Hon dras till dem, vill vara i deras närhet, följa dem vart som helst och snart är hon en medlem av deras innersta krets men ändå inte riktigt. Hon kan inte undgå att känna att det är något märkligt med de unga männens relation. Det är tonfall och åtbörder, en spänning av något outsagt, men samtidigt är allt så flyktigt.

I korta nedslag övergår hösten i vinter och julen närmar sig. Det pyntas och fejas och tillreds glühwein och det är magiskt och idealiserat men också oroande, som i A Christmas Carol eller Fanny och Alexander.

Det är fascinerande hur lite Therese Bohman behöver skriva för att måla upp miljöer och stämningar så att man både kan se dem framför sig och känna dem. Orden är så väl valda och associationerna de bär med sig skapar ytterligare dimensioner.

Exakt hur självbiografiskt det är vet jag inte men det spelar ingen roll vad som hänt på riktigt och vad som inte gjort det – för mig är det fullt trovärdigt oavsett och sanningshalten gör varken till eller från.

I december 2023 publicerades Therese Bohmans kortroman Kammakargatans tjugofyra kapitel ett om dagen på internet och som mailutskick till läsare som anmält sitt intresse. Jag var en av dem, men jag missade de första dagarna och fick läsa ikapp.

Omedelbart förflyttades jag i tiden och var fast. Jag är ett par år äldre än Therese Bohman men det är ändå mina studieår hon fångar. Jag satt i samma föreläsningssalar på Stockholms universitet och tillbringade också timmar mellan hyllorna på Alfa och andra antikvariat och på Hedengrens undervåning.

Jag gick längs innerstadens gator och tittade in genom pampiga portar och såg vackra trapphus, drömde mig dit in och fantiserade om kakelugnar och stuckatur. Så jag läste genom nostalgins skimmer som förhöjer allt lite extra och jag undrade om det skulle hålla vid en omläsning men nog gjorde det det.

Det är en något omarbetad och utökad version som nu givits ut som bok men jag märker inte vad som förändrats och det är paradoxalt nog en aning av en besvikelse. Jag skulle vilja läsa mer; det var det jag hoppades på nu, att det som var skissartat skulle förses med fler lager färg, att fler händelser den där hösten skulle få gestalt.

Men samtidigt är det begränsade så fint. Tjugofyra kapitel av verklighetsflykt och tidsresa, tillbaka till en tid och en ålder då man formas av sin omgivning och formar sig själv, då det pretentiösa är både en förklädnad och fullaste allvar, då snöflingor faller och bäddar mjukt åt det som ska bli minnen att återvända till genom livet.

Och själva boken som fysiskt föremål är vacker och behändig i litet format och med prunkande blommor, även om jag undrar varför det inte är en annan blomstertavla som utgör motivet. En väldigt fin adventspresent att ge sig själv eller någon annan som skulle uppskatta att drömma sig bort en liten stund om dagen fram till jul.

Similar Posts:

• Drömmen om det lite bättre
• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Balansgång mellan noveller och roman
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• Kvinnan som frivilligt försöksdjur

I det stora hela är det tjejer som väljer killar och inte tvärtom. Tanken att Jean-Claude någonsin skulle ha gjort Åsa närmanden är direkt komisk.

Röststarka personer som kväljer dom med plattityder. Det är osnyggt. I synnerhet i dessa tider av oförblommerad fascism.
Därpå följer en ytlig och ointressant betraktelse av den svenska deckarexplosionen, eller vad man ska kalla det. Jan Guillou nämns. Visserligen skriver han inte deckare utan agentromaner och historiska romaner, påpekar Stig Larsson helt korrekt, men ändå är Jan Guillou en betydande utvikning i texten om deckare.

Stig Larsson anser att divergenser från ämnet, ofta av mer bisarrt slag, fungerar som en krydda. Jag är beredd att hålla med honom, så kan det absolut vara. Ibland. Men bara om författaren lyckas ta sig tillbaka till det egentliga ärendet igen. Det lyckas inte Stig Larsson göra. Så den här recensionen, som ska utmynna i ett betyg mellan ett och tio; så ser reglerna ut, börjar luta mot rekordlågt. Det är ett planlöst mumlande.

Men så kommer jag till sista avsnittet i Högt och lågt. Det bär titeln ”Att göra sig ett namn”. Stig Larsson rannsakar sin skrivkramp och sina vedermödor med berömmelse och (eventuellt) alkoholmissbruk samt den där relationen som kraschade. Här berör han mig. Förstå mig rätt: jag är fullständigt okunnig i ämnet Stig Larssons privatliv. Jag bryr mig näst intill inte alls om kända människors tillvaro utanför offentligheten. Det är snudd på analfabetism från min sida, men det är vad det är.

En gång fanns det för mig en lätthet när jag skrev. Fram till diktsamlingen Uttal 1992. Eller kanske Natta de mina 1997. Det kom bara. Jag plockade ner det som dammkorn i luften.

Ett sådant eteriskt förhållande till skrivande har jag aldrig upplevt. Så avundsvärt! Och tänk att sedan förlora den förmågan och behöva leva vidare.

Stig Larsson funderar kring vilka slags höga krav inför evigheten som författare kan tänkas bygga upp. Han grunnar över mättnad på bekräftelse. Till slut vänder och vrider han på fenomenet att vi människor ljuger för oss själva. Hur som helst, detta till sist förhållandevis målinriktade mumlande leder fram till konklusionen att högmodet bar med sig Stig Larssons fall. Det kan låta högtravande, men det är så jag läser det.

Mellanböcker, jag är svag för dem. Nyligen recenserade jag en av Lina Wolff och en av Sven Delblanc. Stig Larssons Högt och lågt är en utpräglad mellanbok. Frågan är bara mellan vad och vad den befinner sig?

Similar Posts:

• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• Slavisk i sin uppriktighet
• Första numret av 10-tal
• Blek läsdramatik
• Ett genis dagbok

Pennan är vassare än svärdet. Följaktligen har det skrivna ordet i alla tider riskerat att förbjudas eller förstöras. Skälen är många till att censurera eller bränna böcker. Det mest uppenbara är väl att man, som Tysklands nazister, vill utrota förhatliga idéer. Men i vår tid förekommer också sådana skäl som att man vill skydda barn mot rasistiska fördomar och rensar ut n-ordet eller hindra ungdomar från att ”bli” homosexuella; hundratals böcker förbjuds i detta nu från skolbibliotek i republikanskt styrda delstater i USA av just det skälet.

Här i Sverige har vi haft en våg av aktioner där man bränt koraner. Religionskritik, hävdar aktivisterna. Hets mot folkgrupp eller Natofientliga påverkansoperationer, anser andra.

Censur och bokbål är företeelser lika gamla som boken själv. Ida Ölmedal följer kontroverserna kring vissa titlar genom historien. Ett exempel är Mark Twains Huckleberry Finns äventyr. Denna bok tycks alltid ha varit kontroversiell. Samtidigt har den genom alla år varit en storsäljare. Först var det svordomarna som upprörde, senare skildringen av svarta. Goethes roman Den unge Werthers lidanden ansågs kunna bidra till självmord, den så kallade werthereffekten, vilket motiverade förbud.

Ida Ölmedal tittar närmare på de så kallade triggervarningarna, på metoo-eran och på historien av svenska förtalsmål mot böcker, i synnerhet Cissi Wallins Allt som var mitt och Ing-Marie Erikssons Märit.

Där man bränner böcker är som synes en spretig bok men Ida Ölmedal förmår hålla ihop sin undersökning mästerligt. Hon strävar inte efter att skriva läsaren något på näsan. Snarare har hon gjort en uppslagsrik essä som vidgar vyerna. Inte minst uppskattar jag de historiska tillbakablickarna. Det är annars så lätt att man fastnar i vår egen tid och tror att den är värst i de här avseendena.

Jag finner hos mig själv en längtan efter ett konsekvent förhållningssätt. Det vore härligt att kunna bestämma sig för en linje och sedan leva efter den. De självutnämnda ”yttrandefrihetsextremisterna” framstår ena stunden som härligt rock n’ roll. Man vill vara en av dem. I nästa stund blir jag betänksam. Jag menar, bör verkligen precis allt vara tillåtet att skriva och uttala? Finns det någon som inte tror att yttranden kan utgöra ett allvarligt hot mot vår tillvaro? Ta exempelvis Julius Streichers tidning Der Stürmer. Jag är övertygad om den judehatiska satiren bidrog till Förintelsen.

Men samtidigt är det uppenbart att censur lätt kan bli precis lika systemhotande. Det behövs alltså balansgång och kompromisser. Tillvaron är just så myllrande komplicerad som Ida Ölmedal framställer den.

Similar Posts:

• De välfödda stundernas Sverige
• Rappt om upptakten till den arabiska våren
• Elegier med ett lovande bildspråk
• Obscenity, who really cares?
• Övergripande bok om förlag

Eftersom Åsa Beckman själv är dotter till poeten Erik Beckman är hennes ingång till ämnet personlig. Hemma hos familjen Beckman kretsade allt och alla runt pappa Erik och dennes väl och ve. Åsas mamma var av en jordnära sort, som skötte marktjänsten. När de började dejta på 50-talet studerade hon till tandsköterska, medan Erik å sin sida läste teoretisk filosofi.

Beckman beskriver öppenhjärtigt sina motstridiga känslor inför fadern. Han kunde vara varm och rolig ena dagen och få dottern att känna sig utvald, för att nästa vara deprimerad och i behov av stöd och uppmuntran. Åsa blev expert på att läsa av stämningen i hemmet och tassa på tå när så behövdes. Även sedan hon flyttat hemifrån kunde hon inte förmå sig släppa taget, utan hade ständig jour och ringde sin far i tid och otid för att höra efter hur han mådde. Efter mammans död försökte hon också stävja hans drickande.

En rad författarbarn har klivit fram, berättat om – och beklagat sig över – sin uppväxt. Jan Myrdal var väl den första att ta heder och ära av sina föräldrar. Jag minns hur uppbragd min egen mamma – som var en stor beundrare av Alva Myrdal – var när hon läst boken Barndom (1982). Jan Myrdal har nu, postumt, fått sina fiskar varma i och med att hans son Janken gett ut breven han skrev till föräldrarna. Brev som Jan Myrdal inte velat se i tryck, eftersom de visar en mindre smickrande bild av honom själv och en kärleksfull Alva Myrdal, rakt inte den kalla moder som han framställt i sina böcker.

Likt Åsa Beckman känner sig kulturbarnen inte sällan utvalda och speciella, men medaljen har också en baksida. Det gäller att de klarar av att leva upp till familjenamnet. Skräcken över att inte hålla måttet var något David Lagercrantz fick erfara visavi sin far Olof (poet, författare och chefredaktör), något som hämmat honom i det egna författarskapet.

Det har gått mer än 30 år sedan Erik Beckman gick bort. Trots detta känner dottern skuld över att ha lämnat ut honom, vittnat om hans otrohet och alkoholmissbruk. Hennes känslor är dock inte bittra och såriga, som hos flera andra kulturbarn som förekommer i boken, till exempel Slas son Nils Claesson, Jörn Donners son Otto Gabrielsson, Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt, Ulf Lundells dotter Sanna och Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk. Efter det att barnen satt sina känslor på pränt har föräldrarna i sin tur ojat sig över deras tilltag och känt sig djupt kränkta. Märkligt nog unnar de inte sin avkomma den konstnärliga frihet, som de för egen del tagit för given och ansett helig.

Åsa Beckman driver tesen att forskningen underskattat betydelsen av den psykologiska närmiljön runt författaren och att den förtjänar att undersökas närmare. Hon hävdar att barn till kulturpersonligheter ofta utvecklar ett medberoende på samma sätt som barn till alkoholister, narkomaner eller föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Den medberoendes liv kretsar runt en viss person, anpassar sig till denna och sätter denna persons behov främst. Det hela bottnar i den gamla synen på konstnären som geni och ståendes över de regler som gäller oss vanliga dödliga. Fast idag när båda makarna förväntas hjälpas åt med marktjänsten, hämta på förskolan och samla pensionspoäng har det blivit allt svårare att upprätthålla snillemyten.

Trots att man tycker att de borde blivit avskräckta är det uppenbarligen så att många författarbarn själva satsar på författarbanan. De har ju också ett försprång i och med familjenamnet och ofta ett stort kulturellt kontaktnät därtill. En tanke som gnager i bakhuvudet under läsningen är att de i själva verket är mycket priviligierade. Kan man verkligen påstå att det är synd om kulturbarnen? Ingen fråga som Åsa Beckman kan besvara. Det är väl som med det mesta här i livet tänker jag – allt har både för- och nackdelar.

Similar Posts:

• Fulsmart
• Kvinnans plats nu och då
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Skruva den som Beckman!
• I vått och torrt

Therese Bohman vrider och vänder på relationen, som på papperet är ojämlik men i praktiken ytterst värdefull för båda parter. Skillnaden i kön och ålder är ett hinder och det som kan göra andra misstänksamma men också något som berikar deras samtal, som sporrar dem att tänka längre och se mer.

Det är sorgligt och vackert och trots att det utspelar sig för bara några få år sedan känns det som en annan tid. Eller – det är de som befinner sig i en egen bubbla i tiden, där de höga idealen fortfarande lever. De kämpar i motvind tillsammans för en kvalitetsutgivning som inte riktigt tycks ha sin plats i nuet och det känns också som ett uttryck för författarens känslor inför dagens litterära landskap.

Det känns ovanligt med en skildring av det här sättet att upptäcka att det finns något man är riktigt bra på, att det man brinner för faktiskt är en plats i bakgrunden, att ens förmåga är att förfina och förbättra någon annans arbete. Det blir en hyllning till redaktörerna och förläggarna, kryddat med små sparkar mot vissa typer av författare. Men också med kärlek även till dem. Kärleken till litteraturen, till språket, till att nå ännu lite längre räcker till för det.

Och mot de höga, rena idealen ställs skvallret och insinuationerna, samtidigt som det också finns en egen ambivalens hos kontrahenterna – vad är det här för relation egentligen, vad skulle den kunna utvecklas till?

Therese Bohman får fram stämningar av andäktighet och förundran, hon beskriver interiörer så att man känner att man befinner sig i rummen och hon fångar de där små skiftningarna i samtal mellan människor med ett språk som hela tiden går hand i hand med det som beskrivs och håller sig på samma nivå. Det är inga stora åthävor men anspråken är skyhöga.

Drömmen om litteraturen. Drömmen om konsten. Drömmen om att mötas, på riktigt, oavsett allt annat.

Similar Posts:

• Drömsk och skimrande adventskalender
• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• Kvinnan som frivilligt försöksdjur
• Sorg, saknad och konst

Boken innehåller nio essäer, bland annat om Tolkiens syn på språk, ondska och skönhet.

Det finns något arkaiskt i Tolkiens perspektiv; särskilt när det kommer till språket. “I Tolkiens föreställningsvärld så är det i språket vi lever, rör oss och är till. [...] Snarare är det orden som för honom, så att säga, härbärgerar varelsernas vara.” Språket är något påtagligt som formar världen. Ett exempel på detta är hur de olika personerna skiftar namn när de förändras. Striker blir Aragon (precis som Abram blev Abraham eller Saul blev Paulus i Bibeln).

En annan fråga som Sjögren utforskar är Kants klassiska filosofiska fråga “was soll Ich tun”. Existentialister (såsom exempelvis Sartre) valde att skildra människans existentiella belägenhet som meningslös i bemärkelsen att naturen inte bryr sig om oss. Vi finns till i ett kallt universum där vi projicerar våra egna tolkningar av händelseförlopp. I Sartres Äcklet förstår protagonisten detta men tvingas mot slutet av romanen att välja sitt liv, sin berättelse, trots att det egentligen är meningslöst. Livet kan inte vara ett äventyr (för Sartres protagonist) då även detta är en projektion av subjektiva idéer. Kontrasten mellan Sartre och Tolkien kan inte vara större, enligt Sjögren. Tolkiens svar på vad man bör göra av sitt liv kan endast besvaras med en annan fråga: i vilken berättelse, i vilket drama, spelar jag en roll?

Varför fortsätter Tolkien att locka läsare? Sjögren menar att vårt behov av berättande ligger djupt förankrat i oss. Den mest grundläggande berättelsen – myten – blottlägger ett underliggande mönster som man annars inte skulle se. Ett exempel på detta är när trollkarlen Gandalf tvingas möta mörkret ensam.

Han faller, tillsammans med odjuret, ned i de omätliga djupen. Det ser ut som att Gandalf har lämnat världen för alltid. [...] Sedan föll mörkret över mig, säger han och jag irrade bort från tid och förnuft, vandrade vida på vägar som jag inte skall nämna något om. Han är nu ”ensam och bortglömd på världens hårda horn, utan väg därifrån” Han berättar: stjärnorna kretsade ovanför och varje dag var lika lång som en livstid på jorden [...] För att kunna bli Gandalf den vite, med spjutspetsen riktad mot Saurons mörka hjärta, måste han först gå ner i dödens djupaste dalar.

Jag tolkar det som om man kan se livet från det perspektivet, det vill säga från någon typ av berättelse, kan man ofta rättfärdiga lidande för sig själv och därmed även minska det.

Kanske man får lyda Tolkiens råd och “[gå] din väg, spela din roll i ödmjukhet, och försynen kommer att verka genom dig och dina handlingar”. Boken kan rekommenderas för både dem som är intresserade av mytologi och livsfrågor, samt hjälper läsaren att förstå mer om Tolkiens verk.

Similar Posts:

• Att läsa
• Sartre och kriget i Irak
• Filosof värdig namnet
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Härskarringen

Hon har valt ut sex brittiska och 28 svenska och finlandssvenska deckarförfattarinnor som samtliga debuterade mellan 1920 och 1964 och berättar om såväl författare som verk. Uppbyggnaden är en allmän introduktion och därefter ett antal essäer som fokuserar på en eller flera författarinnor.

Hon redogör för likheter och skillnader i bakgrund, utbildning och yrkeserfarenhet mellan de verkliga kvinnorna, ibland med gott om material till sitt förfogande, ibland knappt något alls, och därtill motsvarande jämförelser mellan protagonister och tematik. Ett stort utrymme får också mottagande och kritik, liksom hur dessa kvinnor ”marknadsförts”, gärna med fokus på ungdom och utseende.

Även om det är de kvinnliga deckarförfattarna som är ämnet nämns och beskrivs en hel del av de manliga och deras verk. De finns men de är inte de mest intressanta, även om somliga av dem får mycket uppskattande omdömen.

De engelska författarinnorna är välkända och jag har läst böcker av alla utom en. De svenska, däremot, är en mycket blandad skara med Maria Lang som den dominerande. Ordningen är dock kronologisk, vilket placerar henne en bra bit fram i boken. Av de övriga har jag pinsamt nog bara läst Kerstin Ekman och Loulou Forsell och jag får många namn att skriva upp på att-läsa-listan.

Hon är ganska kategorisk och har sina favoriter – Dorothy Sayers! – och dem hon tycker har sina brister, trots allt. Det mest uppseendeväckande i den vägen är väl att hon egentligen inte tycker att Agatha Christie, Drottningen med stort D bland deckardrottningarna, inte är särskilt bra i jämförelse med flera av de andra. Jag tycker om att hon tycker saker, även om argumentationen kan vara väl svepande, och hur hon också nyanserar sina omdömen vartefter.

Det är som sagt personligt och därtill ofta mycket roligt men också väldigt pratigt och jag kan tänka mig att man kan bli ganska trött på både utvikningar och omständliga skildringar men jag föredrar det alla gånger framför tillrättalagda och smått oengagerade böcker om böcker.

Similar Posts:

• På semester med Lang och Christie
• En svensk Agatha Christie
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• To die for?
• Lite för tamt

Jag tycker väldigt mycket om att läsa om andras förhållande till böcker och litterära gestalter, liksom att tala om det. Att få se andra aspekter än dem jag fastnat för, att ibland ompröva min uppfattning. Alltså är en titel som Mina bokvänner som kattmynta för mig. Förutom de underbara orden ”bok” och ”vänner” ger den mig nostalgiska associationer till de där böckerna jag och mina klasskamrater hade på 1980-talet där man fyllde i olika saker om sig själv, precis under den period då läsning och liv var i princip ett för mig.

I Mina bokvänner presenteras huvudpersonerna i ett stort antal klassiska verk som lästs och älskats av generationer. Tyngdpunkten är på böcker skrivna för barn och ungdomar men många av exemplen är från litteratur för vuxna. Några nyare verk finns också med – men det jag räknar som ”nyare” har ju i vissa fall hunnit läsas av ett par generationer, eftersom jag är så pass gammal.

Varje bokvän – eller huvudperson – har fått ett uppslag där den ena sidan är text och den andra en illustration. Det finns också ett par korta stycken, som små faktarutor, om boken och författaren. Det är pastelligt och snällt och ibland undrar jag vilken läsarålder det är tänkt för. Upplägget är välkomnande för nybörjarläsare men böckerna det handlar om ofta sådana som jag skulle rekommendera för lite äldre och vanare läsare – Jane Eyre, Moby Dick, Räddaren i nöden, Att döda en härmtrast och Odysséen, till exempel.

Som vuxen blir jag oväntat lockad att ta mig an några av de böcker jag hoppat över men jag känner också att något saknas. Det är för opersonligt och för allmänt hållet. Beskrivningarna är på något sätt tama och oklanderliga, även om experter på respektive verk säkert skulle ha invändningar, och jag vill ha mer engagemang och glöd. Varför tycker egentligen författaren själv att det här skulle vara en bra bokvän?

Så jag är ambivalent till utförandet men helt med på idén. Man kan aldrig få för många bokvänner och att hjälpa andra att finna de bästa måste ändå vara något bra.

Similar Posts:

• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Snarare ett uppslagsverk
• En introduktion för de initierade
• Att minnas sitt liv i bilder

Och den unga kvinnan bad:
”Berätta något otäckt för mig, så jag glömmer det andra otäcka!”

Det blir berättelsen om Fenet som rymmer från sin hemstad dagen före den efterlängtade och fasansväckande initieringen som gör en till människa. Hon flyr ut i skogen, finner en vän i ett djur med stora ögon och små, små tassar som precis liknar händer och möter så småningom en rik man från en annan stad, som gnistrar av juveler och välstånd – åtminstone i den finare Ovanstaden. Där är det andra regler som gäller och Fenet gör vad hon kan för att anpassa sig till dem men svårigheterna hopar sig.

I Vánhc är det vackert och väldoftande, så till den grad att lyssnerskan tröttnar, men ändå något hon är utsvulten på, liksom romantik – fast hon värjer sig mot erotik, medan Shahrzad finner ett visst nöje i att dröja just där.

Det är ett berättande med ständiga förhinder. Shahrzad är trött, in i märgen trött efter tusen sinom tusen berättelser. Minnesbrunnarna är djupare än förr, den kroppsliga och själsliga kraften på upphällningen. Och lyssnerskan har önskemål och klagomål, invändningar och åsikter. Det blir ett gnabbande och tjafsande, små konflikter och eftergifter, ursäkter och så småningom också ett samförstånd – och egna berättarförsök från lyssnerskans sida.

Deras dialog är på sätt och vis den verkliga historien, en historia om berättandets och fantasins makt och villkor. Den både bränner till, är rolig och hämtar associationer från allt möjligt men samtidigt känns det som om de ständiga avbrotten blir lite tröttsamma och som om de går ut över sagan. Faktum är, att ju längre det lider, desto mer känns det som om inte bara Shahrzad, utan även Inger Edelfeldt tröttnat på sin saga. Slutet kommer abrupt, för abrupt, tycker jag.

Språket är ålderdomligt och ordvalen speciella, med en blandning av verkliga och påhittade begrepp och namn för företeelser. Den fantastiska berättelsens element tas fram och används, ibland enligt de gängse reglerna ibland snarare tvärt emot dem.

Som läsare kan jag bli lite trött på avbrotten, som sagt, men samtidigt kan jag vila i de båda berättelserna. Jag kan njuta av beskrivningarna av allt utsökt vad gäller såväl naturens vyer som konsten, maten och drycken. Och jag kan le när det anspelas på andra historier, såväl dem som ingår i Tusen och en natt och helt andra, som Bibeln och Lille prinsen. Ja, vad skulle vi vara utan berättande och berättelser?

Similar Posts:

• En lovsång till berättandet
• Magiska berättelser
• Kampen mot järnklon
• Framtidskänslor
• Saga om flickan som blev tyrann

”Kom med mig / vi tar en promenad” inleds en av de första dikterna, och det är precis vad boken låter oss göra. Det som är fint med Brändö i mitt hjärta är just hur tillgängliga dikterna är, och genom dem även platsen. Språket är direkt och enkelt:

Handflator
mot mossa och jord

Hör myrdrottningens hjärtslag

. . .

Nu skalar jag potatis
vattnet kokar

. . .

Fotograferar skymningar
från Pappersbron

Det är just i de här enkla och raka formuleringarna som dikterna är som starkast. På andra ställen känns uttrycken mer utnötta och blir då mindre intressanta, som i ”mitt innersta rum”, ”gåvan att finnas till” eller ”lyrikens källa”.

Vi som inte har egna erfarenheter av just Brändö kan ändå känna igen oss i känslan av mossa mot handflatan, juniblå himmel och bortglömda loppisar. Det gör promenaden lätt att relatera till, vilket är fint. Samtidigt hade jag gärna fått mer av det som är specifikt och unikt för just den här platsen, så att Brändö även för mig hade blivit mer än bara vilken mindre finländsk ort som helst.

Brändö i mitt hjärta är en hyllning till hemorten och jag tycker om att ”hemort” här inte behöver vara liktydigt med ”födelseort”. Smith skriver att:

På något sätt
känns det som
att jag alltid
har bott här

…och det är väl en slags definition av vad en hemort är? Oavsett om du var där från början, har stannat kvar eller flyttat vidare – så länge den där känslan finns där, så är det din hemort.

Den platsen är inte heller enbart geografisk. Även om Smiths bok tar avstamp i Brändö i Finland, så vävs även en samhörighet med finlandssvenska poeter in – en slags poetisk hemvist.

Läser dikter om Brändö
av Tomas Mikael Bäck
på en parkbänk i Brändö

Andra finlandssvenska poeter som nämns är Gunnar Björling, Diana Bredenberg och Elmer Diktonius.

Det är också med dikten ovan som en visuell lek med ord börjar växa fram. Upprepningen rad efter rad med Brändö / Bäck / Brändö får några sidor längre ner veckla ut sig till en än mer enträgen, lekfull upprepning* (som utvecklas ytterligare ett steg på den följande sidan):

Och mitt i allt:

En syltgris

på Othello

En syltgris

på Othello

En syltgris

på Othello

Här blir det riktigt intressant och jag hade gärna sett ännu mer av den här visuella lekfullheten i boken. Kanske något att hoppas på till kommande diktsamlingar? För fler diktböcker från Nicko Smith, det är jag helt säker på att det kommer.

Smith är inte bara en poet med flera böcker i bagaget, utan han driver även poesisajten Nickopoet.com – Mer poesi till folket! där han både skriver om sitt eget skrivande och presenterar och recenserar andra poeter.

* Raderna efter ”Och mitt i allt:” ska egentligen ska ha längre indrag, men det är inget som vår layoutmall tar hänsyn till.

Similar Posts:

• Inte bara om de äldre
• Dikter som solregn
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Klart och säkert om osäkerheten
• Utanför och innanför