dagensbok.com » Alastair Reynolds

Alastair Reynolds "Century Rain"

Björn Hagström — Thu, 17 Feb 2005 23:00:00 +0000

Alastair Reynolds är en av mina favoritförfattare med serien om "the inhibitors". Fyra fantastiska delar löst sammanbunden rymdopera. Underbart. Han är nu författare på heltid och Century Rain är hans första stora försök att skriva något som utspelar sig i en ny värld. Det är alltid spännande att se hur en författare klarar av den omställningen. Går han i samma gamla fotspår eller vågar han satsa på något nytt och banbrytande? En fråga som inte är helt lätt att besvara i det här fallet.

Själva tonen och stämningen känner man verkligen igen även om den är muntrare än tidigare. Samtidigt är det en helt ny värld med helt egna förutsättningar men rymdvarelser finns fortfarande med som det mystiska yttre hotet men på ett mycket mer indirekt sätt än förut.

Som sagt var. Mycket nytt men också en hel del man känner igen sedan tidigare.

De spelar inte så stor roll, jag hade svårt att sluta läsa på kvällarna och det är alltid ett gott betyg. Samtidigt är det inte en bok jag återvänder till i tankarna i efterhand. Inget starkt varaktigt intryck till skillnad från allt jag läst av honom tidigare. Jag hade hoppats på mer. Jag hoppas fortfarande på mer men att förväntningarna infrias av nästa släpp istället.

Andra gillade den mer. British Science Fiction Association har nominerat den till en BSFA Award som bästa roman 2004. En av Englands mest prestigefyllda utmärkelser för science fiction.

Efter katastrofen som kallas nanocaust kämpar två grupper om makten över jorden. En jord som är obeboelig och nerlusad med nanorobotar. Slashers kallas den del av mänskligheten som fortfarande använder nanoteknologi. Den andra fraktionen, Threshers, använder jorden för arkeologiska utgrävningar för att försöka skapa sig en bild av livet på jorden innan den stora katastrofen där även det mesta av arkiven och historien gick förlorade.

Jag är en nerd och gillar verkligen detaljer som att en av de två grupper som konkurrerar om makten har tagit sitt namn efter en av de första sammanslutningarna av progressiva fritänkare på ett av de första stora datornätverken. Det är naturligtvis Slashdot han syftar på. Eller /. som det också skrivs. Deras hälsning är mycket riktigt också en snedstrecksliknande rörelse över bröstet följt av en prick på hjärtat. Geeken i mig stortrivs.

Man har upptäckt ett gigantiskt transportnät som sträcker sig över stora delar av galaxen och på flera platser har man hittat ihåliga klot med ungefär samma storlek som solen. Inuti minst en av dessa finns en exakt kopia av jorden som den såg ut vid andra världskrigets början. Man kallar denna arkeologs dröm för E2, alltså Earth 2. Man färdas genom maskhål till den nya jorden, en skakig färd som inte görs bättre av plötsliga bulor i väggarna. En teori för att förklara dessa bulor som annars verkar sakna funktion är att det kan vara rester av reklampelare eller kanske till och med graffiti. Jordnära idéer. Keep it simple stupid. Den stora skillnaden mellan de båda jordarna är att på E2 förlorade Tyskarna kriget redan vid invasionen av Frankrike. Ett Frankrike som blir mer och mer diktatoriskt. Det är både sf och alternativ historia vi pratar om alltså. En bra idé som han genomför på ett förtjänstfullt sätt.

Själva historien är annars en ganska enkel who dunnit om än med intergalaktiska förvecklingar. Lättläst, trevlig men lite för enkel för min smak.

Alastair Reynolds "Absolution Gap"

Björn Hagström — Wed, 04 Feb 2004 23:00:00 +0000

Förväntningarna på den fjärde och sista delen i serien om "The Inhibitors" var höga. Kanske orimligt höga. Jag räknar Reynolds till en av de fem mest intressanta författarna inom SF idag och med det följer höga förväntningar.

Absolution Gap tar vid där Redemption Ark slutar. Eller, den tar vid 23 år senare men i det här fallet är det samma sak som att ta vid direkt. Historien har i princip tagit en 23 år lång lunchrast men nu exploderar det hela på och runt planeten Resurgam där vi lämnade rymdskeppet "Nostalgia for Infinity" Alla gamla favoriter, inklusive mördarmaskinerna "the inhibitors" samlas.

Parallellt med detta har vi en historia om Quaiche som på månen Hela skapar en religion kring planeten Haldora med ovanan att då och då försvinna för bråkdelen av en sekund. Denna historia utspelar sig ca 50 år framåt i tiden.

Det är inte lätt att lista ut hur de två historierna hänger ihop och jag kände mig ganska missnöjd på första halvan av boken. Genom ett par snabba kast som i alla fall jag inte hade förutsätt vänder Reynolds på historien och gör den genast mycket intressantare. Jag märker då också hur de tidigare historierna hänger ihop men man vet fortfarande inte vad man ska vänta sig av upplösningen. Spännande.

Reynolds tar kol på flera stora karaktärer i denna sista del. Det sker lite plötsligt och oväntat. Man har hela tiden en känsla av att de kommer komma tillbaka på något sätt och det skulle vara möjligt i båda fallen men det sker inte. Det är starkt att inte falla för frestelsen. Jag kan tänka mig att det kan komma en novell om ett av fallen längre fram.

Början är som sagt var något av en besvikelse. Det går sakta framåt och man undrar vart det ska leda. Vad är syftet? Det visar sig att det var viktigt att känna till bakgrunden ordentligt för att kunna förstå slutet. Man kan hävda att en skicklig författare skulle klara av att åstadkomma detta utan att dra ner på tempot men jag känner att efter vändningen och upplösningen så uppskattar jag helheten mer tack vare den långsamma starten. Vändningen blev så mycket mer effektfull tack vare den.

Slutet är något han lyckats väldigt bra med med undantag för något scen som är lite för mycket Hollywood. Finns det kanske filmplaner? In i det sista är man osäker på om mänskligheten kommer gå under eller inte. För dig finns det bara ett sätt att ta reda på det. Läs boken!

Alastair Reynolds "Diamond Dogs, Turquoise Days"

Björn Hagström — Tue, 12 Aug 2003 23:00:00 +0000

Reynolds är med serien som började med Revelation Space en av science fiction-världens snabbast stigande stjärnor. Diamond Dogs, Turquoise Days är inte en del i denna serie utan består av två fristående berättelser som dock utspelar sig i samma universum som Revelation Space.

"Diamond Dogs" är en klassisk smyga-sig-genom-rum-och-undvika-dödliga-fällor-historia. Reynolds låtsas inte ens att idéen är ny. I drömmar drar han paralleller till filmerna The Cube och de i serien om Indiana Jones. När han väl avslöjat sig själv på detta sätt så kan man slappna av och njuta av historien istället för att reta sig på sådana detaljer.

Varje rum man kommer till blir lite svårare än det förra och straffet om man misslyckas blir lite värre och det visar sig att det finns otroligt många rum att ta sig igenom. Dörrarna till dessa blir också mindre och mindre och till slut kan inte en normal människa ens passera dom. Man blir tvungen att förändra sin egen kropp för att kunna fortsätta. Allt detta sker i en grupp som slits sönder inifrån och själva målet är också oklart. Varför ska man ens fortsätta? En rätt intressant historia som passar bra i detta format. Den hade inte hållit till en helt egen roman men nu känns den lagom lång.

Den andra novellen, "Turquoise Days", skiljer sig rätt mycket från den första. Handlingen utspelar sig på en av de planeter som inte bara befolkas av människor utan även av "Pattern Jugglers". En ras som lever i havet och väl närmast kan liknas vid stora levande bibliotek som kan kopiera dina minnen rakt av eller helt enkelt ge dig helt nya sådana. Till denna planet vars invånare lever relativt isolerade från resten av universum kommer en grupp forskare som vill testa sina teorier på planetens pattern jugglers, men frågan är om det är allt dom vill? Naqi är historiens huvudperson och hon försöker fly från de smärtsamma minnen som hon förknippar med systerns död. Historien handlar om rädslan för det okända och om när det är berättigat att begå mord. Är det rätt att döda en för att rädda många eller som i detta fall döda många för att kanske undvika en katastrof?

Historien får mig att tänka på kriget i Irak där man valde att starta ett krig för något som kanske skulle kunna hända. Nu i efterhand verkar det som om hotet inte var så stort som man trodde. Var det då berättigat att starta kriget?

Det är två bra historier Reynolds samlat i denna volym. Det var nog rätt val att släppa dom i detta format istället för att försöka göra dom till egna romaner. "Turquoise Days" hade möjligen klarat det men jag tvivlar. För den inbitne älskaren av Reynolds är detta ett måste men ni andra kan nog klara er utan den. Hans stora romaner kan vara lite svåra att komma in i och då kan nog denna bok vara bra att starta med. Man ska dock vara medveten om att den inte är riktigt representativ för hans böcker. Det är enklare miljöer och individer men känslan är i stort sett densamma.

Orson Scott Card "Shadow Puppets"

Björn Hagström — Sun, 25 May 2003 23:00:00 +0000

När man får en ny bok av Orson Scott Card framför sig så är förväntningarna högt ställda. Man förväntar sig ett par dagar i trans. Ett par dagar där sambon bli irriterad när hon måste fråga tre-fyra gånger innan hon får svar och till och med då är det oftast bara en grymtning.

Tyvärr var det inte vad jag fick den här gången. Shadow Puppets är välskriven, spännande och fantasirik. Precis vad man förväntade sig alltså. Tyvärr saknas det där lilla extra som normalt utmärker ett släpp från Card. Det känns faktiskt som om han tröttnat lite på serien och det känns inte alls bra. Istället för att avsluta Shadow-serien med Shadow of Giants blir hans nästa släpp en ny "Alvin maker"-bok. The Crystal City kommer i november 2003 enligt hatrack.com.

Bean och Petra skaffar barn men Bean är fast besluten att se till att de inte har Anton’s key. Detta är den genetiska "nyckel" som gör att Bean är så intelligent samtidigt som det leder honom mot en för tidig död. För att få kontroll på processen använder de provrörsbefruktning. De båda har tagit avstånd från Peter Wiggins som Hegemon efter att han beslutat sig för att släppa in Achilles i organisationen i tron att denne kan kontrolleras.

Det är först i Shadow Puppets som vi får se Peter utvecklas som karaktär från den självgoda unge med hybris vi sett hittills. De bakslag han råkar ut för förändrar honom i grunden och jag har en känsla av att denna förändring kommer ligga till grund för nästa bok.

Shadow Puppets är den tredje boken av fyra i Shadow-serien. Shadow of Giants är den sista och avslutande delen och det är bara att ställa in siktet på den och hoppas på en fantastisk avslutning på en underbar serie. Tråkigt nog har det sakta gått nedåt från den underbara starten med Ender’s Shadow. Så här i efterhand skulle den nog fått en nia.

Något annat att se fram emot är filmen som nu är på gång. Rättigheterna på en film baserad på en blandning av Ender’s Game och Ender's Shadow är sålda till Warner Brothers men det ser ut som om det dröjer ännu några år innan projektet blir verklighet. Det är bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa …

Är du ute efter det bästa inom Science Fiction-genren för tillfället är det ingen tvekan om att det är Alastair Reynolds som gäller om du frågar mig. Brittisk SF när den är som bäst. Ge honom en chans om du inte redan gjort det.

Jag tror inte du kommer ångra dig.

Walter Jon Williams "The Praxis"

Björn Hagström — Sat, 19 Apr 2003 23:00:00 +0000

The Praxis, del ett i serien Dread Empires Fall, är min första bekantskap med Walter Jon Williams och det är en trevlig sådan. I över 10 000 år har mänskligheten levt som undersåtar till Shaa tillsammans med ett antal andra erövrade raser och Praxis är den övergripande lag som styr allt i samhället. När Shaa hade sammanställt Praxis började ett korståg för att frälsa övriga raser i universum, något som de åstadkom med förvånande lätthet. De flesta raserna bombades till underkastelse från rymden.

En grundpelare i Praxis är "All That Is Important Is Known". Detta motto kan tyckas vara lite missvisande då hela forskningsfält är förbjudna. En hel planet befolkad av människor ödelades efter ett försök att skapa ett virus för att bekämpa Shaa. Shaa påstår att dom begått ett stort misstag. De gjorde sig själva odödliga och efter 10000 år har deras minnen blivit fulla. De ser nu ingen mening med att fortsätta leva och börjar begå självmord. När vi kommer in i handlingen finns endast en Shaa kvar i livet och förberedelserna för dennes bortgång har redan påbörjats. Naxiderna är den första rasen som erövrades och de anser att det är deras plikt att ta över som härskare över imperiet, något de andra raserna inte är så sugna på. Naxiderna skulle troligtvis inte bli bättre härskare än Shaa.

The Praxis är en hederlig och tvättäkta rymdopera, storslagen och pampig. Williams styrka är annars personskildringarna. Historien kretsar kring Gareth Martinez och Lady Caroline Sula. De är båda Peers, adliga, en förutsättning för att komma någonstans i det samhälle Shaa har skapat. Världen är väldigt formell och vem du känner och vem du är släkt med är oändligt mycket viktigare än vad du åstadkommit. Utan rätt kontakter har du alltså inte en chans. Sula är den sista överlevande i en klan som dömts för brott mot Praxis. Straffen är hårda och omfattande. Ofta straffas hela släkter och i extrema fall hela städer eller planeter för några fås brott. Martinez kommer från en rik men relativt obetydlig släkt och målet är en framgångsrik karriär inom det militära.

Man får följa Sula och Martinez både innan och efter att dom träffades. Williams växlar mellan de båda historierna fram tills det att tidsaxlarna binds samman till en enda historia och man har hela bilden klar för sig. Det är alltid lite roligt när berättelsen inte bara följer det klassiska mönstret även om det vore lite mycket att kalla det för nyskapande.

En brist är att Williams fokuserar lite väl mycket på sina två huvudpersoner vilket innebär att vi får veta väldigt lite om de andra raserna. Man kan hoppas att det är planerat och att de får mer uppmärksamhet i de kommande böckerna. Ibland känns det även som om tempot är lite för lågt. De två första tredjedelarna av boken ägnas i princip enbart åt Martinez och Sula. Det hade varit mer givande om man samtidigt även hade fått lära känna dom andra raserna lite närmare.

När vi närmar oss upplösningen, det stora slaget, händer det desto mer. Williams ökar tempot rejält och det blir riktigt spännande. Man kan likna striderna vid gammaldags sjöslag kombinerat med rollerball eller kanske velodromcykling. En udda combo men Williams får det att fungera förvånansvärt bra. Istället för kanonkulor används torpeder. Laser fungerar inte på grund av dom stora avstånden. Innan ljuset nått fram har målet flyttat på sig och man missar. Fördelen med torpeder som är långsammare är att dom kan justera kursen när det behövs. För att dom ska vara riktigt effektiva följs dom åt av en människa i en liten farkost som kan ändra mål och taktik allt eftersom situationen förändras. Sula är en av dessa människor.

Ytterliggare en sak som stör mig är att jag hittade två stavfel. Det borde jag inte kunna göra i en bok på engelska. Det är visserligen att språk jag är rätt bra på men inte SÅ bra.

The Praxis bygger delvis på en ”hemlighet”. Det är en omständighet som styr och förklarar en hel del av handlingen. Tyvärr är denna lite för enkel att lista ut och när sanningen väl avslöjas känner man sig nästan lite besviken. Tråkigt.

Trots sina brister är The Praxis underhållande och var helt klart värd tiden den tog i anspråk. Jag kommer inte hoppa upp och ned av glädje när del två kommer men med lite tur är det mer fokus på de andra raserna och vi får lära oss mer om hela samhället och då kan detta bli en väldigt bra serie. Man kan inte riktigt jämföra Williams med Alastair Reynolds eller Peter F Hamilton men det är underhållande och kompetent sammansatt och det finns hopp om att framtiden kommer se ljusare ut.

dagensbok.com » Alastair Reynolds

Alastair Reynolds "Century Rain"

Similar Posts:

Alastair Reynolds "Absolution Gap"

Similar Posts:

Alastair Reynolds "Diamond Dogs, Turquoise Days"

Similar Posts:

Orson Scott Card "Shadow Puppets"

Similar Posts:

Walter Jon Williams "The Praxis"

Similar Posts: