Chile kom att utgöra en av flera arenor där det Kalla kriget var långt ifrån just det – kallt. I vilken utsträckning USA hade ett finger med i spelet tvistas det fortfarande om. Att reducera diktaturen och mördandet till en enbart internationell konflikt vore emellertid att förringa den och skulle vara rent ut sagt motbjudande. Det var trots allt en verklighet vars verkningar först och främst kom att drabba människor i Chile.

1973. En militärkupp iscensattes och den socialistiska regeringen tvingades bort från makten. Med några enkla handgrepp var snart både konstitution och beslutande organ blott minnen. Folk som på en klassisk politisk skala stod till vänster kom att betraktas som hot och skulle på ett eller annat vis oskadliggöras. Många avrättades, än fler torterades och kom att leva under hot.

Nona Fernández kommer här för första gången på svenska och det är det unga förlaget Palabra som givit ut hennes Den okända dimensionen. För en svensk läsare är den förhoppningsvis allmänbildande. Den aspekten av boken kommer så att säga som en oavsiktlig men lycklig konsekvens. Samtidigt har Fernández uttryckt att en viktig mening med boken är att belysa det som skedde. Att inte glömma, att försöka förstå. Det är varje människas angelägenhet, men jag kan tänka mig att boken mottagits med andra toner i hemlandet. Många grät trots allt när Pinochet dog.

1983 trampar en man in på en tidningsredaktion. Mannen är Mannen som torterade, vilket är namnet han benämns vid i boken. Han vill vittna mot sig själv; det han gjort är en börda som blivit för tung att bära på i tystnad. För läsaren tornar en bild av bestialiska handlingar och ondska upp. Han anger personer som varit delaktiga och berättar om vad som skett med människor som försvunnit. Många har skjutits och kastats nedför en ravin med avklippta fingrar – allt för att försvåra identifieringen. Många anhöriga kommer aldrig få veta vad som hänt med deras partner, förälder eller barn.

Vi får läsa om ondska, men är den skrupelfri? Många år senare försöker berättarrösten foga samman vittnesmål, tidningsurklipp och antaganden om hur saker kan ha förhållit sig, hur Mannen som torterade känt och hur människor i omgivningen reagerat. Den kända dimensionen är det som sker öppet. Kanske kan vi för enkelhetens skull kalla det för ”offentligheten”, men det kan också vara populärkulturella uttryck, alltså den musik, litteratur, konst och de filmer som är i ropet och många har tillträde till. Den okända dimensionen (hämtat från The Twilight Zone) är tomrummet vi måste fylla med fantasin; där antaganden och gissningar får måla upp människors känslor, ord och rörelser. Okända dimensioner kan ses som parallella verkligheter vi inte ser – eller väljer att inte se. Dessa verkligheter har alltid funnits och kommer antagligen alltid finnas. Vissa får vi aldrig vetskap om eller inblick i, men andra kan vi åtminstone försöka att inte väja med blicken inför.

Den okända dimensionen är obehaglig läsning. Har man läst om Gulag-lägren eller Auschwitz-Birkenau vet man vad den yttersta konsekvensen av förtryck är: kallblodigt mördande. Du kommer känna igen dig, även om världsdelen är en annan. Några gånger förlorar den mig och mitt intresse svalnar. När den vill förklara hur vår perception och kognition fungerar genom att hänvisa till olika experiment får jag känslan av att den vill för mycket. Det blir ett stilbrott som inte helt lyckat går ihop med handlingen i övrigt.

Bäst är boken när den fokuserar enbart på Mannen som torterade och händelser som på ett direkt vis knyts till honom. Vi påminns om komplexiteten hos det kollektiva minnet, alltså de berättelser som tillåts att traderas och fortleva genom generationerna. Det vi minns är bara en bråkdel av det som glömts och försvunnit, varför minsta ord är viktigt. Utan vittnesmål – helst från både förövare och utsatt – går sådana här händelser inte att förstå. Samtidigt får vi inte glömma att ett vittnesmål förblir svårtillgängligt för den som inte upplevt något liknande. Men vi kan ana.

Efter varje bok jag läst med ungefär samma ärende som denna, ställer jag mig frågan huruvida ondskan är banal eller inte. Jag vet inte. Har vi alla en bortre gräns vi kan pressas förbi, bortom vilken vi kommer begå det vi aldrig trott oss kunna? Jag tror inte det. Historien vet att berätta annat. Så även denna.

Similar Posts:

• Att göra upp med sitt förflutna
• Litteraturen som vittne
• Pinochet – mördare
• Att aldrig i helvete sluta sjunga
• Berättelse som väver vind, väver liv

Detta är ett minne jag ofta kommer tillbaka till när jag tänker på hur banal ondska kan vara, ibland av ren tanklöshet, likgiltighet eller feghet inför det att sticka ut och säga ifrån. Immanuel Kants ord: ”Två ting fyller mig med förundran och fruktan, stjärnhimlen ovanför mig och den moraliska lagen inom mig”, säger egentligen allt om den inneboende destruktiva kraft som finns i alla människor – att medverka till något ont. Det allra tydligaste exemplet kommer alltid att vara nazismens förbrytelser och alla de vanliga människor som drogs med i dessa ogärningar. Men risken för ogärningar och att delta i dem, är inte specifikt nazistisk utan finns överallt, hos alla människor, i alla länder, i alla tider.

Författaren och nobelpristagaren Imre Kertész skriver i en av sina böcker om att vara delaktig i den universella ondskan och med det menas förstås inte den enskilda individens gärningar utan där räcker det med att vara människa. Man kan inte fly sitt människovarande, som människa är man en del av ett kollektiv med potential för onda handlingar. En kollektiv arvsynd.

För några år sedan översatte jag en roman från tyska till svenska, Presidentens apelsiner av författaren Abbas Khider. Khider är född i Irak men har bott i Tyskland, dit han kom som flykting, i snart tjugo år. Presidentens apelsiner bygger på Khiders egna upplevelser av två år i fängelse 1989-1991 när Saddam Hussein var diktator i Irak. Huvudpersonen Mahdi är arton år och duvuppfödare när boken tar sin början. Den är inte enbart en fängelseskildring utan också en skildring av en förhållandevis lycklig barn- och ungdom men det är när jag läser beskrivningarna av tiden i fängelset som jag kommer att tänka på Kertész. Det han skrivit, framför allt i boken Mannen utan öde, om sin tid i koncentrationsläger, kallas vittneslitteratur. Khiders bok hör också dit. Litteratur som vittnar om vad människor kan göra av ont mot andra människor.

Mahdi hamnar i fängelset för att hans kamrat är politiskt aktiv och Mahdi blir då också misstänkt. I fängelset väntar tortyr, svält och förnedring. Man vet inte vilken dag det är, dagarna flyter ihop i en trång cell med tjugo andra fångar, enbart upplyst av en naken glödlampa. Här är det inte den fysiska styrkan som avgör vem som klarar sig, utan turen att inte drabbas av sjukdom men framför allt handlar det om viljan, den med starkast vilja har störst chans att överleva. Frånsett plågor som tortyr, köld, löss och förnedringen, omänskliggörandet av fången, är det hungern som är det mest förödande och även demoraliserande. Mahdi och hans medfångar får ett stycke bröd per dag. Ett bröd man bryter i små små bitar och äter långsamt över hela dygnet, för att få det att räcka längre. En medfånge säger: ”Hungern kan föra upp en människas sanna väsen till ytan oavsett om det luktar av ruttenhet eller väldoft”. Som exempel blir en till synes stark man svag av hunger och avslöjar alla sina kamrater för att få mat, här verkar hungern mer effektivt än tortyr.

Det var ondskan. Till den kommer som en paradox godheten. Godheten slår inte i dörrarna och gör inga stora gester utan yttrar sig i det lilla, som en fångvaktare som delar ut ett extra stycke bröd. Alltså visar sig godheten ibland, men i småttigheter som avslöjar bödlarnas mänsklighet lika mycket som deras ondska gör det. Slutsatsen hos Khider är att det blir som det blir och vilken sida man hamnar på, bödlarnas eller offrens, är en slump. En av medfångarna i boken skriver en dikt på väggen:

…Förlåt, de var som de var. Och sådan var tiden. O vilken tid! Och vilken plåga! Darrningen var livet, vi var sladdarna och käpparna, verktyg och elektriska tänger satt på ryggarna, förlåt, runt penisen, mellan fingrarna, på huden… Under huden. Vad för slags liv var det som klamrade sig fast i hörnet av fängelsecellen och golvet?…

Mahdi blir fri efter Kuwaitkriget, när Saddam Hussein för en period försvagas och det är uppror i Irak. När fångvaktarna blir rädda för repressalier blir de också snälla. En av vakterna försöker förklara sig och ursäkta sig. ”Tiderna är sådana… Hade inte jag gjort det hade någon annan gjort det… Jag lydde bara order…” Och Mahdi är förstående, naturligtvis fattar han det.

Märkligt nog är det både i Mannen utan öde och i Presidentens apelsiner, befrielsen och tiden strax efter den, som är mest rörande och gripande för mig. Att komma ut ur fångenskapen och se att under tiden man var i den har livet pågått som vanligt för alla andra. Då börjar ett annat lidande än lidandet i fångenskap – att bearbeta och leva vidare.

Någon har alltså varit med om det vidrigaste av det vidriga och överlever. Vad har de berövats och vad är deras största lidande efter befrielsen? Jag personligen tror att det är illusionerna som tagits ifrån offret, som är det värsta. Vi lever alla i en illusion om att världen trots allt är god och skön samt i en odödlighetsillusion – vi vet förstås att vi ska dö en dag men inte just nu, det tänker vi inte så mycket på. Min tanke är att har man skådat den djupaste ondskan i ögonen samtidigt som man vetat att man kan dö vilken timme som helst av svält eller tortyr, så har båda dessa illusioner raserats. Den klarsyn som offret får leva med resten av sitt liv är en oerhörd plåga – något som förvärras av att de som fortfarande lever i illusionerna, alltså de flesta andra, helt enkelt inte kan förstå. Det är omöjligt att förklara vad man har varit med om, ingen som inte har varit där själv kan förstå hur det egentligen var. På de nyfikna och ibland tanklösa frågorna, ger man till slut upp att svara.

Khider förmår reflektera över sina bödlar, till och med visa förståelse för dem, något jag inser först när jag närläser boken vid översättningen. Strax efter sin befrielse, innan Hussein på nytt griper makten, får Mahdi chansen att hämnas på en av sina tidigare fångvaktare, mannen är nu själv fånge. Mahdi hade kunnat slå honom sönder och samman, tortera honom, döda honom, men han orkar inte. Två jag slåss inom Mahdi, ett vill hämnas, det andra säger att han aldrig tyckt om våld. Det senare segrar, mest för att Mahdi inser meningslösheten. Att hans plågoande råkade vara den han var, var en slump, och jag tror att han inser det fruktlösa i att göra våldsspiralen större genom att med knytnävarna hämnas på en enda man när det egentligen är den universella kollektiva ondskan som är skyldig honom något. Han har här en styrka att göra avkall på sin egen person och se allt i ett större sammanhang.

Går det att beskriva allt? Räcker orden till? Ja, en bit på vägen. Det som kännetecknar Khider när han skriver om det vidriga han upplevt, är hur det är beskrivet i korta, koncisa ordalag, som en rapport. När berättaren måste ställa sig utanför sig själv och bara vara en observatör som registrerar ett skeende, för att kunna berätta. Filosofen Theodor Adorno sade: ”Efter Auschwitz ingen poesi”, men det stämmer inte, även den ondska som Auschwitz eller Saddam Husseins fängelser symboliserar, går att beskriva, i poesi eller prosa.

Vittnesmålet i en bok. Det är tror jag, den enda möjlighet till försoning som finns, den enda möjligheten att lämna något bakom sig – att flytta det utanför sig själv. Till litteraturen. Jag tror att det är först i litteraturen som det går att få verklig förståelse för vad en annan människa har varit med om. Att få gå in i hennes tankar och att uppleva det hon upplevt, genom de bilder författaren skapar i läsarens huvud. Att det är i litteraturen den största identifikationen kan ske, och att det är litteraturen som är nyckeln till det universellt mänskliga men också till hoppet. I Khiders bok är duvorna som flyger i skyn det som står för frihet, skönhet och det goda. Godheten som är lika mänsklig som ondskan. I litteraturen delar människor erfarenheter, det är bara där det går att verkligt leva sig in i en annan kultur och identifiera sig med människorna i den.

Hur jag gjorde med den gamla kvinnan som hängde i liften? Jag gick till personalrummet och sa att jag behövde hjälp att ta ner henne och att hon skrek där hon hängde. ”Det gör hon alltid”, sa någon. Till sist var det ett vårdbiträde som med ett uttryck av skam i ansiktet, hjälpte mig. Vid tankarna på det känner jag igen den fångvaktare som Khider beskriver, han som ursäktar sig och ber om förlåtelse och säger att han bara lydde order.

Similar Posts:

• Vikten av att bekämpa ondskan
• I åldrandets stund
• Mannen som torterade
• The nature of our game
• Tänkvärt om rättvisa

Som ni märker tar Stephenie Meyer verkligen i från tårna här, och många sidor tillägnas Julianas ihop- och isärskruvning av apparater. Trots att Juliana jobbade med att utveckla effektiva tortyrmetoder för en namnlös skräckorganisation, så är hon egentligen en väldigt omtänksam kvinna. Hon må ha utvecklat extremt smärtsamma sätt att få fram information, men de sätten var ofarliga! De gjorde så ont att folk höll på att förlora förståndet, och att de alltid avslöjade allt hon behövde veta (t.o.m. de supertuffa manliga militärerna som ingen annan kunde knäcka, är Meyer noga med att påpeka), men hon skadade dem inte på riktigt. I själva verket var hennes mål att utveckla preparat som inte skulle göra ont alls, bara få terroristerna att avslöja alla sina hemligheter, och sen i lugn och ro sitta i fängelse resten av livet. Att många terrormisstänkta hålls under så omänskliga förhållanden att de nog hellre skulle dö än tillbringa resten av livet i den amerikanska regeringens ”vård” är behändigt nog något som aldrig nämns. Jag antar att Meyer aldrig sett de läckta filmerna från Abu Ghraib och Guantamo.

För att ytterligare visa vilken hänsynsfull tjej Dr Juliana Fortis är, så får vi se hur hon varje morgon plockar isär sina dödsapparater, så att ingen ska utsättas för dem av misstag. Det tar flera timmar från hennes upptagna liv varje dag, men så schysst är hon! Sen måste hon sätta upp dem igen i flera timmar varje kväll, trots att hon är helt slutkörd. Hon är nämligen väldigt karaktärsfast också. Hon har valt ut sin bil noggrant för att den ska vara Världens Minst Uppseendeväckande Bil, och den kör hon i flera timmar varje dag till olika småstäder för att hitta stadsbibliotek med precis rätt antal människor inuti, så att hon kan kolla sin topphemliga mejl för att motta anonyma topphemliga uppdrag som frilansande läkare/kemist/förhörsledare. Oftast passar hon på att stjäla böcker om hemliga agenter också. Hon påpekar att det är väldigt fult att stjäla från bibliotek, men hennes liv står ju faktiskt på spel. Tänk om någon deckarförfattare har skrivit något om hemliga agenter som hon kan använda sig av? Då vore det ju dumt att missa det, bara för att man inte vill stjäla.

Hursomhelst. En mycket genomsnittlig dag på ett väldigt anonymt bibliotek i en precis tillräckligt stor småstad, får Juliana ett mejl från sin forna arbetsgivare som säger att de behöver henne för ett stort och farligt fall. De lovar att inte döda henne och utlovar dessutom en ”informell ursäkt” för att de försökt mörda henne upprepade gånger. Juliana tvekar, men inser sedan att hon inte vill leva på rymmen från Onda Organisationen resten av livet. Dessutom har hon en plikt mot sitt hemland.

Efter väldigt många fintar och omvägar och körningar fram och tillbaka över halva USA, smarta förklädnader och utläggningar om sin överlägsna överlevnadstaktik, så träffar Juliana till slut sin forna arbetsgivare (hon överraskar honom flera dagar tidigare än planerat på en uteservering där han alltid äter lunch. Han är nämligen inte smart nog att frångå sina vardagliga rutiner, till skillnad från Juliana).

Efter många sidor förklaringar om en oerhört ondskefull man som vill sprida ett dödligt virus i hela USA, inser Juliana att hon måste hjälpa till att stoppa det Värsta Attentatet Någonsin. Hon kidnappar den maktgalne terroristens viktigaste hjälpreda, som är väldigt attraktiv och jobbar som lärare för barn i slumområden. Dessutom tillbringar han varje semester med att åka och bygga bostäder för hemlösa. På helgerna tränar han ett lag fattiga flickor i en sport de älskar. En riktigt hyvens kille, förutom att han också tydligen är tokig terroristhantlangare. Juliana funderar på om han kanske har en personlighetsklyvning. Han blir förresten jättekär i Juliana på en gång, för trots att hon inte inser det själv, så är hon inte bara världens mest begåvade kvinna, hon är dessutom väldigt attraktiv. Trots att Juliana torterar honom så vägrar han tro på att hon är ond, och sen inser Juliana att han inte är ond heller, utan att Onda Organisationen bara lurar henne. Det finns en död ond tvilling också, men han visar sig vara inte död och inte ond heller, bara lite grov i munnen och överdrivet muskulös. Han har också svikits av Onda Organisationen, och tillsammans med Juliana och sin bror (som är så kärlekskrank att det är pinsamt) ger de sig iväg för att få hämnd och skipa rättvisa.

Att läsa hur Daniel (snälla tvillingen som Juliana torterade) betygar sin kärlek för sin plågoande mindre än 100 sidor efter att hon orsakat honom värsta tänkbara smärta är minst sagt obehagligt. Av alla överdrivna, felaktiga, obehagliga, och underliga delar i Kemisten är det Daniels totala hängivenhet till Juliana som stör mig mest. Innan någon undrar, så nej, han är inte traumatiserad eller drabbad av Stockholmssyndromet. Det är Äkta Kärlek. Han är inte arg eller sårad i en sekund ens, han visste nämligen så fort han såg Juliana (strax innan hon drogade och kidnappade honom) att hon är god och dessutom hans livs stora kärlek. Att hon torterade honom var ju bara ett misstag, sånt kan hända vemsomhelst.

Nästa gång någon pratar om hur vansinnigt destruktiv kärleksrelationen i Twilight var, så ska jag rekommendera dem att läsa Kemisten istället. Trots sina brister hade historien om Bella och Edward ändå något som gjorde mig glad, och jag ville att de skulle få varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Det var en rosenskimrande och lite skev saga med föråldrade ideal, men Kemisten är en kallsvettig mardröm med så vansinniga idéer om kärlek och lojalitet att jag blir lite illamående.

En alternativ titel på den här boken skulle kunna vara Kemisten, eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska min Förhörsledare.

Similar Posts:

• Ryssen kommer
• Beroendeframkallande var ordet, sa Bull
• Sinnelag: Logisk och arg
• Något tjatigt, men underbart romantiskt
• Spänningsroman i makligt tempo

Mary, huvudpersonen i Aris Fioretos roman med samma namn, läser till arkitekt på högskolan. Hon är 23 år och har precis fått veta att hon är gravid. Hennes pojkvän Dimos hör till protesternas ledare och hon är på väg till honom för att berätta när militären bestämmer sig för att sätta ned foten. Hårt.

Mary fängslas, men vägrar avslöja vem hon är eller vad hon vet om proteströrelsen. Vägrar att använda det efternamn som knyter henne till högt uppsatta inom säkerhetstjänsten, en familj hon brutit med. Vägrar att svika Dimos och rörelsen.

Hon hamnar så småningom på ”Råttön”, en fängelseö som stängts efter internationella påtryckningar men som regimen nu bestämt sig för att ta i bruk igen. Mary och de andra kvinnliga fångarna får i uppdrag att ställa anläggningen i ordning, men i takt med att barnet, solen, frukten, växer inom henne och blir allt svårare att dölja inser hennes fångvaktare hur mycket hon ännu har att förlora.

Mary är en roman om omöjliga, omänskliga val och om diktaturens brutalitet, men också om livskraft, hopp och lojalitet. Kvinnorna på fängelseön tar hand om varandra så gott de förmår, sammansvetsade av en utsatthet där inte ens språket är neutralt, där till exempel ”tebjudning” och ”kakor” innebär tortyr och våldtäkter.

Förmodligen låter det underligt att säga att det är en oerhört vacker, om än smärtsam roman. Lika vacker, närgången och stilren som omslagsbilden, granatäpplet, en symbol som återkommer genom berättelsen, lika laddad som huvudpersonens namn. Frukten är på en gång sårbar – den kan krossas i en hand – och tålig, en kärna utan centrum, där ”mittpunkten finns överallt”.

Det är slutet av 1973 och början av 1974, men det är svårt att skaka av sig känslan av att det också är helt nyss.

Similar Posts:

• Metamonster i ett mörkt åttiotal
• Läses mellan raderna
• Ett intressant lapptäcke
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Augustpriset 2015

Denna bok berättar historien om den tibetanske buddistmunken Palden Gyatso som tillbringade över 30 år i kinesiska fängelser. När han frigavs flydde han till Indien. Med sig tog han en väska med begagnade tortyrinstrument som han köpt av en före detta kinesisk fängelsevakt i Lhasa.

Tortyrredskapen är återgivna i skala 1:1. Vi skulle lätt kunna ta dem i vår hand och känna hur lite den plastiga elbatongen väger. Den som används för att våldta munkar och nunnor i de tibetanska klostren.

Det är svårt att föreställa sig vilka hemska sår den billiga kniven med någon slags ölöppnarfunktion längst ut i spetsen ger. Föremålen är rentvättade, nästan kliniskt rena, som bevismaterial i en rättegång. Vi tvingas använda vår fantasi för att förstå användningsområdet i de vidriga föremål som Eneroth har fotograferat.
Den allra svåraste tortyren är ändå den som utövas psykiskt, den som lämnar svåra ärr som inte syns utanpå en människa.

De nära porträtten på de torterade munkarna Palden Gyatso, 75 år, Tenzin Donup, 37 år, Kushow Migmer, 38 år, och nunnan Tenzin Choedon, 28 år är drabbande. Deras styrka ligger i en enkelhet och en avsaknad av arrangemang. De stumpar till ben som Migmer har kvar efter att de amputerats under flykten är inte skrämmande eller frånstötande. Istället visar den på människans otroliga förmåga till överlevnad.

Bokens alla bilder har vit bakgrund, ett slags vitt ursinne kanske. I Malin Roséns avslutande intervju förnekar buddistmunken Gyatso att han längre känner något hat mot sina torterare :

- Vad som hänt tillhör det förflutna, det är inte nu. Jag har arbetat med att inte generera mer ilska i nuet, att hata skulle inte hjälpa mig eller någon annan.

Kanske är det den stora triumfen och segern över all världens torterare.

Similar Posts:

• Storebror ser dig, hör dig, känner dig
• Solsken som dödar.
• Avslöjande
• Se dig själv i andra
• På luffen i Kina

Detta är den värld Mattias Gardell tecknar i Tortyrens återkomst. Västvärlden har tillgripit tortyr i stor skala för att uthämta information från terrorister. USA använder samma metoder som man kritiserat när de utförts av ”skurkstater”. Man har legitimerat det i en tankemodell som går ut på att när vi gör det, då är det inte för att förtrycka och sätta skräck i en befolkning. Vi gör det för att rädda oskyldiga.

Gardell har en omfattande ambition med Tortyrens återkomst. Han börjar med att berätta om tortyrens historia i Europa och USA. Kapitlen är inte långa och det blir en informativ men lite grov sketch över tortyrens blomstring under antiken och medeltiden till upplysningen sakta eroderade tortyrens legitimitet i det moderna rättssamhället. Det blir i alla fall en bakgrund på vilken Gardell kan projicera sitt starkaste budskap: tortyren gjorde comeback under nittonhundratalet, det senaste årtiondet har den seglat upp som en självklar förhörsmetod och det är USA som genomför den.

Mycket av det Gardell skriver känns bekant, han avslöjar inga nya fakta. Det är inte heller bokens behållning. Det mest intressanta kapitlet heter ”Liberal tortyrideologi” och handlar om hur vi alla i vår del av världen accepterat torterarnas tankemodell som vår egen. Genom populärkulturen bekräftar vi tortyrens legitimitet. I tv-serien 24 är tortyrscener ett stående inslag. Där är tortyr alltid en effektiv förhörsmetod, den räddar liv. 24 manifesterar det liberala tortyrargumentet om den tickande bomben. Om man genom att tortera en terrorist kan avslöja var det finns en tickande bomb och därigenom rädda oskyldiga, ska man då inte göra det för att det står i Genéve-konventionen att det inte är tillåtet? Jack Bauer torterar, räddar befolkningen i Los Angeles och publiken kan sova trygg i förvissningen om att vi torterar inte för att vi är onda. Vi torterar för att det är det enda sättet att komma åt de fanatiska, onda muslimerna. Ingenting annat biter.

Mattias Gardell är en akademiskt lagd författare. Men i Tortyrens återkomst har han ansträngt sig för att göra framställningen både forskningsmässigt oklanderlig och lättbegriplig för en vanlig läsare. Tortyrens återkomst handlar inte bara om tortyr. Det är en brännande uppgörelse med hela vår världsuppfattning. Vår dubbelmoral, rasism och brutalitet. Därför är den viktig.

Similar Posts:

• Fakta istället för syndabockar
• Storebror ser dig, hör dig, känner dig
• Pinochet – mördare
• Mangs rätta ansikte
• Terrordåden i USA – vems är felet?

Som en del av detta krig mot terrorismen ingår de ökade kraven på informationskontroll, människokontroll, transaktionskontroll. Åsiktskontroll? Retoriken har ofta tagit sin utgångspunkt i den förrädiska idén om att den som inte gjort sig skyldig till något brottsligt, den som har "rent mjöl i påsen" heller inte behöver oroa sig utan snarare bör välkomna utökade kontrollmöjligheter för att skydda demokratin och medborgarna. Förutom att känslan av att vara övervakad överallt och alltid inte självklart låter sig övertygas av sådana tillsynes rimliga argument är det inte sant att man som oskyldig kan leva som vanligt i trygg förvissning om att myndigheterna tar hand om terrorister och kriminella medan solen skiner på oss dugliga medborgare. I Sverige har vi på nära håll sett att det kan gå snett, exempelvis vet vi fortfarande inte vad som låg bakom gripandet och fängslandet av "Guantanamosvensken" och de "Etiopiensvenskar" som fick sina konton och tillgångar låsta och frysta utan möjlighet att kunna försvara sig i domstol eller ens få reda på exakt vilka terrorgrupper de misstänktes stödja ekonomiskt med sina pengar.

Kristoffer Gunnartz, medarbetare på Sveriges Radios vetenskapsredaktion, går i sin debut som författare metodiskt igenom de landvinningar som övervakningstekniken snabbt gör såväl som de politiska beslut som möjliggör ökade användningsområden för denna teknik. Utifrån ett antal fall undersöker Gunnartz i fristående kapitel vad som är orsak och verkan och vilka worst case scenarios som kan bli konsekvenserna av en skenande terroristjakt, övertro på DNA-tekniken, intelligenta övervakningskameror, kroppen som identitetshandling och försäkringsbolagens aggressiva kartläggning av patientjournalers data.

Den starkaste och obehagligaste historien är den novellartade berättelsen om tyske medborgaren Khaled el Masri. Vad han trodde skulle bli en avkopplande nyårssemester övergick snabbt i ett helvete när han greps vid gränsen mellan Serbien och Makedonien. Därefter följer tortyrliknande förhörsmetoder av anonyma och ansiktslösa män, han forslas bakbunden och med ögonbindel både bildligt och bokstavligt genom tid och rum för att slutligen hamna i ett av CIA:s hemliga fängelser där terroristmisstänkta förvaras. Utan att ha en aning om vad han är misstänkt för och utan att kunna meddela sin familj i Tyskland passerar el Masri gräns efter gräns av mänsklig förnedring och förlorade rättigheter. Josef K i Franz Kafkas Processen råkar ut för en sten i skon på söndagspromenaden vid en jämförelse.

Välkommen till övervakningssamhället beskriver också hur kommersiella intressen ligger bakom mycket av det delvis skapade trygghetsbehovet vi förväntas känna i vårt dagliga liv. Försvaret kompenserar för neddragna anslag genom utveckling av övervakningssystem till försäljning och fingeravtryck och irisidentifikation säljs in som alternativ till kontokort, nycklar och lösenord. Att denna teknik är långt ifrån riskfri illustreras i kapitlet om Marie Sandström, datatekniker, som gjorde sitt examensarbete på universitetet i form av ett experiment där hon med skrämmande lätthet lurade samtliga fingeravtrycksläsare på IT-mässan CeBIT i tyska Hannover.

Frågan som hela tiden artikuleras bakom texten i Välkommen till övervakningssamhället är hur långt vi är beredda att gå för att skydda oss mot oss själva. Gunnartz levererar inga entydiga svar, men ställer frågan på så många sätt och med sådan skärpa att det åtminstone står klart att det öppna samhällets fiender lika gärna kan sökas bakom övervakningskamerorna som framför dem.

Similar Posts:

• Al-Qaidas världskonspiration
• Den liberala tortyrideologin
• Terrordåden i USA – vems är felet?
• En rak vänster mot Bush
• Fakta istället för syndabockar

När Pinochet, i oktober 1998, blev arresterad i London – där han befann sig för att genomgå en operation – på uppdrag av en spansk domare (misstänkt för mord på spanska medborgare), så visste jag en del om vad som hade försigått i Chile under Pinochets ledning – tortyren, förtrycket av oliktänkande, diktaturen. Men så mycket mer konkret kan jag inte säga att jag visste varken då, eller fram tills helt nyligen. O’Shaughnessys bok är därför ett välkommet inslag.

Här skildras framväxten av ”tortyrens politik” – allt ifrån Pinochets uppväxt och inledande karriär som grå och tämligen opolitisk byråkrat och militär, till statskuppen och diktaturen. O’Shaughnessy, som själv var på plats och rapporterade från Chile under statskuppen, beskriver levande och detaljerat hur och vem som stod bakom kuppen. För även om Pinochet var en av de ledande, så var han inte ensam.

Vi får också en inblick i skräckväldet som följde, när DINA (Directorate of National Intelligence) – under direkt ledning av Pinochet – styr landet med järnhand. Avrättningar och tortyr av oliktänkande hörde till vardagen – både inom och utanför landets gränser. Och kanske kan Pinochets hat till Olof Palme (som bl.a. såg till att generalen blev offentligt utskämd i ett debacle på Filippinerna och Fiji) ha spelat roll i Palmes allt för tidiga död?

O’Shaughnessy gräver också i den amerikanska regeringens skumraskaffärer i kampen mot (om?) narkotikan. Under 1980-talets dagar deklarerade Ronald Reagan stolt att man skulle ta till alla medel mot narkotikaproduktionen i Latinamerika. Men kanske var det här en täckmantel för att kunna bekämpa oliktänkande (i t.ex. Nicaragua eller Colombia), som skulle kunna utgöra ett hot mot USA:s intressen? Och dessutom ett spel som Chiles regering mer än gärna spelade med i på USA:s sida?

Pinochet blev nu inte utlämnad till Spanien. Storbritannien vågade inte stå upp för mänskliga rättigheter, eftersom det ju varit en nära allierad till de brittiska konservativa man hade arresterat. Så trots att Pinochet otvetydigt är skyldig till mord och tortyr på tusentals människor, så släpptes han – fri att åka tillbaka till sin (av honom själv) lagstiftade immunitet i Chile. Ett nederlag för den internationella rätten. Men det var i alla fall ett banbrytande steg att någon över huvud taget vågade kräva honom utlämnad för de brott han har begått. Vi får hoppas att nästa steg tas snart – både mot Pinochet, och mot hans gelikar världen över.

Similar Posts:

• 11:e september del 1
• Att göra upp med sitt förflutna
• Den chilenska nazismen
• Mannen som torterade
• Hemmablind

Hur många gånger kan man döda en man? har två delar. Den första bygger på ett gediget researcharbete och fokuserar på händelseförloppet från dagarna innan kuppen till det att Coco sist ses vid liv och hans familj tvingas fly från landet. Den andra handlar om Raymonds "uppvaknande" och ökade medvetande om de brott mot de mänskliga rättigheterna som bl.a. Raymonds far fick utstå under Pinochets regim. Han beskriver ingående om sina känslor kring arbetet med boken, engagemanget som de Pinochet-kritiska chilenarnas språkrör och sorgen efter fadern.

Den stora behållningen av boken är den första delen. Trots att språket är något tendensiöst och att jag ser de uppenbara riskerna med att försöka lappa ihop information om flera personer till att handla om en person, kan jag inte låta bli att gripas Cocos och de andra presidentförsvararnas öde. Raymond Paredes-Ahlgrens lyckas väl med att beskriva hur hans far och de andra männen upplevde kuppen och den förförliga tortyr många av dem fick utstå.

Raymond anstränger sig för att inte jämföra Pinochets regim med Hitlers, men kan inte låta bli när det ena bestialiska mordet räknas upp efter det andra. Döda och halvdöda människor om vart annat på hög i korridorer och i massgravar, kroppar sönderkrossade, brända av bensin och eldkastare, kvinnor våldtagna med glödheta järnrör eller elektricitet, etc. Uppfinningsrikedomen i att få människor att dö så långsamt och plågsamt som möjligt tycks inte ha någon gräns.

Den andra delen blir tyvärr ett antiklimax. Det kan vara av intresse att följa både Raymonds egen uppgörelse med sina inre demoner och turerna kring Pinochet på 1990-talet, men att i minsta detalj beskriva bokens tillkomst gör det hela något sövande. Det är synd, för boken har verkligen ett angeläget budskap som många borde få höra.

Raymond Paredes-Ahlgren försöker gå en gyllene medelväg när han för sina barns skull vill inleda en dialog med Pinochetanhängarna. Han menar att det är av största vikt att den splittring och det ohämmade hat som finns bland det chilenska folket inte förs vidare till nästa generation. Det är som författaren själv säger: det handlar inte om vilken klass man tillhör eller vart på den politiska skalan man säger sig stå. Det handlar om det chilenska folkets försoning.

Similar Posts:

• 11:e september del 1
• Pinochet – mördare
• Mannen som torterade
• Imperialisten framför andra
• Den chilenska nazismen