Det tyckte i alla fall Gwendolen Howard (1894 – 1973) som på amatörens villkor gjorde ingående studier av småfåglar och vars böcker på 1950-talet blev storsäljare och älskade av läsare i många länder.

Gwendolen, som valde att kalla sig Len, är också huvudperson i Eva Meijers bok Fåglarnas hus. I sin föregående bok Djurens språk behandlade Meijer olika sätt djuren kommunicerar på. Den här gången omvandlas samma tema till en litterär fantasi med inspiration från verkligheten.

Romanen skildrar Lens uppväxt i den fyrhövdade syskonskaran i lantliga delar av Wales och England. Föräldrarna arrangerar kulturella salonger, något som väcker intresset för musik hos Len. Hennes spel på viola leder så småningom till London och orkestern som leds av dirigenten Malcolm Sargent. När året 1938 har kommit köper hon en stuga på landet där hon lever resten av sitt liv med öppna fönster mot trädgårdens fågelliv. Hon lämnar också livet som orkestermusiker.

Det är intressant att jämföra författare som tar avstamp i verkliga levnadsöden för sina romaner. Byborna från Nås i Dalarna, som for till Jerusalem år 1896 motiverade Selma Lagerlöf att skriva den gripande romanen Jerusalem. Ett annat exempel i genren är Alexandra Coelho Ahndorils läsvärda roman Mäster, där August Palm är drivande figur. Riktigt den nivån når inte Meijer med sin bok. Många uppslag skulle kunna användas för att skapa hetta: relationen till den gindrickande mamman, striden med dirigenten eller ointresset för de jämnåriga kvinnornas familjedrömmar. Av någon anledning har författaren inte velat regissera sin berättelse kring dessa möjliga konflikter, i stället präglas hela berättandet av en distans till huvudpersonen.

Samhällsbilden är däremot väl fångad. Under större delen av 1900-talet förväntades inte kvinnor göra karriär efter att de ingått äktenskap och bildat familj. En kvinna som avvek från omgivningens förväntningar kunde räkna med att bli ifrågasatt både på banken och i kärleksmöten.

Läsare som tycker om trivsamhet på lagom nivå och kanske även har fåglar som huvudintresse kan säkert tycka att romanen fångar något mitt i prick. Lite lagom sinnlighet och musikalitet glider in emellanåt men inte mer än så.

Similar Posts:

• Andra infallsvinklar på djurs språk
• Om människans förhållande till fåglar
• Vi har fåglarna gemensamt
• Perfekt balans mellan konst och guidebok
• Tillbaka till skolbänken

För oss som inte läst ABFs kurser i svensk arbetarhistoria och därför inte är mer bekanta med August Palm än att han är grundaren till socialdemokratiska arbetarpartiet kan några sammanfattande rader behövas. Palm föds i en arbetarfamilj som splittras upp när fadern avlider. Mamman och det yngsta barnet får flytta till fattighuset medan de övriga barnen auktioneras bort till stadens borgerskap. Palm hamnar hos en sadistisk skräddare där han tvingas arbeta varje dag och belöningen enbart består av kost och logi.

Sin frihet återfår han först vid konfirmationen, då han flyttar till Tyskland och arbetar som skräddare samt träffar sin fru, den småländska Johanna. I Tyskland får han även upp ögonen för socialismen och dess vision om ett rättvisare samhälle. Som agitator blir han dock utvisad och flyttar till Danmark, men när samma sak upprepas där hamnar han så åter i sitt fädernesland och blir en av de verkliga pionjärerna för den socialistiska saken. Socialismen fanns knappt i Sverige innan Palm kom dragande med den och det var knappast någonting som heller uppskattades av den rådande ordningen.

Men hur bittert det än är för Palm, med utvisningar, misshandel och hot, så är situationen hela tiden ett steg värre för hustrun Johanna. För medan Palm drivs av sin vision om ett rättvisare samhälle, så är hennes fokus mer jordnära: att med små inkomster få det att gå runt för familjen. För fattighuset och barnauktionerna ligger hela tiden runt hörnet. Det är där de hamnar om Palms arbetsförmåga försvinner, vilket den inte bara gör om han avlider utan även om han skadas eller fängslas. Något som inte minst belyses när Palm, mot löfte om försörjning för familjen från arbetarkommitéerna i Malmö och Danmark, beger sig till Stockholm för att agitera. Så fort Palm rest är hans familj inte längre av intresse för hans kamrater och några pengar betalas aldrig ut. Ett tillvägagångssätt som känns igen från de egoistiska gangstertyperna i Martin Scorseses Maffiabröder när familjeförsörjaren fängslas, men som känns än mer ovärdigt här bland dessa trots allt modiga socialistiska pionjärer.

Med Coelho-Ahndorils val av August Palm som huvudperson är det givetvis lätt att hela romanen blir politiserad. Men mot bakgrund av att det samhälle som beskrivs de facto var djupt orättvist och att Palms idéer, med undantag för ägandet av produktionsmedlen, är något som faktiskt alla, oavsett politisk åskådning, idag kan skriva under på, undviks detta. Vad Mäster däremot är, är en mycket välskriven roman om två levnadsöden. För hustrun Johanna tar upp nästan lika mycket plats som August själv, vilket inte bara ger den berättade historien två röster utan även ger en vardaglig realism som motvikt till Palms under rådande tiden verklighetsfrämmande idealism. Att allt detta får plats på endast 216 sidor innebär att texten saknar onödiga passager eller formuleringar utan består av direkta och väl avvägda meningar. Dialogen är korthuggen vilket förstärker intrycket av nöd och armod och på det hela taget är språket väl anpassat till tiden den utspelas i.

Palm förkroppsligar verkligen den svenska socialdemokratin, eller, om man så vill, den svenska modellen. För då samhällsförändringen måste ske av nödvändighet för de egna och övriga arbetarklassens barn och inte på grund av studier av revolutionära teorier, får metoden bli den som bäst står till buds, och Palm ser insiktsfullt metoden som den allmänna rösträtten. Under Palms livstid, han dör 1922, sker också väldigt mycket av vad han önskar sig. Arbetarna organiseras i såväl fackföreningar som i parti och allmän rösträtt införs. Allt detta sker också utan blodspillan vilket förvisso inte ger Palm den romantiska aura som omger många av hans ideologiska kollegor, men när man ser till resultatet kan han hålla huvudet högt. Ja inte bara högre än Lenin och ordförande Mao utan även högre än Persbrant, Renault miljöbilsägare eller för den delen oss som dricker rättvisemärkt kaffe.

Similar Posts:

• Fåglarna blev allt
• Why, oh but why?
• Nästan som mästaren
• En av alla deckare
• Mystik som litterär konstruktion

Det inleds traditionsenligt med mord. I Hypnotisörens fall är det inte bara ett, utan här blir vi varse att det är mord på en hel familj det rör sig om. Två familjemedlemmar har dock överlevt. Den ena är sonen som ligger medvetslös på Karolinska sjukhuset efter att ha blivit svårt knivskuren. Den andra är äldsta dottern, som inte befann sig i familjens hus vid tillfället för mordet, och som nu inte går att återfinna. Det finns anledning att tro att mördaren vill komma åt även de som överlevt. Den finlandssvenske kommissarien Joona Liina påbörjar därmed sitt sökande, dels efter den försvunna dottern och dels den som mördat familjen. Men för att kunna hitta dottern måste Joona Liina förhöra sonen i familjen. Sonen, som behöver väckas ur sin medvetslöshet för att kunna tala. Och så kommer det sig att hypnosläkaren Erik Maria Bark blir inkallad att hjälpa till med fallet.

Så långt följer Hypnotisören kriminalromanens klassiska upplägg. Det finns några mord, det finns en mördare att hitta, den har döden inpräntad mellan meningarna och ett tydligt mål uppmålat för läsaren. Mördaren söks och kan finnas bland en känd krets av människor, men kan likaväl vara en okänd främling. Inga konstigheter. Det som höjer Hypnotisören ett snäpp kvalitetsmässigt, jämfört med många andra deckare, är emellertid den historia som vävs in kring Erik Maria Barks förflutna som en av världens mest framstående hypnotisörer. Nu nästlas vi in i arbetet med en terapigrupp där hypnos används som främsta metod för att bearbeta människors mörka bakgrund. Samtidigt har Erik Maria Bark problem i sitt privatliv och hans relation håller på att falla samman i takt med att arbetssituationen blir allt mer ansträngd.

I sättet att skildra äktenskapets och relationernas ständiga pendlande och osäkerhet har Hypnotisören en nära och realistisk ton som jag uppskattar. Det är också svårt att inte intressera sig för medicinvärldens olika förvecklingar och hur det som sker innanför sjukhusens väggar ständigt påverkar, påverkas av och aldrig lämnas oberört av omvärlden, samtidigt som det alltid tycks vara något helt eget och avskilt. Paret Coelho Ahndoril lyckas på ett lätt och okonstlat sätt visa detta. Genom ett antal kapitel som rakt och utan störande utsirningar lotsar läsaren vidare i berättelsen ger de oss en visserligen enkel, men ändå fungerande kriminalroman. Hypnotisören saknar visserligen en stark och originell huvudkaraktär att förälska sig i, som exempelvis Lisbeth Salander i Stieg Larsson-böckerna. Den har inte heller Håkan Nessers finurlighet eller Åsa Larssons skärpa. Å andra sidan snöar den aldrig in på onödiga detaljer, blir aldrig förmätet undervisande eller klyschigt onaturlig. Den är en skönt horisontell bok som aldrig gör anspråk på att vara något annat än just en bra deckare.

Similar Posts:

• En deckare kort och gott
• Från ett kaos till ett annat
• Bra deckare är det ont om
• Ja, så roligt är det ju inte
• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.

Kanske en inte särskilt kontroversiell tanke. Det fungerar ju liknande med andra konstformer, musik till exempel. Du kan lyssna på musik dygnet runt, men det gör dig inte till stjärna. Ganska många börjar då att recensera musik, när de inser att de aldrig blir rockstars. För något man faktiskt kan lära sig genom att lyssna på många skivor eller läsa många böcker, det är att skilja dåligt från bra. Om man är litteraturkritiker till yrket borde man ha läst många böcker. Faktiskt. Man borde också utvecklat ett sinne för vad som är intressant att läsa. Samt vad som utmärker ett lätt och följsamt språk. Kanske tycker man sen att det skulle vara roligt att skriva en riktig dyngbok och lura någon att ge ut den, alltså att använda sina kunskaper för att få fram en riktigt usel bok. Eller så saknar man helt självinsikt och kritiskt tänkande. För "Stjärneborg" är en
RIKTIGT
DÅLIG
BOK
Blääääääääääää är allt jag vill säga. Dock är det kanske på sin plats att motivera och exemplifiera. Att skriva en roman om Tycho Brahe är en utmärkt idé, och det här hade kunnat bli hur intressant som helst. Om författaren hade haft nån sorts plan med det hela, om hon haft en vilja att berätta något och kanske hade det varit bra att slänga in lite begriplig handling. Tycho och hans dam-som-han-inte-gift-sig-med-eftersom-han-skulle-bli-arvlös (berättas på varje sida som om det vore en nyhet) går runt och är bittra och tankspridda och fulla och höga och allmänt ofräscha och kräks och har sig och jag vrider mig som en mask av uttråkning.

Karaktärerna har ett djup som en assiett kallt kaffe. Dialogen är fullt i klass med en italiensk porrfilm vad gäller trovärdighet. Miljöbeskrivningarna är…tja. Det verkar vara kallt där på Ven. Mycket halm. Intrigen är som en förenklad Harlekinbok.
Och så tänker Tycho hela tiden (var tredje sida och jag överdriver inte) på en bondflicka han våldtog när han var en ung spoling.

Den här författaren (?) måste känna hela personalstyrkan på förlaget, annars hade denna totalt usla bok aldrig givits ut. Pappersslöseri är vad det är.

Similar Posts:

• Fåglarna blev allt
• En världsförbättrande skräddare
• En av alla deckare
• På flykt undan obönhörlig kyla
• Tell me why? I don’t like mondays