Den historia, de människor som verkligen levt har ju sällan lämnat så mycket efter sig att de träder fram för oss på det sättet. Där har förstås Bergström en fördel i att hon sysslar med andra än ”vanligt folk” – hon undersöker möjligheterna till skilsmässa i den svenska adeln kring sekelskiftet 1800 – människor som både ansett sig själva och av andra ansetts vara intressanta att dokumentera.

Det gör såklart att jag hinner tänka, både en och två gånger, ”Men hur var det för alla andra, då?” Högadeln, som Bergström skriver om, verkar ha haft både ganska egna värderingar och egna sätt att få saker gjorda på. Liksom dem som har resurser idag – pengar, tid och kanske framför allt rätt kontakter – kunde de åstadkomma sådant andra förmodligen bara kunde drömma om. Sådant som av flera skäl var otänkbart för andra samhällsklasser – och andra tider.

För precis som med Jane Austen (framför allt hennes privata brev) är det ett problem att följande generationer tyckte att anfäderna var pinsamt vulgära och mörkade somligt. Sekelskiftet 1800 var för det senare 1800-talet mer frispråkigt än vad som riktigt gick att stå ut med. Även om det ur vår synvinkel kanske många gånger snarare uttalade sig i kod.

Då är det förstås fint att ha en historiker att hålla i handen, någon som kan tolka och sätta in i sammanhang – och så bidra med lite källkritik. För i vår tid har den något mytologiserade överklassen uppenbarligen blivit en del av turistindustrin:

Det vilar någonting romantiskt över den här historien som senare tider inte tvekat att förbättra och slå mynt av. Man spinner på temat den olycklige greven på Säfstaholm som blir övergiven av sin unga grevinna för att hon förälskat sig i den vackre gardesofficeren, tillika makens bäste vän, och låter sig enleveras av honom. Idag är Säfstaholm utanför Vingåker ett omtyckt besöksmål och här liksom på så många andra herrgårdar som öppnats för allmänheten berättar man gärna skrönor om de gamla ägarna. Gustaf Trolle-Bonde lär enligt dessa ha blivit så otröstlig när hustrun lämnade honom att han grät sig blind. Det sägs också att greven lät jämna den allé med marken, i vilken han såg sin hustru försvinna när hon lämnade honom och hemmet på Säfstaholm. Under deras korta äktenskap lät Gustaf bygga om parken på Säfstaholm från en fransk renässanspark med raka linjer till en engelsk ”naturpark” med mjukare former. Det kan vara den åtgärden som spökar när dylika anekdoter om skövlade alléer kommer på tal.

Paret i citatet är på en gång ganska typiskt och mycket ovanligt. De fick sin skilsmässa beviljad direkt av den regerande hertig Karl och på grund av ”en olyckligtvis saknad överensstämmelse i lynne och sinnelag”. Det var ovanligt. Att det officiella skälet inte var det som faktiskt hänt – att hon rymt med en annan – tycks däremot ha varit ganska vanligt. Även om oförlåtlig otrohet var det vanliga skälet till en skilsmässa var det nästan alltid maken som erkände sådan. Ibland var det säkert sant, men ganska ofta verkar det ha varit ren fiktion.

Åtminstone kunde man inte erkänna otrohet med den man ville gifta om sig med, för då fick man inte göra det. Istället tycks den adlige maken ofta ha bekänt faderskap till någon ogift pigas barn och hon fick ett ordentligt underhåll för besväret. Och vad som egentligen hade hänt? Därom tiger förstås arkiven stilla. Tyvärr.

Om Passion & skilsmässa – och, som sagt, förmodligen arkiven – har rätt lite att säga om hur några ogifta pigor uppfattade saken, så får vi ändå en ganska levande bild av bokens huvudpersoner, de intriganta högadliga. Här finns, förutom själva skilsmässodokumenten, också kvarlämnade brev, memoarer och biografier (även om behållningen av de sistnämnda kanske just är de senare generationernas genans och vilja att släta över). Inte minst Malla Silfverstolpes melodramatiska memoarer – hon hade en bästa väninna som lämnade sin femtio år äldre make – levandegör hur inte alldeles oproblematiskt uppbrottet kunde vara.

Med tanke på hur stor roll börd, arvsrätt och maktallianser baserade på släktskap spelat i de här klasserna är det kanske förvånande att toleransen för sexuella snedsteg, både före och under äktenskapet, ändå tycks ha varit ganska utbredd både för kvinnor och män. Så länge det offentliga livet såg snyggt ut på ytan verkar det ha funnits visst handlingsutrymme privat.

Men så mitt i det där traditionella dubbelspelet smyger sig något annat in, något som gör det outhärdligt att låtsas, tvunget att bryta upp och ställa allt på ända. Något som kanske eller kanske inte är en ganska modern idé. Kärlek.

Similar Posts:

• Abbedissa, boksamlare och brodös
• 250 år av kvinnoliv
• På kant med rättvisan omkring 1600
• Makt och prakt i svensk barock
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet

Det är historikern Carin Bergström som har skrivit den nyutkomna biografin Självständig prinsessa: Sophia Albertina 1753-1829. Denna prinsessa är, som tyvärr ofta kan vara fallet med kvinnor, en förbigången historisk person, trots att hon var betydelsefull och uträttade mycket under sin 75-åriga levnad. Senast det kom ut en biografi om henne var 1946: Sophia Albertina: historisk kavalkad, skriven av Nanna Lundh-Eriksson. Men den är, enligt Bergström, en lätt romantiserad och inte helt och hållet sakligt skriven bok.

Sophia Albertinas mor drottning Lovisa Ulrika var född i Berlin, dotter till Fredrik II av Preussen och hennes far var kung Adolf Fredrik, medlem av den gamla Holstein-Gottorpska adelsätten och morbror till Katarina den stora. Modern Lovisa Ulrika var mycket beläst och bildad, vilket också dottern var.

Sophia Albertina samlade på böcker och i hennes testamente finns förtecknat tio bokskåp fyllda med över fyra tusen böcker. I testamentet hade hon bestämt att boksamlingen skulle förbli sammanhållen och inte splittras. Idag ägs den av en privatperson. Prinsessan läste böcker på franska, i original och i översättningar. I arton år hade hon en fransk lektris anställd, som läste för henne. Sophia Albertinas släkt i Tyskland måste ha varit mycket inspirerande för hennes läsande och införskaffande av böcker. En av Sophia Albertinas kusiner var Anna Amalia von Braunschweig-Wolfenbüttel. Som gift blev hon hertiginna von Sachsen-Weimar-Eisenach i Weimar. Anna Amalia blev berömd för att hon gynnade den tyska litteraturen. Hon tog Johann Wolfgang Goethe till Weimar för att undervisa sin son Karl August, och senare kom även Friedrich Schiller att ingå i hennes hovkrets i Weimar.

Sophia Albertina hade sitt eget palats nära slottet, kallat Arvfurstens palats, den byggnad vid Gustav Adolfs torg där nu Utrikesdepartementet huserar. I detta hus utspelades till allra största delen hennes liv. I husets inredning kunde man på hennes tid se prov på hennes skicklighet i att brodera. I hennes sällskapsrum, hörnrummet på andra våningen, som vetter både mot Strömmen om Gustav Adolfs torg, täcktes väggfälten av tapeter hon själv broderat. Detta rum fungerar nu som utrikesministerns arbetsrum.

En av de mest betydelsefulla händelserna i Sophia Albertinas liv inträffade 1787. Hon blev genom sin tyska släkt utsedd till abbedissa i klosterstiftet Quedlinburg, som ligger strax nordväst om Harz i Sachsen-Anlhalt. Genom detta blev hon regerande furstinna över ett tyskt landområde, vilket gav hennes egna inkomster, men också mycket ansvar och arbete. I Quedlinburg genomförde hon reformer inom kyrko- och skolväsendet. Carin Bergström skriver:

Det är märkligt okänt att en prinsessa i vårt land också har varit regerande furstinna i Tyskland. Förvisso står det alltid i uppslagsverken att Sophia Albertina var abbedissa i Quedlinburg, men oftast mest som en parentes för att inte säga kuriositet.

Ja, nu har Carin Bergström tack och lov rått bot på detta missförhållande. Hon berättar att det i Sachsen-Anhalt 2008 ordnades ett temaår om kvinnor under 1700-talet. Museet i Quedlinburg lyfte då särskilt fram Sophia Albertina som en betydelsefull person i stiftets historia.

Hovet runt omkring Sophia Albertina fungerade delvis som hennes familj, eftersom hon aldrig gifte sig, och hon var mycket mån om sina anställda och engagerade sig i deras liv. När Jean Baptiste Bernadotte blev kung i Sverige, var hon betydelsefull som den sista kvarvarande länken till det förflutna – till den gamla Holstein-Gottorpska ätten, som hade funnits på den svenska tronen sedan 1751. Sophia Albertina befann sig som Sveriges prinsessa under lång tid i centrum av många dramatiska händelser och hon skrev mängder av brev. Kanske kan nästa bok om henne bli en brevsamling, för att komplettera biografin. Hoppas det!

Sen vill jag tillägga något, som inte har direkt koppling till boken, men en indirekt: Vi har allt i vårt lands 1700-talshistoria av dramatik, komplexa skeenden, fascinerande människor och människoöden. Vi har otaliga miljöer runt om i Sverige bevarade från tiden. Vi har filmtekniken, regissörerna, skådespelarna, kläderna, kunskapen etc etc. Så varför kan vi inte göra film av vår historia, istället för att lägga kraft på den meningslösa deckarserien Anno 1790? Andra länder kan, varför kan inte vi?

Similar Posts:

• I Augustprisets skugga: Vecka 47 på dagensbok.com
• Gustavianska intriger
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg

På tisdag handlar det om en biografi om Sophia Albertina, Gustav III:s lillasyster, skriven av historikern Carin Bergström. Det är är 65 år sedan det sist kom ut en biografi om denna prinsessa och det är argument nog för att läsa tycker Eva.

Mot slutet av veckan blir det poesi för hela slanten, jag har skrivit om den fina och mastiga Trettiotvå poeter tjugohundraelva. Det är en bred och fantastiskt komponerad samling, precis så som antologier ska vara som fungerar både som ingång till samtidens lyrik för den nya poesiläsaren och som en påminnande samling för den erfarne poesiläsaren.

På fredag skriver vår gäst Karin Lindahl om Jan Guillous nya bok Brobyggarna, som vi redan nu avslöjar kommer att vara med i bokutlottningen som presenteras på fredag. Dessutom skriver Oscar krönika om fyrtio år med Jan Guillou vid pennan.

Trevlig läsning önskar redaktionen på Dagensbok!

Similar Posts:

• Dagens poesiläsare – Susann Wilhelmsson
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Ett nobelpris till svensk samtidslyrik
• Inte briljant men det jämnar ut sig
• Vecka 42 på dagensbok.com