En sista tid av omsorg, förnekande, hopp och förtvivlan, gråt och ibland lättnad. Kontakt, förvirring. Organisering och överlämnande. Simone de Beauvoir har sin lillasyster Poupette (Hélène) som kommer resande från Schweitz och de båda delar på ansvaret. Båda är barnlösa och deras respektive är upptagna med sitt. Ofta tar Simone kommandot vad gäller vård och ingrepp. Hon lägger märke till att hon lyssnar mera på sjukskötarna än läkarna. Vissa läkare ser modern mera som en försökskanin och vill prompt vårda och göra spektakulära ingrepp medan de båda döttrarna önskar att modern ska lida så lite som möjligt.

Döttrarna går bakom moderns rygg; hon tror att det lårbensbrott som hon inte hade var en maghinneinflammation och systrarna berättar aldrig för modern att det är snabbt framåtskridande cancer i magen som är diagnosen. Är det rätt eller fel att hemlighålla kalla fakta? Systrarna börjar organisera sina liv för att kunna vara tillsammans med modern hennes sista veckor.

Simonde de Beauvor går genom sitt förhållande till modern som ofta präglats av oförståelse och avstånd. Modern har varit underställd fadern, en otrogen slarver, och kämpat för att bli älskad av både maken och döttrarna. Hennes mindre smickrande sidor listas övertydligt av Simone de Beauvoir som inte för inte är ett av feminismens största namn. Simone minns modern som ung kvinna, sexuellt aktiv och älskad, men senare bitter och övergiven samt alltid redo att täcka över faderns snedssprång och svek. Hon tecknar också modern som änka i femtioårsåldern då hon gör stora livsförändringar och lever upp. Samtidigt minns hon också modern som en kvinna som inte tog hand om sig utan lät sig förfalla till det yttre. Även nu i sjukhussängen väcker moderns nakna mage, hårlösa kön och olika kroppsodörer motstridiga känslor. Hennes blommiga parfym äcklar.

De stora skiljelinjerna mellan mor och dotter är Simonde de Beauvoirs intellektuella liv som existentiell filosof och feministisk författare. Idéer som modern inte alls kan greppa. Hon är stolt över dotterns yttre framgångar men skäms i sin borgerlighet och bland sina väninnor. Inte heller kan modern acceptera Simones ateism och avståndstagande från den katolska tron. I slutskedet av moderns dödskamp funderar systrarna mycket över ifall de borde låta en präst ge modern den sista smörjelsen, något som inte blir av eftersom modern inte alls tar upp saken. Om det är moderns sedvanliga sätt att sky verkligheten (att hon är döende) eller om hon själv på något vis frigjort sig från religionens korsband kan de inte avgöra.

Boken har närmare sextio år på nacken men verkar väldigt modern. Allt vad gäller sjukhusrutiner, undersökningar och kommunikation kunde utspelas i vår tid. Jag blir lite förlägen: läser gärna samtidslitteratur och klassiker men har ofta fördomar mot böcker utgivna från mitten av 1900-talet och framåt, tänker (omedvetet) orättvist att de på något vis är inaktuella. Naturligtvis kan bokens aktualitet ha att göra med det eviga temat: att mista en förälder men också det att författaren var en självständig och aktiv akademiker som reste och rörde sig obehindrat i 1960-talets Paris och Europa.

Simone de Beauvoir skriver självbiografiskt i första person. Stilen är nykter och redogörande. För var dag följer man sjukdomsförloppet på avdelningen. Efter moderns död ordnas begravningen. En högborgerlig sådan med gravsättning på Père Lachaise. I sista kapitlet på bokens sista rader skriver Simone de Beauvoir något ringar in denna extraordinära erfarenhet: att mista sin egen mor och hur hårt den erfarenheten slår trots att hon ”hade tiden inne”: ”Det finns ingen naturlig död: ingenting som händer en människa är någonsin naturligt, eftersom hennes närvaro sätter hela världen ifråga. Alla människor är dödliga, men för varje människa är döden en olyckshändelse och – även om den är väntad och motsedd med resignation – ett otillbörligt våld”.

Idag bildar böckerna, de självbiografiska romanerna där en (ofta känd) författare berättar om en näras död nästan en egen genre. Jag minns med vemod Isabel Allendes fina biografiska bok Paula (1995) om sin dotter Paulas sjukdom, komatillstånd och död. Naturligtvis ger det onaturliga tillståndet ett särskilt tillfälle för en människa med orden som livsextrakt att skriva. Några exempel på svenskt språkområde och från 2010-talet är Alex Schulmans Skynda att älska, Glöm mig och KajsaStina Åkerströms Du och jag, farsan. Många gånger verkar särskilt faderns död vara ett incitament för skrivande: till exempel inleder Karl Ove Knausgård hela sin svit Min kamp med att beskriva sin fars död. Simone de Beauvoirs bok Avled stilla är en värdig föregångare till dagens vuxna barns böcker om döende och döda föräldrar.

Similar Posts:

• De skapande systrarna de Beauvoir
• Mammamammamammamammamammamamma
• Att välja och skriva sitt liv
• Tidlöst motstånd
• Tidlöst om människans komplexa natur

Fadern var journalist för Sydsvenska Dagbladet och senare chefredaktör och ansvarig utgivare på Gotlands Allehanda. Hans egen far var major och väntade ivrigt på att den enda sonen skulle sätta en manlig arvtagare till adelskapet till världen. Vilket aldrig hände. Däremot var JvZ gift tre gånger och hade fyra döttrar och en bonusdotter. Han var en spirituell, gladlynt, humoristisk pappa men även en mycket neurotisk, ensam man med många rädslor och en del missbruk.

Charlotta von Zweigbergk föddes 1960 i mitten av flickskaran och var bara några år gammal när hennes mamma lämnade pappan. Hon kände sig inte alltid sedd och uppskattad som just ett barn till en förälder. Istället utvecklade hon en sorts vuxenrelation till sin pappa; de kunde till exempel mötas i diskussioner om yrkesliv och relationer till det motsatta könet. På många vis var fadern en opraktisk man med divalater, mycket buller och bång och med en position som en kung bland sina döttrar.

När han blir hjärtopererad (och är gift med sin tredje fru som han har ett lätt fjolligt, fjortisförälskat förhållande till) blir det då hon, ”Lötchen”, som får börja reda upp en allt mera råddig tillvaro. Hon reser ständigt till Gotland, köper till och med ett eget litet hus där, och fixar och donar åt de gamla turturduvorna. Fru tre dör och fadern konstateras ha alzheimers. Det blir åratal av skötsel av en alltmer bångstyrig, arg, ovårdad och sjuk gammal man. Körkort dras in, feta katten dör, ringar och konst försvinner spårlöst, pappan blir undernärd och allt mer förvirrad. Många gånger är hon på bristningsgränsen av sin förmåga och ork. Samtidigt är detta något som hon vill: att bli behövd av den pappa som ofta stött bort henne under uppväxtåren.

Boken är ofta sorglig. Charlotta von Zweigbergk skriver i ett nu, i ganska korta kapitel och som läsare följer man den nedåtgående spiralen. Men här finns också humor och värme. Fadern är en mycket rolig människa i sina ljusa stunder trots sjukdomen. Och nu får hon bli den som är honom kär och när (närmast?). Även om han inte alltid längre känner igen henne.

Jag tyckte mycket om Dippen & jag. ”Dippen” är ett smeknamn – Charlotta von Zweigbergk kallade honom inte pappa. Antagligen har hon skrivit boken för sin egen skull, för att få reda ut sina känslor. Det finns ett mänskligt och ärligt uppsåt i boken. Hon berättar till exempel att alla hennes egna pojkvänner och män har haft drag av hennes far. På gott och ont.

Det här är även en bok om Gotland – både sommar- och vintertid. Somrigt lätta, pittoreska miljöer och vintrigt ödsliga dito.

Det finns många ”pappaböcker”. Ofta skrivna av personer i medie- och kulturvärlden (Lukas Moodysson, Åsa Linderborg, Karl Ove Knausgård, CajsaStina Åkerström, Alex Schulman, Paul Auster …). Jag har inte läst lika många ”mammaböcker” – nu på raken kommer jag bara på finlandssvenska Pia Ingströms Inte utan min mamma (2010). Kanske papporna fortfarande är, än idag, mera av ”en okänd kontinent” och tar sig rätten att vara det (där)? Därför finns det ett starkt behov att utforska. Eller så lever män (och pappor) trasigare liv som lättare blir berättelser? Det finns lika många svar som frågor och skrivande människor.

Charlotta von Zweigbergk har själv sagt i en intervju att hon borde egentligen ha skrivit en bok om sin mamma som gjort vad som helst för sin dotter. Hoppas hon skriver – jag kommer att läsa den. Vi är många som funderar över vilka våra föräldrar är eller en gång var.

Similar Posts:

• Att insjukna i minnessjukdom
• Pappa och jag
• En pappabok om skidning
• Ingen skriver som Khemiri
• Om skuld och försoning

Böcker om problematiska relationer med pappor råder det ingen brist på. Särskilt inte problematiska pappor med alkoholproblem. Ändå känns det fel att bunta ihop den här boken med andra och sätta en stämpel på den. Det här är en uppgörelse med ett unikt levnadsöde.

Utåt sett hade kanske CajsaStina en fantastisk uppväxt. Hon fick följa med sin pappa överallt och umgicks med konstnärer och musiker på Gyldene freden. Dessutom fick hon ibland uppträda tillsammans med honom på bejublade framträdanden. Men bakom kulisserna var det desto mer nattsvart. Hennes liv präglades av oändliga turnéer, barer, kringflyttande, nya ”mammor” och en självupptagen pappa som plågades av ständig ångest. En trygg vardag med den stabila mamman hägrade. Men inte kunde hon väl berätta att hon ville flytta till sin mamma? Vem skulle då ta hand om pappan? Vilket svek!

Den familjära titeln Du och jag, farsan är inte så mysig som man kan tro. Pappan sa jämt ”Du och jag” till CajsaStina, för att knyta henne till sig. Det var de två mot världen. Som vuxen läsare blir man mörkrädd för det ansvar som lades på den lilla flickans axlar. Och som vuxen är CajsaStina själv förbannad, vilket lyser igenom. Eftersom det ofrånkomligen är en envägskommunikation blir texten ibland resonerande. Till detta kommer även författarens vilja att förstå. Texten genomsyras av en sådan ömhet och kärlek att man som läsare också vill förstå och ursäkta beteendet. Fred Åkerström är ingalunda en litterär antagonist. Författaren lyckas väldigt bra med att måla bilden av en komplicerad och känslig person, som själv var brännmärkt av sin svåra uppväxt. Och allt är inte elände. Mitt i allt finns det en speciell gemenskap mellan de båda.

Generellt sett har jag svårt för böcker där man lämnar ut andra människor, särskilt om de är döda och inte kan ge sin sida av saken. Borde inte alla ha tolkningsföreträde till sin inre smärta? Men å andra sidan … kan man skriva självutlämnande utan att även lämna ut andra? CajsaStina skriver på ett så ärligt och självklart sätt att hon håller balansgången bra. Med varsam hand tecknar hon ett rättframt porträtt av sin pappa. Och jag är glad att hon gjorde det.

Similar Posts:

• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Att hitta sin pappa
• När flaskan går före allt annat
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Kärleksfull uppgörelse