Jag har förstått att somliga läsare har lite svårt för Konrád. För egen del är jag tvärtom mycket förtjust i honom, i hans komplexa personlighet, så full av smärta och svärta. Eftersom Indridason själv är jämngammal med Konrád kan man misstänka att han stoppat in åtskilligt av sig själv i sin romanfigur. I dennes funderingar över tidens gång, åldrande, ensamhet och död.

Konrád ägnar sig åt att dricka rödvin och bolma cigariller i överkant om kvällarna. Han saknar sin fru, läkaren Erna, som gått bort i cancer och som i hans nattliga drömmar fortfarande är ung och vacker. Konrád har dessutom ”fått en hel del rutin på att falla i onåd hos folk” och hans samvete ger honom ingen ro. Inte minst sonen Húgó säger sig vara besviken på sin far.

1963 knivhöggs Konráds far till döds och brottet har förblivit olöst i alla år. Pappan, som kallades Seppi, var en obotlig suput och lurendrejare som hade lätt för att ta till knytnävarna. Han misshandlade Konráds mor och våldförde sig på hans syster. Grubblerierna kring pappans våldsamma död har efter Konráds pensionering intensifierats och gränsar till besatthet. Oändligt mödosamt lägger Konrád pusselbit till pusselbit i förhoppningen att identifiera en mördare. I Tyst som muren vänder polisen överraskande mordmisstankarna mot Konrád själv och hans avlidna mor.

En stor del av romanens persongalleri är välbekant från Mörkret vet, Flickan på bron respektive Ondskans ekon, däribland Konrads klärvoyanta väninna Eygló, hans sedan länge pensionerade kollega Pálmi, sonen Húgó (specialistläkare i ortopedi med tvillingsöner), systern Béta och den forna älskarinnan Svanhildur. Marta vid kriminalpolisen lyser däremot – tråkigt nog – med sin frånvaro.

Trots att Konrád inte längre är i tjänst ställer han nästan alltid (om än motvilligt) upp när människor vänder sig till honom för att få hans hjälp som privatspanare. I de första delarna i serien försedde Marta honom med användbara upplysningar och höll honom à jour med pågående utredningar, men nu har polisledningen hux flux försett henne med munkavle. Jag antar att det är denna tystnad som den något kryptiska boktiteln Tyst som muren syftar på. Fast när jag tänker efter kan den stämma in på fler än en av karaktärerna. Konrád själv inte undantagen, eftersom han under många år undanhållit värdefull information angående mordet på fadern för polisen.

Temat denna gång är kvinnomisshandel och övergrepp på flickor och kvinnor, ett ämne som för övrigt utmärker hela deckarserien. I Tyst som muren är det Konráds väninna Eygló som gör honom uppmärksam på att ett lik har hittats inmurat i en vägg i källaren till ett hemsökt hus, dit hon blivit kallad i egenskap av medium fyrtio år tidigare. Läsaren får parallellt följa händelserna som föregick mordet, som begicks för sextio år sedan, och utredningens alla turer i nutid.

Indridason är en skicklig intrigkonstruktör och Tyst som muren är, i mitt tycke, den bästa boken hittills i serien. Det är välskrivet, stundtals gripande, tempot är nedskruvat och våldsbeskrivningarna få. Rättvisan hinner i kapp de inblandade och författaren knyter ihop intrigen med säker hand. Naturen liksom människorna är av en karg, tålig och föga insmickrande sort. De isländska egen- och ortsnamnen är rena poesin. Tänk att heta Málfridur, Eygló, Svanhildur, Sigurlaug eller Engilbert och bo i Fossvogur eller Langjökull.

Jag ser redan fram emot nästa bok i serien, där Konrád med all sannolikhet kommer att fortsätta leta efter sin fars baneman och brottas med livet i största allmänhet.

Similar Posts:

• Tjong rakt i stolpen
• Ett väldigt sprucket glas
• Och där gick han sin väg
• Författardrömmar, skrivarkurser och kriminalromaner. Ett samtal med författaren Anna Bovaller
• En mörk upplevelse

Landet tycks också erbjuda en jordmån för många författare. Jón Kalman Stefánsson (delikat trilogi som rekommenderas), Steinar Bragi (romanen Kvinnor, kusligt bra) och Arnaldur Indriðason (deckarförfattare, har inte läst dem). Ytterligare en i raden av isländska romaner som publiceras på svenska är Den sista kvinnan, av Auður Ava Ólafsdóttir.

Romanen utspelar sig i modern tid, det vill säga just nu, bara en flygresa bort över Atlanten. Läsaren bjuds in till en nyårsafton där föräldrarna till ett tvillingpar på två och ett halvt år står på balkongen och skålar in det nya året med champagne. Tolvslaget innebär en tvärvändning för alla inblandade. Maken berättar att han nu har bestämt sig för att lämna sin hustru och släppa fram sitt sanna jag som homosexuell. Det här sker efter elva års äktenskap med huvudpersonen som står i en festklänning och fryser.

Maken ger sig av redan på självaste nyårsaftonen och menar att han kan komma och hämta sina tillhörigheter senare. Mannen han ska flytta ihop med bor bara några kvarter bort. Det blir inget känslosamt uppträdande, författaren undviker att beskriva vad huvudpersonen känner och koncentrerar sig i stället på dialog och vad som sker i form av handlingar. Och det går framåt, en timme i taget.

Den första personen som får veta om mannens uppbrott är Perla, den märkliga grannen som bor i källaren under familjens bostad. Hon är psykolog och spökskrivare åt en kriminalutredare och har kunskaper om såväl det mänskliga psyket som berättarteknikaliteter i deckargenren. Med hennes inträde i historien infinner sig ett visst obehag. Hela tiden kommenterar hon de olika faserna i en brusten kärleksrelation, och förklarar att hon just nu är mitt uppe i att skriva om otrohet, svek och kärleksuppbrott. Liksom passionsmord. Grannens kommenterande snuddar olycksbådande nära den känslofas huvudpersonen befinner sig i.

Något passionsmord inträffar inte, vilket gör mig smått besviken. Min fantasi kring figuren Perla förleder mig att tro; tjohoo (!) nu ska jag få uppleva ett hämnddrama med en resa till djupt, dolda källare i det mänskliga psyket. I stället inträffar andra oväntade händelser bara några enstaka dygn efter att maken går sin väg. Huvudpersonens biologiske far vill plötsligt träffas efter att ha varit totalt frånvarande under huvudpersonens uppväxt.

När inga galna psykologiska porträtt fyller sidorna får jag i stället annat, nämligen de små tingen i livet. Ja, och jag presenteras för faktumet att de flesta familjer består av individer som bär på hemligheter. Personerna i romanen handlar irrationellt och tvärtemot samhällsnormer.

Är läsningen spännande? Här måste jag stanna upp och tänka efter. Det sker omvälvande händelser under berättelsens gång. Möjligen är det spännande som en kontrast till livet som blivit en att-göra-lista: Skola, resor i världen, finna en bostad och arbete. Söka upp en likasinnad att ingå ett parförhållande med, försöka bilda familj med barn, se barnen växa upp. Och så vidare … Ólafsdóttirs budskap tycks vara: Den moderna människan kan visserligen göra upp en plan för sitt liv. Men ingen lever ett helt liv såsom planerats. Plötsligt är där en öppen dörr eller en fallgrop att handlöst falla ner i.

Romanens styrka är främst att huvudpersonen inte ältar sina känslor. Grannen Perla är en sidekick att älska; jag önskar att jag själv gjort nedanstående språkliga iakttagelse:

– … Det tog mig en gång sju månader att hitta rätt ord, hör jag att hon säger. Det är otroligt vilken existentiell kris vårt alfabets trettiotvå bokstäver kan skapa. Älska och dräpa består båda två av fem bokstäver.

Den andra av romanens styrkor är att skildringen genomsyras av en väldigt stark nu-känsla. Händelseförloppet sker hela tiden i presens och dialogen är enastående verklighetsnära. Vidare gestaltas chockfasen under bokens första hälft mycket trovärdigt. Den förstärks givetvis av att den isländska vintern både är mörk och kall.

Det är inte någon sorglig känsla som blir kvar i mig när sista sidan är utläst, det verkar på något sätt inte vara meningen. Livsplaner avbryts på de mest overkliga sätt. Verkliga händelser som ägt rum bland människor jag känner och de händelser som utspelar sig i Den sista kvinnan har många likheter. Läs gärna en isländsk roman i vår – om inte annat för att undersöka om det dyker upp en svart korp …

Similar Posts:

• Isländskt 1960-tal och att gå sin egen väg
• Ett väldigt sprucket glas
• Mångbottnad klaustrofobi
• Modersrelationen
• Mamma mia – att förstå en mor

Jag träffar Anna Bovaller en lördagsförmiddag i september på Bokmässan för att prata om hennes skrivande. Hon börjar med att berätta att hon alltid velat bli författare. Hon tycker att det låter klyschigt och menar att det är synd. För det är fantastiskt att få leva ut drömmen hon alltid burit med sig, samtidigt som den inte har funnits på kartan. Tillslut var det faktiskt hennes man som sa; ”Du bara pratar men nu har jag har hittat en kurs åt dig.” Kursen hette ”Att skriva krim” och gavs av Ordfront. Då var Anna 43 år och äntligen vågade hon skriva och även visa andra vad hon skrev. Där skrev hon en novell som hette Svinajakten och den blev embryot till debuten med samma namn. Efter kursen skrev och skrev Anna under ett helt år. Sen gick hon till Norstedts med materialet. Så småningom blev hon kallad till ett möte på förlaget, och när hon förstod att hon skulle bli utgiven bara rann tårarna. De frågade om hon kunde skriva en bok till om bokens huvudperson Petra Wester. Och det kändes helt självklart för Anna hade massor av idéer. Det var befriande och jätteskönt säger hon.

Anna menar att skrivarkurser är en folkrörelse. För henne var det puffen som fick henne att våga. För någon annan kan det handla om att hitta en teknik. Fast hon tror samtidigt att det är jättesvårt att förmedla skrivande och att hålla kurser. Skrivande är en känsla som är svår att klä i ord.

Hon skriver bäst när hon är ensam hemma. Det ska vara tyst, tråkigt och det är viktigt med mycket luft omkring. Allra bäst skriver hon i sommarhuset i Kivik under tidiga mornar med utsikt över havet. Om hon kör fast sover hon på saken eller gör något helt annat. Ibland måste man ge saker ställtid så löser det sig i bakhuvudet. Det kan också vara så att man får skrota och börja om. Jag frågar Anna Bovaller om hon varit rädd för att förlora sitt skrivande och då svarat hon att det hittills aldrig varit så. Hon har alltid haft fantasi i överflöd och det kombinerat med en extrem mörkerrädsla har varit bra för skrivandet.

Varför blev det just deckare då? Anna har skrivit efter devisen; gräv där du står. Hon är jurist och har som huvudpersonen i hennes böcker jobbat på advokatbyrå. Visst gör hon research inför sina böcker men inte på basnivå. Hon har också alltid velat skriva spännande historier. Vi pratar en stund om att deckare blir orättvist behandlade. Anna menar att begreppet behöver töjas på, och bli mer stort och brett. Ett sätt kan vara att istället för deckare kalla genren för kriminalromaner menar hon.

Själv läser hon helst svenskt eller nordiskt. I deckargenren tycker hon mycket om isländska Arnadur Indridason, Karin Fossum och Inger Frimansson, men betonar att hon läser mycket annat också. Vi talar också om pusseldeckare som fenomen eftersom det är sådana som Anna skriver. Hon tycker om just den gåtan. Vem gjorde det och varför?

I den senaste boken Äppelkyrkogården byggs historien kring en idé om revolten i Ungern 1956. Det är något hon själv minns ifrån sin barndom som något mystiskt och spännande. Inför boken åkte Anna med sin man och son till Budapest. Väl där visualiserade hon vad som skulle hända om hennes son försvann och blev bortförd. Ungern är en ung demokrati med nya medialagar. Storebror ser dig är ett ständigt hot.

Anna bygger sin historia medan hon skriver den. Olika saker nästlas in under tiden. Just nu håller hon på med den fjärde boken om Petra Wester. Hon försöker jobba med att ge böckerna olika teman. Den första, Svinajakten, är en klassisk pusseldeckare, den andra, Svärmaren, handlar mer om relationer och den tredje, Äppelkyrkogården, är en thriller. Men det övergripande medvetna mottot är ”Saker och ting är inte alltid vad de synes vara”.

Jag avslutar med att fråga om det inte borde det inte vara dags för fler kvinnliga förövare inom genren? Att göra plats för kvinnan som förövare och mannen som offer? Anna Bovaller är benägen att hålla med men tror att det beror på att det är så statistiken ser ut, de flesta brott begås helt enkelt av män.

Similar Posts:

• Utlottning vecka 42
• Frimansson årets deckare
• Att värja sig mot det mest brutala. Konsten att skriva feel-good-mordgåtor. Intervju med författaren Kristina Appelqvist.
• Vinnare vecka 42
• Säljande priser

Även årets bästa svenska deckare enligt Svenska Deckarakademin, Inger Frimanssons Skuggan i vattnet ökar i försäljning och trycks om. På motsvarande översatta deckare, Arnaldur Indridasons Änglarösten, är effekten inte lika stor. Och årets Nobelpristagare, dramatikern Harold Pinter, tja, han blev ju tryckt i alla fall. Onekligen ett steg framåt det också.

Similar Posts:

• Frimansson årets deckare
• Årets bästsäljare i pocket belönade
• Augustpriset till Bengt Ohlsson
• Ett otydligt spår
• Författardrömmar, skrivarkurser och kriminalromaner. Ett samtal med författaren Anna Bovaller

Årets bästa översatta deckare blev Änglarösten av Arnaldur Indriðason (översatt av Ylva Hellerud): ”Ett starkt berörande familjedrama i kriminallitterär form”. Dessutom delade akademin ut sitt fackbokspris till Lars-Erik Nygren ”för hans bibliografiska gärning” samt ett Grand Master-diplom till Gösta Unefäldt.

Similar Posts:

• Säljande priser
• Årets bästsäljare i pocket belönade
• Författardrömmar, skrivarkurser och kriminalromaner. Ett samtal med författaren Anna Bovaller
• Svenska fotobokspriset 2008-vinnaren korad
• Augustprisvinnarna!

Det börjar lovande. Ett lekande barn hittar en bit av ett skelett i närheten av en byggarbetsplats. Ett skelett som legat länge i jorden, ett skelett som ingen vill kännas vid. Ett skelett som kan ha legat på sin hemliga viloplats sedan andra världskriget. Men vem är det som begravts där, till synes saknad av ingen? Vem bodde egentligen på kullen vid vinbärsbuskarna, vart tog den gravida fästmön vägen och vem är den ”sneda kvinna” som ofta synts vid vinbärsbuskarna?

Massor av gåtor. Massor av ledtrådar och vinklingar.

Parallellet med mordutredningen försöker kriminalpolis Erleindur Sveinsson väcka sin missbrukande gravida dotter ur en djup koma och samtidigt komma försonas med sina tillkortakommanden som förälder. Riktigt saftig intrig där historien spelas upp mot bakgrund det isländska samhällets förändring och modernisering, på gott och ont.

Tyvärr inte särskilt väl förvaltad. Det finns en hel del bra saker i boken, men även en hel del att anmärka på, allvarliga brister som inte borde finnas i en prisbelönt deckare. Nybörjarfel, kan man kanske kalla dem.

Jag avskyr deckare där utredaren, polisen, detektiven, journalisten eller vem det nu vara må som luskar i fallet är så urbota korkad som Sveinsson, Indridasons antihjälte.

Jag hatar när författaren låtsas att något är ett stort och jättesvårt mysterium när det hela i själva verket är så simpelt att minsta barn kan lista ut hur det ska sluta efter mindre än halva boken.

Jag vänder mig emot det tjusiga greppet att suga på den avgörande karamellbiten in i absurdum för att få skriva femtio sidor till, femtio sidor som varken gör till eller från.

Däremot måste jag erkänna att Indridason lyckats mycket väl med att förmedla en stark känsla av närvaro, av trovärdighet. En känsla av att så här går en utredning till (och så här korkade är poliserna). Människorna i berättelsen känns verkliga och deras öden väcker empati. Naturskildringarna och samhällskritiken känns genomarbetade, liksom personskildringarna. Kanske skulle Indridason ägna sig åt renodlade romanbyggen istället. Som kriminalförfattare räcker han helt enkelt inte till. Och kanske skulle utdelarna av Glasnyckeln ha struntat i att dela ut priset 2003 om det här var det bästa som kunde uppbringas.

Similar Posts:

• Ett väldigt sprucket glas
• En kommissarie av en karg, tålig och föga insmickrande sort
• Författardrömmar, skrivarkurser och kriminalromaner. Ett samtal med författaren Anna Bovaller
• Och där gick han sin väg
• Mångbottnad klaustrofobi

Isländske Arnaldur Indridasons Glasbruket börjar med att en äldre före detta småbrottsling får bita i gräset. Någon dödar honom genom att slå en askkopp i huvudet på honom. Är det ett simpelt rånmord eller ligger nåt mer bakom? Ja, ett simpelt rånmord är det knappast, då skulle boken ta slut redan på sidan nio. Redan på första sidan kör dock Indridason i diket. Han presenterar en lapp med ett mystiskt meddelande som ligger ovanpå liket. Vad som står på lappen? Bläddra till sidan 114 så får du svar. Maken till osnyggt undanhållande av fakta för att hålla spänningen på en någorlunda nivå var det längesedan jag såg i en deckare.

Glasbruket utvecklar sig småningom till att bli en deckare där historia, släktskap och genforskning spelar viktiga roller. Ett tidigt stickspår läggs efter ett tag till handlingarna på ett halvengagerat sätt, och all kraft satsas på den måttligt intressanta huvudintrigen. Romanens stora problem är att det helt enkelt aldrig blir särskilt spännande. Indridason slarvar bort flera goda idéer som hade kunnat utvecklas, men som förblir just idéer. När 50 sidor återstår att läsa i den med deckarmått ganska tunna boken (260 sidor), är upplösningen mer eller mindre klar. Som läsare söker man efter tecken på att en mirakulös vändning ska komma, att mördaren ska visa sig vara någon helt annan än den uppenbara misstänkte. Men ingen vändning sker. Och det säger avsevärt mycket mer om Arnaldur Indridasons deckarbygge än om min slutledningsförmåga. Tyvärr.

Glasbruket tilldelades Skandinaviska Kriminalsällskapets pris Glasnyckeln 2002, vilket innebär att boken stoltserar med att kalla sig ”Nordens bästa kriminalroman” förra året. Någon sorts regionalpolitisk hänsyn måste ligga bakom det valet.

Similar Posts:

• Tjong rakt i stolpen
• En kommissarie av en karg, tålig och föga insmickrande sort
• Och där gick han sin väg
• Frimansson årets deckare
• Författardrömmar, skrivarkurser och kriminalromaner. Ett samtal med författaren Anna Bovaller