Faktum är att du måste spela i något av ett A-lag, eller i alla fall ha ambitionen att göra det, för att uppskatta Alla är vi stora romaner. Beckman är visserligen underhållande, men spelar inte för skojs skull. Jag vill sätta Beckmans texter i händerna på varenda kulturjournaliststudent. Verksamma kritiker ska förstås också läsa dem. Släng Kulturjournalistikens grunder! Vanliga reportrar och mediekonsumenter kan förresten också läsa den, liksom de sju författarna till det nu nygamla manifestet. Läs åtminstone detta stycke ur recensionen med namnet Alla är vi stora romaner, om Sigrid Combüchens Värme:

Alla är vi stora romaner, i varje ögonblick. Att vi inte blir skrivna beror på svårigheten att få ned massan av intryck, minnen, åsikter på något beständigare material än blotta medvetandet. På eget eller andras papper. Ingen levande människa är så tankefattig som en romanfigur. I text är ingenting helt sant eller fullständigt.

Beckman som författare och kritiker känns allt annat än gammal och sliten. Hans kritikertexter är kaxiga, nonchalanta och charmigt fåniga på samma gång. Mest av allt är de dock allvarliga och granskande. De är också oväntade, men genomtänkta. Texten sparkar de mest omöjliga bollar in i mål, lurar alla – men vinner ändå. Ganska ofta är Beckman negativ. Alltid konstruktiv. Han är en spårhund, sticker ut näsan och sniffar upp svagheter och rostar vilket rosat stjärnskott som helst. Se där, nu gjorde jag mig skyldig till minst två svagheter i en mening.

Beckman säger:

1.

Det är alltid fråga om moral i dikt. Allt för många poeter säljer sin sanning för en god formulering att investera i.

(det gäller förstås kritiker också, i än högre grad skulle jag säga)

2.

…metaforer är överhuvudtaget livsfarliga för pedanter. I den konsekvent genomförda bildens namn genomförs de värsta osanningarna.

( eller med andra ord:)

3.

Dikt är inte liv. Dikt ska lyda det faktiska livet.

Det är svårt att säga hur mycket arbete Malte Persson lagt ned på att kategorisera Beckmans texter i tematiska block istället för kronologiskt. Jag har inget emot det, tycker tvärtom att det är intressant och nog främjar hans omöjliga idé om att boken ska vara till även för nya Beckmanläsare. Efter Perssons goda introduktion, och kanske några onödiga kortintroduktioner till de olika avsnitten, står så Beckman i farstun. Under kritikerarbetets gång har, eller formulerar, han en (läs: sin) poetik. Moral, realism och sanning står i hans främsta rum. Det står klart efter att jag har läst, skrattat, grubblat och dubbelgrubblat mig igenom omkring 100 recensioner. Varför skriver jag egentligen det här här? Vad menar jag att jag vill säga? Varför?

1986 tar Erik Beckman offentligt avsked från kritiken (för att återkomma bara vid enstaka tillfällen) och blev ”författaren som hatar romaner”. Jag önskar han var med oss idag och återigen sa, med ett post- framför modernistiska:

Fan ta den som försöker förringa den modernistiska poesins konstfärdigheter.

Nu får jag säga det själv:
Fan ta er!

Similar Posts:

• Fulsmart
• Är det synd om kulturbarnen?
• Poesi für alle
• Ordhat är också ett ord
• Rädd att glömma

Samtidigt passar Svenska akademien på att dela ut en mängd andra priser. Till författaren Bengt Emil Johnson ger man årets Kellgrenpris på 200 000 och författaren Claes Hylinger får Gerard Bonniers pris, även det på 200 000 kronor.

Similar Posts:

• Professor Ingemar Nilsson får pris av Svenska Akademien
• I skuggan av inget pris
• Ett planlöst mumlande
• Sommarbazaar!
• Förhastade slutsatser om Stig Larsson

Jag höll på att sätta flingorna i halsen när jag hörde tre distinkta dunkar bakom mig. Jag vred på huvudet och såg en utmärglad skugga på balkongen som frenetiskt ryckte i den låsta dörren. Chockad, darrig på handen, sträckte jag mig efter mobilen för att ringa polisen.

När den första signalen gick fram hade mannen på balkongen gett upp, släppt handtaget, och nu såg han uppfordrande på mig. Jag hörde en röst i mobilen och lade på.

Jag kände igen honom på något sätt, de där svarta skuggande ögonbrynen och den mörka blicken. Det där spetsiga fågelansiktet. Då gick det upp för mig. Det är Fahlström, tänkte jag. Det är Fahlström som kommit tillbaka.

I samma sekund som jag med tummen tryckte upp låsknappen slet Fahlström upp dörren och trängde sig förbi mig in i lägenheten. Han satte sig vid köksbordet, tog min skål och fyllde på med flingor, tuggade dem hårt med öppen mun, medan han blängde på mig.

”Vilka är egentligen de här Jerker Virdborg, Susanne Axmacher, och Jesper Högström?” frågade han och tippade skålen, sörplade i sig mjölken.

”Axmacher har jag inte läst”, svarade jag och försökte samla mig. ”Jesper Höglund – ”

”Högström”, rättade Fahlström.

”Förlåt”, sade jag, ”Högström. Högström har mest gjort sig känd som litteraturkritiker. I en debatt kring samtidslitteraturen för ett par år sedan efterlyste han mer stilkänsla, psykologisk inlevelse, realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt… hantverksskicklighet. Sådana saker.”

”Fy fan.”

”Han menar att ingen svensk författare under femtio har de här egenskaperna”, fortsatte jag.

”Tack gode gud”, väste Fahlström och såg uppriktigt lättad ut med skeden i munnen.

”Och så älskar han Ian McEwan”, slank det ur mig. Jag tittade bort men kunde ändå inte undgå att skymta Fahlströms orörliga ansikte i ögonvrån. Han stirrade på mig.

”Och Jerker Virdborg”, fortsatte jag hastigt och låtsades som ingenting ”är en av de unga, hyllade författarna. Han skriver suggestiva – ”

”Mystifierande menar du”, sade Fahlström.

”Suggestiva, stämningsmättade berättelser”, fortsatte jag.

”Jag kallar honom ‘Vidrigborg’”, sade Fahlström. ”Låt mig veta mer.”

Jag hämtade datorn. Fahlström sträckte på sin seniga hals och sneglade nyfiket på den. Det var antagligen första gången han såg en dator mindre än ett hus, men han sade ingenting om det. Kanske hade han redan för mycket att tänka på.

Jag googlade fram en ganska ny intervju med Virdborg. Fahlström ryckte åt sig datorn och glodde på skärmen. Efter ett tag läste han högt med hånfull röst:

”‘Jag vill ha romaner som bejakar förtrollningen och strävar efter att skapa en illusion’. Ha! Det är femtiotalet all over again”, sade han. ”Du var förstås inte med då, men det var ett helvete, det kan jag försäkra. Volanger, fjärilar, förtrollning, Setterlind. Vilket jävla jönsande.”

Han fortsatte att följa raderna med blicken, och efter en stund läste han igen, den här gången myndigt som en magister i en svensk fyrtiotalsfilm:

”‘Och jag undrar: var är berättandet i den unga litteraturen? Jag längtar efter ett oförställt tilltal, efter någon som tog det klassiska berättandet på allvar och gjorde något personligt, för den klassiska realismen rymmer ju enormt olika möjligheter också den. Ett av få bra exempel på senare tid är Sven Olov Karlsson.”

Fahlström räckte mig datorn.

”Ta den”, sade han bara.

Han såg oroväckande blek ut.

”Jag vill inte ha mer flingor”, sade han sedan och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom. Vi satt tysta ett par minuter. Fahlström verkade samla kraft. Till slut kom det:

”Vad står det egentligen i det här manifestet alla pratar om?”

Jag bara tittade på honom, försökte vinna tid. Men Fahlström nickade menande mot datorn. Motvilligt googlade jag fram det.

”Läs du”, sade Fahlström, och rösten skar sig.

Jag lät blicken svepa över skärmen, men hittade ingenstans att gömma mig, inga kryphål. På måfå valde jag en rad och så läste jag högt:

”Vi vill låta stilen och formen underordna sig berättandet, miljöskildringen och karaktärsgestaltningen.”

Fahlström såg ut genom fönstret, han verkade försvunnen i denna tidiga höstmorgon. Så öppnade han plötsligt munnen och talade, utan pauser, rabblande som om han läste ifrån en osynlig bok:

”Det har talats om vår tids längtan efter fasta normer. Nuförtiden tenderar det sammanbindande elementet till att bli innehållet både det beskrivna och dettas idéinnehåll, men bäst är om form och innehåll verkar som helhet.”

Sedan blev han tyst igen.

Jag kände igen orden. De var från hans eget manifest för konkret poesi, ”Hätila ragulpr på fåtskliaben”, från mitten av femtiotalet.

När han inte fortsatte läste jag vidare:

”Vi vill skriva romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga läsekrets och som kommunicerar, berör, oroar, förströr och engagerar.”

Efter en stund svarade Fahlström, mer dämpat den här gången, fortfarande med blicken någonstans i fjärran:

”Tacka adjö till all slags ordnad eller oordnad privatpsykologisk samtidskulturell eller universell problematik. Dostojevskijproblematik framstår inte för mig som något mera väsentligt och mänskligt än en fundering om karlars röster är vackrare som värdar än som världar. Motiv för ett drama kan lika gärna som diktatorstypen i tidssituationen vara det fastslagna faktum att ett visst ljud aldrig kan upprepas.”

Och jag:

”Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.”

Ett vagt ljus tändes plötsligt i Fahlströms svarta korpögon, och för första gången på flera minuter mötte han min blick.

”Vem har gjort det?”, frågade han.

”De syftar på Lotta Lotass”, svarade jag.

”Osorterade texter i en pappkartong”, upprepade han och sög på orden.

Men snart slocknade den lilla livslågan och blicken blev på nytt sorgsen.

”Nej, det är dags för mig att gå”, sade han.

Han reste sig ifrån stolen, och jag fick hjälpa honom upp. Han var svag nu. Borta var den rastlösa demon som för bara en halvtimme sedan slitit upp balkongdörren och satt sig vid mitt köksbord.

”Men Bengt Emil då?”, frågade han med vädjande blick. Jag bara ryckte på axlarna.

”Och Hodell?”

”Död”, svarade jag.

Jag öppnade balkongdörren, men han tog den vanliga vägen ut. Medan han hasade sig nedför trapporna ropade jag efter honom:

”Men det finns andra Öyvind! Ulf Karl Olov Nilsson, Anna Hallberg, Raattamaa, Joar Tiberg!”

Han reagerade inte.

Jag tyckte jag hörde honom svära över Vidrigborg, men jag är inte säker. Kanske var det bara ett slags avsked.

Jag satte på en kanna kaffe och kände mig nedstämd.

Similar Posts:

• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• En avväpnande studie i samtidspoesin
• Manifest för 2010-talet
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• I en liten fiskehamn

Men Lulu, hon är bra på att komponera och remixa och vara på ett bångstyrigt fragmentariskt vis inte bara ett jag, utan flera. Hon både sjunger och skrålar och föreläser och håller tal. Hon säger:

Patologiskt kontinuum

Och hon skriker:

SUGKUK INATT MINSKATT

Och hennes tal är på största allvar humoristiskt intellektuella slagdängor för tystanden.

Mina damer och herrar, mesdames et messieurs idag kommer die Schweigsame äntligen hålla käft för Er och bara för Er. Hysch. Sitt still och lyssna. För första gången i historien kommer ni nu uppleva omöjligheten att ingenting sägs och ingenting sker.

Lulus sånger och tal är en decentraliserad poesiform värjande sig mot ett styrande diktjag. Poetens tid som upphöjt geni är för länge sedan överspelad. Istället är diktjaget en tveksam, tvivlande röst som hellre håller käften och låter läsarna luska i snårskogens text bäst de själva vill. "Lulus sånger och tal" kan, om man drar paralleller bakåt i vår svenska litteraturhistoria, sägas innehålla en märklig blandning av nyenkelhet och konkretism. En intellektuell Sonja Åkesson eller en feministisk Bengt Emil Johnson snärjer runt varandra och in i varandra. Ljudpoesin, och de av Andkjær Olsen förvissa bara halvt avskalade fragmenten är ofta tillsammans och kontrasterande mot varandra – vid en första anblick mycket roliga och friska stycken. Men ibland kommer så de allvarsamma och djupt intellektuella frågorna, ställda med mjuk eller mästrande röst. De är dock gestaltade, som på trots- i ett enkelt vardagsnära språk. I grunden håller sig Andkjær Olsen alltid seriös och tycks ta sin dikt på största allvar.

Mixat i sitt eget brus har Lulus sånger och tal varken början eller slut eller några svar. Istället kan den på ett postmodernt vis läsas lite hur som helst och av lite vem som helst och är till för alla. Andkjær Olsen ställer sig med Lulus sånger och tal någonstans mitt i Kattegatt och är irriterande respektlöst oåtkomlig, distanserat cool/kul och vardagligt lugn/rolig. Allt med en imponerande känsla för vågmästeri. Nu är det upp till läsaren av traditionell lyrik om hon är tuff nog att lära sig surfa även i den postmoderna poesins ofattbara värld.

Similar Posts:

• Skruva den som Beckman!
• En gång till?
• Det svåra enkla
• Lekfullt utforskande begivenheter
• Längtan efter andra värden

Särskilt oinspirerande är den långa sviten i mitten av boken, som börjar med tvåradiga citat av en radda poeter (Tranströmer, Aspenström, etc).

Vad gör citaten där undrar jag och dessutom är dikterna kluvna, det är som om poeten vore lite disträ och har ett samtal med citaten som bara han och den citerade möjligen förstår. Det är mera ord än poesi. Dikters telefonsamtal, och jag hör inte den i andra luren.

En gång till heter diktsamlingen och det som finns kvar i mig efter att ha läst den är ordet "avstamp" och kanske är det mer än poeten vågat hoppas på, men något mer ska väl en snart 80-årig poet ge mig om han tvunget skall göra det en gång till.

Samtidigt känns det som att det finns något här i denna bok som lockar mig tillbaka och jag vet att poeter jag avfärdat, som jag gör med denna, ibland har växt och blivit favoriter. Det kanske finns en röd tråd någonstans i hans historia, i någon annan diktsamling, som jag behöver för att nysta i dessa ord och få dem att bli poesi. Just nu är jag dock för rastlös och upptagen med poesin i vardagslivet; cyklar som passera, det grådaskiga ljuset genom fönstret och annat nära.

Jag kastar alltså inte denna diktsamling all världens väg. Det finns något i den, vissa dikter, som den lovande början som på sidan 23 visar kreativitetens lekfulla ansikte, med ett ord som "förutgått" som jag väljer att ge sammanhang åt som avslutning på denna förbryllade recension:

Gamla sånger klingar
Skönt. Man har gått
Mestadels,
Där andra förutgått.

Similar Posts:

• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• En gigant bland giganter
• Kartriterskan och alla känslorna på en och samma gång
• En hyllning till Tomas Tranströmer
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin