Charles Baudelaire levde och verkade i en omvälvande tid vilket tar sig uttryck i hans dikter. Han skrev briljant om 1800-talets stora litterära tema Ledan, Le Spleen. Dikterna rymmer också ett intresse och en fascination för dekadens, erotik, död, förruttnelse och inte minst detaljerna i Paris gatuliv.

Bedövande och gällt ljöd boulevardens larm.
Helt svartklädd, drottninglik i sorgen, smärt och lång
passerade en kvinna mig: hon lyfte upp festong
och fåll och svängde dem med stolt, behagfull arm.
(Ur Till en som gick förbi)

Les Fleurs du Mal, som diktsamlingen heter på franska, innehåller så gott som Baudelaires hela poetiska produktion. Den publicerades för första gången 1857 och åtalades omedelbart för osedlighet. Sex av dikterna fälldes i rättegången. Boken publicerades ytterligare två gånger under Charles Baudelaires livstid, 1861 och 1868, då var de fällda dikterna bortplockade och samlingen istället kompletterad med nya dikter.

Läs dikten Motto för en fördömd bok och avgör själva om den är osedlig eller bara underbar. Jag väljer underbar för den lockande tonen och det symboliska bildspråket.

Läsare, om du är sunt bukolisk,
nykter, hederlig, naiv och klok,
kasta från dig denna dystra bok
orgiastisk, sjuk och melankolisk.

Tog du aldrig din examen i
retorik hos Satan, släng den då,
ty du skulle ingenting förstå
eller se hos mig blott hysteri.

Vet du däremot att stiga ner
i en avgrund och ej frestas stanna,
läs mig; du skall kanske mer och mer

älska mig. Men om du ej beklagar
den som skrivit boken, själ som jagar
din chimär, då vill jag dig förbanna!

Översättning från franska av Ingvar Björkeson.

Similar Posts:

• En levande klassiker
• En gigant bland giganter
• Presentation av Poe
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt
• Tidsresa till Paris

Den sociala delen av romanen kretsar kring morbror Larssons slaganfall och död. Morbror Larsson är styvmoderns riktiga far och hon var inte hans enda utomäktenskapliga barn. Det alla nu går och väntar på är arvet, morbror Larsson var riktigt rik.

På inrådan av morbror Larsson slutar den 17-årige Helge skolan och börjar som oavlönad volontärarbetare på L.G. Görlitz importfirma. Där sitter han i kassan och ser herrarna och damerna gå förbi på Skeppsbron. Bilderna, blicken och flödet är fantastiskt.

Helge satt en stund vid pulpeten. Under markisfållen såg han fötterna på de trottoarpasserande. Det var mest brådskande fötter och mest herrfötter. Ibland var det blott skuggor, och på bestämda mellantider ringde hårt spårvagnsklockor. En gång föll ett paket och genast dök en hand efter det. En ciggarstump slängdes och blev liggande med en liten rökspiral i solstrimman. En svart pudel mötte en vit- och brunfläckig fågelhund; de vädrade varann samtidigt under svansarna och sprang genast åt skilda håll.

Nog vill han också ut och det är under den sommaren i kassan som hans drömmar om en bättre tillvaro föds. Drömlandet – det är landet på andra sidan Atlanten, det stora Amerika som den unge Helge trånar efter när han inte ser någon vidare framtid för sig i Stockholm.

I förordet av Alexandra Borg läser jag mig till att Henning Berger var en av de centrala författarna under förra sekelskiftet och en av Sverige största författare under 1910-talet. Nu är han så gott som bortglömd till förmån för Hjalmar Söderberg och Bo Bergman i samma författargenerationer. Synd, men alla blir ju tyvärr inte klassiker. Kul är det då att Under förlag lyfter fram Drömlandet som är Henning Bergers stora genombrottsroman från 1909.

De största behållningarna är de fantastiska stadsbilder Henning Berger målar upp. Det är där sekelskiftets stockholmsromaner utspelar sig. Den som gillar August Strindbergs Röda rummet för den otroliga öppningsscenen på Mosebacke skulle älska Drömlandet. Det är som att läsa en tavla, texten är så rik på bilder och panoraman. Jag märker att jag läser för fort och får sänka tempot till samma takt som den unge Helges promenader genom staden. Promenader som kommenterar stadens utveckling, och då skulle man nästan kunna tro att romanen var skriven idag. Henning Bergers berättarteknik bygger på att miljöbeskrivningarna vävs samman med romankaraktärernas sinnesstämning och han har anklagats för att skriva för sceniskt, vilket jag inte tycker att man kan. Dåtidens Stockholm målas upp för mina ögon när jag läser och jag lovar att det är en vacker syn.

Ett av de mest framstående avsnitten beskriver en hägring som får hela staden att stanna till. Bilden sträcker sig över flera sidor och kan därför inte återges här. Hägringen är symbolen för drömmar och tyvärr spruckna illusioner som Drömlandet rymmer.

Nyutgåvan har ett moderniserat språk och bygger i sin tur på en utgåva från 1927 där språket redan hade moderniserats något. Jag är lite kluven till det. Jag gillar när texter får vara som de är. Då får man också uppleva kulturkrockar som den här: ”Hilda släpade sig flickaktigt längs ledstången”, fast nej förlåt. Så pratar vi tydligen idag också om Språkrådet får säga sitt.

Jag tycker så mycket om den här romanen. Så här skriver vi inte längre för vi lyfter inte blicken när vi väl går ovan jord istället för åker i tunnelbanan. Hur vore det om vi gjorde det ibland? Om vi helt enkelt lyfte blicken men fortfarande hade romanen i famnen?

Similar Posts:

• Djupt gripande om livsval
• Fina sekelskiftesnoveller
• Modernt Stockholm i kritisk sekelskiftestappning
• Mycket mer än bara tantsnusk
• Att göra någon till sin

Det är i princip en utmärkt uppslagsbok, ur synvinkeln att författaren har gjort ett ordentligt jobb med att hitta grundbetydelserna för varje ord, samt gjort ordentliga korsreferenser inom boken, så att man dessutom får reda på att och hur olika ord hänger ihop. I den allmänbildningshungriges vardagsrum står boken bra. Dock är det "bara" 2 200 ord (Norstedts nya kommer t.ex. att ha tio gånger så många), och inte någon fullständig förteckning över svenskans ord och uttryck, ens på långt när. Dessutom undrar jag lite varför författaren inte har använt sig av nyare källor än vad som gjorts, det finns ju senare källor i respektive språk än t.ex. den latinsk-svenska ordboken från 1800-talet och "Dansk etymologisk ordbog" från 1976. Det märks kort och gott att Bo Bergman inte är en skolad etymolog, utan en språkintresserad person som lagt ned mycket jobb med gott resultat.

Men att kunna läsa saker som att

fejka 'hitta på, förfalska' kom in från engelskan under eller efter andra världskriget /. Det är med stor sannolikhet släkt med tyskans fegen 'putsa, polera; sopa' och därmed också med svenskans feja.

eller att

stilett 'vass dolk med spetsigt blad' kom på 1600-talet från italienskans stiletto med samma betydelse. Det är en förminskningsform av stilo 'stift, stilett', som går tillbaka på latinets stylus, stilus 'skrivstift', som svenskan har lånat in som stil och, via engelskan, stajl(a).

samt registret och ordförklaringarna i slutet gör att den ändå platsar fint i bokhyllan även hos en mer kritisk språknörd som undertecknad.

Similar Posts:

• Från grymtning till nakenchock
• Var får vi allt ifrån?
• ”- Å ja ba, vicken bra bok liksom!”
• Från vattniga aber till österliga öländer
• Hoppla hejsan!

Men det är historien som är tyngden i Linda Olssons bok. Lite tillrättalagd ibland, lite klyschig, men ändå med en tyngd. Veronika, berest ung kvinna, drar sig undan till ett ensligt hus i Dalarna för att komma över en sorg och för att skriva en bok. I huset bredvid bor Astrid, byns ”häxa” som sällan visar sig och som levt sitt långa liv väntande på något bättre. De två kvinnorna finner varandra och en djup vänskap utvecklas mellan de två. Veronika har rest hela sitt liv och varit överallt i världen, Astrid har knappt varit utanför byn.

Det är Astrids historia som bränner mest. Den gamla kvinnan som hela tiden har väntat på bättre. När hennes mor tog livet av sig när Astrid var barn verkade hon ge upp, och sedan har hon bara låtit livet gå. Inte unnat sig den lilla lycka som skulle kunna finnas där, tvärtom bokstavligt talat tvingat bort den. Större delen av sitt liv har hon bott i sitt hus och låtit tiden gå medan hon kämpat med att inte tänka på sådant som gör ont. Men det kräver Veronikas närvaro i hennes liv för att hon ska våga tänka och känna och minnas och inse att det är hon själv som har stängt sig ute från livet, och inte tvärtom. Det är ett nästan smärtsamt tragiskt öde.

Det är ingen dålig bok, absolut inte. Just bara lite väl tillrättalagd ibland. Ibland kan jag bli så trött på de här innerliga och ”sanna” mötena som beskrivs i böcker. Jag tror inte att de någonsin händer i verkligheten, och de är isåfall resultatet av ett oändligt skönmålande. Jag kanske är cynisk (eller så beror det på att jag skriver den här recensionen till gamla Guns ‘n Roses på hög volym, de är nog inte de milda sångerna som avses med romanens titel direkt), men framför allt så är detta ju dock just en roman och det fina med romaner är att man får skönmåla.

Så ett tips är att lägga undan den alltför cyniska och kritiska läsaren, och bara dyka in i boken, för nog är den ändå värd den stund det tar att läsa den.

Similar Posts:

• Mörka toner i mildheten
• Det poetiska Grönköping
• Kärlek med förhinder
• Poesi für alle
• En dalaresa