När den lite bedagade pocketboken anlände visade den sig ha en liten varning på baksidan: ”Uncorrected proof: not for resale”. Jaha. Så det är ju med en del reservationer jag kan uttala mig om den här pristagaren. Men jag blir inte mindre nyfiken.

Nu är ju ALMA-priset världens största barn- och ungdomslitteraturpris, och Summer of Reckoning är strikt talat inte, vilket jag nog bara tog för givet, en ungdomsbok. Denna roman har istället vunnit Grand Prix de Littérature Policière, ett kriminallitteraturpris.

Som översättning har den sina knöligheter (och jag har sett andra klaga på dem i webbrecensioner, så kanske blev de aldrig rättade), men förhoppningsvis spelar det mindre roll för en svensk publik – en massa bra översättningar måste ju vara på gång nu, i och med priset?

Summer of Reckoning utspelar sig mestadels under en het sommar i Sydfrankrike, en sommar när saker ställs på sin spets, precis som den engelska titeln antyder. Originaltiteln betonar delvis någonting annat. L’Été circulaire, bokstavligt talat ”den cirkulära sommaren”, pekar på hur det faktiskt fanns en sommar innan och kommer en sommar efter denna. Den här sommaren kanske förändrar allt, men den pekar också framåt och bakåt. Beslut har tagits och tas, och de får konsekvenser.

Den där rundningen i den franska titeln syftar kanske också på vad som händer med 16-åriga Celines kropp. Det här är sommaren som hennes föräldrar tvingas inse att hon är gravid, och magens uppenbara rundning förflyttar Celine från populär till utsatt på den sociala skalan. Romanen följer inte bara Celine, utan hela familjens reaktioner på graviditeten och det faktum att Celine vägrar avslöja vem som är far till barnet.

Delvis upprepar sig historien. Celines föräldrar, Severine och Manuel, har inte ens fyllt 40. De blev själva tvungna att gifta sig när Severine blev gravid med Celine. De bär båda på en bitterhet över hur livet blev, som kommer upp till ytan i och med dotterns tillstånd. Särskilt Manuel bär på en ilska, en evig känsla av underlägsenhet. Han är barn till spanska flyktingar undan Franco-regimen och har aldrig känt sig riktigt välkommen, riktigt med. Han har skulder till sina svärföräldrar och känner deras förakt. Själv föraktar han i sin tur araber, inte minst grannkillen Saïd, och blir mer och mer övertygad om att dotterns tillstånd är dennes skuld.

Vid sidan av och mitt i alltsammans står lillasyster Jo, som drömmer om att ta sig ifrån det lilla samhället och föräldrarnas situation. Hon och den ett år äldre Celine smyger ut i natten och badar i poolerna till lyxvillorna som står tomma stora delar av året. Manuel jobbar med att renovera de där lyxegendomarna. Bygga ut poolerna, soldäcken, de stora trädgårdarna och husen. Klasskillnaderna är skriande för familjen. Vissa har tydligen allt. Inte de.

Det är förstås de båda tonårssystrarna i centrum som först får mig att tro att det här är en ungdomsroman, men perspektivet på de unga – och de som en gång varit unga – är den vuxnes. Det är den som bemästrar ordens blick på dem som inte gör det. En nödvändighet när det gäller att berätta, men också svårt. Jo går på teater, möter en jämnårig tjej i publiken och blir grön av avund på hur den här övre medelklassflickan kan formulera teaterupplevelsen de på en gång delar och inte delar.

Mest katastrofala följder får fadern Manuels oförmåga att uttrycka sig och reflektera. Hans liv är en enda kamp med känslor, ilska, skam och ömhet. Han försöker döva dem med alkohol, men de hotar ständigt att bubbla över och gör det också.

Jag hoppas att den här romanen kommer i en riktigt bra svensk översättning snart. Tillsammans med alla andra böcker av Marion Brunet som verkar spännande men just nu ohjälpligt finns utom mitt räckhåll.

Similar Posts:

• Att ”ställa till det för sig”
• Ingen sommar utan nordic noir?
• Odödlig, dödlig ungdom
• En sommar av allt och inget
• Varsam dissektion av en ung kvinna

Det blir det. Även om miljöerna skiljer sig kraftigt åt – från fattiga barnhusbarn i 1880-talets Stockholm, till nutidens trygghetsknarkande kärnfamilj i Täby – så finns både drivet och den skarpa blicken för människors livsvillkor där.

Sanna och Martin har egentligen vitt skilda bakgrunder. Han är övre medelklass rakt igenom, framgångsrik mäklare som ändå känner sig som underdog i en ursprungsfamilj av läkare, designprylar och socialt samvete. Hon däremot har gjort en klassresa, från en missbrukarfamilj norröver rakt in i medeklass- och storstadsnorm. Nu lever de villaliv med två tonårsbarn, vinkyl, jakthelger och avancerat larmsystem.

Parallellt med familjens vardagsliv har ett våldsdåd utspelat sig. En man och en kvinna har blivit skjutna med sitt eget jaktgevär av en tonåring, och parets dotter är på något sätt inblandad. Genom att foga in fragment av den här händelsen – polisrapporter, förhör, tonårsflickans egna tankar – låter Rundberg hela berättelsen få tyngd och svärta genom det som ska komma att hända eller redan hänt. Över intrigerna på Sannas nya jobb i kommunhuset, över Martins stressmage och tonåringarnas trulighet hänger våldet som en oundviklig skugga.

Särskilt är det dottern, femtonåriga Mya, som haft det kämpigt socialt. Hon är utsatt i skolan och skolkar mycket. Nu har hon fått en ny vän, eller om det är pojkvän, men är han verkligen vad föräldrarna önskat sig? Mya pratar knappt med dem, men Sanna anar dåligt inflytande, något manipulativt och kontrollerande.

Samtidigt kallas de till ett möte med kort varsel på Myas skola. En film som uppfattas som hotfull sprids bland eleverna. Allting verkar mycket oklart, och det tar ett tag innan Sanna och Martin tvingas inse att det är Mya och hennes nya kompis som ligger bakom filmen. När situationen stegras tvingas föräldrarna fråga sig vad de är beredda att göra för att skydda sin familj – och var det egentligen är hotet kommer ifrån?

Den som vaktar flocken är nästan 500 sidor som jag i det närmaste sträckläser. Det är spännande från början till slut, men det är också så fullt av vardagliga iakttagelser av familjer, arbetsplatser, vänskap, föräldraskap, klass och generationer. Hur olika och lika är egentligen föräldrar och barn? Hur begriper man ungdomar som uttrycker sig genom gangsterinspirerade Tiktok-mallar? Hur frigör man sig som ung från lokaliseringsappar och kameraövervakning? Hur nyttigt är det att allt går att övervaka och var drar vi gränsen?

Vad är det vi är rädda för?

Vad är det som är farligt?

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Att välja och skriva sitt liv
• Sommar av konsekvenser
• Vackert om livet och döden
• Lukt av ladugård, depression och död

I boken är det en evigt pågående natt. En diabetessjuk tonårsdottern är försvunnen. Det är alkohol med i bilden, det är sprutor, insulindippar, samtal till soc och en förälders bottenlösa oro. Behovet av kontroll som följer med sjukdomen.

Den börjar alltså med natten, denna delvis självbiografiska roman. Med natten och ett barn. Men barnet föregås av ett annat barn, som inte ska få leva. Ett liv nystas upp. Sara Gordan stannar upp i detaljerna och få dem att utvidga sig och betyda något mer, något vidare. Kalla det existentiellt, poetiskt eller vad du vill, men här finns en närvaro som får en att tro att varje scen ska komma att ha betydelse långt framöver.

Relationer inleds, barn föds, sjukhusvistelser följer, det kommer feta och magra år, tiden hänger ihop, dagar och nätter upprepar sig. Samtidigt skriver romanens jag på en avhandling om upprepning, och ibland sker också saker som avviker från denna upprepning.

Rytmen, stegen. Det är som i Paris sexton år tidigare, den stora tryggheten i att upprepa, jag går alltid samma varv, samma stigar åt samma håll. Tankarna lossnar på ungefär samma ställe varenda gång, i höjd med golfbanan. Ältandet släpper. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Jag vet inte. Allt, inget. Jag vet bara stigarna.

På ett plan är det vad den här romanen handlar om. Att hitta något att greppa tag i när livet inte går att kontrollera. Att upprepa, skapa riktning, koncentrera sig på något – kalla det vad du vill, men allting handlar om att fortsätta, oavsett vad denna fortsättning egentligen innebär eller hur man mår i den.

Det är mycket som smärtar i Natten, men mest är det förstås relationen med tonåringen. Den alltjämt närvarande desperationen och maktlösheten, moderns kamp för att nå sitt barn. Och så dottern med sitt “Kan du inte sluta fucking bry dig?” Men det går förstås inte. Omtanken balanserar mellan kamp och en önskan om att kunna ge upp.

Och förstås. Frågan om skuld och svek. Vad kunde jag gjort annorlunda? frågar sig romanens jag. Mina tankar far iväg Susann Wilhelmssons diktsamling Vid din skugga , som jag skrev om för ett tag sen, där frågan om förälderns skuld gentemot barnet också kommer upp. Vad är egentligen ett svek? Hur stort kan ett svek vara? När exakt, börjar förälderns svek mot barnet?

Tittar på min egen snart treåring som springer omkring, som klättrar på möblerna och sträcker sig över balkongräcket. Som ständigt försöker påkalla min uppmärksamhet: “Mamma kom!” “Mamma, titta nu då!” Har jag redan svikit henne? All denna oro som redan finns.

Resan känns oändlig, solen börjar gå ner och sen slutar den aldrig, det är timme efter timme av solnedgång och uppländska skogar och fält med spridda stenbumlingar och röda hus och en oändlig, orangefärgad himmel, det tar aldrig slut och jag tänker att kanske slipper vi, kanske kommer vi aldrig fram, vi bara fortsätter den här vägen i den eviga solnedgången, tillsammans.

Ovanstående är en favoritscen i Natten. Det är jag står och vacklar med oron över hur det ska gå, det kan sluta hur som helst, men till slut inser jag att det finns ett mjukt slut. En tonåring som till sist vill vara nära sin mamma. Som kommer tillbaka, inte för att kontrollen eller sjukdomen kräver det, utan av egen fri vilja. Kan det bli vackrare?

Similar Posts:

• Alltid redo att dö för mitt barn?
• Den enes utopi är den andres dystopi?
• Gammelmansgnäll
• Du lever i den bästa av världar
• När hoppet är det sista som lämnar en

Förlaget kallar boken ”poetisk ungdomsroman i skoltoalettsmiljö” och det är precis vad det är. Allt händer på toan på en högstadieskola och berättas genom tre tjejers ögon. Det är Lena som totalt avgudar Lisbet och det är Jenny som är Lenas syster.

Hon är helt tom. Alldeles avstängd.
Jag blir plötsligt rädd.
Jag vet inte vad som händer.
Det skapas en spricka.
Ut ur den läcker en gul och varaktig vätska.
Det rinner ut över golvet.
Jag står med skorna i vätska.
Det klibbar och blöter.
Jag är alldeles fuktig om fötterna.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Något har fallit och det är hela världen.
Jag vill lägga mig ner och dö.

Det här är ett exempel på äckligheter och förvandling i boken. Förutom såna här undergångsfantasier finns också grandiosa föreställningar där tjejerna ser på världen på sitt sätt för att ta makt över och styra sina egna liv:

Jag skrattar.
Jag låter mitt skratt fara ut över rummet världen.
Det ligger där pärlande.
Jag plockar pärlorna.
Jag kastar dom åt grisarna som fångar dom i munnen.
Det skimrar i deras hud.
Jag är ett djur.
Jag värker.
Hon påpekar att detta ögonblick kommer gå till historien.
Jag kommenterar.
Så.
Jävla.
Episkt.
Det rinner över mig ett regna av guld och gröna skogar.

Jag tycker väldigt mycket om det här storslagna, deras grandiosa fantasier, och att det väller fram och vrider och vänder. För att än mer ta makt över sina egna liv ändrar de också sina namn, ja förutom systern Jenny då som Lena hela tiden försöker att mota bort och hålla utanför. Jenny blir kallad mongo och efterbliven av sin syster och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med funkofobin, den irriterar mig förstås.

Författaren låter flera gånger de tre olika personerna berätta om samma händelser ur sina olika perspektiv. Det är intressant att se otäckheterna ur de olika perspektiven. När Lena bestämmer sig för att de måste pierca Jennys tunga i någon slags blodig dopritual blir jag som läsare förstås nyfiken på måltavlan och även Lisbets beskrivning av blodbadet. För självklart blir det äckligt och blodigt. Och hur mycket ska den stackars undanskuffade systern stå ut med egentligen för att få vara med lite grann i gemenskapen?

Jag fascineras över att bli insläppt och tjuvkika på deras värld och undrar ofta vad som är fantasier och vad som är verklighet i det som väller fram på boksidorna. Och spelar det någon roll?

Men nu vill jag bli utsläppt från denna toa full med äckligheter och storslagna fantasier, jag orkar inte mer.

Släpp ut mig!

Similar Posts:

• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Äta bör man
• Revolutionssystrar
• Knasigt, peppigt och lustfyllt
• När lajon tappar sin päls

[...] det skulle alltid finnas ett före och ett efter lördagen den sjunde januari 2017 klockan två minuter över halv elva.

39-åriga Thelma är en ensamstående mamma som är mitt uppe i karriären och som aldrig verkar ha tillräckligt med tid att spendera med sin tolvåriga son Louis. Morgonen den sjunde januari blir han påkörd av en bil och hamnar i koma. Läkarna ger Louis en månad att visa någon hjärnaktivitet sedan drar de ut sladdarna.

Medan Louis ligger på sjukhuset hittar Thelma en anteckningsbok under madrassen i hans säng. I den har han skrivit en bucket list – en lista med allt han drömmer om att göra innan han dör. Med hjälp av sjuksköterskan som ser efter Louis och en iPad, påbörjar Thelma en resa att uppfylla alla sin sons drömmar och filmar varje steg med förhoppningen om att han ska komma tillbaka till henne om han får höra om hennes äventyr och om hur fantastiskt livet kan vara.

Dessvärre får Thelmas mor reda på projektet och ser till att involvera sig, mot Thelmas vilja. De har inte kommit särskilt bra överens sedan Thelma blev vuxen. Genom Louis drömmar lär Thelma känna både honom och sig själv bättre. Hon möter människor som är viktiga i hans liv och som hon inte hade någon aning om existerade. Hon inser också att hennes eget liv är fattigt på betydelsefulla relationer. Med de nya insikterna kanske Thelma kan hitta en ny tillvaro, oavsett om Louis vaknar ur koman eller inte.

När jag läste baksidestexten hade jag stora förväntningar om en riktigt känslosam och hjärtevärmande historia. Jag förberedde mig med en bunt näsdukar på brickbordet bredvid fåtöljen där jag satt och läste. Själva historien om en tolvårig pojke som berövas chansen att leva är så klart berörande men när Thelma börjar bocka av punkterna på drömlistan blir handlingen stundtals dråplig. Personligen tycker jag den blir lite väl svamlig då fyrtioåringen ska leva tonåringens drömliv.

En av punkterna på Louis drömlista är (så klart) att ta en kvinna på brösten, närmare bestämt sin mattelärare, och Thelma kan inte låta bli att le när hon läser det. För mig krockar det här med en av bihistorierna där Thelma blir nedvärderad och förnedrad på sitt jobb av företagets sexistiska VD som kallar sina kvinnliga medarbetare för ”gumman” och anser sig ha rätten att uttrycka sig grovt om deras utseenden. Den här bihistorien är kort och sammanfattas snabbt. Jag förstår faktiskt inte riktigt varför den är med. Sandrel är uppenbart ambivalent i sina ståndpunkter, något som inte gynnar hans bristfälliga försök till en metoo-koppling.

Efter att jag har läst en del romaner av moderna franska författare har jag upptäckt att jag inte riktigt gillar sättet de skriver på. Det känns som att de stressar sina berättelser och låter inte texten hinna andas. Sandrel skulle kunna stanna upp och beskriva en del av situationerna mer. Uppdragen som Thelma utför får inte tillräckligt stor plats. De hinner knappt börja så är de överstökade. Det är uppåt tjugo punkter på drömlistan som hon ska ta sig igenom på trettio dagar och det på 215 boksidor. Det är inte konstigt att berättelsen saknar djup.

Förhoppningarna om en tårdrypande roman infrias inte. Även om servetterna fortfarande ligger orörda på mitt bord har jag i alla fall blivit påmind om att ta vara på livet. Snabbt stänger jag igen boken och istället för att ångra timmarna jag suttit och läst ger jag mig ut i världen för att göra det bästa av dagen som återstår.

Similar Posts:

• ”Min bror är död”
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Tät och febrig relationsroman
• Om upprepning och evig oro
• Sanningen bakom masken