är folk beredda att göra för att bli kända? ”Bättre att vara död än att vara en medelmåtta”, som en av karaktärerna resonerar. Det känns läskigt nog inte alls som en överdriven gestaltning.

Jag såg fram emot att läsa den här boken. Och visst är det spännande, stundtals. Jag läser på, kapitel för kapitel, inledningsvis. Karaktärerna är snabbt porträtterade, hyfsat klyschiga, men kanske behövs det i en spänningsroman? Och på femhundra sidor finns det förstås tid att lära känna. Nog kommer det både oväntade vändningar och läskiga passager, när jag blir rädd för mörkret i lägenheten och på helspänn bara måste läsa vidare trots att jag är trött.

Det här är en hemskt bra bok, i teorin. Men inga böcker kan överleva enbart på sin idé. Och praktiken, själva hantverket, lämnar tyvärr en hel del att önska. Det är platt, råder stor brist på gestaltning men övervikt av överflödig prosa. Engelska uttryck som direktöversätts till svenska (”Han ser ut som skit” – ”He looks like shit”), jag tror inte Tollström är ensam om detta men en bra redaktör hade förhoppningsvis strukit dem. Bra språk är inte enbart till för att förtrolla och imponera, inser jag. Bra språk ska främst se till att läsningen flyter. Även den mest rafflande handling kan bli seg och trögläst.

Och denna sexism! Efter tjugo sidor vet jag hur alla kvinnliga karaktärer ser ut, frisyrmässigt och kroppsmässigt. Catrine Tollström må vara kvinna, men denna bok är definitivt skriven med en manlig blick. ”Den rödhåriga skönheten”? Är detta en karaktär jag som läsare ska förväntas känna med?

Det görs bra reklam för Bödeln frälsaren observatören. På facebook, jag ser annonser i diverse tidningar, citat länkas från vänner. Det är bra, det interaktiva märks även på slutet av boken; ”vill du veta hur det gick sen?” Eller ”vill du se mer vad Josefine (en av karaktärerna) lagar för mat?” Och länk till Tollströms hemsida. Det är kul, den nya tiden och så vidare. Men interaktion lyfter inget språk i världen. När det gäller böcker handlar det till syvende och sist om vad du kan prestera med ord på papper.

Rent psykologiskt finns det intressanta utvecklingskurvor i Bödeln frälsaren observatören. Och som sagt: mycket spänning på sina ställen. Genom handlingen hittar Tollström de ömma punkterna i dagens cyniska mediefokuserade underhållningsvärld och får fram det via ett utbud av vitt skilda karaktärer. Inget fel på ambitionen att kritisera önskan att bli kändis och på ett tänkvärt sätt vilja diskutera människans förhållande till naturen, jag står bakom det på alla sätt. Jag önskar mig bara en bättre bok nästa gång.

Vecka 40: Boksmällan och vidare

Marcus Stenberg — Mon, 30 Sep 2013 10:30:51 +0000

Att det var internationella kaffedagen igår söndag, bokmässans sista dag, kan inte vara en slump. På mässgolvet var det varannan coca cola, varannan kaffe, som gällde. Folk var hesa, glada, hade ont i axlar och var engagerade till sista minuten men bar runt på kroppar som behövde piggas upp. Jag gick 4 minuter innan mässan stängde och då bytte böcker fortfarande ägare bakom mig i montrarna med lika hög entusiasm som kunskap förflyttades på scenerna.

Förutom de många läsupplevelserna som ligger framför mängder av människor är det spännande att tänka på hur denna mässa kommer bli omskriven i litteratur framöver. I Ingenbarnsland plankar Miira in på bokmässan och leder den otroliga berättaren vidare in i böckernas värld, kanske föds till och med ett författarskap där. I Ett gott liv beskriver författaren Ann Heberlein hur hon vallas runt på bokmässan i ett ångestfyllt tillstånd och som läsare får jag en helt ny bild av signeringsköerna jag själv står i som förhoppningsvis gör mig ödmjukare.

För dig som totalt tröttnat på bokmässan för den här gången, eller för dig som bara behöver en kick för att vakna till efter helgen, presenteras här några av veckans läsupplevelser:

Veckans litterära koffeinstart står Christina för som delar ut en stor ros till ungdomsromanen Vi måste sluta ses på det här sättet – en kärleksroman med fantastiskt språk och fängslande historia.

På tisdag skriver Lina om debutanten Catrine Tollströms Bödeln frälsaren observatören. Det är en spänningsroman om en dokusåpa på en öde ö, där man plötsligt får att göra med en mördare… Lina hade höga förväntningar, tyckte det lät som ett oslagbart upplägg. Men det dåliga språket drar tyvärr ner den här bokens betyg.

På onsdag skriver Håkan om antologin Skräpliv som han beskriver som ”en brokig samling, men med många grymma noveller”.

På söndag recenserar Marie boken Heder och samvete av Eduardo Grutzky och Lars Åberg. Heder och samvete är en bok om hederskultur och hedersvåld i Sverige som starkt kritiserar hur så väl debatt som forskning kring problematiken ser ut idag. Marie har även träffat Grutzky under bokmässan och intervjun publiceras i samband med recensionen.

dagensbok.com » Catrine Tollström

Catrine Tollström "Bödeln frälsaren observatören"

Similar Posts:

Vecka 40: Boksmällan och vidare

Similar Posts: