Rent praktiskt är förstås Urmodern den första bok som ges ut under namnet Åsa Schagerström. Hennes tidigare, Åsa Grennvall, är betydligt mer väletablerat.

På ett mindre bokstavligt plan handlar Urmodern om att iscensätta sig själv just som ny, som den första i ett släktled avskuret från det förflutna. Den handlar om friheten och lugnet i det historielösa, men samtidigt om förlusten av rötter och förankring. Kanske inte så mycket om förlusten av det där förflutna som man faktiskt vill avskärma sig ifrån, som om saknaden av det som aldrig har funnits. Det som borde funnits där.

Den som följt Åsa Grennvalls serieberättande har ett sammanhang till den här mer abstrakta berättelsen, en historia av uppväxt i en dysfunktionell familj och dysfunktionella relationer. Urmodern är inte en sådan konkret berättelse. Kanske ska man inte kalla den en berättelse alls? Jag vacklar lite. Orden och bilderna finns ju ändå i ett flöde som går att läsa som en utveckling, eller helt enkelt som variationer på ett tema.

Urmodern kan stå på egna ben, men också läsas som en tydlig fortsättning på ett författarskap, eller kanske mer korrekt konstnärskap. Grennvall/Schagerström har flera gånger tidigare broderat omslagen till sina serieromaner, och med Urmodern tar hon steget fullt ut och gör en helt igenom broderad bok. Jag tycker att den är fullkomligt ljuvlig.

”Hörs orden bättre om de broderas?” är en fråga som ställs såväl inne i boken som i baksidestexten. Svaret måste bli ja. Långsamhet, omständigheten i att brodera ger orden en annan tyngd, på något sätt även ett lite lugnare lästempo. Ofta är några ord infogade, liksom ändrade eller rättade, på en egen liten lapp. På något uppslag är tyger och sömmar helt sönderklippa och sammanfogade på nytt. Fogar och överlappningar får finnas med. Arbetet är synliggjort.

På så sätt hänger form och innehåll samman fullständigt sömlöst (fast just inte sömlöst). Det går att skapa nytt liv, att bestämma sig för att föda sig själv ny. Men det är ett tungt jävla arbete.

Similar Posts:

• Drabbande och insiktsfull uppgörelse
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• ”Glada människor är ju inte så roliga.” Seminarium med Åsa Grennvall
• Jag, mig själv och alla ni andra

I fokus för handlingen finns relationen till en undflyende pappa och den hårda kampen för att nå fram. I kapitel som hoppar i tiden växer bilden fram bit för bit. Åsa försöker reda i den klart bristfälliga kontakten med den på flera vis svårtillgängliga fadern och sortera ut vad som är konsekventa förlopp och vad i pappans beteende som fortsätter framstå som gåtor. Pappan säger inte mycket, tar omvägar, kommer med undanflykter och framstår länge som något av ett mysterium.

Läsningen orsakar stundtals magont men i likhet med föregångsromanen skiner också hoppet i vissa episoder in. Åsa försöker tackla den frustrerande situationen på alla tänkbara sätt och hittar konstruktiviteten och kraften i sig själv. Grennvalls berättelse rör sig över en ständigt skiftande fond av miljöer, från hotell i New York, genom skogen, över Island, mellan travbanor och julpyntade hem i en jakt efter att hitta sätt att förhålla sig och komma fram till rätt plats i tillvaron. Hon plockar fram minnen, analyserar och konfronterar sig själv, reflekterar över de människor hon haft omkring sig under uppväxten och berättar med värme om sin egen familjeenhet.

Alla Åsa Grennvalls böcker är klart läsvärda och förenas genom ett närvarande och relaterbart mörker och sina raka skildringar av destruktiva relationer, men de två senaste serieromanerna lyfter sig en bit över de tidigare titlarna. Kanske är det just stunderna då huvudkaraktären slås av avgörande och hoppingivande insikter och det skickligt variationsrika berättandet som gör det. Deras ryggar luktade så gott och Jag håller tiden hänger samman genom sin skildring av uppgörelse, desperation och en tuff, ensidig strid för att byta dysfunktionalitet mot någon sorts balans och väcka kärleken från föräldrarna. Hur den kampen kan fortsätta löpa rakt genom livet. Och vad den kampen gör med en. När ska man bryta sig loss? Ska man bryta sig loss?

Alla som någon gång varit barn eller förälder till någon rekommenderas att läsa båda dessa böcker.

Similar Posts:

• Suveränt om känslomässig försummelse
• ”Glada människor är ju inte så roliga.” Seminarium med Åsa Grennvall
• Love is always over in the morning
• Livspusslet à la Mats Jonsson
• Att föda sig själv ny

Detta stora svåra tar sig Åsa Grennvall i kast med i sin senaste serieroman, Deras ryggar luktade så gott. Åsa Grennvall, beskrivs av sitt förlag som ”Seriesveriges feel-baddrottning”, vilket en väl förstår. Jenny växer upp på 70-talet i en kärnfamilj bestående av mamma, pappa, lillebror. En till synes vanlig familj. Inget missbruk, inga sociala problem. Men ständiga gissningar och obesvarade frågor. Jenny lär sig tidigt och på egen hand att försöka lista ut hur man agerar i olika situationer. Föräldrarna finns där, men är obenägna att se och spegla sin dotter. Till exempel funderar hon:

Jag har alltid fått mat, kläder och husrum så jag har självklart haft det oerhört lyxigt i jämförelse med stora delar av jordens befolkning. […] HÄR GÄLLER DET ATT KLARA SIG SJÄLV!

Utan riktning tar barnet Jenny sig fram i livet, lär sig att inte fråga, att inte vara jobbig, inte höras eller synas. Hon lär sig att inte ta plats. När hon ibland ändå gör det får hon trösta sin mamma som brister ut i gråt, och också känna på faderns missnöje när han lämnar rummet. Ja, Jenny får egentligen lära sig att helst inte finnas. Det är en kränkning svår att sätta fingret på men som Åsa Grennvall skildrar på ett ypperligt sätt. Med utsökt ritteknik lyfter serien och texten tillsammans och drabbar rent fysiskt.

En i mitt tycke signifikant händelse i boken är när mamman blir arg på Jenny för att hon gått in med smutsiga skor:

Mamma har slagit till mig en gång. Det var skönt. […] Slaget hade varit en känsloyttring från hennes sida. Hon hade visat mig något.

Det talar ett sånt tydligt språk. Vad som helst utom likgiltighet. Till och med ett slag över kinden kan kännas som att någon ser en. Att någon bryr sig om. Rentav en ömhetsbetygelse.
Jenny växer upp och flyttar hemifrån. Den stora avgrunden är oundviklig. Hon tvingas möta sin barndom och ta hjälp för att förstå den känslomässiga försummelse hon har vuxit upp med.

Det gör ont att läsa Deras ryggar luktade så gott. Likgiltigheten från föräldrarna föder en sådan skam och tvivel på sitt eget okränkbara värde hos huvudpersonen, vilket hos mig väcker tankar kring den heliga familjens egenvärde. Det att blod är tjockare än vatten är ett påstående som stadigt luckras upp. Ändå tycks det finnas en dröm och en längtan, (inte minst hos mig själv), om att familjen kan vara något tryggt och stöttande. En plats att bli sedd på, oavsett. Helt uppenbart fungerar det inte alltid så.

Similar Posts:

• Drabbande och insiktsfull uppgörelse
• ”Glada människor är ju inte så roliga.” Seminarium med Åsa Grennvall
• Love is always over in the morning
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• Att föda sig själv ny

I nya Välkommen till LA, baby läser huvudpersonen Doris det något obskyra ämnet intermediala studier vid Kulturvetenskapliga institutionen i Lund. Precis som jag gjort. Kanske inte så intressant för någon annan att veta, men det är skoj att känna igen precis var kaffeautomaten står där Doris först mött Niklas, doktoranden som egentligen var ihop med någon annan och som hon i romanens början sitter på ett plan till San Fransisco för att glömma. Eller kanske snarare komma hem ny och förbättrad till och vinna tillbaka, om hon ska vara uppriktig.

Precis som jag känner igen varje vrå på Kulturanatomen kan jag tänka mig att Välkommen till LA, baby vore ett kärt återseende för den som rört sig i San Fransisco eller Los Angeles som Doris gör. Romanen är fullt nog detaljerad för att fungera som guidebok.

Omständigheterna kan dock inte rekommenderas. Doris reser tillsammans med bästa vännen Ottilia. De har planerat resan i evigheter, men nu har Ottilia precis träffat en kille, den deprimerade och krävande Hampus, och snart har han rest efter dem och alldeles lagt beslag på det som skulle vara deras. Plötsligt står Doris, som även om hon är extremt ängslig för saker som att andra människor ska höra henne kissa eller fisa är ännu mer rädd för att vara ensam, utan både bästis och planer, men bestämmer sig för att lämna creddiga San Francisco för ytliga LA.

Välkommen till LA, baby är lite av en road movie (eller vad nu motsvarigheten i bokform egentligen heter). En hel del människor passerar på Doris väg till andra sidan Niklas, men nästan ingen beskrivs lika utförligt som just de båda städerna. Visst finns igenkänningsfaktorn i den svartsjuka konkurrensen mellan Doris och Hampus, och vad Ottilia egentligen ser i honom kan för all del få vara det mysterium det är för Doris. Hennes relation med Niklas – för att inte tala om hennes tidigare erfarenheter – är inte mycket mer begripliga.

Sist jag skrev om Eriksson Sandberg tyckte jag att Den första flickan skogen möter var väl mörk för målgruppen (9-12-åringar), men det här är en ungdomsbok och här skulle jag faktiskt önska mig mer svärta. Eller om det är mer djup. Någonstans läser jag en recension som betecknar Välkommen till LA, baby som chick lit, och det ligger det väl något i. Inget fel i det – jag älskar till exempel humorn med vilken Eriksson Sandberg slänger in ett helt pärlband av referenser till Trollkarlen från Oz – men det finns teman, som Doris såriga familjerelationer och vad unga tjejer egentligen är beredda att ta för att få känna sig sedda och behövda, som hade förtjänat mer utrymme.

Och alltså. Det här med att hastigt och lustigt flytta in hos en äldre kille som första gången lagt märke till en med söndergråtet ansikte läsande de Sade känns som en sådär plan. Chick lit eller inte.

Similar Posts:

• Hur söta pojkar blir på riktigt
• Sista veckan med gänget
• Vem mördade Linda Palm?
• Mer än vänner?
• Uppföljare utan egen idé

Hon beskriver det som att det blivit ett enda ord, ”självbiografiskaserier”, en fålla som man fastnar i. Också när hon skriver en helt påhittad historia, som i Mie, uppfattas hennes tecknarstil som självbiografisk. Folk frågar envist: ”Den här Mie, har du någon kontakt med henne nu?”

Människor vill alltid veta ”Vem är du i den här historien?” Fast det de egentligen letar efter är sig själva hela tiden. På det sättet är man mindre utelämnad som författare än vad folk tror, tänker hon. De tror att de vet en massa saker om en när de kommer fram och vill prata, men egentligen vill de bara prata om sig själva.

Sitt tredje album, Sjunde våningen, som också var hennes examensarbete från Konstfack, beskriver hon som ett vittnesmål om kvinnomisshandel och en sann historia. I övrigt är hon lite vagare, talar om att hon berättar subjektivt, inte dokumentärt. ”Jag tror att jag berättar mindre än många människor som har Facebook”, konstaterar hon till exempel, men i kommande boken, Deras ryggar luktade så gott, säger hon att hon skapat huvudpersonen för att hon varit så ensam i den här historien. ”Nu är vi åtminstone två.”

Hur hon förhåller sig till sina tidigare böcker verkar annars variera. När hon presenterar dem för seminariet närmast avfärdar hon somliga. ”Den gillar jag inte heller så mycket”, säger hon om Cynisk romantiker, och om Ett familjealbum: ”Jag och min nya bok är så sura på den här boken. Tycker jag är för snäll mot alla i den. Tycker det är en jävla skitbok.” På samma sätt är Svinet ett svar på Sjunde våningen, en bok där hon säger att hon hade som mål att man inte skulle tycka om någon i den.

Särskilt publikfriande är hon inte, Grennvall. Snarare en lätt omedgörlig akademisk gäst. Hon vill inte hålla på och analysera så mycket, utan bara göra det, säger hon. På frågan om hon vill kalla sig feminist konstaterar hon bara att om man är kvinna och håller på med något så blir det på sätt och vis feministiskt. Samtidigt beskriver hon kvinnomisshandeln i Sjunde våningen som ”en slags struktur som finns i hela världen”.

Att hon inte väjer för det mörka och hopplösa i livet är uppenbart, men det finns också en slags svart humor i hur hon beskriver det hon gör som får i alla fall mig på betydligt bättre humör än hennes serier uppriktigt sagt ofta får. Som när hon lakoniskt konstaterar att ”Jag har testat att jobba i färg, men det var inget för mig alltså” eller försöker formulera varför människor som mår dåligt är intressantare att gestalta än andra: ”Glada människor är ju inte så roliga.”

Similar Posts:

• Love is always over in the morning
• Drabbande och insiktsfull uppgörelse
• Suveränt om känslomässig försummelse
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• Vemodig vandring genom 2020

Antologin Lyckliga slut börjar med redaktören Susanna Alakoskis berättelse om sina egna och föräldrarnas förhållande. Om hennes mamma som ändå inskärpte ”du ska inte ta stryk”; ”Du behöver inte göra som jag har gjort”; ”Om du får en man som slår, lämna honom”.

Den slutar med gamla Signe, kvinnan som nyskilda radioproducenten Kerstin Wixe av en slump köper ett hus av och som levt ett helt liv i sin våldsamme och psykisk sjuke mans skugga. ”Tänk om man ändå hade kunnat skilja sig”, börjar Signes berättelse.

Lyckliga slut har underrubriken ”Sjutton berättelser om vardagsvåldet”. Det handlar om våld i nära relationer, men också om överfallsvåldtäkter och liknande, och det handlar om att faktiskt komma ur det, komma över det, leva med det. Kunna berätta om det.

Här finns ett drag av den där oerhört viktiga men ibland lite föraktade kvinnliga genren ”bekännelselitteratur”. Lyckliga slut vill ge ansikten åt våldet, så att vi ska kunna prata om det, kanske kunna förstå lite bättre och förändra. Med undantag av Wixes berättelse om Signe och en facktext av Viveka Enander och Carin Holmberg, forskare och författare till boken Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser, handlar alla bokens berättelser om just personliga erfarenheter av våld. Våld från föräldrar och mellan föräldrar, från långvariga partners och mer tillfälliga bekantskaper, från dem man trodde var vänner och från fullständiga främlingar.

Nästan alltid handlar det om mäns våld mot kvinnor, och alla som medverkar i boken är kvinnor. Alakoski efterlyser i sitt förord myntets andra sida – män som berättar om sina erfarenheter av våld, som kan sätta ansikten också på den sidan av saken – och Lyckliga slut har också fått en uppföljare med texter av män: Våld till vardags. Sjutton mäns berättelser. Alakoski skriver att hon i hela sitt liv bara träffat två kvinnor som aldrig utsatts för våld eller hot om våld och bara en som säger sig aldrig varit utsatt för någon form av sexuella trakasserier. Så ja, vad håller egentligen männen på med i allt detta? Jag vet faktiskt inte hur man ska kunna förstås det.

Trots det gemensamma ämnet är det ganska olika texter, dessa brutala erfarenheter med förhållandevis ”lyckliga slut”. Inte sällan handlar det om själva berättandet, om att kunna hantera den här plågsamma historien som är en del av min egen erfarenhet, av det som blivit jag. Hur gör man? Hur förstår man sig själv, förlåter sig själv, lägger skulden där den hör hemma? Maria Küchen, till exempel, skriver om när hon var nitton år på Gran Canaria, skriver en önskelista för att orka börja:

En önskelista.
Ja.
Jag vill ha sex med honom.
Bara med honom.
Och bara så länge jag själv vill det.
Efter ett tag vill jag att vi slutar.
Och jag vill inte ha sex med någon annan.
Inte med andra som jag inte väljer.
Så ser min önskelista ut.

Plötsligt slår det mig att alla nej man sagt faktiskt också har aspekten att man testar. Är det här en person som lyssnar på vad jag vill? Inte ens när man säger ja kan man ju känna sig helt säker. Ska man behöva tänka så? Jag mår illa.

Lyckliga slut är en stark samling texter. Och jo, det hjälper, det tröstar och inspirerar att så här coola kvinnor – förutom Alakoski och Küchen medverkar bland andra Birgitta Stenberg, Unni Drougge, Åsa Grennvall, Kristina Hultman, Lena Kallenberg och Gudrun Schyman – faktiskt varit med om så här mycket hemskt och överlevt och kan berätta om det. Det finns en styrka i det.

Ändå blir jag sittande med en klump i magen över de där männen som jag inte begriper. Jag vet uppriktigt talat inte riktigt hur vi ska kunna leva med att det ser ut så här?

Similar Posts:

• Män som slår – eller inte
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter
• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?
• Coffee table-bok om orgasmer som berör
• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”

”¢ rita ett gäng lika stora rutor på ett papper
”¢ ta en penna (en, linjerna ska vara lika tjocka) och rita sådär medvetet fult
”¢ fyll i med svart där det ska vara svart
”¢ kom ihåg att det du ritar ska vara (pseudo)självbiografiskt och handla om pinsamma, jobbiga och superprivata (pseudo)minnen
”¢ om du är kvinna är det bra med extra mycket fokus på sexism
”¢ fula kukar är alltid ett plus
”¢ kroppsutsöndringar är alltid ett plus
”¢ sex ska helst vara äckligt
”¢ om sexet inte är äckligt utan ömsesidigt trevligt ska sexet se äckligt ut, testa att rita tungor som sticker ut och mycket saliv

Hon syftar på Mats Jonsson och Nina Hemmingsson, och indirekt på andra namn som Åsa Grennvall, Sara Olausson, Daniel Ahlgren och Coco Moodysson.

En nyutkommen serieroman som helt friktionsfritt kvalificerar i genren är Daniela Wilks Banglatown. Wilks berättar i en intervju att hennes stil är ”väldigt Do It Yourself”, att det ”ser lite hemgjort och personligt ut”, ”kanske att man ser lite blyertsstreck här och var”, samt att det beror på hennes tidigare indiepoparskap och flitiga fanzineläsning.

Berättelsen om psykologstudenten mellan 20 och 30 som flyttar till London är så solskensdeppigt naivistisk och utlämnande tragikomisk att det nästan kunde ha förväntats av en parodi. Det är jobbigt att vara hemifrån, jobbigt att plugga och jobbigt att se fattiga på gatorna. Det är göra slut-gråten och inte cool nog-osäkerheten och nyförälskad+bakfull-promenaden. Och det är, förstås, generöst med textrader från tids- och platstypisk musik i bakgrunden.

Men att avfärda en berättelse som överflödig på grund av sin överensstämmelse med andra seriealbum som fått stort genomslag vore orättvist.

Att färgtuscha på mellanstadienivå, att rita svettdroppar från den som är nervös och spiraler från den som är hög eller full och kombinera det med förvirringen, relationstrubblet, hypokondrin och ensamhetskänslan hos en ung vuxen har en stor fördel: det är avväpnande. Det är öppet och plågsamt roande. Banglatown är ett utmärkt exempel på det.

Därför kan jag inte värja mig mot övertydligt levandegörande detaljer som en moderiktig rumskompis fnysning åt ett par färgglada gardiner, den skelögda blicken hos en nypårökt rosenkindad missbrukare eller huvudpersonens eget överspel till ansiktsuttryck.

Den är svår, den där berömda balansen mellan personligt och privat. Lika svår är den mellan enkelt och banalt. Men ibland måste man inte klara den felfritt för att leverera något värdefullt. Den kraft som bär Daniela Wilks berättelse kan sammanfattas som ren och okonstlad uppriktighet.

Similar Posts:

• Osäkrandet av en genre
• Suveränt om känslomässig försummelse
• Love is always over in the morning
• Att försona sig med Fucking Kramfors
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”

Det är någon gång i början av 90-talet och i en alltför åtsittande stad någonstans i Sverige är en tjej i slutet av tonåren på väg ut i det åtminstone inledningsvis romantiska sökandet efter den rätte. Den sprudlande livsglädjen förbyts emellertid snart i osäkerhet: Var det verkligen så här min riddare skulle vara – skulle han verkligen begära allt detta av mig? Vågar man lita på att om man mister en riddare så står en tusen åter? Och hur länge klarar sig en romantisk idealist innan cynismen slår rot i själen?

Inte länge verkar Grennvall säga och berättar om frustrerande suparkvällar och berusade nätter i okända nätter. ”På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång” försöker Karin Boye, men överröstas omedelbart av Gothsyntarna Sisters of Mercy som deklarerar att ”Life is short, and love is always over in the morning”.

Men det vackra hos Grennvall är att hon tror på ett återtagande av romantiken – även om man kanske först måste nå botten för att klara att börja om igen. Kanske behöver man underkasta sig lite kognitiv samtalsterapi eller så behöver man se Sveriges Tre Kronor hämta upp ett 0-5-underläge mot Finland för att se ljuset i slutet av tunneln och inse att det fortfarande är en tid för mirakler. Efter 135 sidor lämnar vi serieromanens Åsa som då hunnit bli både serietecknare och havande. Lite upplyft känner man sig nog som läsare – men inte särskilt överraskad. Samtidigt är det väl just i serierna som vi behöver möta hjältarna och hjältinnorna. Och läsa berättelser med lyckliga slut. Där romantiken segrar.

Similar Posts:

• Suveränt om känslomässig försummelse
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• ”Glada människor är ju inte så roliga.” Seminarium med Åsa Grennvall
• Drabbande och insiktsfull uppgörelse
• Att föda sig själv ny