Till formen består båda delarna av numrerade textavsnitt, även om de i Bänkpress är kortare och Ökendykarna är indelad i ett antal övergripande avsnitt, tillägnade olika platser och idéer. Båda delarna utgår också från författarens egna, personliga erfarenheter och varvar dessa med historiska personer, både ur verkligheten och från litteraturen.

Bänkpress handlar om, just det, träning och kroppen – om hur träning som fenomen uppkommit och utvecklats historiskt och i olika kulturer, hur det uppfattas kulturellt och hur det kan påverka en människa och omgivningen.

Vissa avsnitt är bara några rader långa, medan andra är essäer på upp till några sidor. En del är faktabaserade summeringar, ofta med tillhörande bilder (för övrigt en av höjdpunkterna med boken – vem gillar inte att bläddra i sidor med Leonardo da Vincis människokroppsstudier, 1800-talets träningsapparater eller vad sägs om utdrag ur Mercurialis träningshandbok från 1569?), medan andra leder till mer filosofiska funderingar, som ”3. Ökenspegel”:

I bänkpress i dag blåser en sandstorm upp. Det är den som brukade blåsa i min barndom, just innan jag somnade. Den omger mig, där jag ligger på bänken, som ett vinande, bitande töcken.
Då står jag plötsligt vid stranden av en speglande sjö.

I Ökendykarna tar Lindqvist oss med på en resa till Sahara, som utgår från den gamla pojkdrömmen om äventyr till främmande land. Till en början beskrivs europeiska ”erövringar” och inhemska folks ”uppror”, men mot slutet av boken kommer äntligen mer klarspråk kring det koloniala våldet:

Ingen hade bett de franska officerarna att erövra Laghouat eller Zaatcha. Långt mindre hade man bett soldaterna att massakrera befolkningen. Ingen tvingade dem till det. Nej, det räckte med att ingen hindrade dem. De fick helt enkelt ett tillfälle som de inte kunde motstå.
[…]
Kolonierna var för dem alla en arena där de fick leva ut allt det, som inte var socialt accepterat i deras hemländer.

Hela vägen fram till de här tankegångarna handlar dock främst om Antoine de Saint-Exupéry, Michel Vieuchange, Pierre Loti, Isabelle Eberhardt och André Gide – alltså en rad olika europeiska äventyrssökande besökares perspektiv, på den öken som de visserligen dras till och fascineras av, men ständigt upplever som främmande och utmanande.

Lindqvist pekar ut för läsaren, eller om det är sig själv (eller både och), att ingen av de (europeiska) författare som nämns verkligen gestaltar den koloniala terrorn. Men det beror kanske på vem man lyssnar på, vem det är man låter komma till tals?

Under resan möter Lindqvist många personer, vars röster träder fram ur hans text. Näst intill genomgående är det europeiska personer som får framträda med namn, medan lokalbefolkningen nämns i kortare passager som ”en kvinna”, ”ett barn”, ”en äldre man”. Om man reser genom en plats och inte pratar mer ingående med dem som lever där och vars släktingar har levt där i generationer, utan bara närmar sig platsen filtrerad genom europeiska besökares perspektiv, så är det nog inte så konstigt att lokalbefolkningens perspektiv, varken på platsens historia eller upplevelsen av platsen i sig, inte får så mycket utrymme. Deras berättelser kanske inte finns (eller fanns då) i europeiska bokaffärer, men det är ju inte detsamma som att de inte finns.

Det kan tyckas att Bänkpress, med dess fokus på träning och kroppen, och Ökendykarna, som är en reseskildring om Sahara, är två helt olika böcker, vilket också visualiseras på nyutgåvans omslag med en pil som pekar uppåt för skivstångens rörelseriktning och en pil som pekar nedåt mot vattnet i en brunn. Men förutom att båda delarna så tydligt är en och samma berättares personliga reflektioner så kan de båda även ses som en slags reseskildringar – inte bara i gymmens värld eller i Sahara, utan framför allt i det mänskliga livet.

Similar Posts:

• Ordet Europa betyder mörker
• Att närma sig det obegripliga
• Flytande men skarpt
• Lysande om mörk historia
• Vår export av det civiliserande våldet

Gunnar Ekelöf debuterade här och hörde till de mer långvariga redaktionsmedlemmarna. Karin Boye var en av initiativtagarna och översatte tillsammans med Eric Mesterton T S Eliots Det öde landet. Man gjorde tidigt ett temanummer om Harry Martinson, ett annat om psykoanalysen och ett tredje om modern socialpolitik och arkitektur, en antologi om fransk surrealism och en om det nya Sovjetunionen. Man publicerade André Gide, fotografen Anna Riwkin-Brick och de senare delarna av Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen, sedan Bonniers fått kalla fötter. Allt detta, och mer därtill, på fem år, elva tidskriftsnummer och arton böcker.

Svedjedal är knappast den första att skriva om Spektrum, den grupp unga, modernistiska, svenska radikaler som Svedjedal jämför med Bloomsburygruppen, men han är med all säkerhet den grundligaste. Det är ett minutiöst påläst arbete han har gjort, en mycket detaljerad genomgång av nummer för nummer, bok för bok, förhandling för förhandling, fram till förläggaren Josef Riwkins konkurs och därefter.

Inte minst förhåller sig Svedjedal till den ofta orättvisa bild av Spektrum som tidigare förmedlats. Boyes tidiga biograf Margit Abenius skyllde i princip författarens självmord på hennes erfarenheter i den depraverade Spektrum-kretsen tio år tidigare. Ekelöf ägnade stor energi åt att i efterhand distansera sig från gruppen och har inte minst beskrivit den rysk-judiske Riwkin i osmickrande, klart antisemitiska ordalag.

Det är inte långt mellan liv och litteratur i den här kretsen. Tidvis levde och arbetade människorna kring Spektrum i kollektiv. Deras kärlekshistorier trasslar ständigt in sig i varandra och ett nytt sätt att leva och bo och inte minst en ny sexualmoral, ett avståndstagande från den hycklande borgerligheten, är en viktig beståndsdel i sällskapets ideologi. Gränsen mot skvaller om de här intressanta människorna och deras stormiga privatliv är alltså långt ifrån lätt att dra. Ändå vill Svedjedal dra den. ”Ekelöfs utveckling mot en litterär ’siarroll’ kan exempelvis knappast begripas fullt ut om inte hans alkoholvanor vägs in”, skriver han, ”men det betyder inte att varje tomflaska måste pantas in över nyfikenhetens disk”:

Den principen betyder att jag har valt bort några av de bästa anekdoterna runt Spektrum. Bland dem finns en underbar historia om en spritdrickartävling på en maskerad, besökt av bland andra Herbert Tingsten, utklädd till husar, och hans hustru, klädd som hula-hulaflicka: när slagsmålet började var Tingsten –
Men det är en annan sorts historia än den som står i centrum i det följande.

Vad är det, två tredjedelar respektfullhet och en tredjedel frustrerande retfullhet? Det omvända?

Skriver bra gör han ju onekligen, ibland rent poetiskt, men utan att ta fokus från det han skriver om. Dessutom är det förstås en oerhört snygg bok med klart Spektrum-inspirerad formgivning. Huvudtexten går i svart, med rena gröna linjer, grön paginering och gröna små bonustexter. Vackra svartvita fotografier – bland annat Riwkin-Bricks tjusiga författarporträtt – blandas med rikligt av exempel på tidens formgivning, också reklam, liksom faksimil av tidskriftssidor och brev. Man får definitivt en känsla av tidens estetik.

De gröna bonustexterna fungerar både som faktarutor och som förlängt citatutrymme. När huvudtexten handlar om en debatt kan bonustexten ge fler exempel på hur kontrahenterna formulerade sig. Själv är jag tyvärr kass på att hoppa mellan texter – så mycket för den (post)moderna, zappande hypertextläsaren – och blir lätt irriterad på sådant, men just de där extra exemplen på hur människor uttryckt sig, vilka ordval som präglat deras världsuppfattning, får jag sällan nog av.

Samtidigt bidrar nog formatet till att jag ibland upplever boken som bitvis seg och väl detaljorienterad. Läsningen går ovanligt långsamt helt enkelt därför att jag inte orkar släpa med mig boken överallt.

Att Spektrum inte blev mer långlivat – och att det lämnat så starkt intryck – beror säkert till viss del på hur många olika viljor och begåvningar som för en kort period lyckades samsas under samma tak. Men om det kulturella kapitalet i efterhand framstår som enormt, var det betydligt skralare med det ekonomiska. Där var krisen konstant. Litteratur och debatt är ju långt ifrån alltid kortsiktigt lönsam – eller alltid ekonomiskt lönsam alls. Det i sig har kanske något viktig att förmedla vår samtid?

Similar Posts:

• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Nya nyanser av Boye
• ”Till ditt förfogande, attackerande klass!”
• Cirka 40 sidor av Ekelöf
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Till ytan kan romanen tyckas enkel. Den omoraliske handlar om en ung akademiker, Michel, som strax efter sin bröllopsresa blir svårt sjuk i tuberkulos. Men efter att mirakulöst ha tillfrisknat finner han sig nära nog vara återfödd och bestämmer sig för att ta till vara på denna andra chans genom att leva ett mer fritt, sinnligt och närvarande liv. Resten av romanen får vi följa honom i hans strävan efter den totala obundenheten.

Efter sitt tillfrisknande ser Michel ned på sitt tidigare, borgerliga liv och dess sammanhang. Han finner sin klass vara inskränkt och fångad i förlegade konventioner. Ändlösa mottagningar i dammiga salonger, samtal som inte leder till annat än konsensus och en evig strävan efter social status. Inte heller finner han något syfte i att arbeta, utan hävdar istället att hederligt arbete har en tendens att förfäa folk. Michel vill bli fri och i hans fall innebär den totala friheten ett slags vagabondliv utan förpliktelser gentemot någon.

Det märks ofta att Den omoraliske utkom för över hundra år sedan. Saker som då ansågs chockerande och förbjudna ses i dag som, för individen, grundläggande fri- och rättigheter. Förmodligen är det därför som jag till en början har så svårt att urskilja vad det är boken vill säga.

Det huvudsakliga moraliska dilemmat i Den omoraliske, om ifall Michel har rätt att offra förhållandet med sin fru för att leva ut sin homosexualitet, känns på flera sätt daterat. Samtidigt ställer boken en rad intressanta frågor kring individens frihet och ansvar. Vad blir följden av ett samhälle som enbart tar hänsyn till den individuella viljan, utan att se till kollektivets bästa? Hur mycket frihet har en individ rätt att kräva? Svaret på dessa båda frågor kan bli oändligt långt, men det kan också sägas kort och koncist, såsom här i boken:

”– Nu ser jag, sade hon en dag till mig, nu förstår jag mycket väl din lära – ty nu hade det blivit en lära. – Den är måhända skön, men, tillade hon lägre och sorgset, den undertrycker de svaga.”

Similar Posts:

• Att byta kontinent
• Tjuven gör tillfället
• Ge folk vad folk vill ha
• Havet, tiden, kärleken, träden, förfäderna, kriget
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg

Första frågan är ställd av André Gide vid förra seklets början. Och Hesselholdt har en idé som är bra. Den andra frågan är hennes.

Det är en koncentrerad berättelse om en kvinna och man som över sommaren bor i hans framlidne farbrors stora hus, avsides från alla vägar, med en stor prunkande trädgård. Hon, berättarjaget, inleder med den kanske vanligaste frågan av alla till den man älskar:

Vad tänker du på?

Vad förväntar hon sig för svar? Är hon beredd att höra det? Han är som det verkar uppriktig, medan hon tillåter sig att undanhålla honom sina tankar. Varför sköt hon gårdens praktfulla påfågelhanne? Varför står hon på balkongen, efter att de har älskat, och siktar på honom med en pistol, när han läser en bok om trädgårsskötsel? Hon upptäcker rätt snart att lögn och sanning är underställda den äkta berusningen i att helt gå upp i sin kärlek. Vad andra tänker kommer hon ändå aldrig få reda på. Men hon genomskådar honom, hans innersta önskan är att trampa ner gaspedalen när hon ligger under bilen för att plocka bort kattungar som leker därunder.

Så håller de på. Det blir ett listigt spel, med utrymme för drömmar, erotik och poetiska betraktelser. Den riktigt frustar på vissa sidor, medan tempot dras ner på andra. Behållningen är de många oväntade beskrivningarna av just mänsklig lycka; i både förödmjukelse, impulsivitet, dödslängtan, självutlämning, rädsla och mod.

Den centrala metaforen för hela berättelsen är tjurfäktning, där utgången alltid är lika självklar, tjuren kommer att dö, frågan är bara hur vackert det kommer att bli. Kanske tjurfäktningsarenan till och med är den ultimata platsen för människans erotiska fantasier och uppfattning om skönhet? Det vackra livet, och det grymma. Frågan är bara vem som tar sig rätten att leka med den andre med cape och svärd. Matadorens skicklighet kommer att avgöra. För när lyckan är så stor att det gör för ont, blir den bara ännu större om man har makten att bestämma när den ska ta slut.

Similar Posts:

• Noveller som fastnar
• Bränner bakom glasvägg
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Osynlig front i asymmetriskt krig
• Föräldrar, syskon och främlingar