stig lär mig
minimala rörelser nära kroppen
gratistidningar metodiskt in i boxen
kontrollerar korrigerar

jag springer mellan kammarna
stirrar mig blind på kammarna

stig lär mig
säger stressat är inte snabbt
säger systematiskt säger slinglista
säger börja inte
innan klockan slår

stig
leder vägen in i vinden
visar hur cykeln ska ställas
för att palla vikten
pratar om stopptider
väntetider
årstider
[…]

Att lära sig arbetsgången, sorteringen, utdelningsslingans geografi. Att lära sig snabbt innan handledaren går på semester. Att lära sig vara snabb, allt är på tid. Att lära sig jargongen. Att stå ut med att vara osynlig för man är ju bara en vikarie som ingen orkar lära känna. Att lära sig ett nytt område för plötsligt är man mer behövd i ett annat område och som vikarie får man ta vad som erbjuds. Att lära sig när ingen handledare finns och inga instruktioner finns nerskrivna. Att orientera sig när kollegor ställs mot varandra. Att komma in till jobbet och inte veta om det finns något arbete för mig idag. Att bli sjuk på jobbet. Att få för hög frånvaro på grund av sjukdom. Att sakna fast inkomst. Att längta efter ett hem.

ingen hälsar på mig
är ung anonym som säkert försvinner
jag hinner inte hälsa på någon
är ung anonym som säkert försvinner
efter sommaren

Boken är indelad i avsnitt som i de flesta fall utgår från geografin: Östergatan, Staffanstorp, Solbacken. Men också: sjukdom och stämplad. För den som inte självklart har någon annans händer att hålla i handlar allt om att försöka överleva – när allt är osäkert finns ingen ork kvar till det andra.

mina välutbildade vänner
väger orden noga i handen
analyserar intersektionellt modellerar
avspänt omvärlden
skrattar
åt livets hårda skola

händer som bara nötts sommartid
lagt livserfarenhet till samlingen

händer som alltid haft andra händer att hålla i

När dikterna är som bäst visar de upp bilder ur verkligheten, hjälper oss att se det som vi redan sett men kanske blivit för avtrubbade för att lägga märke till. Andra gånger blir det för övertydligt. Med den ensamma raden ”varför låter kapitalism och kapitulation så lika” hade det varit fint att få en poetisk tolkning som leder bortom det enkla etymologiska svaret.

I vilket fall som helst är Händer att hålla i en relevant och viktig gestaltning av livet i prekariatet. Anna Arvidsdotters bakgrund inom spoken word lyser igenom men boken visar också att hennes språkkänsla sträcker sig längre än till att skriva ner muntlig poesi. Jag är redan nyfiken på vad hon kommer ge ut härnäst och kommer hålla ögonen öppna.

Similar Posts:

• Kampen på förskolan
• En inblick i det oförlåtande arbetslivet
• ”… int vill man leva för en villa allenast”
• Ska jag ta hand om min broder?
• Något svårtillgängligt om arbete och naturtillstånd

Det är en tillvaro där tiden aldrig räcker till, personalen aldrig räcker till. De fast anställda är sjukskrivna och vikarierna är både en räddning och en belastning, eftersom de måste läras upp, vilket tar tid som inte finns. Illa sedda av föräldrarna är de också, vikarierna som inte har hunnit lära sig barnens namn, som inte har lärt sig att parera det som måste pareras just här.

Det är en kamp mot klockan och resursbristen, beslut som fattas utan insyn i hur det verkligen förhåller sig, högt uppsatta mål och en ännu högre svansföring som snabbt slokar när allt det praktiska tar över. Det ständiga navigerandet, den ständiga beredskapen, det ständiga kravet på total uppmärksamhet. Allt det mekaniska som bara måste fungera och sedan det andra därtill.

Men där finns också det fina – lojaliteten de anställda emellan, ett ord eller en blick från ett barn eller en förälder, den plötsliga värmen och tillfredsställelsen. Den där lojaliteten är ett kitt som det krävs mycket för att luckra upp men den sätts ständigt på svåra prov och när pandemin leder till ännu större påfrestningar är det inte mycket kvar av den. Det finns också en svart humor i de absurda situationer som uppstår gång på gång i kampen för att få ihop allt.

Darya ser det som är fel, hon påtalar en del, talar med närstående om annat men det är som om hon inte når fram. Hon skulle bli ekonom men stod inte ut med studierna utan hamnade här, som vikarie inom barnomsorgen. Hon är en besvikelse för sig själv och sin mor men hon kan också känna en viss stolthet när hon faktiskt gör något bra. Ändå vet hon inte om hon vill utbilda sig till förskollärare, om hon ens skulle vilja ha en fast tjänst, och då känns vikariaten som en räddning: hon är fortfarande på väg, det här är inte slutstationen.

Där finns många tankar och reflektioner som rör Darya själv, hennes val och funderingar, hennes mindervärdeskomplex och pliktkänsla men främst handlar det om en skildring av en ohållbar arbetsmiljö som är vardag och verklighet för alltför många. Det är en roman men samtidigt en politisk pamflett och en räcka möjliga debattinlägg och det känns ganska väl uttänkt att utgivningen sammanföll med upptakten till en valrörelse.

Författaren Alice Dadgostar är syster till Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar, om någon skulle undra, och romanen är ett rop på ökade resurser till förskolan och barnomsorgen generellt. Ett mycket läsvärt rop, oavsett var man befinner sig på den politiska skalan.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• Arbetare i alla länder, förena er…
• Kampen är din, min, vår, allas
• Möten i butiken
• Livet i andras minnen

Freddot Carlsson Andersson är författare och journalist. I B-laget vänder han den journalistiska blicken mot sig själv och granskar på ett sakligt sätt sin egen situation.

Carlsson Andersson berättar om hur det är att leva med en funktionsnedsättning som inte syns. Att passera som en helt normal, vit, medelålders man som kan prestera på hög nivå inom vissa områden, men samtidigt ha problem med att knyta skorna.

I populärkulturen lyfts ibland funktionsnedsattas livshistorier fram, med stråkar och motljus, med syftet att inspirera och sprida feelgood-stämning. Sällan visas gråskalorna. Att livet med en funktionsnedsättning, en normbrytande funktionsvariation, ofta är både och. Såklart. En tisdag med asperger och add är oftast lika ospektakulär som för en neurotypiker – en person utan neuropsykiatrisk funktionsvariation.

Livet med en funktionsnedsättning kan inte kokas ned till varken en renodlad inspirationsberättelse eller sorglig tragedi. Det pågår, precis som alla liv gör. Fast med vissa viktiga skillnader, förstås.

Carlsson Andersson har ett associativt språk som påminner om Clara Törnvalls Autisterna. Det är, trots allvaret, mycket behagligt att läsa. Kanske är det för att jag känner igen mig så starkt i beskrivningarna av intryck som tränger sig på och oförmågan att sortera bland dem. Tankespår som flyter från ämne till ämne, distraherar. Trots det så är språket kärnfullt och nästan kompakt – trots att boken består av 125 sidor känns den inte kort.

Det sakliga berättandet om en ovärdig situation vittnar om resiliens, samtidigt som kostnaden för kampen redovisas. Utmattning, stress, ångest. Hur kan vi ha ordnat det så att de som är i störst behov av stabilitet ska byta arbetsplats när perioden för lönebidraget upphör? Hur kan det vara okej att arbetsföra personer går hemma, bara för att de råkar vara lite annorlunda?

För vilket företag vill anställa någon till fullpris när de kan ta in nästa praktikant på Arbetsförmedlingens nota?

Begreppet flexibilitet är min största pet peeve i arbetslivet. Som anställd förväntas man vara just flexibel, anpassningsbar och effektiv på en jämn nivå. Dessutom ska man behärska konsten att småprata. Klarar man inte det så går det tyvärr inte. Då spelar det ingen roll hur bra man är på sitt område. Kravet på flexibilitet går dessvärre inte åt andra hållet – arbetsgivare är synnerligen fyrkantiga även när det kommer till de enklaste anpassningarna. Innan pandemin tvingade oss till hemmajobb var detta på många ställen otänkbart, även om arbetsuppgifterna till 100 procent bestod av sådant som enkelt kunde skötas med hjälp av en dator och internetuppkoppling.

I B-laget beskriver Carlsson Andersson också den Kafka-liknande upplevelsen av att vara sjukskriven i dagens samhälle. Vid ett tillfälle avslår Försäkringskassan hans sjukskrivning med anledningen att händelsen som beskrivs i sjukintyget var “självrapporterad”. Skulle läkaren ha behövt vara med hemma i badrummet för att svimningen skulle räknas?

I epilogen sammanfattar Carlsson Andersson den urholkning av socialförsäkringssystemen som skett bara de senaste åren. Arbetsförmedlingen har inte längre individuella handläggare. Istället har handläggarna hand om olika “ärendeslag”, vilket för den inskrivne innebär att den aldrig kommer prata med samma person. Det finns inga direktnummer, inga mailadresser till handläggarna som beslutar om din försörjning. Istället finns en chatt-bot på hemsidan. Den kan naturligtvis inte svara på några frågor om just ditt ärende. Det här märkte jag själv tydligt när jag blev uppsagd i samband med pandemin. Efter varje samtal med Arbetsförmedlingen bröt jag ihop av frustration, förvirring och förödmjukelse. Ibland började jag gråta redan under samtalet, när det den namnlöse handläggaren sa gick tvärt emot vad den tidigare, också namnlöse, handläggaren sagt. Det handlade ju om hela min försörjning – som omedelbart kunde upphöra om jag gjorde fel.

B-laget är ett sakligt konstaterande om hur våra socialförsäkringssystem blivit allt sämre för den enskilde individen och vad det faktiskt innebär att hamna utanför. Det sätter fingret på orimligheten i de krav som ställs i dagens arbetsliv och berättar på ett oerhört träffsäkert sätt hur det är att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag vill att alla ska läsa den här boken.

Similar Posts:

• Rituell meningslöshet
• Människor berättar vad dom sysslar med
• Städerskans krisrapport
• Vackert om det kroppsliga arbetet
• Att äntligen få känna sig mänsklig

Förlaget Romanus & Selling har i vår gett ut en nyutgåva av novellsamlingen, som försetts med ett osedvanligt tilltalande, dekorativt och färgglatt omslag, signerat Lotta Kühlhorn. De fyra novellerna finns för övrigt redan tidigare på svenska under titeln Ge mig en gåta (Trevi förlag 1980) och jag försöker utan framgång lokalisera mitt eget medfarna exemplar av den gamla utgåvan i bokhyllan här hemma. Det är bara att konstatera att min nogsamt upprätthållna huller om buller-princip – med dubbla rader och böcker på tvären – inte håller måttet.

Jag tycker mig se vissa paralleller mellan Tillie Olsen och den svenska författaren tillika städerskan Maja Ekelöf (1918 – 1989), vars enda roman Rapport från en skurhink (1970) på sistone hamnat i rampljuset i och med att en biografi över Ekelöf ligger på bokhandelsdiskarna. Trots att de förvärvsarbetade hade fyrabarnsmamman Tillie Olsen och fembarnsmamman Maja Ekelöf ork att uppröras över sociala orättvisor och engagera sig politiskt. Olsen knegade för brödfödan som servitris, hembiträde samt på fabrik, medan Ekelöf städade, bland annat på biblioteket i Karlskoga. Kvinnornas tidiga skolgång var inte mycket att skryta med och författardebuten skedde i mogen ålder. Likväl har båda gjort avtryck i litteraturhistorien. I synnerhet Tillie Olsen, som även publicerade rikligt med artiklar och blev en uppskattad föredragshållare.

Olsens fyra noveller är stilistiskt fulländade små mästerstycken. Synvinklarna skiftar genom att en rad olika röster kommer till tals. Texterna är replikspäckade och består delvis av inre dialoger. Författaren avslöjar inte allt på en gång för läsaren, utan smyger elegant in värdefulla upplysningar en efter en. Pusselbit läggs till pusselbit. Rätt som det är gör historien ett hopp i tiden. Tekniker som tvingar läsaren att vara mycket uppmärksam och inte ge avkall på koncentrationen. Jag finner att jag behöver läsa novellerna både två och tre gånger.

Sidorna i Olsens noveller befolkas av fattigt folk i nedslitna bostäder i stadsmiljö. Den första och den sista berättelsen är mina favoriter. Huvudpersonerna har en del gemensamma drag. Både den namnlösa mammans (i ”Jag står här och stryker”) och Evas (i ”Ge mig en gåta”) liv har varit begränsade på grund av brist på pengar jämte klass – och könstillhörighet. Kvinnorna har aldrig fått lov att ta plats eller själva välja hur de vill leva sina liv. Sonen Lennie uttrycker sina tankar om Eva med orden: ”det i henne som aldrig hade levat”.

Med tre barn och heltidsjobb har egentid varit en bristvara under många år också för mig. Nu är mina barn vuxna, men till skillnad från Eva i novellen ”Ge mig en gåta” har jag fått min hett åtrådda egentid, medan Eva riskerar att snuvas på sin. Efter 47 år av markservice åt man och sju barn ivrar hennes man för att flytta till ett kooperativt boende för pensionärer, medan frun inte står ut med tanken på en massa främmande människor. Hon vill äntligen slippa dansa efter andras pipa.

Mannen och barnen gaddar ihop sig. Evas hemliga vapen är att skruva ned ljudet på sin hörapparat när omvärlden blir alltför påträngande, vända sig inåt till minnena och böckerna (som hon kan utantill) och förskansa sig i sängen. En hätsk batalj inleds makarna emellan, men ingen går egentligen segrande ur striden.

Gammal ärrvävnad brast och såren varade sig på nytt. Tjechov minsann. Hon tänkte utan värme på den unga hustrun som i sena kvällstimmar ammade ett spädbarn, ofta med ett av de andra i knät och försökte hålla sig vaken för att utnyttja den enda tid som stod henne till buds att läsa. Hon kunde ännu känna nattkylan på hans kind när han kom hem sent från något sammanträde.

Den – i förstone kryptiska – novelltiteln ”Ge mig en gåta” syftar på att barnbarnen försöker få sin mormor att interagera med dem. Responsen blir att hon påstår att hon inte kan några gåtor. Hon klarar helt enkelt inte av kraven från de yngsta barnbarnen, vilket är hjärtskärande att bevittna. Medan omgivningen står handfallen tar den – nu dödssjuka – Eva stegvis avstånd från livet. Samtidigt som hon plågas av smärtsamma minnesbilder från det gamla hemlandet Ryssland.

I novellen ”Jag står här och stryker” rannsakar en fembarnsmamma sitt samvete gentemot den äldsta dottern. Minnena tränger sig på. Hon känner skuld över att hon inte kunnat ägna så mycket tid och omsorg åt sin äldsta dotter, men inser samtidigt att hennes valmöjligheter varit begränsade. Den korta berättelsen är djupt tragisk och griper tag i sin läsare.

Jag kan bara avslutningsvis konstatera att Tillie Olsens författarskap fortfarande är relevant för oss idag och det är gott att hon uppmärksammas.

Similar Posts:

• Biografin om den samhällsengagerade städerskan
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Stark novelldebut 
• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken