Nu har tidskriften Essä utkommit med sin 24:e utgåva. Denna gång handlar det om romanen Hess som även trycks som faksimil i tidskriftsnumret. En riktig tjockis är det, 368 sidor.

Fyra skribenter har begått essä på temat Hess. Före detta förläggaren Svante Weyler är först ut med en text som fint tecknar personen Per Olov Enquist och författargärningen. Han skriver om den bitvis obegriplige Enquist. Romanen Hess handlar inte om nazisten Rudolf Hess. Snarare är boken en övning av någon ”på väg mot sin stil, sin form, sitt författarskap” skriver Weyler.

Den andra essän är signerad Lotta Lotass, författaren som lämnade Svenska akademien. Hon betraktar Hess som ett formexperiment i det tidiga 1960-talets anda.

Flera avsnitt i Hess belyser dess form, dess struktur. De olika varianterna av de rörliga planen återkommer i skiftande gestaltning: som bilder lagda ovanpå varandra, som mobil, som glasväggar i överlagrade serier, i växlande belysning.

Ett av romanens grundläggande teman är konsten att dölja sig i text, resonerar Lotta Lotass. Per Olov Enquist hämtar stoff från historiska personer som Rudolf Hess och dennes adjutant Karlheinz Pintsch, som blev lämnad kvar när Hess överraskande flög till Storbritannien för att på eget bevåg försöka förhandla fram fred. Men gestalter, namn och händelser är också hämtade från exempelvis Robinson Crusoe och Sagan om ringen, för att inte tala om Västerbotten.

Konstnären Jens Fänge bidrar med en essä med titeln Wanderheusschrecke berättad genom sex bilder. Avslutningsvis skriver författaren och översättaren Jörgen Gassilewski en omsorgsfull essä där han närläser några avsnitt i Hess.
Gassilewski frågar sig ”hur läsa detta vars status är oklar på så många plan?”

Tidskriften Essä har sedan starten 2017 utkommit med ett 20-tal utgåvor. Tanken är att varje nummer ska kretsa kring en källtext. Några exempel är Carl Jonas Love Almqvists Svenska Fattigdomens betydelse, Ing-Marie Erikssons Märit och Carl Butlers kokbok. Essäisterna får uppdraget att skriva om källtexten. Men ibland har det varit en karta, en ritning eller en företeelse som pacemakern.

Det känns generöst att få chansen att stanna upp och titta noga på exempelvis ett litterärt verk. Essän är också en härlig genre där så mycket är möjligt. Ett försök eller att pröva sig fram är Michel de Montaignes ursprungliga mening med benämningen på denna typ av texter. I sin essäantologi skriver Arne Melberg att essäisten är en tankevandrare, vilket också är en fin bild. Efter läsningen av nr 24 om Per Olov Enquists Hess tecknade jag en prenumeration på tidskriften Essä.

Similar Posts:

• Vinn biobiljetter till ”I lodjurets timma”!
• Till minne av undersökaren PO Enquist
• Stig Dagerman hyperaktuell igen
• Enquists upplysningsmission
• ”Du vet vad jag menar, August!”

Sidospår, förlåt. Men sånt blir det av att läsa den här boken. Melankolins anatomi är precis vad titeln lovar, ett försök av en lekman (Burton var bibliotekarie och teolog) att skriva en redogörelse för allt man just då visste om psykiska sjukdomar och deras botande, med fokus på pålitliga källor ur antiken och medeltiden från Demokritos till Avicenna Abu Ali Sina och Olaus Magnus. Men eftersom han glatt medger att han skriver om depression för att hålla sin egen depression stången, att han skriver om faran att hålla sig undan nyttig verksamhet och därmed är onyttig själv, och förresten så har ju många stora skapare drabbats av detta själva, så kan han ju inte hålla sig till ett ämne.

Resultatet blir en bok som inte bara är lärd utan också förbannat kul att läsa. Som en enda lång, inte helt välorganiserad* twitterfeed med tankar och citat på ett löst sammanhållet tema där Burton ibland redogör objektivt för den samlade expertisen på ett ämne, och ibland far ut i rena otidigheter mot tryckare och tyckare, katoliker (den är ju trots allt skriven mitt under 30-åriga kriget), okunniga politiker och alla andra han retar sig på. I ena sekunden talar han om den korrekta dieten för att förebygga depression (absolut inga palsternackor!), i nästa lägger han ut texten om det perfekta styresskicket för en stat, sedan snäser han åt tänkta kritiker att ingen tvingat dem att läsa hans bok.

* Melbergs urval skär ner en utgåva på ca 1200 sidor till drygt 250, men jag tror inte Burtons alla krumsprång hänger ihop bättre i original.

Det var inte min avsikt att prostituera min musa på engelska, eller att röja Minervas hemligheter, secreta Minervae, utan att uttrycka mig koncist på latin, om jag bara hade fått det tryckt. Vilken suspekt pamflett som helst välkomnas av våra vinningslystna tryckare, bara den är på engelska; de trycker allt [latin] på blad som inte ens en eländig apa skulle torka sig med.

Så, jo, den är bra mycket roligare än man kunde vänta sig av ett 400 år gammalt medicinskt verk. Men den känns också slående modern, både i sin attityd till psykiska sjukdomar och till dem som lider av dem. Visst anser han att grundorsaken ofta är antingen onda andar eller obalans i de fyra kroppsvätskorna (fast när folk återigen börjat tro att jorden är platt, att vaccin sprider sjukdomar och frenologi gör comeback, varför inte också detta?) Men utifrån den förutsättningen, som de sista rycken från en värld där gäss växte på träd och häxor bytte ut barn, är hans resonemang både stålblankt rationellt och skrivet med en brinnande empati. Du botar inte den som är deprimerad genom att säga åt hen att gaska upp sig, ryter han, det är en sjukdom, du måste se till grundorsaken, och mången nutida terapeut borde nicka. Visst hjälper diet och motion och ett rikt socialt liv, men ingen enda mirakelkur botar allt. Döm inte den som lider om du inte varit med om samma själv.

En dag av sorg är som hundra år, påpekar Cardano; den är en carnificina hominum, mansmördare, eller som Aretaeus så väl uttrycker det: angor animi, själsplåga, själens kramper och konvulsioner, helvetet i koncentrat; ty finns ett helvete på jorden så återfinns det i melankolikerns hjärta.

Tunga frågor, och läs den för guds skull inte som en pålitlig medicinsk text, och ändå: genom allt löper både en självgod önskan att visa sig på styva linan och en törstig nyfikenhet på hur världen är beskaffad. Han kastar lärda citat omkring sig i extas av allt som redan står att veta, men griper också efter allt som återstår att ta reda på. Till slut sammanfattar han det i ett enkelt bud: Var icke overksam, var icke ensam. Ett gott råd än idag, men med en liten asterisk: ta då och då några timmar för dig själv och läs en god bok. Den här, till exempel.

Similar Posts:

• Lite om nästan allt
• Lite ledset och mycket träffsäkert
• Skilsmässans efterbörd
• Och hjärtat det slår
• Grå bok mellan den svarta och den vita

Arne Melberg inleder boken Självskrivet med att berätta hur han i alla år undervisat litteraturstudenter att skilja på författaren och verket. Författaren är död, som kanske bekant är. I Självskrivet gör han upp med den uppfattningen och gör en djupdykning i självbiografier, dagböcker och romaner för att undersöka hur författare skriver (om) sig själva. En slags utredning av de litterära strategier som används i vad han kallar självframställningar. Det blir en resa såväl i litteraturhistoriens tecken, som i filosofins. För vem bestämmer egentligen över vem jag är? Vem bestämmer över sanningen? Och lögnen?

Mellan 1500-talets Montaigne och 2000-talets Martina Lowden drar Melberg en tidslinje som bjuder på både-och. Melberg menar nämligen att självframställningarna lär oss att tillvaron består av både-och: ”både smärta och lycka, både utveckling och ögonblick, både liv och död”. Och, skulle jag vilja tillägga, både sanning och fiktion. Melberg undersöker också hur författarna använder självframställningen, varför man skriver om sig själv i litterär form.

Jag fastnar särskilt för avsnittet om Anaïs Nin som inte gick någonstans utan sin dagbok. Som skriver medan hon upplever, som gör litteratur av sitt liv, hon är litteratur. Och hur kan man sedan skilja mellan liv och litteratur? När börjar och slutar vad?

Självskrivet är intresseväckande och förvånansvärt lättläst, även om det underlättar för läsaren att ha vissa litteraturvetenskapliga termer i bagaget (själv fick jag slå upp oscillera i Svenska Akademiens ordlista: regelbundet svänga fram och tillbaka, pendla, darra). Är man intresserad av författares liv, eller hur de konstruerar sina liv, är Melbergs bok en riktigt bra ingång.

Similar Posts:

• Det handlar bara om oss
• Mångbottnad Hess ur flera synvinklar
• Lina tipsar om erotisk litteratur
• Få men intensiva sidor
• Livet iscensatt

Resa och skriva är på en gång en översiktsbok och för personlig för att ge någon verklig överblick. Det är inte reselitteraturens historia från punkt A till B, varken historiskt eller geografiskt. Det är essä eller kritik, reselitterära verk skildrade genom den specifika författarens ögon. Vilket förstås är helt legitimt. Men här kommer vi till själva recenserandets kärna: kritik är bara åsikter. Melberg har sina om de författare han skriver om; jag som recensent har mina om den jag för ögonblicket skriver om.

Och jag kommer helt enkelt inte överens med den här författaren.

Han är förstås kunnig, för att inte säga Bildad. Betydligt mer än vad jag är. Förstås. Men faktiskt också mer än jag intresserar mig för att vara, därför att det, återigen ur min synvinkel, finns något lite osympatiskt drag i den där bildningen. Den är kompromisslös, ovillig att låta andra värden än de estetiska eller strikt intellektuella kleta av sig på litteraturen.

Ta till exempel Kongo. Melberg gillar Joseph Conrads suggestiva Mörkrets hjärta, men avfärdar Sven Lindqvists historisering i Utrota varenda jävel som ”domedagsvision”, en ”reselitterär fiktion” tyngd av Lindqvists ”drastiska historiefilosofi”. Som om det faktum att tio miljoner människor fick sätta livet till på grund av europeisk girighet eller att Conrads Kurtz-figur är svårplacerad i verkligheten enbart därför att kandidaterna är så många vore någon sorts överdriven metaforik. Som om litteraturen och resten av världen gick att kliniskt skilja från varandra.

Nå, sådär håller vi på. Melberg plockar fram drag han tycker är intressanta i reselitteraturen. Och jag blir mer och mer övertygad om att reselitteratur är en i grunden förkastlig genre, enbart bestående av osympatiska stroppar som bara använder sin omvärld som självtillräcklig spegel.

Jag vet inte om jag blivit bortskämd med sympatiska bibliografier de senaste åren? Jag läser Svensk arbetarlitteratur eller Arbetarklassens bästa partytrick och vill veta allt om arbetarlitteraturen, om Moa Martinson, Selma Lagerlöf, Fogelstadgruppen, eller till och med Skapelsejournal (som jag uppskattade måttligt), och vill veta allt om de författarna. Men Resa och skriva lägger jag ner med en vag känsla av att reselitteraturen i hela sin diffusa genreglans är ett fullkomligt irriterande koncept. Att människor är tröttsamt själviska varelser oförmögna att någonsin se längre än näsan räcker.

Och det kanske är så. Men det är inte superkul att frossa i det, och jag tror heller inte att det var författarens avsikt.

Similar Posts:

• Ditt liv som litteratur
• Den frivilliga läsakten
• Ordet Europa betyder mörker
• Att visa vad man läser och ser
• Litteraturen läser oss