* Horrorstör utspelar sig absolut inte på ett IKEA-varuhus. Detta påpekar både berättaren och karaktärerna vid flera tillfällen. ORSK är en usel amerikansk ripoff av det verkliga IKEA, som – återigen enligt berättaren – är ett högkvalitativt företag som bryr sig om sina anställda och aldrig stämmer folk.

När sedan Mystiska Saker börjar hända i varuhuset om nätterna är det ju lika förutsägbart att några lågavlönade anställ… f’låt, ”medarbetare” tvingas stanna kvar efter stängningsdags och tillbringa natten där för att ta reda på vad som händer, som att boken är fullknökad med skämt om s k företagskultur som skulle höra hemma i Dilbert (eller möjligen Orwell). Och i takt med att natten går blir de där färdigmarkerade gångarna allt mer svårnavigerade, och monteringsanvisningarna allt mer sadistiska…

Men gimmickar kan ju faktiskt fungera också – se bara på IKEA – och Hendrix gör två saker väldigt rätt här: För det första är han faktiskt rolig. Inte en av de stora humoristerna, kanske, men tillräckligt för att alla som någon gång jobbat eller handlat på ett företag med ”stark företagskultur” och alla de Nilegårdismer som hör till det ska få sig ett par rejäla skratt. Och för det andra gör han det alla bra skräckhistorier måste göra och knyter an det övernaturliga till en verklig skräck: Den som vi trodde skulle vara borta ur samhället vid någon punkt men hänger sig kvar, attityden som prisar och kräver hårt arbete av dem längst ner, men inte faktiskt värderar det i den valuta vi mäter allt i; företag som talar om för deras anställda att de är del av en ”familj” med vissa ”värderingar”, och om det inte passar kan man få svälta på gatorna; där framgången dinglar som en morot ovanför en trampkvarn som bara går snabbare ju hårdare man jobbar. Om man går runt och kollar lite närmare på böckerna som står i hyllorna på ORSKs möbelutställning kan man nog hitta både Barbara Ehrenreich och (på den svenska filialen, som öppnar snart) Kristian Lundberg där. Inte som huvudskyltning, men någonstans inpetade bland alla snygga pocketböcker som skriker ”KÖP!”

The hard work makes Orsk your family, and the hard work is free.

Jag lägger ifrån mig boken efter att ha sträckläst den, ser mig omkring i min IKEA-möblerade lägenhet, och nog rynkar jag på pannan lite. De fick mig att vilja köpa det, de fick mig att sätta ihop det själv, som om min tid (och de där blodsdropparna man ofelbart offrar till Kamprad när man ska sätta ihop ännu en BILLY) inte var värd något. Hur går det där till?

Men om man inte vill tänka så djupa tankar får man ju också en kul story, med en hjältinna beväpnad med insexnyckel som kan få möbelmontering att verka lika heroiskt som att tackla en zombie. Och det är det kanske ibland.

Similar Posts:

• Hur Ikea blev Ikea
• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• ”Förtegenhet är stöld”
• Uppgång och fall
• Restaurangbranschens baksida

Den andra halvan föddes väl egentligen kort därefter men har inte vuxit sig stark förrän de senaste åren. Den halvan vill fatta saker och blir hög som ett hus på tankeskutt och kunskap som vissa böcker kan ge en. Dessa böcker kan fungera som genvägar till en ny intelligens, en förståelse för något som var dunkelt för bara några hundra sidor sen. Den odödliga Henrietta Lacks var en sån bok för mig. Barbara Ehrenreichs böcker om arbetslöshet var också såna. Dessa tre böcker har gett mig mer kunskap om rasism, klasskillnader och ekonomiska system och drivkrafter än vad hela min grundskola gett mig. Den individuella människans berättelse trumfar den konstaterande läroboken inom så många områden.

Min samhälls- och historielärare på gymnasiet brukade säga att det är totalt oviktigt NÄR romarriket föll, att förstå mekanismerna bakom dess fall däremot: det är obligatoriskt! Därför kommer jag idag ut som en sån där tönt som på frågan om vad som gör en bra bok till just en bra bok skulle kunna svara: en bra bok måste lära mig något! Jag hoppas, och tror verkligen, att veckans böcker på dagensbok.com kommer kunna leda till såna upplevelser!

Veckan börjar med Karis recensioner av två svenska böcker om krisen i eurozonen: Stefan de Vylders Eurokrisen och Johan Norbergs Eurokrasch. Hon tycker att båda böckerna väldigt bra, informativa och intressanta. Norbergs snäppet bättre på grund av sitt attraktiva språk.

På tisdag recenserar Håkan den prosapoetiska boken Sjusvansad katt av Håkan Eklund, en bok om sökandet efter konstnären i sig själv: den sjunde svansen – tredje ögat – i första person. Han tycker att Eklund vågar balansera barnsligheter med mästerlig diktning – ”och skapar mer än man kan begära av knappt 100 sidor prosalyrik”.

På onsdag har Marie läst Lasarus kvinnor av Marina Stepnova. En svulstig historia som beskriver flera generationer av kvinnoöden i 1900-talets turbulenta Ryssland. En trevlig bok att kura inomhus med i ett grått november.

På fredag skriver Lina om romancedrottningen Simona Ahrnstedts tredje bok, De skandalösa, som hon blev totalt förälskad i. ”En frisk fläkt i novemberdeppen”.

På lördag är det erotiskt tema, som Lina har recenserat en hel bunt böcker till.

Veckan avslutas med Oscars recension av Peter Handbergs uppväxtskildring Klubb Ibsen. Den skildrar hans uppväxt på 60-, 70-talet i Stockholms förorten Blackeberg där folkhemstanken fortfarande råder men där gränserna mellan villaområdena runt om och höghusen vid tunnelbanan ändå är påtagliga, precis som det globala kärnvapenkrigshotet som hela tiden finns där i fjärran.

Similar Posts:

• Vecka 10 på dagensbok: Migration, Paul Auster, poesi, CV och misslyckade spänningsromaner
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Bättre och bättre dag för dag
• Vecka 47 på dagensbok.com – Krogen, Petter och humanism bland primater
• Vecka 8 på dagensbok: behöver du crossover, Jesus eller blodtörstiga vattenhästar?

I Barbara Ehrenreichs förra bok, "Nickel and Dimed" provade hon på att jobba med de sämst betalda, hårdaste jobben. Hon levde som en av de rättslösa i det gigantiska Wal-Mart som är arbetsmarknaden för lågutbildade. Det var lätt att sympatisera med städerskan som inte vågar gå hem trots att hon brutit foten eller den ensamstående mamman som har tre jobb bara för att kunna betala hyran och köpa mat.

Nu uppfinner hon en ny identitet åt sig, som en fd hemmafru som vill ut på arbetsmarknaden igen, för att jobba inom marknadsföring. Hon ger sig själv en budget och börjar söka jobb, övertygad om att inte behöva söka länge. Snart inser hon att det enda som bjuds är seminarier med kursledare som ger obehagliga "Magnolia"-vibbar och märkliga karriärcoacher. Dessa coacher har ett gemensamt: De har själv inga jobb, så de skapar ett jobb åt sig själva genom att ta hutlöst betalt för att hjälpa andra söka jobb. Fiffigt, men någonstans hänger det inte ihop.

De är många, akademikerna som finner sig utestängda från arbetsmarknaden. De lägger ned tusentals dollar på coacher, seminarier, mässor och luncher med "potentiella arbetsgivare" som inte leder till någonting. Deras hus förfaller,deras tänder blir allt sämre, deras äktenskap spricker. Iklädda allt luggslitnare kostymer kämpar de på, bara för att få höra att anledningen till att de inte fått något jobb är att de inte har tillräcklig tillit till Jesus. Exakt hur Jesus ska kunna fixa jobb åt dem är dock höljt i dunkel.

Usch, det låter hemskt men det går inte att känna samma upprördhet inför mellanchefen som fått sälja frugans bil som inför den hårt arbetande mamman i "Nickel and Dimed". Kanske för att någonstans finns ändå misstanken om att dessa människor tycker att de är lite för fina för att ta okvalificerade jobb. När de väl gör det, märker de att de inte klarar det. Problemet är att de är en osynlig grupp. För rika för att kunna få någon form av bidrag eller Medicare, men för fattiga för att kunna klara av lånebetalningar och att skicka barnen till college.

Ehrenreich lyckas inte få ett enda betalt jobb under sin sejour som arbetssökande akademiker. Däremot har hon betalat X antal dollar till coacher, privata arbetsförmedlare och andra. Hon, liksom många andra är beredda att flytta vart som helst, för nästan vilket jobb som helst, men det spelar ingen roll. Rationaliseringarna har gjort många mellanchefer och akademiker överflödiga och för dem finns ingen hjälp att få av samhället. De är inga, osynliga, de medelålders arbetslösa. Det är otäckt att följa hur hennes medsökande förlorar värdigheten. "Körd" har inte fått samma genomslagskraft som "Nickel and Dimed" men den visar med all önskvärd tydlighet baksidan av den amerikanska drömmen. Om du inte längre är lyckad, så är du ingen.

Similar Posts:

• Facket – till för vem?
• Ingen seger utan kamp
• Öppna upp gränserna!
• Kort och koncist om kapitalismen
• Ett allt snabbare tempo