Alltså får vi här tillbringa ungefär 200 sidor med Nio Schultz (jo, han heter ”Nio” på tyska också, den stackars översättaren är oskyldig), på väg till ett viktigt affärsmöte i Kina en fejkblå höstdag anno 2055. Nio lever i en värld av Twitter, Second Life och PK-lingo (ja, självklart har inget egentligen ändrats sedan Ruges uppfattning om 2015). Han försöker ta sig igenom dagen men lever i en konstant distraherad självcensur som den stackars vita heterosexuella cisman han är, och i jakten på att ta reda på vad en negerkyss (negerboll på tyska) egentligen var för något spårar hans dag ur fullständigt. (Nej, jag skämtar inte, det är handlingen.)

Här finns alltså alla hitsen man kan förvänta sig av en 65-årig gubbe som ska skriva om allt som är fel i samhället: ”Gå ut och andas lite frisk luft i stället för att glo på din skärm”, ”om man inte får säga neger längre blir våra barn aningslösa idioter”, ”på min tid var man bög eller inte men man höll käft om det”, ”jävla fruntimmer som inte vill stanna hemma med barnen”, ”snart får man inte kalla en zigenarschnitzel för zigenarschnitzel längre”, ”hur fan tror du du ska förändra världen med en tocken där haschtagg”…

Ja, jag blir frustrerad av den här romanen, inte minst som jag ju faktiskt gillade debuten. Och det är inte det att vårt välmenande men ibland överspända idpol-brandnamesamhälle inte kunde förtjäna en satir eller två. Men Follower är inte bara fantasilös som science fiction, den är en trubbig satir. Ruge plockar upp enstaka ord han uppfattat i mediebruset och upprepar dem på ett sätt som får mig att tro att hans redaktör fick lägga flera dagar bara på att redigera bort alla gråtskrattsmileys ur texten (”Tyskland styrs av en transsexuell jude! Fattar ni vad fånigt!” (Återigen, detta är ett faktiskt exempel ur boken.)). Alla försök till djupare resonemang eller förståelse eller argument flyter bort på en aldrig sinande ström av föraktfull självtillräcklighet. Och det är så synd, för Ruge kan skriva och när han någon gång släpper sargen och bara skildrar en människa som gått vilse i ett informationsflöde han inte kan kontrollera blixtrar romanen till i någon sida. Men jämför med hur mycket mer insatt den 20 år äldre urludditen Thomas Pynchon är i Bleeding Edge, eller hur Anna Starobinets spekulerar runt en sociala medier-framtid i Den levande, och Ruge faller platt. Ironiskt nog blir det en roman om sociala medier som kanske skulle förblivit ett gnälligt Facebookinlägg.

Similar Posts:

• Historiens brasklapptäcke
• Halvliv
• Baklängesberättelse som ändå når målet
• Noooooo fuuuuuture
• En förvriden värld

Jag vill skriva en jublande hyllning till romanen jag tror den vill vara, en av de beskaste och tidsenligaste dystopier jag läst på flera år. En värld där den framtida bröd-och-skådespeldiktaturen inte kommer ur det sämsta hos människan, utan ur det som vi de senaste decennierna har lyft fram som en dygd: vår nyvunna möjlighet att ha hela världen åtkomlig, vår vilja att vara sociala, att dela med oss av allt vi gör. En mardrömsvärld inte påtvingad utan frivilligt påtagen, eftersom fri tillgång till information och kommunikation inte gör oss fria utan lamslagna. Jag vill leka djävulens advokat och fundera över att ju mer information vi har tillgång till, desto färre knappar får apparaterna vi använder för att bidra till den, desto färre blir tecknen i kommunikationsmetoderna. Jag vill citera: ”Jag har i min ficka en apparat som ger mig tillgång till all ackumulerad mänsklig kunskap; jag använder den för att titta på bilder av katter.” Jag vill säga att Anna Starobinets version av cyberpunken drar gamle William Gibson till hans logiska slutpunkt: när världen är virtuell (och det är den idag, 2013, sedan flera år tillbaka) blir människor bara informationssekvenser, med färdig input och output och enkelt kopierade. Jag vill säga att det är en roman som ger mig svindel. ”Han gillade Big Brother.”

Och sedan vill jag skriva en lagom gäspning för själva utförandet.

Och låter det hårt så ska det nog läsas i ljuset av hur mycket jag verkligen vill gilla detta, och det gör ont att bli besviken. För Starobinets har ju fattat. Hon kastar oss mitt in i en värld som borde ha oändliga möjligheter men frivilligt valt bort dem alla. 439 år efter katastrofen har hela mänskligheten (eller de exakt tre miljarder som återstår av den) kopplats upp i ett och samma sociala nätverk via inopererade kretsar rakt i hjärnan. Där ser de på samma tv-program, inreder sina profiler som lägenheter, har cybersex, pratar helt och hållet i memetiska fraser och besöker bara ”första lagret” (det som för några år sedan fortfarande kallades ”IRL”) när de absolut måste. Allas inställningar sparas upp till molnet, och när de frivilligt begår självmord vid högst 60 års ålder återföds de direkt, får sina gamla minnen inplanterade igen och fortsätter på exakt samma bana. Tills en dag plötsligt en man föds – Zero – helt utan färdig identitet. Nummer 3 000 000 001. Utan uppkoppling till nätverket. Vem är han, och vad ska de göra med honom?

Hon släpper oss mitt in i det där, fullt med framtidsslang och oförklarade bestämmelser och samhällen, och till en början är det smått förvirrande. Vackert så; boken är ju berättad av sina huvudpersoner, och om man slängde åt valfri 1500-talsläsare en modern förortsskildring skulle de nog se ut som frågetecken också. Men någonstans måste det börja klicka, måste det kännas som att man förstår den här världen och bryr sig vad som händer i den utöver att den är en smart satir, och Starobinets vet inte riktigt när mycket är nog. Hon går från en lysande förstahalva till en andrahalva som blir mer rörig än komplex, som ekar postsovjetsatir ena sekunden och Inception nästa, frälsarmyter som blandas upp med Burroughska insektsdroger, aningslösa dissidentgrupper och hemliga råd och konstant spam, och någonstans blir det bara för mycket. Som om hon inte riktigt vågar tro på att hennes grundidé håller utan måste vräka på en massa extra koncept som vi sett förut för att föra handlingen framåt men inte har tid att bygga ut dem. Resultatet blir att jag sitter här och varken begriper eller bryr mig varför det går som det går; hon gjorde sin poäng under de första 200 sidorna, och när hon väl hittar fram till slutklämmen har jag som den moderna människa jag är redan tröttnat och plockat upp mobilen för att kolla om jag har några nya meddelanden.

Och jo, jag ser ironin i det när det gäller en roman som varnar för bekvämligheten. Låter detta som en sågning tänker jag skylla på att i en digital värld finns bara ettor och nollor, tumme upp eller tumme ner; Den levande ska inte sågas. Det är en lysande idé som kunde blivit en stor roman, och sådana behöver vi, nu och alltid.

Similar Posts:

• Dystopi för dysterkvistar
• Nå, det var en parantes.
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• Vecka 22 på dagensbok: ALMA-pristagare, social media-dystopi och cancerskildring
• Krypande och mänsklig sci-fi

Den här veckan recenseras böcker skrivna av författare från bland annat Ryssland, Frankrike, Sverige och Argentina. Kanske går någon av dem att använda för att resa, som verklighetsflykt eller för hemlängtan.

Vecka börjar med att Alice recenserar två böcker av årets ALMA-pristagare – ISOL.

Vår recensent Kettil har läst en bilderboksvariant av Rödluvan och vargen till tisdag och gett sin recension rubriken ”En tandlös saga med bett”.

På onsdag skriver Björn om Anna Starobinets Den levande - rysk social media-dystopi med ett gränslöst fascinerande grundkoncept som han tyvärr tycker tappar farten halvvägs igenom.

På söndag läser Emelie Justine Levys Inget allvarligt, en kort och tät roman och som alltid när det kommer till Levy är det makalöst bra!

På lördag har vi en gäst i form av Charlotte Qvandt som skriver om Kristian Gidlunds uppmärksammade bok I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början, som handlar om hans cancersjukdom och bygger på hans blogg.

Similar Posts:

• Isol – ALMA-pristagare 2013
• Lekfull ceremoni
• Att hantera mammor och ballonger
• Drömmar och deras inneboende underlighet
• Vecka 3: mediciner mot vardag och kris