Mänskliga tillkortakommanden och bekräftelsebehov som leder till förödande självbedrägeri och självförakt som leder till blint hat.

Astrid Trotzig skriver i Patrioter fram en samtid som ständigt tycks bära inom sig hotet om kollaps via ett uppdämt individuellt och i förlängningen samverkande hat. Mot det främmande och mot det nya. Men i grunden främst ur mänsklig oförmåga och upplevelsen av alienation och marginalisering. Det man räds för i botten av sig själv avskyr man och projicerar på Den andre i form av förakt för de svagheter man vill fråntvinga sig själv.

Irma och Matti skickas som krigsbarn från Finland med färja till Stockholm, varifrån de sätts på ett varsitt tåg till väntande fosterföräldrar i olika delar i landet. Vi får följa Irma, det äldre av de två syskonen, till en gård utanför Sundsvall, där hon tas omhand av två välvilliga men ibland oförmögna fosterföräldrar i tron att det är en tillfällig exil. I bakhuvudet ekar moderns löfte om att syskonen ska få komma tillbaka till hemlandet så snart det är säkert. Snart står det dock klart för Irma att inget återförenande med vare sig Finland eller föräldrarna verkar inom räckhåll. Irma kämpar med en känsla av utanförskap och vanmakt. Breven till brodern blir allt färre i takt med att svaren uteblir och snart blir Irma varse att hon på egen hand måste försöka finna sin plats i en tillvaro hon varken valt eller önskat.

Så småningom gifter sig Irma med en man från trakten och får två söner, Erik och Jan. Tidsperspektiven växlar mellan Irmas uppväxt och utveckling till kvinna och Eriks tonår och identitetssökande. Erik uppvisar tidigt en oförmåga till närhet och känslighet som emellanåt gränsar till psykopati i hans bristande medkänsla för andra människor (och djur). Samtidigt skymtar en vilja att nå sin egen känsliga sida i hans oregelbundna ömhetsbetygelser för sin något specielle lillebror. Eriks och Irmas relation är hela tiden frostig och en ömsesidig men outtalad ömhetstörst skapar en distans mellan dem som ingen av dem lyckas överbrygga. När Erik dessutom får den uppmärksamhet och bekräftelse han suktar efter av Irmas fosterfars bror, Mats, som under hela Irmas uppväxt på gården gjort hennes liv till ett smärre helvete, blir avståndet mellan mor och son ännu större.

Som Mats adept får Erik följa med ut i naturen och tar jägarexamen och invigs med tiden i lokalavdelningen av vad som visar sig vara en rikstäckande främlingsfientlig organisation. Snart blir det uppenbart att Erik äntrat en väg som oupphörligen kommer att sluta i katastrof, då han blir rekryterad som en av dem som ska utföra ett samordnat attentat med rasistiskt strategiska måltavlor. Eriks uppdrag blir att spana på och kartlägga rutinerna hos en småbarnsmor som engagerar sig i mångfaldsfrågor och är gift med en spansk man. Genom att ta sig an uppdraget att som en av hundra medlemmar i organisationen utföra likvidationer av lika många "fientliga" personer ska han visa sig värdig och plikttrogen i försvarandet av fosterlandet.

Romanens yttre och allvetande berättare växlar fokus mellan flera av personerna, men framför allt blir det tydligt att Irmas och Eriks inre kamp har samma utgångspunkt i svårigheten att känna sig naturligt delaktiga i det svenska samhället (om än av vitt skilda orsaker) samt i inkapslandet av sina känslor.

Trotzig lyckas på ett övertygande sätt understryka godtyckligheten i uppdelningen av människor på grundval av geografisk härkomst; Irmas längtan till sitt födelseland, Finland, tycks mer än något annat framsprungen av längtan bort från Sverige och de föreställningar vissa har om henne här. Hon blir "finnungen" och tillskrivs därigenom nedlåtande egenskaper av Mats. Att Erik själv är "andra generationens invandrare" blir dock aldrig något problem, vare sig för den rasistiske Mats, som ser potentialen i en formbar fosterlandskämpe i Erik, eller för Erik själv i det attentat han planerar. Gränserna för det främmande är alltid förhandlingsbara.

Prosan är jämn och återhållen, styckena korta och meningarna likaså, vilket skulle kunna bli effektivt som understrykande av romankaraktärernas undflyende tendenser om författaren vågat lämna dem något mer fragmentariskt tecknade. Dock sker gestaltningarna av berättelsens huvudpersoner nästan uteslutande genom berättarens allvetande position och sällan ur dialoger. Följden blir en genomskinlighet hos Erik, Mats och Irma som, ironiskt nog, något distanserar mig som läsare. De psykologiska förklaringarna bakom handlingar och val skrivs ut i ett slags "prick-till-prick"-teckning i en pysselbok. Det blir inte så mycket över för läsaren att arbeta med då bilden redan är färdig och sedan bekräftas genom något övertydliga och återkommande beskrivningar av tänkbara bakomliggande orsaker till främst Erik och Irmas själsstatus. Berättelsen skulle kunna kortas med något hundratal sidor till förmån för en något mer förtätad och suggestiv resa mot utanförskapets nollpunkt.

Upplösningen är hursomhelst mycket effektfull och kastar ett tragiskt skimmer tillbaka över hela berättelsen genom romanens allra sista mening. I ett blixtbelyst komprimerat ögonblick blir det rasistiska tankebygget avslöjat som den ideologiska kortslutning det alltid utmynnar i.

Similar Posts:

• Svalt men läsvärt
• Förvridna, förtvivlade, förvirrade
• ”Så trevligt att ingen älskar mig så besinningslöst”
• Klaustrofobiskt om gränslandet mellan barn och tonår
• Ådalen -31 för mellanåldern

För en lite trött och trasig höstmänniska är den här boken som en öppen famn, puttrande av mänsklighet i all sin fulhet och charm. Jag får en distinkt känsla av just det som förlagets lilla etikett utlovar: det här är samtiden. På gott och ont. Fragmentariskt, argt, sorgligt, här och där en ljusglimt och en jävla galghumor. En dubbelhet som går igen också i formen.

Flera av texterna liknar i mångt och mycket dikter. Jacob Hirdwalls textstycken för 50 röster i ”Självporträtt av okända män” är till förväxling likt en diktsvit. Clara Diesen debuterade som poet 2004, och att publicera hennes ”Falling Water” – en föreställning utan ord – i bokform kan låta absurt. Men det är i själva verket som en böljande, porlande dikt av rörelser, gester och ting, en pas de quatre för liten familj. Sagolik, vardaglig och drömsk på en gång.

Astrid Trotzig tecknar en kvinna som efter pensionering från sitt arbete lägger sig ner för att dö, och familjens ilska och sorg över att inte räcka till eller få plats. I Mattias Anderssons (en underbar vardagsskildrare vars bästa pjäser fortfarande väntar på publicering) ”Utanför mitt fönster” är det en ung tjej som längtar bort och ut ur förortslägenheten och ett kvävande förhållande och i Lisa Langseths ”Den älskade” förvrids huvudpersonens kulturella och känslomässiga självförverkligande i en grotesk grimas. Några enkla lösningar och lyckliga slut erbjuds sällan.

Martina Montelius monolog ”Jag är en gammelgädda i landsflykt” kan få vem som helst att längta till teatern. Det är en uppgiven bibliotekaries tal inför en icke-existerande publik, ett mischmasch av public service-anda och människohat: ”Idag ska vi tala om styckningsschemat jag ska rita med filtpenna på ärkesvinet Ragnar Hellbergs kropp. För att han vägrar återlämna Herman Lindqvists ‘Japaner japaner japaner’. Ragnar. Hellberg. Jag vet var du bor.” En lysande kombination av nonsens och livssanningar, av total bitterhet och obeskrivlig humor. Helt fantastisk!

I övrigt kan jag tycka att det är lite väl mycket sennorénsk svärta och skitighet i en del av pjäserna. Korthuggna, oartikulerade repliker, cyniska, depraverade miljöer fyllda av misär, missbruk, våld och kriminalitet. Ibland är det på gränsen till exotism, ibland känns det gjort och intetsägande. Men här finns också samtida klassiker som Peter Birros ”Arbetarklassens sista hjältar”.

En av volymens styrkor är just sammansättningen, själva antologivarandet. Samtidigt som texterna till sin form är ganska olika, finns mängder av tematiska trådar emellan dem. Det är mellanrummen som sätter igång tankarna. Det är väl också en del av vad som är så fantastiskt med dramatikgenren som sådan – kombinationen av konkreta uttalanden och handling och av tolkningsutrymme.

Similar Posts:

• En nationalscen nära dig?
• Denna gigant…
• Kuriosa kuriosa kuriosa
• Svammel och drömhönor
• Folkhemmets form

Visserligen läser jag fort, men det här är ju löjligt. Eller?

Kanske kan det vara så att det är så att säga en smula luftigt på sidorna. Att det är liksom glest mellan bokstäverna. Layouten skapar en luftigt poetiskt känsla, men även misstankar hos vissa ondsinta typer utan hajp-glasögon om att författare och förlag hellre ger ut en tjock bok än en tunn.

Ungefär som när man (jag iallafall) mixtrar med sidbrytning, storlek och marginaler för att få ens PM/uppsats att bli längre och verka mer genomarbetad. Så att man själv verkar smartare. Conspiracy theory.

"Främmande i detta land" lyckas väl med att förmedla huvudpersonens känsla av utanförskap och skapar en viss känsla av melankoli och skam hos läsaren, men det är inte någon perfekt eller förstklassig bok. Författaren har tydliga problem med att få språket att flyta naturligt.

Det känns styltigt och krystat. Ogenomtänkt och överarbetat på samma gång. Detta är särskilt tydligt i de sekvenser då huvudpersonen berättar t.ex. personliga minnen från barndomen. Problemet är genomgående i hela boken och drar tyvärr ned läsupplevelsen en hel del. Istället för att fokusera på huvudpersonens våndor irriteras man av språket och tänker att det vore bra om författaren lagt lite mer krut på att få språket att flyta.

Stilen är tillbakalutad, avståndstagande nästan. Det är skönt som omväxling till alla ordsprutare som vägrar använda skiljetecken. Det är skönt att ibland läsa en bok med luftigt språk där man inte behöver anstränga sig för att veta var meningarnaordenstyckena börjar (även om jag gillar sådana författare också).

Skildringen av det nutida Sverige med dess vardagsrasism och utanförskap är bra och trovärdig. Personerna (utom huvudpersonen som är sällsynt träig) tecknas fint och medkännande. Lite töntigt är det med den totala glorifieringen av mamman, men jaja. Det är väl uthärdligt.

Handlingen är en smula… frånvarande. Det snurras runt lite och visst går tiden, men inte mycket händer. Slutet är… krystat. Katharsisen uteblir, trots huvudpersonens försök till självrannsakelse. Jag har lite svårt att förstå hans handlande i senare delen av boken och tycker att han verkar ganska korkad och vek.

Det här hade kunnat bli en toppenbok, om bara mer tid hade lagts på att mejsla fram huvudpersonen, handlingen och språket. Ja, ni förstår. Det känns som ett hafsverk. Astrid Trotzig kan bättre! De föregående romanerna känns mycket mer… äkta. Eller nåt.

Men men. Jämfört med all annan skit som prånglas ut är det här ett guldkorn. Väl värd att läsa, t.ex. under en kortare tågresa.

Similar Posts:

• Finnungens sak är vår
• ”Så trevligt att ingen älskar mig så besinningslöst”
• Gunnar Grå
• Undergången, del 2
• Som ett glas skotsk whisky