Efter att han publicerat sin essä i SvD fick han flera brev som påstod att han helt hade missat påskharens koppling till en antik grekisk myt om Orion och Ostara där en fågel förvandlas till en hare. Klintberg vederlägger även denna myt som ett relativt sent påhitt.

När jag nu googlar på påskharen så ser man att Klintbergs sakliga genomgång i SvD har fått stort genomslag och de artiklar jag får upp om påskharens ursprung är just den som Klintberg för fram, att påskharen har sitt ursprung i Tyskland på 1600-talet.

Ägg har alltid varit viktiga under påsken eftersom man inte fick äta ägg under fastan samtidigt som det var under den här ljusare tiden som hönsen började värpa igen efter att inte ha gjort det under vintern. Föräldrar skojade med sina barn och lade ut ägg med godsaker som de sa att haren värpt. På andra ställen var det tranan, räven eller tuppen som värpt äggen, allt som en lustig lek. Till Sverige kom påskharen sent, i slutet på 1800-talet och har egentligen aldrig haft ett så särskilt stort genomslag.

Påskharen är en sammanställning av artiklar Bengt af Klintberg skrivit om olika folkliga berättelsers ursprung. Några har publicerats tidigare i andra sammanhang, och några är nyskrivna för den här boken.

Som en röd tråd genom boken går metodbeskrivningen om hur man arbetar med och belägger folkminnen och några av artiklarna är hyllningar till personer som arbetat med att uppteckna folkminnen.

En av de artiklar som stannar kvar längst hos mig är ”Folkloristen Linné”. När Linné gjorde sina vetenskapliga resor beskrev han också ofta folkminnen och myter som han stötte på. Som vetenskapsman, i en tid då vetenskapliga metoder var rätt nya, så avfärdade han de flesta av folks idéer som dumheter. Men inte allt, en del tror han han själv på lika mycket som folk omkring honom. Han tror, till exempel, att det en gravid kvinna ser under sin graviditet kan påverka fostret och vara anledningen till sjukdomar som epilepsi.

Den artikeln tycker jag så tydligt visar att det inte är så himla enkelt det där med rationalitet. Det man tror på, tror man på och det är inte alltid så enkelt att sluta med det trots att det finns bevis för motsatsen och trots att man är rationell när det gäller annat.

Similar Posts:

• Blandat under bokstaven H
• Poesi med en räv bakom örat
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Suggestiv, sexig och skrämmande folktro
• Hör du hur Näcken spelar

Werner var med och startade Viralgranskaren, en redaktionssatsning som kritiskt undersöker virala påståenden, bilder och andra uttryck med den uttalade ambitionen att visa upp en bit av verkligheten, som delas vitt och brett. Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå hamnar i skärningspunkten mellan viralgranskningande och fascinationen för berättelsen bakom berättelsen. Genom att lyfta exempel från hela internets historia diskuterar Jack Werner vidare kring vad som kan hända när någon bestämmer sig för att klippa och klistra ihop sina egna versioner av sanningen eller skapa helt egna historier och hävda att de stämmer.

Utöver moderniserade vandringssägner diskuteras här bland mycket annat uppkomsten av påhittade popartister som försetts med andras låtar, de onda clownernas plötsliga påstådda utbredning över världen, skämt om att Microsoft är på väg att köpa den katolska kyrkan och uthängningar av falskt terrorbrottsanklagade personer. Låter det spretigt? Det är det inte, bredden reflekterar snarare på ett målande vis det verkligt mångfasetterade internetsamhället som har vuxit fram. Kapitlen är korta och många men sammanfogas av ett underliggande källkritiskt resonemang och ger en bild av ett ständigt växande träd vars utskjutande grenar utgör nya sätt att kommunicera. Men rötterna står stabilt i historien. Kommunikationsvägarna må vara nya men baseras ofta på urgamla principer. Politisk propaganda, spelande på fördomar och ryggmärgsreflexer, hårdvinklingar.

Att kommunikationen idag går så mycket fortare än tidigare får också konsekvenser för den etablerade journalistiken, vilket flera händelser som skildras i boken vittnar om. Jack Werner benar ut och ger perspektiv på tillfällen då seriösa medier till exempel plockat upp dåligt underbyggda historier och snabbt kastat ut dessa som sanningar. Men boken utgör samtidigt ett tålmodigt försvar av journalistiska grundprinciper och visar i stället upp hur alla kan fela, tunga tidningsredaktioner, du, jag och Jack Werner själv, i en tid dominerad av hastiga beslut och blixtsnabba sociala medier.

Det är en högaktuell och spännande spegling av ett samhälle där manipulerade sanningar ständigt dyker upp i vardagens flöden. Vilket är en realitet vi alla ständigt måste förhålla oss till, särskilt i dessa politiskt polariserade dagar. Boken får dig garanterat att tänka ett varv till innan du reflexmässigt trycker på den där dela-knappen igen.

Similar Posts:

• Digitala vandringssägner som skrämmer
• Friskt vågat – allt förlorat
• Poesi med en räv bakom örat
• Flykten från samtalet
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda

Och då tycker jag den 78-årige Bengt af Klintberg ändå har levt ett rätt innehållsrikt liv. Kanske är han mest känd som författaren till tre böcker om vandringssägner Råttan i pizzan, Den stulna njuren och Glitterspray. Böckerna som blev så omtalade att hans efternamn numera är en vedertagen synonym för ordet vandringssägner. Säger jag ”klintbergare” vet du direkt vad det handlar om.

Redan på 60-talet var af Klintberg även aktiv – åtminstone i utkanten  - av den löst sammansatta Fluxusrörelsen. I USA var Yoko Ono ett känt namn inom den rörelsen. I Sverige och ute i Europa bidrog Bengt af Klintberg till en rad happenings och konstnärliga events. I hans egna bok Svensk fluxus från 2006 minns han bland annat när han stod och skramlade med plåthinkar på ett tak, intill en naken kvinna i en skottkärra full med äpplen.

Vad nu än Fluxusrörelsen satt för avtryck i konsthistorien, gillar jag av någon anledning idérikedomen, naiviteten, friskheten i det som verkar ha varit rätt glada upptåg. Det är det därför med stor iver jag tar mig an Bengt af Klintbergs senaste diktsamling. Om svamprötterna i skogen lever i ständig symbios med de omgivande växternas rötter, så tycker jag mig se vad Bengt trampat fram och hämtat näring. I varm eftertänksam humor. I alltför mycket poesi är det en bristvara. Men inte i Bengt af Klintbergs.

Den absoluta toppskivlingen i denna samling, är när han sammanfattar hela sitt liv på tretton rader i det allvarliga poemet ”Sen insikt”.

Strängt taget

har mitt snart åttioåriga liv

varit en enda lång svamptur.

En samlare har jag varit,

visstidsanställd vid markens arkiv

och molnens bibliotek.

Jag har lärt mig strunta i

de oregelbundna cirkelmönstren

av oätligt, mer eller mindre giftigt,

och hitta oupptäckta ställen.

Min lust har stått till att följa vittringar,

nosa upp dolda livsförnödenheter.

Inser nu att jag är en hund.

Klart lysande trattisar i af Klintbergs poesiskog är också ”Svampplockarens musik” eller de känsliga formuleringarna kring den fingersvamp som spindeln rapporterar om i ett poem.

Här och var bland dikterna är metaforerna efter poetens 78-åriga liv dock rätt trötta och slitna, och han dödar sin fina skogsmagi rätt effektivt han kommer in med sin sakliga folklivsforskarröst i ”Kungliga introduktörer”.

Ändå – Bengts poesi har en glimt i ögat i denna samling – det emellanåt kan vara svårt att värja sig ifrån. Det finns en busig ung man från 60-talet där nånstans.

Similar Posts:

• Hur får man kunskap om myter, traditioner och folkminnen?
• Blandat under bokstaven H
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Vad är egentligen en svamp?
• En gång till?

Självbiografen i fråga är folklivsforskaren och författaren Bengt af Klintberg. Genom bland annat boken Råttan i pizzan är han i Sverige så förknippad med moderna vandringssägner att de i folkmun kallas för just klintbergare.

Mindre känt är kanske att han är poet. Hans debutbok var diktsamlingen Stigar som gavs ut 1959. Han var även insyltad i den mer avantgardistiska delen av sextiotalets konst- och kulturliv. Både med egna happenings och som deltagare i olika Fluxus-arrangemang.

Bland vänporträtten dyker en hel del intressanta namn upp, bland dem märks bland andra poeterna Gunnar Harding och Åke Hodell. Han berättar att Hodell (då han bodde på Djurgården intill Gröna Lund) innan festligare bjudningar såg till att samla middagsgästerna för femkamp på nöjesfältet. En anekdot som (åtminstone för mig) ger upphov till en del smått surrealistiska bilder av medelålders kulturknuttar som kastar boll och skjuter prick.

Författaren berättar också om hur hans bror blev Clownen Manne med hela svenska folket, istället för jurist som familjen af Klintberg tänkt sig.

Man får också veta att af Klintbergs släkt kunde räkna in poeten, översättaren och kulturjournalisten Viveka Heyman (1919 – 2013). Hon nämns tyvärr ytterst kort i boken och förtjänar verkligen en egen biografi i framtiden. Jag råkar veta att Viveka inte kunde göra sig av med litteratur och att man, vid hennes bortgång, kunde räkna ihop mer än tvåhundra fulla flyttkartonger finfina böcker. Det är en väldig massa bokhyllor, särskilt om man som Viveka aldrig bodde speciellt stort. Hon borde vara varje överfullt hembiblioteks skyddshelgon. Delar av hennes boksamling kan man för övrigt se i filmen Gentlemen från 2014 där de pryder bibliotekshyllorna i Henry Morgans paradvåning på Hornsgatan 29.

Nåväl, åter till boken som innehåller betydligt mer än personligheter och det personliga. Förutom att självklart inkludera en del klintbergare så rymmer den både populär- och kulturhistoria. Bland texterna hittar jag bland annat historien bakom en mycket gammal och sorgsen sång om en hares klagan, en förklaring till hur sagan om Råttfångaren i Hameln troligtvis uppkom, och en text om hö.

Hö samlas ju numera som bekant i något som mest ser ut som stora plastmarshmallows. I texten beklagar af Klintberg sig en smula över att yngre generationer inte kommer att veta hur en höskulle ser ut, än mindre hur det känns att hoppa ner i en stor höstack. I Ångermanland och Västerbotten skriver han att de kunde ha hässjor höga som tvåvåningshus. När jag var i Ånäset i Västerbotten för ett par somrar sedan så hade faktiskt en lokal bonde gjort sig omaket att hässja sitt hö, men tyvärr inte i sådan mängd att jag fick se någon av dessa storhässjor.

Påfundet att samla sitt liv och sin kunskap som etthundra uppslagsord under bokstaven H har tyvärr också sina begränsningar. Vissa av texterna känns onödigt kortfattade och jag misstänker att många spännande historier blev utelämnade för att det inte gick att hitta någon smart lösning för att klämma in dem under just H. Jag rekommenderar absolut en genomläsning. Själv lärde jag mig en hel del och blev dessutom både road och rörd. Allt var förstås inte lika medryckande, men bland de hundra texterna fanns tillräckligt för att hålla mig intresserad boken ut. Att läsa Hylla är att tillbringa några timmar med en spränglärd folkbildare av den mer underhållande sorten. Nu önskar jag mig fler delar av Klintbergs encyklopedi.

Similar Posts:

• Poesi med en räv bakom örat
• Hur får man kunskap om myter, traditioner och folkminnen?
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Cirka 40 sidor av Ekelöf
• Tjena, alla monsterdiggare!