Nu har tidskriften Essä utkommit med sin 24:e utgåva. Denna gång handlar det om romanen Hess som även trycks som faksimil i tidskriftsnumret. En riktig tjockis är det, 368 sidor.

Fyra skribenter har begått essä på temat Hess. Före detta förläggaren Svante Weyler är först ut med en text som fint tecknar personen Per Olov Enquist och författargärningen. Han skriver om den bitvis obegriplige Enquist. Romanen Hess handlar inte om nazisten Rudolf Hess. Snarare är boken en övning av någon ”på väg mot sin stil, sin form, sitt författarskap” skriver Weyler.

Den andra essän är signerad Lotta Lotass, författaren som lämnade Svenska akademien. Hon betraktar Hess som ett formexperiment i det tidiga 1960-talets anda.

Flera avsnitt i Hess belyser dess form, dess struktur. De olika varianterna av de rörliga planen återkommer i skiftande gestaltning: som bilder lagda ovanpå varandra, som mobil, som glasväggar i överlagrade serier, i växlande belysning.

Ett av romanens grundläggande teman är konsten att dölja sig i text, resonerar Lotta Lotass. Per Olov Enquist hämtar stoff från historiska personer som Rudolf Hess och dennes adjutant Karlheinz Pintsch, som blev lämnad kvar när Hess överraskande flög till Storbritannien för att på eget bevåg försöka förhandla fram fred. Men gestalter, namn och händelser är också hämtade från exempelvis Robinson Crusoe och Sagan om ringen, för att inte tala om Västerbotten.

Konstnären Jens Fänge bidrar med en essä med titeln Wanderheusschrecke berättad genom sex bilder. Avslutningsvis skriver författaren och översättaren Jörgen Gassilewski en omsorgsfull essä där han närläser några avsnitt i Hess.
Gassilewski frågar sig ”hur läsa detta vars status är oklar på så många plan?”

Tidskriften Essä har sedan starten 2017 utkommit med ett 20-tal utgåvor. Tanken är att varje nummer ska kretsa kring en källtext. Några exempel är Carl Jonas Love Almqvists Svenska Fattigdomens betydelse, Ing-Marie Erikssons Märit och Carl Butlers kokbok. Essäisterna får uppdraget att skriva om källtexten. Men ibland har det varit en karta, en ritning eller en företeelse som pacemakern.

Det känns generöst att få chansen att stanna upp och titta noga på exempelvis ett litterärt verk. Essän är också en härlig genre där så mycket är möjligt. Ett försök eller att pröva sig fram är Michel de Montaignes ursprungliga mening med benämningen på denna typ av texter. I sin essäantologi skriver Arne Melberg att essäisten är en tankevandrare, vilket också är en fin bild. Efter läsningen av nr 24 om Per Olov Enquists Hess tecknade jag en prenumeration på tidskriften Essä.

Similar Posts:

• Vinn biobiljetter till ”I lodjurets timma”!
• Till minne av undersökaren PO Enquist
• Stig Dagerman hyperaktuell igen
• Enquists upplysningsmission
• ”Du vet vad jag menar, August!”

Visserligen befolkar de döda den 83-åriga Agnetas medvetande i lika hög grad som de levande, varför hon också låter bli att radera deras namn i mobilen. Men att ge sig på att summera ett halvt sekel av ett liv är ett vanskligt projekt, minst sagt. ”Minnen är opålitliga och förändras medan man lever ”(så sant!). Agneta distanserar sig ytterligare med orden: ”hon som inte är jag men som jag delar minnen med”. Författarjaget är oerhört självkritisk, går formligen fram med storsläggan mot sitt yngre jag. Dock inte utan ett välbehövligt stänk av självironi.

Agneta kan blicka tillbaka på en gedigen karriär i litteraturens tjänst, som recensent och kulturdebattör, kulturredaktör på Aftonbladet (inte bara den yngsta utan också den första kvinnliga), ordförande i Svenska Pen-klubben, ledamot i Samfundet De Nio, professor i regi vid Dramatiska Institutet, översättare för Bibelkommissionen med mera.

Alla yttre framgångar till trots förmedlar Agneta en bild av en obeslutsam kvinna med låg självkänsla. Även om hon utåt sett är nog så styv i korken. Hon tonar ned intrycket av den framgångsrika författaren som frotterar sig med kultureliten. Istället låter Agneta läsaren ackompanjera henne när hon tar en öl med vännen och författaren Birgitta Trotzig, pratar om livet eller krishanterar.

Karriären går som sagt spikrakt uppåt och det kommer an på Agneta att försörja männen i sitt liv. Först L (psykoanalytikern Lars Sjögren) och sedan den stora kärleken M (journalisten och författaren Maciej Zaremba). De sviker henne, är otrogna och får barn med andra kvinnor. Ett par veckor före sin bröllopsdag får Agneta vetskap om att M väntar barn med en yngre kvinna i Polen. Samtidigt längtar hon ihjäl sig efter fler barn, fast misslyckas med att bli gravid. Äktenskapet är tidvis stormigt och smärtsamt, men överlever trots allt. Deras komplicerade kärlek är också inspirationskällan till den förträffliga lilla romanen En vinter i Stockholm (1997).

Agneta har ständigt släpat på känslan av att vara ”fel person på fel plats”, brottats med malande skuldkänslor och upplevt sig som misslyckad och kluven. Att vara kvinna med barn i en mansvärld har kostat på. Hon klandrar sig själv i rollen som mamma och relationen till dottern är också tidvis sårig. 1970-talets tidsanda, som dikterar frihet och frigjordhet, är ingalunda oväsentlig i sammanhanget. Agneta beskriver därtill målande dramatiken kring sina åldrande, skilda föräldrar och känner sig smärtsamt otillräcklig även här.

Vid första anblicken förefaller författaren brutalt öppenhjärtig. Men vid en närmare granskning är så gott som samtliga faktiska upplysningar relaterade till hennes subjektiva känslor. Så till syvende och sist är det framförallt sig själv som Agneta lämnar ut. Den enda som hon karaktärsmördar med besked är hennes styvmor, pappans andra fru pseudonymen Marga (förutom möjligen Jan Myrdal, som hastigast). Maken till snikenhet, självupptagenhet, gränslöshet och hänsynslöshet har väl sällan skådats. Marga går exempelvis på Nobelfesten eskorterad av en man som utger sig för att vara Agnetas far, allt medan denne tynar bort på hemmet. Fast sedan tar författaren delvis udden ur fördömandet genom att hävda att det är lika mycket sig själv som hon beskriver. Jag kan inte komma på något bättre uttryck för detta än: ”det är inte ens fel när två träter”.

Agneta är väluppfostrad och har svårt att säga nej, vilket gör att hon inte får någon tid över för sitt eget författarskap. Det är också en pengafråga. I slutändan tvingas Agneta konfrontera sig själv för att finna ut vad hon egentligen vill och hur hon vill leva. Här ligger också tyngdpunkten i romanen. När allt kommer omkring är det ändå skrivandet som betyder mest. Pleijel följer till punkt och pricka rådet hon en gång i tiden fick av sin gode vän författaren P.O. Enquist om att gå direkt på smärtpunkterna i sitt skrivande. Att ha mod att stirra livet i vitögat.

Pleijels språk är magiskt. Anslaget är fjäderlätt, prosan naturlig, elegant och musikalisk. Första gången jag fick erfara detta var i början på 1980-talet, då jag i skydd av biografmörkret kunde njuta av filmen Berget på månens baksida, där Agneta Pleijel stod för manuset. Jag har dessvärre aldrig lyckats se om den och kommer handen på hjärtat inte längre ihåg så mycket av handlingen. Men Gunilla Nyroos spelade den ryska matematikern Sonja Kovalevsky (1850-1891) med bravur, så mycket minns jag. Jag antar att ämnet låg Pleijel varmt om hjärtat eftersom både hennes far och farfar var matematiker och ledamöter av Kungliga Vetenskapsakademien.

Året för hennes romandebut tillika publika genombrott med familjeromanen Vindspejare var 1987. I Sniglar och snö avslöjar Pleijel en hel del om dess bakgrund och tillblivelse, vilket gör är att jag blir riktigt sugen på att läsa om boken. Ett sommarprojekt så gott som något, kan man tycka.

Similar Posts:

• Besatt av vetenskapen
• Enkelt och förunderligt
• Att växa upp och bli sin egen
• Nominerade till Augustpriset 2015
• ”Vem skriver elegier om mostrar?”

Mycket skönlitteratur och all facklitteratur är ju frukterna av undersökningar. De flesta undersökare är sannolikt i någon mån självreflekterande. Det finns åtskilligt att fundera över. Varför undersöker jag det här? Gör jag på rätt sätt? Hur ska fynden presenteras?

En del självreflekterande undersökare är öppet redovisande. Det händer till och med att självrannsakan blir en viktig motor i skildringen. Några exempel: P O Enquist i Legionärerna, Bea Uusma i Expeditionen och, för att välja ett utländskt exempel, Timothy Garton Ash i Personakten. Trots att det alltid lurar en fara att efterforskningarnas vedermödor ställer sig i vägen för redogörelsen av fynden, är jag svag för den självreflekterande, redovisande undersökaren.

Oväntade fynd i arkiv är spännande, liksom omständigheter kring intervjuer med personer som kanske döljer något. Till och med återvändsgränder och perioder av kreativ svacka kan vara meningsfull läsning. Och vilken kontrast sen, till genombrottet, när det äntligen äger rum! Men det vilar också något extra hederligt och gediget över denna typ av författare. Sanningen är undflyende, kan den ens fångas? Och om det går, finns det alls former för skildring som gör verkligheten rättvisa? Och på vilka sätt är undersökaren själv en del av det hela? Sådana problem bråkar alla introspektiva grävare med.

Laurent Binet debuterade med dokumentärromanen HHhH 2010 och fick Goncourtpriset samma år. Den konstiga titeln är förkortningen för ”Heinrichs Hirn heisst Heydrich” (på tyska: Heinrichs hjärna heter Heydrich). Det som avses är att Reinhard Heydrich var SS-ledaren Heinrich Himmlers kanske mest effektiva medarbetare.

Bokens huvudpersoner är annars de fallskärmsjägare som utförde dådet, slovaken Jozef Gabčík och tjecken Jan Kubiš. Laurent Binet blir nyfiken på Operation Anthropoid, så kallades de topphemliga attentatsplanerna, när han var fransklärare i Slovakien på 1990-talet. Han känner en stark drivkraft att lyfta fram hjältarna som vågade ställa sig i vägen för massmordsmaskinen Heydrich och som fick plikta med sina liv.

Laurent Binet sällar sig med HHhH till raden av självreflekterande, redovisande undersökare. Hans dilemman finns inte så mycket i faktaletandet eller källkritiken som i gestaltningsfrågorna. Vad bör vara med och vad ska utelämnas? Är det rätt att skriva detta uttalande inom citattecken? Och hur hanterar man att det i verkligheten kring Operation Anthropoid fanns tre olika personer med namnet Moravec, blir inte det förvirrande för läsaren?

Det finns situationer där Laurent Binets självtvivel lägger krokben för läsaren. I några lägen känns preciserande reservationer koketterande. Men på det hela taget är HHhH ett måste för alla som vill ha undersökningens fullständiga förlopp skildrat i alla dess dimensioner. Om nu något sådant är möjligt. Jag tvivlar. Det finns en anledning till att Montaigne kallade sina alster för essäer – försök.

Similar Posts:

• Om Europa var den koloniserade ”Nya världen”
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Till minne av undersökaren PO Enquist
• Familjehistoria på nytt språk

Hess och Legionärerna hör tematiskt ihop och kretsar kring sådana problem som efterforskning, värdering och återgivande av fakta. Ytterst handlar de om undersökarens förhållande till sanningen.

Legionärerna granskar en uppslitande politisk kris vid andra världskrigets slut. Sovjetunionen krävde att Sverige skulle utlämna balter som hade flytt till Sverige, men som under kriget hade stridit i tysk uniform. Självmord och självstympningar förekom bland männen som försökte förmå svenska myndigheter att ignorera de ryska kraven. Totalt 167 personer utlämnades till ett ovisst öde. I förordet till romanen skriver PO Enquist:

Jag har försökta att ända in i små och betydelselösa detaljer hålla mig till verkligheten: har jag misslyckats beror det mer på oförmåga än på intention.

Lite längre ner i förordet fortsätter han:

Min avsikt var att ge en helt objektiv och exakt bild av denna i svensk samtidshistoria helt unika politiska affär. Jag har, som kommer att framgå, misslyckats med att ge en objektiv bild. Jag tror inte denna objektiva bild är möjlig att ge.

Det är alltså den undflyende sanningen romanens undersökning handlar om. Sanningen med stort S gäckar oss i all sin komplexitet. Med tidens gång faller glömskan över händelseförloppen. Ögonvittnena går bort och kvar blir fragment av primära källor, motstridiga partsinlagor och kanske desinformation.

Men de citerade meningarna fastställer också något annat: det sker en utveckling där, eller hur? Det är en utveckling hos undersökaren själv. PO Enquist går in i sitt projekt med intentionen att vara ”helt objektiv”. Kanske är det naivt och när undersökningen är klar har han vunnit insikten att det inte är möjligt att nå den fullkomliga Sanningen. Det är nedslående: ett misslyckande, som han uttrycker det. Men insikten är också viktig för vem som helst som försöker sig på berättandets konst i någon form – och därmed en framgång.

I såväl Hess som Legionärerna framträder undersökaren själv. Ett jag, en berättarröst, som är både ett nödvändigt ont, en möjlighet och – anar man – själva poängen med Enquists undersökning.

Romanen Hess skildrar en slags man, kanske nazisten Rudolf Hess; kanske den fiktive Robinson Crusoe; kanske undersökaren själv. Den är en avgörande förlöpare till Legionärerna. Berättarrösten tar stor plats:

Jag vill också i detta sammanhang bestämt ta avstånd från dem som hävdar att forskaren själv ej bör synas i sin avhandling, att han bör inta en underordnad roll och ej genom beskrivningar av sig själv, genom kommentarer eller värderingar under anknytande till sin egen (forskarens) situation sätta sig själv i förgrunden (…). Forskarens bakgrund, uppväxt, sociala förhållanden, glimtar av hans vardag, diskussioner av hans värderingar – allt måste föras till bilden, för att få denna slutligt avrundad och klar: som en pärla, frestas jag säga.

En synlig undersökare har den fördelen att läsaren kan värdera honom eller henne, åtminstone delvis. Helt kan förstås ingen författare eller journalist vara medveten om sina egna underliggande fördomar. Men att alls föra dessa resonemang, och att göra det öppet, är förtjänstfullt. Steve Sem-Sandberg och Svetlana Aleksijevitj är två andra författare som är transparenta i sina undersökningar.
Parallellt med sitt författarskap var PO Enquist kulturjournalist på Expressen från 1966. Här skrev han om alla möjliga slags ämnen: IB-skandalen, Sovjetkommunismen, terrordåden vid OS i München och Norrmalmstorgsdramat. Han recenserade både litteratur och teater.

Den 18 februari 1991 publicerade Expressen en bilaga på temat ”Fem år efter Palme”. PO Enquist skrev under rubriken ”Gåtorna på Sveavägen” om förundersökningens misslyckanden. Typiskt för sitt undersökandeideal hade han då noga synat den flyktväg som åklagaren hävdade att den åtalade Christer Pettersson använt:

Den snabbast möjliga vägen, teoretiskt, går öster/söderut via någon av tvärgatorna till Tunnelgatan. Den kortaste via Malmskillnadsgatan, tar mig själv, när jag småspringer den, 21 minuter. Den är dock föga trolig. Och allt eftersom flyktvägen går längre in efter David Bagares gata växer Petterssons alibi närmast lavinartat. Också på åklagarens premisser.

På plats, skärskådande sin omvärld, men även sig själv – sådan var PO Enquist. Nu har han gått ur tiden. Må han vila i frid.

Similar Posts:

• Mångbottnad Hess ur flera synvinklar
• Undersökningens process först och främst
• Mänskligheten på andra sidan
• En terrorist nära dig
• Friheten i en liten bur

Även om det är en skymf mot dess saktmodiga innehåll, är Novellix (”stories to go”) lilla ask med fem noveller av utvalda västerbottniska författare väl värd ett litet stresspåslag. Småttingarna är så näpna att blankögonen och näsmurret inte är långt borta. Jag spinner.

Tre välkända och en kanske mindre välkänd författare ryms under locket:

Per Olov Enquist bidrar med Öknens alla blommor vars handling utspelar sig i krokarna kring Sierra Nevada. Istället för ändlösa och för utomstående kanske även meningslösa skogar, har vi här en typiskt… Sierra Nevadisk miljö. Alltså sand, halvt om halvt övergivna samhällen, varma vägar och vid högre altituder också de tillbörliga minusgraderna. En man ”i god fysisk kondition”, specialiserad på ”symbolistpoesi” från 1800-talets slut och med ett utseende som inte är helt ”frånstötande”, kuskar till synes planlöst runt med två barn i baksätet. På väg från och mot vad? Språket överger symbolistpoesiexperten vid hans socialiseringsförsök och jag undrar om POE (!) vid novellens tillkomst haft några egna erfarenheter av denna sort.

Torgny Lindgren är naturligtvis här. Denna gång med Huset, vilken jag läser med hans nu lugnt viskande stämma. Där har vi tempot som aldrig skulle stegra sig om så jordens väggar rämnade. Det där med att hetsa upp sig ligger inte för vare sig språket eller karaktärerna. Det som händer var tvunget att hända och således ingenting att fästa sig vid. Slutklämmen är en av alla de slutklämmar som borde fogas samman till en samling, möjligtvis med arbetstiteln Torgnys aforismer.

Sara Lidman har med två bidrag – Fröken samt Moster Evelina och Anton. Med rakkniv avskuren hals och vid barm vilande snyftning står på menyn i den förra; i den senare kärlek samt Anton och Evelina som ”…sopade hela byn oppefter skolväggen med sin dans! Vilken blåst! sa byn”. Fint som pölsa.

Stina Stoor, en för mig ny bekantskap, är askens överraskning. När jag läst igenom Monte Carlo lutar jag mig tillbaka i soffan (jag läser lätt framåtlutad) och smeker mitt imaginära skägg, fipplar med glasögonen på bästa GW-maner, lyfter artigt på kasketten och upprepar för mig själv i två minuter: Återväxten! återväxten är säkrad! Ytterligare en västerbottnisk stortall som man kan luta sig emot när snustorr rikssvenska sakta tråkar ut en! Stinas ordsmideri kommer antagligen inte vidga SAO, men hur kan man inte smaka och smacka på ord och uttryck som ”systerhanden”, ”släpvagnsframfart”, ”pojkmannen”, ”dimmat bort”, ”snällkassar”, ”surstampa”. Ja, ni ser ju själva. Och novellen är obehaglig!

Nytt bantningstips från livsstilsdietspersonligtränartränaren: hoppa hamburgaren, heja Västerbotten!

Similar Posts:

• Stark närvarokänsla i novell med barnperspektiv
• Knappast en kioskvältare
• Säregna noveller som går rakt in
• 4 x ryska klassiker
• Ett skott ovan målet

Jag var inte född när Kårhusockupationen gick av stapeln. Men jag har hört mycket om den av äldre arbetskamrater som var med. När Vietnamkriget tog slut hade jag ännu inte fyllt fem. Ändå är kriget, och i synnerhet den svenska responsen, en berättelse som jag vuxit upp med. Den berättas om och om igen.

Efter revolutionen är ett försök att skingra något av de mytiska dimmorna, skapa överblick och analysera det som har kommit att kallas ”68-vänstern”. Undertiteln är Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968. Boken är alltså en genomgång av idédebatten. Betoningen ligger med andra ord inte på vänsterns parlamentariska arbete.

Lennart Berntson och Svante Nordin beskriver sig själva som ”68:or”. När det begav sig var de aktiva i redaktionen för tidskriften Zenit. Det hindrar dem inte från att bli ganska kritiska mot den rörelse de en gång var en del av. Solidariteten som 68-vänstern höll sig med var selektiv, argumenterar författarna:

Det fanns ingen solidaritet med offren för Mao Zedongs utrensningar och svältkatastrofer, för Kim Il Sungs eller Pol Pots terror eller för flyktingvågorna från Vietnam eller Kuba. När tredje världens folk så småningom lyftes ur svält, sjukdomar och misär genom en utveckling på världsmarknadens villkor (…) hördes inga applåder från vänstern.

För mig som tidigt läste George Orwells 1984 och Milan Kunderas Varats olidliga lätthet; som växte upp med det Kalla kriget, Himmelska fridens torg, Berlinmurens fall och öppnandet av de sovjetiska arkiven, har det varit svårt att förstå den där bristen på solidaritet för kommunismens offer. Antiamerikanism och postkolonialism kombinerad med en ursäkt för kommunistiska övergrepp. Hur kunde så många 68:or ge sig hän en så onyanserad hållning?

Vad jag inte växte upp med var tevebilderna från Hanoi, Song My och Trang Bang. Men det gjorde 68:orna. För dem tycks Vietnamkriget ha blivit den avgörande vattendelaren för ont och gott, inte Gulag, massvälten i Kinas ”stora språng”, Ungern -56, Pragvåren eller Pol Pot. Det som hände i de slutna kommunistiska diktaturerna blev inte filmat och hamnade därmed inte i tevesändningarna direkt före eller efter Hylands hörna.

68:orna har dominerat kulturdebatten ända sedan dess. Värdekonservativa och liberala röster har funnits, men de har alltid varit marginaliserade. Genom åren har jag läst böckerna och artiklarna som refereras i Efter revolutionen. Jag har önskat begripa och komma ikapp de starkt normerande 68:orna.

Jag läser Lennart Berntson och Svante Nordin och tar ner från bokhyllan och dubbelkollar. Jan Myrdals Rapport från kinesisk by. Sara Lidmans Gruva. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Per Olov Enquists Legionärerna. Göran Palms Ett år på LM.

De båda författarna har delat upp skrivarbetet emellan sig så att Svante Nordin behandlar de tjugo första åren fram till Berlinmurens fall (nästan). Lennart Berntson har ägnat sig åt de påföljande två decennierna. Den förra griper sig an uppgiften år för år. Överskådligt redovisas vilka viktiga böcker som kom ut, vilka tongivande debattartiklar som publicerades och hur de mottogs.

Den senare halvan, som bär Lennart Berntsons signatur, är annorlunda uppbyggd, mera tematiskt resonerande än kronologiskt redovisande. Några samlande kapitel har duon skrivit tillsammans.

Efter murens fall 1989 befann sig 68:orna i kris. Det vill säga, de som fortfarande betecknade sig som vänster. Åtskilliga hade i tysthet förflyttat sig in i mittenpolitiken, till socialdemokratin eller ännu längre högerut, alternativt lämnat politiken helt. Men för 68:orna som var kvar i marxism-leninism eller maoism var det kärva ”nyliberala” tider. Vänsterpartiet tvingades ta bort kommunisterna ur namnet och göra vitbok. Men författarna till Efter revolutionen menar att revisionen var halvhjärtad. De visar hur 68:orna indignerat försvarade sig mot kritik från höger.

Denna kritik liknades vid McCarthyism och klappjakt och jämfördes med öststatskommunismens likvideringar och utrensningar. Klappjakten var inte värre än att vänsterintellektuella med sympatier för kommunismen hade fri tillgång till kultursidan i Nordens största liberala dagstidning.

Tidningen som åsyftas i citatet är Dagens Nyheter. Lennart Berntson fördjupar sig ordentligt i just denna tidnings hantering av debatten om vänsterns skuld.

Och Efter revolutionen ägnar betydande utrymme åt 68:ornas problematiska relation till diktatur och folkmord. Det är självklart ett mycket viktigt komplex, men jag saknar fylligare behandling av andra kulturdebatter.

Här finns lite grann om andra vågens feminism, en aning om den gryende miljörörelsen och möjligen en gnutta om freds- och nedrustningskrav. Och varför så lite om kulturdebatten om ekonomisk demokrati, den som kulminerade med LO:s och socialdemokratins löntagarförslag? Varför nästan inget om antiauktoritära idéer om barnuppfostran och kriminalvård, debatter som sedan 1968 haft betydande genomslag i svensk praktik? Inte heller får den nya mansrollen nämnvärd plats.

Sammantaget kan jag dock rekommendera Efter revolutionen som en bra bredvidläsning och referensbok när 50-årsjubileet närmar sig. Håll i er, för 2018 kommer att bli ännu ett år då 68:ornas världsbild dominerar kulturdebatten.

Similar Posts:

• En svensk Harold Bloom
• Ett nytt sätt att leva?
• Passé, passé, passé
• I 68:ornas långa skugga
• Allt åt alla?

Nya medier skapar inte bara nya villkor för vem som kan uttrycka sig på vilket sätt, utan de synliggör också de gamla välbekanta medierna. När vi upplever boken som utmanad av radio, film eller av sociala medier ser vi skillnaderna, vad en bok är i förhållande till något annat, men nya medier har naturligtvis också ifrågasatt vardagliga gränser mellan privat och offentligt.

Hur människor konstruerar sina jag på olika mediala arenor är ämnet för litteraturvetaren Cristine Sarrimos bok Jagets scen. Det är ett omfattande ämne, egentligen alldeles för brett för att helt göras rättvisa av de olika huvudexempel boken tar upp, men det är nog heller inte meningen. Vi får visserligen inte veta alltför mycket om hur urvalet gjorts – av de sex författare och två bloggare som nämndes ovan – men mitt intryck är att det snarare eftersträvar variation än exakt jämförbarhet. För vad har egentligen Blondinbella och Lars Norén gemensamt?

Mest givande blir nog analysen när Sarrimo jämför de författare som har mer gemensamt. Norén och Maja Lundgren till exempel. Både ville de kritisera kultursverige genom att namnge personer och slå ganska vilt omkring sig. Ändå blev Norén närmast geniförklarad (eller, det var han väl redan), medan Lundgren faktiskt framställdes som psykiskt sjuk. Det blir intressant just för att det de gör är så lika och deras positioner åtminstone påminner om varandras. Också Lundgren var ju en hyllad författare innan Myggor och tigrar.

Mest olika får kanske de unga kvinnliga bloggarna och den gamle kulturräven Enquist hållas för. Hans självbiografi Ett annat liv är skriven i tredje person och med tydlig integritet. En och annan kritiker kände sig klart lurade på konfekten (fast jag blir sugen på att läsa). Så är Enquist också en väletablerad författare som kanske kan kosta på sig att göra sådant, medan bloggarna är direkt beroende av en knepig balansgång när de konstruerar sina jag. De måste å ena sidan provocera eller utmärka sig tillräckligt för att dra besökare, å den andra inte framstå i så negativ dager att flödet av annonsörer och andra möjligheter sinar.

Om Sarrimo beskriver Enquist som en författare som historiserar sitt jag, sätter in det i ett samhälleligt, tidsmässigt och geografiskt sammanhang, så framstår de båda bloggarna som påtagligt historielösa. De är den nyliberala ideologin personifierade, idel individer och entreprenörer. Sin egen lyckas smed. Egoboostande superkvinnor. ”There is no society.”

Förhandlingarna, striderna pågår hela tiden. Vi uttrycker och blir därmed oss själva. Sarrimo skriver:

de språkliga och diskursiva konstruktionerna av det individuella inre har en central existentiell betydelse för oss. Detta understryker att självframställningar kan ha en vittnande eller bekännande dimension som berör det emancipatoriska i skilda bemärkelser. Ett socialt jag skapas i kommunikationen med andra i vardagslivet

Det kan finnas handlingskraft i självframställandet, något frigörande, befriande. Men också begränsningar, fällor och faror.

När det gäller självbiografiskt skrivande framställs relationen mellan den som skriver och den som läser ofta som ett kontrakt eller en pakt, ”sanningspakten”. Så kände sig många som engagerat sig i Liza Marklunds Gömda svikna när debatten ställdes på sin spets och författare och förlag backade på sanningsanspråken. En annan balansgång går Ann Heberlein som i Ett gott liv på en gång måste bekräfta och försöka förändra bilden av sig själv från den skandalomsusade Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Vem är det som bestämmer villkoren för hur en text med biografiska anspråk tas emot? Författarens status? Kön? Hur andra medietexter framställer personen i fråga?

Det finns förmodligen inte ett enda rakt svar på det, men Sarrimo väcker mängder av spännande frågor.

Similar Posts:

• Vad bekänner vi och varför?
• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Samma sanning?
• Solidaritet och faderskärlek
• Ditt liv som litteratur

”En ung man har spärrats in efter att han dödat ett äldre par. Ingen vet varför och pojken talar inte. Forskaren Lisbeth är ansvarig för ett experiment där patienterna skall få tillgång till ett husdjur. Pojken får en röd katt. Initialt går allt fint, men strax förloras kontrollen. Allt tar en illavarslande utveckling och desperat sökes hjälp hos en kvinnlig präst. I en kapplöpning mot tiden, försöker de två kvinnorna tillsammans förstå pojken och rädda hans sårade själ. Ett möte som visar sig bli livsavgörande för alla inblandade.”

Regi: Søren Kragh-Jacobsen
I rollerna: Sofie Gråbøl, Frederik Johansen, Søren Malling, Signe Engholm, Börje Ahlstedt m fl

***

Nu lottar dagensbok.com ut biobiljetter till I lodjurets timma. Vi drar fem vinnare som får två biljetter var. Allt du behöver göra är att svara på följande fråga:

Vad heter Per Olov Enquists senast utkomna roman?

Maila ditt svar tillsammans med namn och adress till redaktionen@dagensbok.com senast lördag 5 oktober.

Vi avslutar tävlingen på lördagen med ett mindre PO Enquist-tema.

Läs mer om filmen och boka biljett här.

Tävlingen presenteras i samarbete med SF Bio.

Similar Posts:

• Vinnare av biobiljetter till ”I lodjurets timma”
• Vinn biobiljetter till Lukas Moodyssons ”Vi är bäst!”
• Vinn biobiljetter till ”Mig äger ingen”
• Vinn biobiljetter till Stockholm Stories med Jonas Karlsson
• Vinn t-shirts med Jenny Jägerfelds ”Jag är ju så jävla easy going”

EYES: Medium
HAIR: Medium
WEIGHT: Medium
HEIGHT: Medium
DISTINGUISHING FEATURES: None
NUMBER OF FINGERS: Ten
NUMBER OF TOES: Ten
INTELLIGENCE: Medium

What did you expect?
Talons?
Oversize Incisors?
Green saliva?
Madness?

- Leonard Cohen, All There Is To Know About Adolf Eichmann

Precis som han gjorde i Pol Pots leende återvänder Peter Fröberg Idling i sin romandebut till Kambodja, mot bakgrund av ett av 1900-talets mest ofattbara folkmord, där de röda khmererna under ledning av ledaren Pol Pot mellan 1975 och 1979 utrotade upp till en fjärdedel av sin egen befolkning i ett försök att skapa ett socialistiskt bondeparadis. Men där den förra boken såg det i backspegeln, med tryggt avstånd både för läsaren och för de de svenska intellektuella som på 70-talet hyllade Pol Pot som en visionär, tar Sång till den storm som ska komma ett helt annat grepp: här skickas vi tillbaka till 1955, 20 år innan helvetet brakade lös, och får följa tre människor under några veckor.

Den här romanen har hyllats, augustnominerats och dissekerats, och det med rätta, för den är nog riktigt bra. Speciellt som det där folkmordet aldrig ens finns med i texten; det har ju inte hänt än, det ligger så långt i framtiden att ingen än kan tänka på det även om de börjat ta de första stegen ditåt. I stället får vi ett politiskt och romantiskt drama runt tre huvudpersoner: Saloth Sar (som en dag skulle byta namn till Pol Pot), en skollärare utbildad i Frankrike och Jugoslavien med kommunistsympatier; politikern Sam Sary, närmaste man till prinsen som i praktiken styr landet; och Somaly, skönhetsdrottningen som de båda är förälskade i. Låter det klichéartat? Det är det ju, det hände ju som alla klichéer i verkligheten. Hursomhelst; Kambodja har precis blivit självständigt, till skillnad från Vietnam behövde de inte kriga sig till det (som sagt, detta är 1955 och vi läsare vet ju hur det skulle gå för Vietnam), och nu ska det hållas val. Men hur håller man demokratiska val i ett land där befolkningen inte kan läsa, där alla fortfarande automatiskt använder franska gatunamn för att hitta, där både USA och Kina ser till att fjäska för att få kliva in och dra i trådarna bakom allt…? Folk röstar som man säger till dem; nu gäller det bara att säga det högst, för folkets eget bästa, så att man kan bygga en stark, oberoende självständighet; om det sedan kräver hemliga möten med kodnamn, iskallt naket våld, eller att knyta sig till rätt personer

Romanen leker med formen; Sars delar är skrivna i andra person singular (ja, som läsare är du här Pol Pot), Sarys som hastigt nedkastade betraktelser med överstrykningar och krafsade kommentarer i kanterna (realpolitiker ändrar betydelsen i allt som sägs), och Somalys inåtvända funderande om livet i en gyllene bur. Och ändå är det den där splittringen, det där uppenbart konstlade som Fröberg Idling använder för att göra det verkligt, för att återskapa inte bara 50-talets Kambodja med alla sina klyftor, konflikter och lager av nya och gamla traditioner och politiska agendor, utan också för att tvinga in läsaren i den postkoloniala förvirringen där ingen identitet eller roll ligger fast. Om Pol Pots leende handlade om de skygglappar som Jan Myrdal och PO Enquist hade på 70-talet så tvingar Fröberg Idling här på läsaren samma skygglappar, att försöka ta ställning i en situation som ännu inte gått så långt att man kan se tydliga monster och offer. De ideologiska och personliga konflikterna är svårlösta, men har ännu inte resulterat i revolution och folkmord. Var kan historien gå härifrån?

Sång till den storm som ska komma är en löjligt välskriven roman, trots formlekarna med ett lätt anslag som drar in en och aldrig faller in i att ge tydliga pekpinnar; runt, runt, runt, går konflikterna både inom karaktärerna och mellan dem, och… ändå kan jag inte riktigt komma ifrån tanken på att boken kanske är bättre i praktiken än den är i teorin. Att det finns en kluvenhet här som inte är helt lyckad: där boken antingen kan läsas som en ren (om oavslutad) historieskildring, ett levande drama om två män och en kvinna i storpolitikens skugga, eller också som en bakgrundsskildring till det som skulle hända sedan men aldrig händer inom den här boken. Den som vill kan låta historien sluta där, 1955, med den framtida Pol Pot som en olyckligt kär dissident i en hårdhänt diktatur. Och jag har lite svårt att skaka av mig tanken – är det verkligen försvarbart att tvinga mig att identifiera mig med en man som mördade en fjärdedel av sina landsmän? (Tja, hur många svenskar åker på semester till Thailand mitt i militärkupper, vad betalade du för dina gympadojor…) Fröberg Idling vill ju uppenbarligen inte försvara Pol Pot, så varför den här losskopplingen av några veckor 20 år tidigare, som utforskar historien fram till den punkten och sedan ger oss illusionen att framtiden är öppen, som varken knyter ihop romanen eller historian? Det kan finnas en poäng i att påpeka just detta, förstås; att om du inte kan din historia kan du inte hela historien; om du inte har hela kartan kan du gå väldigt vilse.

Men att kräva svar av en roman är väl ett rejält felslut, romaner ska ställa frågor och utforska sina egna motsägelser. Och det gör Sång till den storm som ska komma med den äran; Peter Fröberg Idling har storverk kvar att uträtta.

Similar Posts:

• Och khmererna stod röda om sommaren
• När sanningen är som svartast
• Årets bästa svenska romaner 2012
• Sverige efter revolutionen
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning

Romanförfattaren och poeten Sjón medverkar vid flera olika tillfällen på mässan. Bland annat gör han en läsning i Rum för Poesi på fredagen kl. 14. Han deltar också i seminariet Arvet efter Eddan – den nordiska stilen?
tillsammans med norske Erlend Loe på lördagen kl. 11.

Vinnaren av Svenska Akademiens nordiska pris 2012 – Einar Már Guðmundsson, medverkar i seminariet Ett år efteråt på fredagen kl. 17. Här handlar det om året efter katastrofen på Utøya och de olika politiska strömningar som rört de nordiska länderna sedan dess. Ett antal författare, bland annat svenske PO Enquist, deltar förutom Einar Már Guðmundsson.

Steinunn Sigurðardóttir, som dagens gäst skriver om, kan bland annat ses på seminariet Dublin & Reykjavík: Litterära städer. Där leder hon ett samtal om de båda städerna som utsetts till Världslitteraturstäder av UNESCO. På lördag kl. 13 kan ni lyssna på detta.

Naturligtvis finns det mer isländskt att ta del av på bokmässan. För ännu fler tips, se programmet till höger.

Similar Posts:

• Vecka 37 på dagensbok.com: Ännu mer nordisk litteratur
• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• Hårdkokt, lakoniskt, isländskt
• Torsdag på bokmässan