Athena Farrokhzads Vitsvit (Albert Bonniers Förlag) kretsar pragmatiskt kring vithet, närmare bestämt kroppens, begärets och språkets vithet. Formgivningen korresponderar dessutom med innehållet och dikterna presenteras på svarta textremsor med vit text. Här får vi möta krig, revolution och migration i en slags kollektivitet. Formen har Athena Farrokhzad lånat av en iransk poet med samma efternamn som henne själv. Vitsvit kan liknas vid ett körverk från det antika dramat där olika röster ger sig till tals.

Marie Hållander debuterar med Tjänster i hemmet (Kabusa). Hon har jobbat som vårdbiträde i flera år och tagit in det i skrivandet. Vad är etiskt möjligt i mötet mellan vårdtagare och vårdbiträde verkar vara en central fråga som behandlas. Här handlar det om en tidsmässig ram och ett maktberoende. Moderator Harald Hultqvist menar att det är en diktisk, poetisk hållen historia som berättas på ett impressionistiskt vis.

Tove Mörkbergs Barnen (Brombergs) fastnar jag också för. Barnens röst kommer inte så ofta till tals utanför familjen, och ur detta relativt cementerade maktförhållande finns massor att gräva. Barnet liksom instängt i sin lilla värld trots att det tar del av den stora världen.

Elin Bengtsson skriver om döden och relationer i upplösning i sin Mellan vinter och himmel (Natur & Kultur). Här får vi möta unga Andreas som väntar på att dö i cancer. Under tiden funderar han på vem han är och i förhållande till vad? Bland annat jämför han sig med sin gitarrspelande bror som verkar ha fått det mesta. Det handlar förutom om döden också om identitetsskapande och livet.

Annakarin Thorburn berättar en historia om en kvinna som går in i ett dubbelliv. Det handlar om två parallella världar som bara existerar en i taget. Jag biter i apelsiner (Gilla böcker) undersöker vad det är som gör att en begår omoraliska och själviska handlingar och hur vi formas av det.

Caroline Hainer fick i uppdrag att skriva en faktabok om kärlek men det blev istället en självbiografi om hennes egna relationer vilket bidrog till att hennes psykolog gav henne relationsförbud. Debutromanen heter Inte helt hundra (Volante) och som Hainer så klokt sa; Relationer är inte något man drabbas av, det är något man är aktiv i.

Jag gick strosade hem ifrån vårterminens DebutBar med två böcker i väskan. En till morsan som jobbat inom äldrevården, och en till mig själv som inte är klockren på relationer…

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com – Lyrik, fjärilseffekter, Slavnikova
• Poetsamarbete
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Debutantbar med fokus på samtid och relationer
• Vems språk är det vi talar? Vems liv är det vi lever?

För bara några veckor sedan (27/1) skrev Elise Karlsson en uppmärksammad artikel om crossover i SvD. Då handlade det mycket om åldern. Om hur ungdomsböcker kategoriseras och att de i allt större utsträckning läses av både unga och vuxna. Många av de senaste årens svenska böcker för/om unga har dessutom haft karaktärer som befunnit sig någonstans mellan ungdom och vuxenskap. De har blivit crossover i mer än en mening.

Fler och fler böcker kan sägas höra till den senare kategorin. Det är böcker utgivna på förlag som Gilla Böcker och XPublishing, som pratar mycket om crossover och böcker för unga vuxna, men ofta marknadsför titlarna som ”roman”, kort och gott. Till dessa hör exempelvis Kristian Johannessons Vi måste börja med orden och Felicia Stenroths Bilder som inte angår mig, från förra året. Två böcker som har en del gemensamt med Annakarin Thorburns Jag biter i apelsiner.

Annakarin Thorburns huvudperson far ständigt runt på en cykel. Hon är på väg från en relation till en annan, befinner sig i en passage. Kristian Johannessons Johannes K. pendlar mellan jobb och känner sig alltid osäker på sin arbetsroll. Felicia Stenroths Minna går mellan olika arbeten, personer, hem och affärerna som hon stjäl saker från.

Alla är de människor i rörelse. De förflyttar sig mellan sammanhang samtidigt som de påverkas av sin historia. Obekväma eller otillfredsställda där de befinner sig måste de söka något annat, till synes utan egentligt sikte. I crossoverlitteraturen är detta inget ovanligt. En liknande rörlighet går att hitta hos karaktärerna i många av böckerna – från de ansvarstagande häxorna i storsäljande Cirkeln, till huvudpersonen i Patrik Lundbergs nyligen utkomna Gul utanpå.

I Jag biter i apelsiner, som är Annakarin Thorburns debut, lever jaget tillsammans med en konstnärsman kallad Ödlan. Han arbetar i sin ateljé om nätterna, försvinner periodvis iväg för att senare komma tillbaka och röra med sin ödletunga över huvudkaraktärens sensitiva kropp. Jaget studerar också franska på universitet och spenderar en stor del av sin tid i biblioteket. Där möter hon fransmannen Lo, som hon inleder en relation med samtidigt som hon fortsätter förhållandet med Ödlan. Förälskelsen till de båda männen gror och bokens första delar präglas av en stark sensualism där smak och doft upphöjs utöver det vanliga. De sinnliga upplevelserna blir mer än bara kroppsliga biprodukter – här är det sinnliga själva kärnan. Saft droppar från hakor, hakor ska bitas i. Födelsemärken är som hallon, är som choklad. Människor doftar hund, svett och smör. Dofterna eggar och hetsar. Hungern korrelerar med lusten.

Kärlek: Andas ut i Los värme, känna parfymdoften i lakanen och vara i hans lugn, i hans armar som aldrig kommer att lämna mig. Det finns ingen tvekan i hans ömhet och jag tar emot. Att öka takten för att följa efter Ödlan, springa på trottoarkanter och rätt vad det är biter han mig i läppen så det börjar blöda. Förlåt! Jag trodde det var en jordgubbe. Och smärtan och svullnaden är bara skön och jag vill äta hans läppar med.

Annakarin Thorburns jag agerar. Hon är hungrig, hon hugger tag och tempot är inledningsvis högt. Läsaren blir varse jagets kroppsliga längtan och bjuds in att följa med i bokens vändningar. Jagets agerande tar så mycket plats att någon stillsam eftertanke inte ryms. Dialogerna är korta och de antydningar till oro som ibland träder fram försvinner snabbt igen. Ödlan och Lo är två män endast uppmålade med konturer, som gränsar till att bli karikatyrer.

I bokens senare del tappar historien i intensitet. Fördelen med detta är att vi får veta mer om jagets förflutna. Vi följer nu hennes relation till sin pappa och lära känna samspelet och gnisslingarna dem emellan. Den övervägande känslan i denna del är sorg. Sorgen i hur vi ofrånkomligt präglas av de förhållanden och människor vi växt upp med, hur vi ärver känslor och upprepar andras misstag. Samtidigt förtar denna sorg något av den vackra sinnliga närvaron från första delen. Somliga stycken upprepar ungefär samma känslolägen och tankar utan att tillföra något nytt och kunde utan problem tas bort.

Styrkan i Thorburns roman ligger, liksom i den svenska crossoverlitteraturen i stort, i det flyktiga som återspeglas såväl i händelseförloppet som i den snabba, aktiva prosan. Att texten genom de unga vuxnas perspektiv hela tiden lyckas befinna sig i ett mellanskikt. En osäkerhet som är symptom på ett helt samhällsliv blottas. Med den osäkras blick uppträder sådant som de mätta, stadgade människorna aldrig ser. I rörelsen finns en öppenhet.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok: behöver du crossover, Jesus eller blodtörstiga vattenhästar?
• En rå drömvärld
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Kalla Kulor startar systerförlag
• Som att kika in genom någons fönster

Vi behöver olika böcker vid olika tillfällen i livet såklart. Ibland skiftar mitt eget läsbehov så snabbt att jag ofta har med mig flera böcker i min tygväska att välja mellan även om jag bara ska vara borta från min bokhylla några timmar.

Förhoppningsvis är någon av veckans böcker på dagensbok.com exakt den bok du behöver just nu. Här är några av de som kommer att recenseras under veckan vi har framför oss:

På tisdag skriver Anna Carlén om Annakarin Thorburns debut Jag biter i apelsiner som hon beskriver som ”crossoverlitteratur med stor sensualism”.

På fredag blir det religiöst då Björn Waller recenserar Johanna Nilssons Jag är den som skall komma, en messiasskildring från Sverige år 2013 som ställer drabbande frågor.

Veckan avslutas på söndag med Sofia Luthmans recension av Dödsritten, skriven av Maggie Stiefvater. Varje november kommer Capaill Uisce (vattenhästar) upp på land. Trots att de är blodtörstiga rovdjur vill människorna på ön tämja dem och rida på dem och varje år tävlar de i Scorpioloppet där det fram till nu enbart varit män som deltagit.

Similar Posts:

• Stackars dig och stackars mig
• Vecka 46: Lär mig!
• Ett svenskt mörkt hjärta
• Spännande, men kämpigt
• Se till mig som liten är