Det är en av utgångspunkterna i Marcus Priftis nya bok, Främling, vad döljer du för mig? Det kanske låter konstigt, att en bok som vill bekämpa rasismen börjar med att påstå att vi laddat begrepp som rasism och rasister för negativt, men det är faktiskt ungefär det han gör. När det gäller Rasisten, menar Priftis, så har han precis som Våldtäktsmannen blivit ett monster, en tankefigur som vi ofta tar avstånd ifrån så starkt att vi blir oförmögna att se dem som någon mitt ibland oss. Rasister är Breivik, eller Hitler, inte polaren eller den där hygglige grannen. Inte jag.

Om vi ska kunna bekämpa rasismen måste vi kunna börja med oss själva, poängterar Priftis. Då måste vi kunna se våra egna fördomar, vara beredda att tänka till och kanske tänka om. Att vrida och vända på.
Hur kommer det sig till exempel att vi så unisont drog den ”självklara” slutsatsen att det var någon form av muslimer som låg bakom massmorden på Utøya, mejade ner norska ungdomar på ett socialdemokratiskt sommarläger? Att muslimer som terrorister framstår som något närmast naturgivet, medan en ”etniskt norsk” gärningsman kräver individuella förklaringar och diagnoser?

Trots att islamister enligt Europol i själva verket ligger bakom bara 0,34 procent av terrordåden i Europa. ”Självklart”?

Att ta itu med rasismen handlar alltså delvis om självrannsakan, om att våga se att det finns strukturer, det finns föreställningar vi bär med oss fast vi egentligen kanske inte ens vill veta av dem. Den goda nyheten är ju att sådant kan förändras. Då får vi bara inte vara livrädda för att se det som är rasistiskt. Då får vi inte köpa att somliga genast ylar om att bli ”stämplade” eller ”brännmärkta” som rasister. Rasism är rasism, och den som ständigt gör sig skyldig till rasism är nog faktiskt till och med rasist. Men det är inte oföränderligt. Det är ingen brännmärkning.

I Främling, vad döljer du för mig? ger sig Priftis i kast med mängder av myter kring rasism, invandring och ”svartskallar”. Här avlivas välbehövligt en rad myter, bland annat om yttrandefrihet och provokationer, om muslimska värderingar och barnafödande – ofta sådant man knappt ens orkat ta i debatterna, därför att anklagelserna är så absurda och smaklösa, men uppenbarligen behöver det ju bemötas. Där är Priftis mycket bra, slagfärdig och påläst.

Ett exempel som fastnade hos mig handlar just om värderingar. Det är en dansk undersökning som säger att 7 procent av de danska muslimerna tycker att det okej med barnaga, medan 15 procent tycker det är bra med dödsstraff. Det måste jag ju till exempel erkänna gör mig lite illa till mods. Fast jag blir ju knappast mindre illa till mods när det visar sig att bland Dansk Folkepartis väljare – de som jag förmodar ungefär motsvarar svenska grupperingar som plötsligt talar sig varma för kvinnors och homosexuellas rättigheter och vill försvara dem mot otäcka muslimer – ja, där anser hela 25 procent att dödsstraffet borde återinföras, och 42 procent tycker barnaga är okej.

Där blir Priftis ofta som mest intressant, i att han ifrågasätter själva grundantagandena. Bör vi försvara ”svenska (eller danska) värderingar”? Vad är i så fall det? Visst ska vi ”ta debatten”, som det så populärt heter. Så mycket vi bara orkar. Men vi måste också inse att vi inte bara faktiskt gjort det en hel del de senaste åren, utan också tagit över oroväckande mycket av de främlingsfientliga problemformuleringarna. Att integrationspolitik alltid har epitetet misslyckad, till exempel, att invandringen har en kostnad, eller att somliga frågor är invandrar- och integrationsfrågor snarare än helt enkelt sociala frågor.

Det är ett enormt ämne Priftis tagit sig an och här och var breder han ut sig över så överväldigande ytor att det blir en smula tungt. Olika typer av rasism genom historien är ett sådant avsnitt. Det är nog inte heller avsikten att gå till botten med precis allt. Där finns det andra, mer specifika böcker man kan läsa (kanske Andreas Malms Hatet mot muslimer eller Harald Ofstads nyutgivna klassiker Vårt förakt för svaghet.). Främling, vad döljer du för mig? är mer översiktlig, lättläst och konkret resonerande. Som sådan är den minst sagt välbehövlig.

Similar Posts:

• Deras hysteri – vår rättmätiga kränkning?
• Vecka 36 på dagensbok.com – Pettson, Danmark och Främling
• Nätets mörka sida
• Metaller, miljö och människor
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang

Hatet mot muslimer är en bok om islamofobi, både i sin vulgära form och som underliggande tankesätt. I tolv kapitel vrider och vänder Malm på begreppet, både från muslimernas och icke-muslimernas håll, och han får fram ett skrämmande resultat: hatet mot muslimer växer för var dag som går. Ett illustrerande exempel är den så kallade Eurabienlitteraturen, som framställer ett Europa som är hotat av islam. Denna obskyra litteratur, som pratar om en internationell muslimsk konspiration (jfr ZOG), om kvinnor som under hijab föder fram islamistiska soldater, och om hur vi västerlänningar inte vet att uppskatta våra korståg, den betraktas idag av många intellektuella som helt rumsren.

Ett annat exempel på den växande islamofobin är Sverigedemokraternas framgångar. Till nästa val når de troligen riksdagen med sitt budskap om att islam är en våldsreligion, att muslimerna kommer för att våldta våra kvinnor och att slöjor kommer att vara obligatoriska för alla flickor innan 2031 om ingen sätter stopp.

Men detta är inte det värsta. För islamofobin frodas inte bara bland extremister som Sverigedemokrater och Eurabienförfattare, utan även bland människor med betydligt högre anseende. Borgerliga ledarskribenter, professorer i historia och folkpartistiska politiker är några av de som kan nämnas. Här är islamofobin betydligt mera ”finkänslig”. Man utger sig för att kritisera religionen utifrån en ateistisk ståndpunkt och legitimerar därmed uttalanden som att ”hedersvåldet underbyggs av Koranen” och ”vad islam vill är Jihad, heligt krig” (Jihad betyder för övrigt inte alls ”heligt krig” utan ”strävan”. ”Heligt krig” kommer från korstågen).

I mottagandet av Hatet mot muslimer har Malm fått mycket kritik för sina attacker mot borgerliga liberaler. I Sydsvenskan skrev Per Svensson att han tyckte att det var ”intellektuellt ohederligt” att som Malm bunta ihop den danska rasisten Pia Kjaersgaard med Oxfordprofessorn Timothy Garton Ash och i DN skrev Mohammad Fazlhashemi att det går inflation i begreppet när Malm kallar en film som Det svider i hjärtat av Oscar Hedin för islamofobisk. Det visar att de missförstått Malms bok, på djupet. Så här skriver Malm apropå Det svider i hjärtat och den efterföljande debatten:

Kanske är DN:s rubriksättare och illustratörer, såväl som Oscar Hedin och hans recensenter, halvt ofrivilliga deltagare i ett samtal med förhandsskrivna regler.

Vad Fazlhashemi och Svensson tycks ha missat är att islamofobin kan verka även bland personer som utger sig för att vara anti-islamofober. Exemplen Hedin och Garton Ash tas ju inte för att Malm vill hänga ut två rasister, utan för att illustrera diskursens makt. Att en annars så klok person som Fazlhashemi missförstått detta förvånar mig.

Hatet mot muslimer är därför varken intellektuellt ohederlig eller paranoid, utan en rasande intelligent bok med ett storslaget syfte. Den skärper sin läsares sinnen och gör honom uppmärksam på ett skeende i samhället som är mera illavarslande än vad man kan tro. Slutsatserna kan sammanfattas så här: islam beskrivs allt oftare som en inneboende egenskap och inte en religion, muslimerna anses vara ”besmittade av islam från födseln”, och detta betyder att islam rasifieras. Detta leder i slutändan till folkmord. Här kan Malm tyckas något extrem, men i nionde kapitlet visar han att detta folkmord faktiskt redan ägt rum. Det skedde i Bosnien i början av nittiotalet, då serberna förde ett våldtäktskrig mot muslimska kvinnor. Rituellt skar man könen av muslimska män, raserade moskéer och tvingade imamer att äta griskött. Ideologin hämtade man ofta från Eurabienlitteraturen, men även från mindre extrema håll som Samuel Huntingtons The clash of civilisations. Så att påstå att den moderna islamofobin saknar dödsskugga är därför en ren och skär lögn. Förintelsen har redan skett, medan vi har blundat.

Slutligen bör det sägas att Hatet mot muslimer inte är någon perfekt bok. Vissa avsnitt är bättre skrivna än andra, men emellanåt blir den ganska tröttsam. Kanske borde Malm ha gått hårdare med strykningspennan, särskilt på vissa historiska avsnitt, och kanske kunde vissa teoretiska avsnitt förkortats. Detta är dock en marginell invändning, för på det stora hela är Hatet mot muslimer fullkomligt briljant. Andreas Malm framstår alltmer som en arvtagare till Olof Lagercrantz, en annan intellektuell som gjort upp med västerlandet. Må han skriva hundra böcker till.

Similar Posts:

• Informativt om en pågående process
• Islam – ja, det handlar om oss
• Islams upphovsman i närbild
• Spretigt om den muslimska mångfalden
• Tolkningar vs. tolkningar

Malm, som tidigare brunnit för Palestinapolitiken, har till fullo skiftat fokus till klimatfrågans dito, och detta är ett verk skrivet i ett kreativt rus. Det är en välskriven och rasande spännande populärvetenskaplig drapa i vilken Malm går vidare där FN:s klimatpanel stannar. Vid vetskapen om att planetens ekosystem inte förändras linjärt utan brister i oförutsägbara skred.

Detta är Malms huvudsakliga poäng: att ingen – inte forskarna och överhuvudtaget ingen på denna planet existerande människa eller maskin – har förmågan att förutse hur snabbt ekosystemen kommer att kollapsa när temperaturen på jorden stiger.

Med hjälp av för mig tidigare helt okända begrepp, och vindlande metaforer, kretsar Malm kring ämnet. Han talar om "nodlinjerna", punkterna där allting brister; om "svicklarna", de för den ene onödiga men för den andre livsnödvändiga formationer som uppehåller till exempel ett ekosystem; och om "självorganiserad kritiskhet", idén om att system på jorden arrangerar sig själva på ett ytterst komplext vis och laddar på sig så mycket energi att de slut kan rasa som ett korthus endast vid en knappt märkbar förändring.

Från Monty Pythons Meningen med livet hämtar han den belysande liknelsen och den som sett filmen förstår när jag säger "lövtunn". I scenen sitter en kolossal, allt mer proppmätt matgäst på en restaurang och svullar i sig tonvis med mat. När han av servitören tvingas äta ett tunt chokladflarn når hans buk nodlinjen. Den exploderar. Skredet är ett faktum.

Borgerliga debattörer och övriga tillväxtfanatiker anser inte sällan att "alarmistiska" böcker som denna motverkar sitt syfte genom att sprida oro, skräck och panik. Men att författare som argumenterar utifrån den senaste klimatforskningen betraktas som alarmistiska, det är otvivelaktigt det mest alarmerande.

Similar Posts:

• Fimpar vi? Nej, vi trappar upp.
• Coffee table book on catastrophy
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser
• Varning för folkmord!
• Imponerande, sårbart och oerhört vackert

Svaret, menar Malm, är att det i det kapitalistiska systemet finns inneboende tendenser att behöva krig, invasioner och ockupationer. En faktor som spelar in för detta är det militär-industriella komplexet, som kommit att få en allt mer betydande roll i USA. Eftersom deras produkter är just krigsmaterial, så måste dessa komma till användning för att kunna motivera vidare inköp från företagen och ytterligare upprustningar. En annan avgörande faktor är behovet av naturresurser för att föda industrin. Och då inte minst, den för vårt samhälle helt avgörande resursen olja.

Detta kombineras med en analys av kapitalismens tendens att uppleva konjunkturfluktationer (s.k. "långa vågor"), och teorier om globaliseringens centrum och perifierier, för att försöka förklara varför USA agerar som de gör just nu. Sedan 1970-talet har de kapitalistiska länderna haft svårt att ta sig ur den ekonomiska svacka man lider av. En lösning, för att få upp avkastning på kapital, är att söka sig till periferins ännu oförbrukade resurser, som exempelvis oljan i Mellanöstern. Och i de fall de lokala makthavarna inte vill gå i kapitalets ledbad leder det till konfrontationer.

Malm för också en diskussion om själva begrepppet "imperialism", och försöker komma fram till en rimlig användning av det i vår tid. Han ger sig här in i en polemik såväl mot gamla imperialism-teoretiker (allt från borgerliga sådana som Hobson till kommunistiska som Lenin) som nya (t.ex. Michael Hardt och Antonio Negris omskrivna bok "Imperiet"). I polemik mot stora delar av vänsterns grumliga användning av ordet "imperialism" argumenterar han för en klart avgränsad definition av begreppet, baserad just på den militära ockupationen.

I sin analys hämtar han sedan influenser från många tänkare för att komma fram till en syntes för att förklara hur en modern, globaliserad imperialism kan förklaras. En viktig slutsats han drar, influerad bland annat av den italienska marxisten Antonio Gramsci, är att USA:s imperialistiska politik inte bara bedrivs utifrån ett egenintresse för landet. Istället menar Malm att vi borde betrakta USA som en global hegemon, i ett system där flera andra stater både tjänar på deras politik och spelar med på USA:s villkor.

Detta, bör man konstatera, är ingen lättviktare. Den drygt 450 sidor tjocka boken är tung, mycket tung, att ta sig igenom, kanske framförallt bokens inledande del som diskuterar begreppet imperialism ur ett historiskt och idéhistoriskt perspektiv.

Självklart finns det också mycket man kan ha invändningar mot i en så här lång bok. Exempelvis kan jag tycka att författaren gör en något olycklig sammanblandning av definiton och förklaring i sitt förslag på definition av begreppet imperialism. Det är också väldigt synd att författaren är så fokuserad på att analysera kapitalistisk imperialism att han inte ens diskuterar möjligheten att andra ekonomiska system kan bedriva imperialism. Det gör att definitionen kan bli onödigt snäv, och helt låst i vår nuvarande socio-ekonomiska kontext. En mer öppen diskussion hade kunnat leda till en intressant jämförelse exempelvis mellan USA:s politik i Irak, och Rysslands i Tjetjenien (likheter, skillnader?).

Man kan vidare invända att betoningen av olja som en energikälla utan konkurrens är felaktig (t.ex. därför att naturgas har blivit och kan bli allt viktigare). Och jag kan tycka att boken innehåller en ibland lite överflödig teoretisk jargong, hämtad från en marxistisk teori.

Men den kritik jag har stannar ändå i huvudsak på området randanmärkningar. Sammantaget är det en oerhört tankeväckande bok, som imponerar både i sin ambition och i sin prestation att åter ta upp ett av vänsterns centrala begrepp till kritisk diskussion. Söker man en djupgående analys av vår moderna värld har Malm författat en utmaning att ta sig an.

Similar Posts:

• Ockupationen av Irak
• En krigskorrespondent med hjärta
• Leve Palestina!
• Imperialism igen och igenÂ…
• Om varför krigen aldrig tar slut

Den frihetliga vänstern har dock aldrig varit några anhängare av de kommunistiska diktaturer som sedemera kollapsade, så kanske borde det inte ha påverkat dem lika mycket som andra delar av vänstern. Men i praktiken verkar det ideologiska tomrummet ha smittat av sig även på den frihetliga vänstern. Så sedan ett par år försöker den syndikalistiska tidningen Arbetaren fylla detta tomrum med en regelbunden, samtidsanalyserande diskussion på ett par sidor de kallar Radar.

I den här boken samlar Radars redaktör Andreas Malm några av de bästa essäerna som har publicerats på Radars sidor under de senaste tre åren. Det är en vild blandning artiklar som gör inhopp i många disparata frågor på den politiska agendan; feminism, kapitalism, rasism, genus/queer-frågor, internationella frågor, global aktivism och mycket mer.

Essäerna kan vara korta – som Paulina Byléns underbara lilla essä om de "svåra ordens diktatur", som diskuterar ofoget att i tid och otid använda sig av komplicerade ord och förkortningar – eller långa, som Malms egen artikel om "refiering", att allting (inklusive människor) i allt högre grad betraktas främst som varor på en marknad. Och det är en tämligen bred utforskning av samtiden som görs på Radar, en debatt som inte avgränsar sig till den "egna", syndikalistiska bakgården utan också släpper in andra politiska åskådningar av olika schatteringar.

Essäerna är förstås av olika slag. Här finns de som berättar om egna erfarenheter, analyser och insikter. Här finns också de som går i dialog med olika författare, ibland inte mycket mer än långa anmälningar av olika böcker. I allmänhet håller essäerna dock mycket hög klass och borde kunna tillföra intressanta tankar för en bred, politiskt intresserad läsarkrets.

Similar Posts:

• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• Leve Palestina!
• Tungt om imperialism
• Revolution på kommunal väg
• Varning för folkmord!

Konflikten det handlar om är Israels ockupation av Palestina. Det är en i allra högsta grad ojämlik konflikt – en av världens mest välutrustade och påkostade arméer mot en i princip vapen- och försvarslös civilbefolkning. Hur kan man låta bli att ta ställning?

Konflikten har pågått under många decennier, men har bara blivit allt mer avancerad och långtgående ju mer tiden har lidit. Den sittande regeringen i Israel, under premiärministern Sharon, har i praktiken infört ett omfattande apartheid-system där palestinier tvingas leva i avskilda små bantustans, bakom taggtråd och bakom murar. Ekonomin är raserad i de palestinska områdena. Det dagliga förtrycket är omfattande, även om det mesta går de svenska medierna förbi. Hur kan man låta bli att ta ställning?

Israel försvarar sig mot terrorister, hävdas det ofta. Det är måhända sant att många tror att landet gör det bäst på detta vis. Men i praktiken bedriver regimen en politik som drabbar otaliga oskyldiga palestinier. Hade terrorbekämpning varit målet, borde medlen ha varit annorlunda eftersom den nuvarande politiken snarast föder mer hat – och mer terror.

Det är ett rasistiskt apartheidsystem som Israel har byggt upp. Och det är skamligt att andra länder har låtit det pågå, utan att man har ingripit. Trots att Israel brutit mot åtskilliga folkrättsliga principer. Trots att Israel brutit mot åtskilliga FN-konventioner. Inget ingripande. Ingen åtgärd.

Inte ens vi. Sverige höll tidigare en klar linje till stöd för Palestina och det palestinska folket. Men sedan Göran Persson kom till makten har linjen helt förändrats. Nu är det istället solidaritet med israelerna som gäller, allt för att säkra fler kontrakt och öka handeln.

Andreas Malm skriver lysande och initierat om hela detta händelseförlopp, från den tidiga historien fram till våra dagar. Action och ögonvittnesskildringar varvas med historia och analys. På ett mycket skickligt vis lyckas han sätta ihop en faktaspäckad bok med högt läsvärde.

Och författaren skäms inte för att ta ställning. Tvärtom, boken är ett tydligt ställningstagande för Palestina, för de svaga och koloniserade. Och det är ett öppet ställningstagande för ISM, International Solidarity Movement – ett frihetligt nätverk av solidaritetsaktivister som åkt ned till Palestina för att genom fredlig direkt aktion försöka motverka ockupationen. Malm ingår som en av de drivande i den svenska grenen av ISM-nätverket. Och jag får väl möjligen tillägga att undertecknad genom det också har gjort en blygsam insats på plats i Palestina.

Så ja, jag blir nostalgisk när jag läser den. Och ja, jag blir arg när jag läser den. Och ja, jag blir glad när jag läser den. Det är med hela mitt hjärta som jag varmt kan rekommendera den här boken.

Similar Posts:

• Tungt om imperialism
• För ett fritt Palestina
• Israels krigarhövding
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• Självmordsbombarens filosofi