I likhet med många andra har jag löpsedlarna från i början på 1990-talet i gott minne, då Woody Allen anklagades för att sexuellt ha förgripit sig på sin sjuåriga adoptivdotter Dylan. Efter att ha tagit del av Mia Farrows självbiografi Det sköra livet utgiven år 1997, där hon inte var nådig mot Allen, tappade jag så smått lusten för hans filmer.

2014 rördes känslorna upp på nytt i och med att ett öppet brev från Dylan publicerades i New York Times och Allen hamnade i rampljuset på nytt. Denna gång kom han inte undan, eftersom flera skådespelare slöt upp upp runt Dylan och incidenten införlivades i Metoo-rörelsen, vilket blev något av spiken i kistan för Woody Allen. Det blev omöjligt för honom att visa sina filmer i USA och det finansiella stödet för hans produktioner sinade. Regissören fick därmed söka sig utomlands; flera av de senare filmerna utspelar sig i London, Paris och Rom.

Själv har jag har gått som katten kring het gröt runt Woody Allens memoarer Apropå ingenting, alltsedan boken kom ut 2020. Men efter att ha bevittnat dokumentärserien Allen versus Farrow på HBO tänkte jag att det kunde vara dags att höra Woody Allens sida av saken. Vem vet, månne har han vid en ålder på 80+ mognat?

Författaren tycks vara i prima form och sin väl inövade, virrigt neurotiska filmpersona trogen, den som Mia Farrow påstår är fejk. Han målar upp ett svunnet New York och det känns som att kliva rakt in i filmen Radio Days (1987).

Woody Allen föddes 1935 under namnet Allan Stewart Koningsberg. Mor- och farföräldrarna var judiska ryska immigranter. Under uppväxten i Brooklyn var han ständigt omgiven av morbröder och farbröder, fastrar och mostrar jämte kusiner. Hans föräldrar var oense om precis allt, förutom Hitler och sonens skolbetyg. Mamman påminde om Groucho Marx och hade upphöjt gnällande till en konstform. Pappan var vad vi idag skulle kalla spelmissbrukare eller med Allens ord var vadslagningen ”så nära han kom en religiös sedvänja i sitt liv”.

Likt Cecilia i Kairos röda ros (1985) gjorde Allen allt för att slippa ifrån sin ärkefiende verkligheten och sprang hellre på bio, än nötte byxbaken mot skolbänken. Det var på den tiden då det låg biografer i praktiskt taget varenda gathörn. Han älskade därtill radio, serietidningar, flickor, baseball, gangstrar, Manhattan och upptäckte sitt livs passion jazzen. Allen blev erbjuden deltidsjobb som skämtskrivare vid sidan om skolan och ändrade sitt dopnamn till ett med mer komisk prägel än hans ursprungliga.

Efter redogörelsen för uppväxten följer sida upp och sida ner med alla invecklade turer i hans karriär. Det stora flertalet för mig obekanta namn på skådespelare, scenografer, regissörer, managers, assistenter av allehanda slag, pjäsförfattare och producenter räknas upp tills jag är redo för repet.

Och värre blir det! När Allen kommer in på striden med Mia Farrow (”ett blodbad i nivå med Napoleonkrigen”) är det helt klart en kränkt man som för sin talan, som inte ägnar sig åt någon som helst självrannsakan. Allt är Mia Farrows fel! Han hävdar bland annat att hon misshandlade sina barn, såväl fysiskt och psykiskt samt gjorde skillnad på sina biologiska barn och adoptivbarnen. Ord står mot ord, men Allens övertygar mig inte. Hans rumpnisse-refräng ”Vofför gör di på detta viset?” blir tröttande i längden.

Ändå kan jag inte låta bli att beundra Woody Allens förmåga att skriva humoristiskt. En konst han behärskar till fulländning, men som förvisso också kan vara ett effektivt sätt att förvilla och vilseleda. Inte ens när han som bäst är i färd med att bildligt kasta vässade knivar mot Mia Farrow upphör hans skämtande.

Jag söker förgäves efter en struktur i textmassan. Det är charmigt kaotiskt, fullt av knäppa detaljer och späckat med anekdoter. Allen associerar hejvilt, något som också avspeglas i bokens titel. Språket är vardagligt, ”gilla” är exempelvis ett ord han använder i övermått.

Mitt råd till dig som funderar på att läsa Woody Allens memoarer: nöj dig med den första tredjedelen. Nej förresten, skippa boken helt och hållet! Välj istället en klassiker så här i midsommartid. Kanske Alphonse Daudets Brev från min kvarn, Karen Blixens Babettes gästabud, Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry eller varför inte någon av Dorothy L. Sayers’ detektivromaner?

Och mina gamla dvd:er med Woody Allens filmer döms till att samla damm i hyllan ytterligare ett par år. Så får det bli!

Similar Posts:

• Som Monty Python på LSD
• Författare mot aids
• Kulturkvinna och KK
• Genvägar
• Ett utmärkt exempel, tyvärr

Jag hade tipsat henne om Venusdeltat av Anaïs Nin (som jag trodde alla läst när de var 14) men hon kunde inte komma förbi all incest och mord och pedofili. Hon lobbade The Sexual Life of Catherine M. tillbaka till mig, jag sa att jag ska kolla upp den men glömde såklart genast titeln eftersom jag var lite full. Lyckligtvis går den lätt att hitta om man googlar kombinationer som ”art curator, editor, group sex”. (Nuförtiden handlar jättemånga sökresultat om att hon inte gillar metoo och folk kan med gott samvete kalla henne superknäpp eftersom hon är moraliskt unken och inte bara har ett superknäppt sexliv. Kinkshaming är fel, men att ställa sig emot metoo är RIKTIGT fel och då kan man lika gärna ge dem en skopa ovett för resten av sina synder på en gång. Buu, buuuu, franska kvinnor, osysterligt att jobba med Polanski och gilla sperma!).

Handlingen i Catherine M’s sexuella liv är i grunden så som följer: Konstvetaren Catherine Millet tycker om att lägga sig i en grushög/på en scen/i en skog/på ett golv och låta exempelvis lastbilschaufförer ligga med henne i massgangbangs. Ibland vill hon ha enbart analsex, ibland vill hon ge avsugningar, ibland slickar hon diverse fitta och ibland får hon nya tänder av sin tandläkare eftersom hon ligger med sin tandläkare. Ibland har hon förhållanden och då kör hennes killar runt med henne i sin bil och åker någonstans där hon kan bli påsatt av massor av människor, ibland beskriver hon återkommande teman som ekar från barndomens kristna tro.

Jag var rätt skeptisk när min väninna berättade om det, inte för att en kulturkvinna som skriker kapital inte kan tycka om att bli påsatt av kreti och pleti men för att det låter för sensationellt. Och modigt. Alla vet att kulturkvinnor drömmer om att ligga riktigt svettigt och äckligt med någon som kommit hem till dem för att skruva upp en hylla, men att faktiskt göra det! Jag tänkte ju genast att Catherine skulle få AIDS eller också tvingas konfrontera något förr eller senare, någon som slår henne eller spräcker hennes anus på ett icke-önskvärt sätt. Det där låter som pornografi eller raljans. Kanske ställer hon sig mot metoo, eftersom hon enligt boken aldrig blivit utsatt för något våld eller otrevligheter, att hon riktigt frotterat sig i fara och kommit ur det med bara lukten och några fall av dröppel som souvenir.

Millet påminner om Lucia Berlin och Sylvia Plath, samma lugna, ganska torra berättelser som snarare dokumenterar än bekänner eller lever genom historien. Hon har inget att bekänna för hon har inte gjort något fel, snarare berättar hon en historia lätt road av att människor kan finna den uppseendeväckande. Boken är en dokumentation där Millet drar sig till minnes avsugningar, analsex, kukars doft och form, fantasier om förnedring och onani på ett sätt som gör det direkt omöjligt att finna det upphetsande.

Elfride Jelinek anklagades för att skriva pornografi i samband med att hon vann sitt Nobelpris och det är lätt att se varför. Jelinek berättar om besjälad lust så som den upplevs genom andra, hon beskriver blod och känsla och sperma på näsduken. Millet å sin sida skriver antipornografi, orgier ur ett distanserat jagperspektiv som sakligt drar sig till minnes de dagar då hon knullat som mest.

Jag har alltid trott att pornografi är konst utan dess själ, men frågan är om inte själva Jelineks själ gör hennes bok pornografisk. Réage och Jelinek skriver fantasier medan Millet skriver om sin verklighet. Det är ändå intressant att det finns en sådan stark kanon av erotisk litteratur av kvinnor, där kvinnors fantasier och sexualitet står i fokus. Kanske är det därför Réage och Jelinek skriver utifrån manlig njutning, medan Nin och Millet skriver om den kvinnliga njutning de faktiskt upplevt.

Similar Posts:

• Uteslutande sexövningar
• Något för den analyshugade
• Intelligenta kammarspel
• Smakprov av Österrike
• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt

Ebba Witt-Brattströms punktroman är en samling dialoger mellan en Hon och en Han som befinner sig i slutskedet av ett äktenskap. Dialogerna interfolieras av citat ur romaner, dikter och sånger. Ofta, men inte alltid, finns där en gemensam nämnare i kärlekstematiken. Kanske vill Ebba Witt-Brattström genom detta grepp placera in sin egen text i ett sammanhang, en tradition. Kanske vill hon skapa ett slags körverk om kärlekens lycka och olycka. Oavsett varför citaten finns där så bryter de upp dialogernas mönster och konkurrerar med texten på ett, för helheten, mindre fördelaktigt sätt. Vilket är lite synd för annars är den form som Ebba Witt-Brattström valt, och som förutsätter en medskapande läsare, mycket lämplig för hennes berättelse. Hennes verk lockar mig att tillämpa mina egna erfarenheter på texten. Skriva vidare på dialogerna. Fylla ut tomrummen. Precis som god litteratur ofta gör.

Århundradets kärlekskrig är berättelsen om ett hopplöst skyttegravskrig mellan två tidigare älskande. Positionerna är låsta. Ingen vinner längre någon mark. Ammunitionen består av gamla trätoämnen, tomma hylsor som redan avlossats ett evigt antal gånger. Han säger sig vara trött på att alltid vara fel i hennes ögon, men vägrar att göra henne nöjd genom att krympa sig eller bli ett omskolningsmaterial. Hon klagar över att han förnedrar, förminskar och misshandlar henne. Men det värsta är att han svikit henne. Han är inte längre den han utgav sig för att vara när de träffades. Nu ser hon tydligt hans ”kvinnoföraktande agenda bakom charmfernissan”. Hon tvivlar på att han någonsin var den ”patriarkatets olydige son” som hon blev förälskad i. Hon plågas av tanken att hon helt misstagit sig på honom.

Hon sa:
Var vår kärlek bara rekvisita
från min egen
illusionskammare?

I Why Love Hurts (2012) undersöker sociologen Eva Illouz hur den moderna tidens människa förhåller sig till kärlek, och varför våra kärleksrelationer ofta gör oss olyckliga. Tidigare styrdes känslorna i hög grad av moralen, menar Illouz. Det var viktigt att ha en god karaktär men det var samhället som avgjorde huruvida man hade en sådan, eller inte. Det handlade alltså inte om inre psykologiska egenskaper hos individen utan om hur dygderikt ens beteende bedömdes vara. Synen på känslor var den att de endast kunde uppstå, och uttryckas, i en stegvis process där mannen och kvinnan gradvis lärde känna varandra. Ritualer och koder reglerade hur detta skulle gå till.

Enligt Illouz har denna ritualiserade romantik till stora delar ersatts av den känslomässigt autentiska romantiken som alltid sätter känslorna först. Idag är vi upptagna av att först ta reda på vad vi verkligen känner för någon, för att sedan kunna agera i enlighet med dessa känslor och använda dem som byggstenar i vår kärleksrelation. Illouz menar att vårt förändrade förhållningssätt till kärleken visserligen har gjort oss friare och mer jämställda, men att den också bidragit till att avmystifiera kärleken och göra den till ett tillstånd som vi i hög grad själva är ansvariga för att uppnå. Därför blir också besvikelsen större när partnern, som vi ju själva valt, inte motsvarar våra förväntningar. En misslyckad kärleksrelation blir ett personligt misslyckande. Just den här sortens olycka, som kanske främst handlar om sårade egon och inte så mycket om en relation som går i kvav, ser vi upprepade gånger prov på i Århundradets kärlekskrig.

Även om Illouz teorier ger mig nycklar till varför Hon och Han lider, så är det fortfarande efter flera omläsningar svårt att förstå hur de står ut i sin olyckliga relation. De ständiga besvikelserna. De mer eller mindre raffinerade förolämpningarna. Instängdheten. En förklaring finns kanske i filmen Annie Hall, där Woody Allens rollkaraktär beskriver essensen i kärleksrelationen så här:

It reminds me of that old joke- you know, a guy walks into a psychiatrist’s office and says, hey doc, my brother’s crazy! He thinks he’s a chicken. Then the doc says, why don’t you turn him in? Then the guy says, I would but I need the eggs. I guess that’s how I feel about relationships. They’re totally crazy, irrational, and absurd, but we keep going through it because we need the eggs.

Visst. Det finns ägg även i Århundradets kärlekskrig. Eller har i alla fall funnits. Och även om kriget ständigt pågår är slutet inte givet. Berättelsen böljar fram och tillbaka. Någon vill skiljas. Någon vill försöka ännu en tid. Då och då råder vapenstillestånd. Plötsligt inträffar ett mirakel. Hon och Han ser varandra på nytt, talar äntligen till varandra på riktigt och tillåter ett verkligt hopp att spira.

Han sa:
Det råder egentligen
ett fruktansvärt emotionellt klimat
I vår värld.
Vi får inte duka under för det.

En gång sa vi till varandra
att vi skulle få världen att häpna
med vår kärlek.
Minns du det?

Scenen får mig att minnas ännu en film. I Fiendeland: En dag utan krig (2005) klättrar tyska och franska soldater upp ur sina skyttegravar och firar en gemensam jul i ingenmansland. Tyvärr rör det sig bara om en tillfällig ljusning, såväl i filmen som i Ebba Witt-Brattströms roman. Några sidor senare öppnar kombattanterna eld igen. Gräver sig ännu djupare ner i leran. Men för en tid har freden varit möjlig.

Similar Posts:

• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Litteratur är att vilja?
• Djupt gripande om livsval
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!
• Kvinnokampen ur det nostalgiska perspektivet

Vad den konservative Alan inte vet är att Michael och hans vänner är bögar. Som om gruppen inte vore nog full av spänningar ber Michael vännerna att tona ner sig lite, bara tills han fått iväg Alan, men Alan går inte. Och allteftersom kvällen blir blötare förändras Michaels agenda. Nu vill han leka en lek, och syftet med leken är att äntligen tvinga Alan ut ur garderoben.

Mart Crowleys pjäs The Boys in the Band hade urpremiär 1968 och fyllde alltså 40 för några år sedan. Då kom den ut i den här jubileumsutgåvan med förord av Tony Kushner, mest känd för sin egen ikoniska mastodontpjäs, Angels in America, med undertiteln ”A Gay Fantasia on National Themes”.

Debutanten Crowley, skriver Kushner, ”borrowed heavily from the most famous American play of the decade, Who’s Afraid of Virginia Woolf?”. Det är sant. Och det är precis lika lätt att dra trådarna framåt i tiden, till Kushner själv. Det är en helt annan sorts pjäs, visst, men karaktärerna är klart besläktade. Jag föreställer mig till exempel hela tiden rollerna i The Boys in the Band besatta av skådespelare jag sett i olika uppsättningar av Angels in America, inte minst han som spelar den gifte mormonrepublikanen Joe i tevefilmatiseringen av Kushners pjäs som Crowleys Alan.

Formen går dock tillbaka på Edward Albee, på Eugene O’Neill – slutna familjedramer där karaktärerna tycks fångade inom fyra väggar, skaver mot varandra, ältar sina relationer och tillkortakommanden. Hos Crowley är den biologiska familjen eller det äkta paret utbytt mot vänkretsen, och tonen är ofta rapp, vass, rolig, elak och utelämnande i en salig blandning. Woody Allen möter Sex and the City möter Torka aldrig tårar utan handskar.

Well, one thing you can say for masturbation … you certainly don’t have to look your best.

If we … If we could just … not hate ourselves so very much. That’s it, you know. If we could just learn not to hate ourselves quite so very much.

På något sätt har tiden kommit ikapp The Boys in the Band. Också där sätter Kushners förord – ett alldeles ovanligt bra förord – fingret på något väsentligt, tror jag. När den var en av få skildringar av homosexuella gjorde den succé, men blev också problematisk. Är inte Michael och hans vänner väl stereotypa? Bör de verkligen representera alla homosexuella? Med större mångfald, fler olika skildringar, kan Michael få vara bara Michael, måste inte vara sådär omöjligt representativ. Fast deprimerande nog har ju till exempel Jonas Gardells romantrilogi fått precis samma kritik.

Jag har, av flera förklarliga skäl, aldrig varit homosexuell man i New York i slutet av 1960-talet, men jag har till exempel varit tonårstjej på en mindre ort. Man kan läsa den trånga kretsen kring Michael med dess galghumor, självhat och värme i sitt historiska sammanhang, absolut, men den har också en viss bäring på vänkretsar i allmänhet. Hur man speglar sig i varandra, kräver av varandra det man inte vågar själv, straffar sina närmaste för sina egna hemligaste fel.

Varför går inte bara Alan? frågar sig Kushner och flera med honom. Varför slänger de inte bara ut honom? Varför går ingen alls? Det är egentligen den ständigt pockande frågan i hela den här dramatiska traditionen. I Crowleys tvetydiga, svartgnistrande gestaltning känns den lika angelägen idag som när pjäsen skrevs.

Similar Posts:

• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Medan de kysstes
• Glittret som döljer tårarna
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Angels and mormons and gays, oh my!

Och att jag gör den här utvikningen redan här är kanske inte ett gott tecken för den här recensionen, men faktum är att jag har svårt att hitta speciellt mycket att säga om boken som sådan, förutom att om ni gillade Båten finns en god chans att ni gillar detta också. Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är en novellsamling som utgår från frågan vad det innebär att vara jude – historiskt sett en sådan outsiderroll, som bara börjat bli allmänt accepterad under det senaste halvseklet – i olika delar av dagens samhälle, både i USA och i Israel, med avstamp i just de mer uppenbara beröringspunkterna: utrotningen, ockupationen, krigen, bosättningarna, nationen, religionen, böckerna, minnena. Allt i lite lagoma bitar, där varenda novell har ett eget tema, ett eget dilemma. Och som är lite lagom genomtänkt och lite lagom kritiskt och lite lagom humoristiskt, med anspelningar på klichéer och hemskheter vi redan är bekanta med och … En kul lek: Ta och läs andra svenska recensioner av den här boken och räkna antalet jämförelser med Woody Allen, som vore han början och slutet på judisk humor. Om det är den leken vi ska leka så finns det ju en oerhört rik modern judisk litterär tradition där många grävt både djupare och roligare än Englander; från Kafka och Blecher till nykomlingar som Joshua Cohen eller Shalom Auslander (vars härligt respektlösa novellsamling Beware of God rekommenderas som komplement till den här). Vinkeln är inte direkt obskyr. Innebär det att nya författare inte längre gör sig besvär, att allt är sagt? Självfallet inte, speciellt i en fråga som är så levande. Men om man går på väl upptrampade stigar bör man kanske vara mer medveten om att man gör det än Englanders noveller ofta verkar vara.

Lite för många av novellerna känns nämligen mer som skrivövningar på ett givet ämne, än som berättelser – en sorts moderna fabler med en tydlig metafor i förgrunden och en redan underförstådd essäframställd frågeställning för läsaren i slutet. Jag älskar litteratur som vågar ställa frågor, men det måste liksom finnas något annat där än en problemformulering, och ofta känns det som om Englander är för upptagen med att försöka göra en poäng. En bosättare på arabisk mark hävdar att om Torahn ger henne rätt att bo där gäller alla andra lagar i den också, inklusive slavhandel; en man med sexuella hämningar ser sin rabbi framför sig när han går på stripshow; en föreståndare på en pensionärsort får veta att en av hans gäster kanske är gammal Auschwitzvakt; judiska barn i USA mobbas av sina större klasskamrater och försöker slå tillbaka … Alla är potentiellt intressanta historier, men byggs av karaktärer i en värld som saknar djup, där språket faller platt, humorn blir krystad, och sensmoralen lite för ofta blir till: ”Jaha, visste vi inte redan det?”

Englander ska ändå ha beröm för att han vill visa på komplexiteter, och när de väl fungerar finner han något. Allra bäst i titelnovellen, en riktigt bra pastisch på Raymond Carver; två par, ena paret sekulära Floridabor och det andra ortodoxa israeler, som återses efter 20 år och diskuterar igenom sina olika liv, hjälpta av att amerikanernas son har ett riktigt bra lager marijuana. Efter frågor om sina inställningar till judendomen (”Hur kan ni ha tio barn?”, ”Vad var vitsen med att överleva förintelsen om vi sedan ska låta vår kultur försvinna frivilligt?”) kommer de in på en gammal barndomslek: Anne Frank-leken – tänk tanken att du var kristen och Gestapo kom och samlade ihop judar; skulle du gömma mig? Plötsligt måste man se inte bara till sin egen identitet utan till andras uppfattning om den också, och sin egen uppfattning om andras uppfattning om … Novellen slutar på ett smått chockat ”Men vänta nu här …”, precis i ögonblicket där mattan rycks undan under fötterna, och jag önskar bara att fler av berättelserna hade vågat göra det.

Man ska naturligtvis inte kräva att varenda bok för litteraturen framåt, och som sagt, om ni gillade Båten och inte kräver att varenda Woody Allen-film ska vara Annie Hall så … Men hur jag än vänder mig är Vad vi pratar om… helt enkelt varken underhållande nog eller genomtänkt nog att vara boken den vill vara.

Similar Posts:

• Det slutar inte med apartheid
• Representant för mänskligheten
• Anna L läser Nam Le och blir förälskad…
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen. Del 1
• I Mittemellans Rike

Citatet som jag använt i recensionens rubrik: ”Var dag har nog av sin egen plåga” anges vara ett svensk ordspråk. Här får dock Eriksson bakläxa av mig, eftersom detta citat är ett mycket vanligt bibelcitat från Matteusevangeliets sjätte kapitel. Även om citatet blivit ett svenskt ordspråk, måste ursprungskällan vara det viktiga.

Samlingen innehåller alltså svenska ordspråk, men även andra anonyma citat, en del riktigt gamla citat från antikens författare och citat från mycket kända personer och mindre kända. Det finns citat som härrör från svenska manliga författare som Johan Henric Kellgren, August Strindberg och Hjalmar Söderberg. Den enda svenska kvinnan som citeras är Maria Scherer. Den kanske störste pessimisten av dem alla, den tyske filosofen Arthur Schopenhauer är bara representerad av tre citat. Av cirka totalt 380 citat kommer drygt 50 från kvinnor. Det måste Leif Eriksson ha ansett vara tämligen represenativt. Men jag vet inte riktigt vad det kan betyda. Att män har större benägenhet att vara pessimister? Eller humoristiska? Eller att det finns fler offentliga människor av manligt kön som uttalat sig pessimistiskt? En favorit för Leif Eriksson tycks vara Oscar Wilde, med inte mindre än nitton citat i denna lilla samling. En annan är Woody Allen med tretton citat. Några exempel:

Det är din plikt att gifta dig. Du kan inte alltid leva för nöjes skull.

Nu för tiden tror unga män att pengar är allt här i världen. När de blir äldre vet de att det förhåller sig så.

Oscar Wilde

Min framgång har gett mig möjligheten att komma till korta med kvinnor av en helt annan klass än tidigare.

Woody Allen

Den lilla samlingen är uppdelad i graderade sektioner. Den första innehåller citat under rubriken Dystert, följd av sektioner med rubrikerna Deppigt, Ännu deppigare, Riktigt svartsynt, Helt nattsvart. Ett försök att värdera citatens svärta, som jag inte tycker blir riktigt tydligt, eftersom det nog är ganska subjektivt hur varje läsare uppfattar pessimismen i de olika citaten. Boken kan med fördel läsas högt i ett mindre eller större sällskap, eller i ensamhet på kammaren. Den känns både undervisande, uppmuntrande och nedslående på samma gång.

Och jag avslutar med ytterligare tre citat med sådana ingredienser från boken:

Livet är en serie kriser avbrutna av korta perioder av självbedrägeri.

Richard Rosen

Före äktenskapet kommer en man att ligga vaken och tänka på något du har sagt. Efter att ni gift er kommer han att somna innan du har sagt det.

Helen Rowland, amerikansk journalist och humorist

Möjligheter döljer sig ofta bakom hårt arbete, så de flesta människor upptäcker dem inte.

Ann Landers, amerikansk journalist

Similar Posts:

• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Inte briljant men det jämnar ut sig
• Förlöjligande av manlighetsdebatten
• Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial
• Kärlekskrigets offer – det sårade egot

Men. Jag fortsätter att prata om den, fundera på den.

Till saken hör förstås att Rädd att flyga hör till 1970-talets tidstypiska ”bekännelseromaner” – precis en sådan där tidstypisk, ikonisk roman som lätt fångar i alla fall mitt intresse – som tämligen kategoriskt uppskattats av mängder av företrädesvis kvinnliga läsare och lika kategoriskt sågats av företrädesvis manliga kritiker och debattörer.

Berömd är Rädd att flyga förstås inte minst för sina sexskildringar och begreppet ”det knapplösa knullet”, fantasin om en tillfällig sexuell förbindelse frikopplad från alla krav och baktankar. Inte minst är den aktuell för Maria Svelands diskussion om den i uppmärksammade Bitterfittan.

Men läser man den för sexets skull blir man förmodligen besviken. Det vill säga, Rädd att flyga är knappast rafflande erotik, långt ifrån tantsnusk. Den är skoningslös sexuell diskbänksrealism, full av lukter och avlagringar och kroppsvätskor av olika slag. Definitivt en storasyster till Charlotte Roches Våtmarker, som kom på svenska i våras, men med mer och djupare sammanhang mellan de klafsande detaljerna.

Jongs huvudperson och jag-berättare, Isadora Wing, är urban, sekulariserad judisk övre medelklass från New York. Hon är 29 år gammal, har en halvhjärtad akademisk karriär och en sexuellt explicit diktsamling bakom sig. Just nu överväger hon att lämna sin andra make. Hon är, skulle man kunna tänka sig, den kvinnliga motsvarigheten till en tidig Woody Allen-film, och om jag någon gång lyckades sålla i mina bokhyllor så skulle jag utan att tveka slänga ut Candace Bushnell för att ge plats åt Erica Jong.

För om boken Sex and the City är tröttsamt depraverad, ytlig och strukturlös medan teveserien och filmen landade någonstans väl konventionell (men med mycket mer humor och hjärta), så är Isadora Wing en betydligt mer komplett människa med en betydligt mer komplett sexualitet. Hennes lätt schizofrena prägling av hemmets och tidens ytliga liberalism i kombination med dess grundläggande dubbelmoral känns, tyvärr, fortfarande inte helt oaktuell.

Må sen vara att översättningar åldras snabbare än originaltexter (och den har för all del sina plumpheter) – och omslag uppenbarligen snabbare ändå. Wing, med sina funderingar och erfarenheter, sin bildning, sina litterära referenser och sin metahumor, sin förmåga att genomskåda sig själv men ändå likt förbannat ha svårt att bryta mönstren, känns ändå fräsch.

Isadora Wing har gått i terapi i nästan hela sitt liv. Det verkar ganska vedervärdigt. Samtidigt är det en terapeutisk grundtanke som genomsyrar romanen – det befriande i att sätta ord på sina upplevelser och känslor, att bekänna eller helt enkelt bikta sig, men inte, i slutänden, inför en patriarkal biktfader eller terapeut eller älskare, utan att själv äga dem, ta kontroll över och acceptera dem.

Naturligtvis finns det en diskussion kring i vilken utsträckning Isadora Wing är Erica Jong. Där finns uppenbara paralleller och tydligen bland annat en syster som fortfarande inte förlåtit författaren för skildringen av Wings slemmige svåger. På så sätt anknyter Rädd att flyga förstås till de senaste årens diskussion om ”faktion” och jag associerar bland annat till Mats Jonssons roliga, gripande och självutlämnande (?) serier.

Vad som egentligen är sant är kanske mindre viktigt – och fullkomligt omöjligt att avgöra – men Jong lyckas verkligen skapa en stämning av just självutlämnande, av galghumor och självupptagenhet och ältande och existentialism i ohelig förening. Det är roligt. Och tankeväckande. Och fanimej en smula befriande.

Inspirerande.

Så det är väl frågan vad som inte är en ”bra bok” i det?

Similar Posts:

• Skrivande, politik, barnbarn och avsugningar
• Har någon sett till det knapplösa knullet?
• Litteratur är att vilja?
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• En könsideologisk semesterflirt

De båda albumen har förstås en hel del gemensamma nämnare. ”Män som aldrig borde fått ha sex” – ”jag har bara en sak att säga till David Beckham: 50-talet ringde och de vill ha tillbaka sin kvinnosyn” – föregår tävlingen om historiens mest provocerande pojkvänner i Einsteins fru. Vår bisarra förkärlek för att hänvisa till djurens ”naturliga” beteende återkommer också, liksom kritiken mot media, nyimperialism och skönhetsideal. Inte för att något av dessa ämnen kan avhandlas för gott – eller mer lättillgängligt och underhållande än såhär.

Strömquist är sjukt skicklig på att använda diskrepansen mellan bild och bildtext, eller mellan pratbubbla och tankebubbla, och på att överlappa dem. Ofta visar hon på det fullkomligt triviala i debatter just genom att upprepa sig. Ursäkten att inte ha haft en riktig fadersfigur kommer till exempel igen i lite alla möjliga sammanhang, liksom TV4-galor som potentiell problemlösning (”Beväpna en egen arbetare i tredje världen!”).

Dessutom har hon alltid distans och humor nog att vrida kritiken ett litet varv till. I guiden till högerns humor står till exempel en moderat general med monokel och garvar ”HÖ HÖ HÖ Vänstern förökar sig genom delning”, medan en liten vänsterbrud (som möjligen skulle kunna vara tecknaren själv) protesterar ”Hallå! Vänstern är splittrad för att vi ifrågasätter saker, inte fogar oss i leden, och – till skillnad från högern – inte gillar att slicka auktoriteter i röven!!”. Och så konstaterar en liten pil mot vänstertjejen ”Har för tillfället glömt bort Stalin”.

Funderar man på var denna sällsynt förträffliga blandning av humor och politik kommer ifrån så klingar till exempel diskussionen om kungafamiljen och deras eventuella underhållningsvärde en hel del av Vilhelm Mobergs Därför är jag republikan. I ”Hundra år av höger – axplock ur högers historia” får bokbål av Utvandrarna till toner av ”Du gamla, du fria” vara med på ett hörn, och i ”Karl-Oskar & Kristina på 2000-talet” avslöjas hur Mobergs älskade invandrarkaraktärer skulle behandlats om de haft oturen att emigrera drygt hundra år senare.

Och om inte allt detta skulle vara nog avhandlas i Hundra procent fett även vad som hände i Guatemala medan du grillade banan vid lägerelden i scouterna, om man borde raka benen eller ej (”men hjälper det verkligen kvinnorna i offentliga sektorn om jag ligger här och ser ut som nån från Apornas planet?”), varför i helvete mammor kan göra tusen fel medan pappor bara behöver vara närvarande, vad Liv Strömquists oskuld har för koppling till EU-omröstningen, ”Tredje riket på Österlen”, myten om stenåldern och huruvida Woody Allen besitter lösningen på relationsproblemen.

Similar Posts:

• Hurra för Liv!
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”
• Samhällskritik + humor = Liv Strömquist
• Med betoning på ”min” – men det kommer man långt med
• Fika och fiktion

Vad Absurdistan försöker vara: en burlesk, liksom "tokig", och rafflande historia vars djupare bottnar berör världspolitik, globalisering och kulturell identitet.

Vad Absurdistan är: en tröttsam och desperat historia med ett otal förvirrade intriger, vars djupare bottnar har långt fler fokus än vad författaren kan hantera.

Huvudpersonen, trettioårige Misja Vainberg, är en bortskämd och gravt överviktig ryss med ett, innerst inne, gott hjärta. Efter att den förmögne fadern mördat en amerikan vägras Misja inträde i USA och därmed även flickvännen. Ett falskt pass och omvägen via Absurdistan ska föra Misja till väst, men konflikt utbryter i den lilla öststaten och hinder uppstår. Här följer härva efter härva av förvecklingar i ett korruptionens mecka och scen efter scen av karikerade nationaliteter, ändlösa lyxmiddagar och samlagsskildringar som går ut på att betona huvudpersonens fetma.

Att Misja får ihop det med romanens djupt porriga kvinnor är lika otrovärdigt som det är svårsmält – man unnar det honom inte. Det är han för löjlig och tafatt för. Att han är ghettoromantiker och citerar västkustrap gör honom inte charmigt patetisk eller tragikomisk, det är bara rakt uppochner pinsamt. Att han egentligen vill väl och är sårbar och osäker och naiv trots sin förmögenhet gör honom inte ett dugg mer sympatisk. Istället framstår han som ett barn som låtsasgråter för att få sin vilja igenom. Och så alla dumma halvfigurer till karaktärer som bara fladdrar förbi, alla låga fetmakomiska poänger, alla plötsligt sökta vändpunkter som bara ökar den berättartekniska oredan. Och att sedan försöka täcka omfattande frågor om öst- och västidentitet, sekularism, ekonomisk makt och moraliska skyldigheter, kulturrelativism, krigsrapportering och mycket mycket mer – det här fungerar bara inte. Det vill sig inte, det gör sig inte, det rinner mellan fingrarna på Shteyngart och han låtsas inte ens om det.

"Det här är en bok om kärlek", inleds romanen. Det är det inte alls. Absurdistan är en bok om både för mycket och ingenting och det förvånar mig att man överhuvudtaget marknadsför den.

Similar Posts:

• Genvägar
• Strävan efter assimilering
• Grooming intill perfektion
• Here’s another clue for you all:
  The walrus was Paul.
• ”hela den arsenal av lögner som av världen kallas kvinnlighet”

I novellsamlingen medverkar sammanlagt 21 författare, bland andra Margaret Atwood, Salman Rushdie, Gabriel García Márquez, Susan Sontag, Woody Allen, Arthur Miller och Günter Grass. Boken ges ut i tio länder och på nio språk, dock inte i Sverige.

Similar Posts:

• En stor liten roman
• Jubileumspocketens år
• Välkommen till Gammeltida
• Nobelpristagare i SS
• 100 år av likgiltighet