Författaren Gyeongha befinner sig i någon slags livskris. Hon har skrivit en bok om en massaker, och den berättelsen förföljer henne. Hon plågas av mardrömmar, undrar om hon håller på att förlora förståndet. Hon har förlorat sin familj, lite oklart hur, och lever isolerad i en liten lägenhet utan luftkonditionering under en värmebölja. Hon försöker skriva ner sina sista önskningar, som om livet är slut här.

Då nås hon av ett meddelande från en gammal vän. Inseon, före detta dokumentärfilmare, numera möbelsnickare och bosatt på ön Jeju, behöver hennes hjälp. Hon har vaknat upp på sjukhus i Seoul, efter att ha sågat av sig flera fingrar. Kvar på ön finns hennes vita fågel, Ama, och nu vill hon att Gyeongha ska ta sig dit och ge fågeln vatten och mat. Det måste ske genast om den ska ha någon chans att överleva.

Gyeongha ger sig iväg till Jeju, men det myckna snöandet gör det svårt att ta sig fram till Inseons isolerade hus. Hon kommer fram och finner fågeln död. Hon begraver den. Samtidigt verkar den leva. Och Inseon är där, fast hon är på sjukhus. Eller har hon dött av någon sorts komplikationer av sin skada? Eller är det kanske huvudpersonen Gyeongha som har dött, någonstans i snön eller tidigare?

I början av romanen berättar hon:

Sommaren det föregående året, då mitt privatliv hade börjat lösas upp som en sockerbit i ett glas vatten, när de riktiga avsked som senare skulle bli verklighet bara var föraningar, hade jag skrivit en roman med titeln ”Farväl”. Det var en berättelse om snö/en kvinna som smälte och försvann i snöslasket. Men det kan absolut inte vara det slutgiltiga avskedet.

Jag lyckas inte ens reda i grundläggande fakta. Enligt Han Kangs hemsida ska hon ha skrivit en novell med titeln ”Farväl” som fick ett pris 2018. På andra sidor om hennes hittar jag den inte. Och hur förhåller den sig till den fiktiva författarens text? Jag vet inte. Kanske är hon själv kvinnan som försvinner i snöslasket?

Det här är samtidigt långt ifrån en roman endast om enskilda individer. Om de går under så gör de det i en kamp med historiens övergrepp, med minnen som hotar att sluka det nuvarande. Gyeongha har som sagt skrivit om en massaker och det har påverkat henne på djupet. Tillsammans med vännen Inseon har hon planerat någon sorts minnesmonument baserat på de egna mardrömmarna om massakern. I drömmen rusar hon runt kring människoliknande svarta stubbar eller stolpar, någon sorts gravplats som håller på att slukas av tidvattnet.

Det visar sig att det var dessa stolpar som Inseon arbetade på när hon skadade sig, men också att massakrer präglat hennes liv på andra sätt. Hon flyttade till Jeju för att ta hand om sin åldrade mor, och föräldrarna var med om en massaker på ön som man under lång tid inte fått tala om eller minnas. Män kvinnor och barn har summariskt avrättats, kastats i havet eller staplats i nedlagda gruvor. Andra har fängslats och försvunnit.

Hur levar man med sådana minnen? Med att inte få minnas, men inte kunna glömma? Hur bär man minnen som inte är ens egna, ärvda minnen av det fruktansvärda?

Han Kang skriver poetiskt, med bilder man inte så lätt skakar av sig. Jag vet inte om jag fullt ut förstår det än, jag måste återvända till romanen och vrida och vända på den. Finns det någon sorts cirkelkomposition, ett slags spegeleffekt, där brutalitet och erfarenheter upprepar sig igen och igen?

Går det att skaka av sig historiens grymheter?

Similar Posts:

• Vitt och kallt
• Vems tystnad räknas?
• Icke-våldet som provocerar
• Hur små är de Stora ledarna?
• Att skriva sitt minne

Med det perspektivet, där handeln under 5000 år har varit en konstant trots att både varorna, språken, religionerna och rikena har bytts ut, har enskilda kungar, politiker eller affärsledare sällan mycket att säga till om – även om de försöker. Det är längs handelsvägarna som alfabet, idéer, religioner, ideologier, pandemier och vapen har färdats, och det är i ljuset av dem som de måste förstås om man ska förstå sin sam- och framtid. Att sidenet och guldet bytts ut mot olja och elektronikvaror är då bara utanpåverk, och även erövrare som Djingis och Bush följer bara med strömmen.

Det är en, om inte helt nyskapande så ändå välskriven och fascinerande vinkel på historien, en där lokala skärmytslingar som franska revolutionen och trettioåriga kriget knappt ens förtjänar att nämnas eftersom Västeuropa var en efterbliven bakgård under större delen av det. I stället får Frankopan grotta ner sig i alla de riken som kommit och gått i Mellanöstern och Centralasien, i de religiösa stridigheter men också korspollineringar som ägde rum mellan judendom, buddhism, kristendom och islam och som påverkade och påverkades av de samhällen som kom och gick. Det är svindlande hur länge världen trots allt varit globaliserad. En stamhövding i Mongoliet förenar sina grannar och romarriket faller, några spanska rövare slår ihjäl den aztekiske kejsaren och det blir inflation i Kina… Här finns oändligt med historier och detaljer sammanknutna på ett smått lysande sätt, rentav med en rätt skön torr humor.

Samtidigt är Frankopan fortfarande engelsman och skriver för en västeuropeisk publik, så hur mycket han än vill lyfta fram andra delar av historien så färgas hans urval av vad som påverkat vår självbild. Alltså lägger han flera kapitel på den tidiga kristendomen men hoppar över zoroastrianismen i en bisats, ägnar hela kapitel åt hunner och mongoler men tar för givet att vi redan vet allt om mogulväldet i Indien, etc. Bokens sista 2-3 kapitel blir en väldigt kritisk stridsskrift mot Storbritanniens och USAs framfart i Mellanöstern under de senaste 150 åren, och den bräckliga värld det skapat. Det är inte irrelevant, och det knyts bra samman med resten av boken, men för en världshistoria som spänner över 5000 år känns det lite felviktat; jag hade hellre fått läsa mer om khazarerna eller sogderna, eller varför inte mer om Indien och Kina? Eller bara en vinkel på europeers framfart som inte är skriven av europeer?

Tyvärr har den svenska översättningen också fått en del rena slarvfel, så att t ex Romarrikets västra delar ibland heter Gaul och ibland Gallien, Österrikes huvudstad heter Wien i texten och Vienna på (de översatta) kartorna, fakirer får mellannamnet ”of”, och diplomaten Wilhelm av Ruysbroek blir William av Rubruck två sidor senare. Småsaker kanske, men onödiga sådana, speciellt i en bok som redan är lite identitetsmässigt kluven.

Till 1991 varade Västeuropas och deras nordamerikanska kusiners världsherravälde, skrev jag ovan. Enligt Frankopan vände processen då Desert Storm och Sovjetunionens kollaps flyttade maktbalansen slutgiltigt tillbaka till de gamla sidenvägarna. Det är inte en process som går över natten, men obönhörligt, och i det här 5000-åriga perspektivet blir det bara en återgång till det normala. När han tillbringar det sista kapitlet med att lista skrytbyggen som uppförs i Dubai, Baku och Astana, med autokrater från Istanbul till Beijing som inte ligger sina medeltida företrädare långt efter i vare sig prålighet eller förakt för mänskliga rättigheter, samtidigt som nyheterna berättar hur USA och Storbritannien är i full färd med att avveckla sig själva som stormakter i nostalgins namn, är det svårt att inte se historien gå varvet runt. Men världen och vad vi kan göra med den har ändå förändrats rätt mycket på de senaste 500 åren, och jag letar förgäves i Sidenvägarna efter en mer insatt analys av hur den här nygamla världen faktiskt kommer att se ut för dem av oss som kommer att leva i den.

Klart är i alla fall att det nu som förr blir en värld som kräver lyhördhet, historisk kunskap och diplomati för att navigera.

Many people talking, with much agreement, on my Iran speech today. Participants in the deal are making lots of money on trade with Iran!

— Donald J. Trump (@realDonaldTrump) 14 oktober 2017

ahahaha we’re all gonna die

Similar Posts:

• Also sprach Lucy?
• Kina i det långa loppet
• Vägen till världsherravälde
• Komiker har inte alltid haft det så roligt de heller
• Lite snårig men efterlängtad guide till japansk historia

Bokens 400 sidor försöker greppa över i princip hela landets långa historia. Även om man bara skulle fokusera på den tid från vilken det finns bevarade skriftliga källor så handlar det om en period på nästan 4000 år. Det är därför lätt att förstå att skildringen tvingas bli väldigt övergripande.

Boken framstår ganska snart som tämligen klassisk politisk historia, framförallt skildringen av den äldre historien: tonvikten ligger på de kinesiska kejsardynastierna, och några av de viktigare kejsarna, samt på viktigare händelser som exempelvis krig och konflikter. Samtidigt lyckas Hägerdal också få in åtminstone en del annat i sin bok – allt från olika religioners inträde eller uppkomst i Kina, till poesi, opiummissbruk och levnadsstandarden för den genomsnittliga befolkningen. Närmare hälften av boken är vikt åt landets moderna historia, från störtandet av kejsardömet och framåt. Det kommunistiska maktövertagandet efter andra världskriget och spelet om makten under kommunistregimen får självklart också stor uppmärksamhet.

Det jag kan tycka saknas är något mer av en internationell utblick, där utvecklingen i Kina jämförs med utvecklingen i andra länder i världen. Vad är det som är unikt i Kina, och på vilka områden liknar Kina andra länder? Hägerdal nämner som hastigast den diskussion som finns historiker emellan om varför det var just Europa som först kom att utvecklas ekonomiskt i och med den så kallade industriella revolutionen, istället för exempelvis Kina. Uppfinningsrika personer i Kina hade ju utvecklat många av de innovationer som kom att bli avgörande – allt från tryckkonsten till ångkraften – mycket tidigare än man hade gjort i Europa. Så vad hindrade egentligen Kina från att utvecklas på samma sätt som stora delar av Europa kom att göra under 1800-talet och framåt? På den frågan har Hägerdal egentligen inget svar att ge.

Över lag ger den här boken en god överblick över de stora dragen i Kinas långa historia – kanske mer lämpad för studenter än för lättsammare läsning i hängmattan. Och det är just de stora dragen, de långa svepen och de viktigare händelserna som är i centrum i boken. Vill man komma närmare inpå, och få en mer levande skildring av, människorna i det kinesiska samhället får man söka annan läsning.

Similar Posts:

• Kina ur forskarens ögon
• Stora Kina genom det lilla perspektivet
• I slutet av en historisk parentes?
• Kina som du inte annars får se det
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet

Problemet med Japans historia är, åtminstone för mig, att mina förkunskaper är begränsade (om än inte minimala). Och Lars Vargö gör det inte direkt lättare. Han fullkomligt staplar namn och begrepp på sin läsare. Att skriva en begriplig översikt på det här sättet är ingen lätt eller särskilt tacksam uppgift, men kanske kunde han varit en smula mer återhållssam med sådana saker och ägnat lite större utrymme åt att överblicka skeenden och processer.

För det är en i stor grad klassisk historieskrivning han ägnar sig åt, Lars Vargö. Det är politiska maktkamper och organisatoriska system, krig och religösa falanger med fokus på ledargestalter av olika slag.

Jag blir rent ut sagt yr bara vid tanken på alla buddhistiska och shintoistiska sekter. Vad som egentligen skiljer alla dessa sekter åt är ofta helt obegripligt (i något sammanhang är det att några vill meditera med ansiktet mot väggen och några andra vända mot varandra, vill jag minnas), men har förmodligen en hel del att göra med rena maktanspråk. Den som hämtat sin bild av buddhismen från charmerande tibetanska lamor och trendkänsliga hollywoodkändisar får den i alla fall betydligt reviderad, och tunnelbaneattentaten i Tokyo 1995 (av Vargö träffsäkert beskrivet som Japans 9.11) framstår plötsligt i ett visst historiskt sammanhang.

Och det blir lättare att hänga med i modern tid. Delvis därför att igenkänningsfaktorn naturligtvis är högre, men också för att Vargö ägnar både mer utrymme åt händelseförloppet och mer energi åt att diskutera orsaker och verkan. Möjligen kan man få en känsla av att Japan – makt och tanke egentligen är två böcker: ett historisk koncentrat i bästa NE-stil och ett mer diskuterande alster om Japans moderna historia och framtida roller i världen.

En bra grundbok i japansk historia har definitivt saknats på svenska. Japan – makt och tanke är kanske inte det ultimata svaret – jag efterlyser framför allt mer uppgifter om hur vanligt folk har haft det, men det gör jag å andra sidan i de allra flesta historieböcker – men det är en ganska bra början.

Similar Posts:

• Århundradenas fördomar
• Färgsprakande och tankeväckande
• Ve den stackars pendlaren
• Som en odöd chokladask
• Gemenskapens värme och kyla