Recension

: Fjärilslära
Fjärilslära Jesper Svenbro
2002
Albert Bonniers förlag
7/10

När ostronet och makrillen får bestämma dikten

Utgiven 2002
ISBN 9100578665

Om författaren

Jesper Svenbro (f. 1944) är verksam som forskare vid Centre Louis Gernet i Paris. 1976 levererade han en avhandling om den grekiska poetikens ursprung och har sedan dess sysselsatt sig med bland annat metaforens betydelse i grekisk-romerskt tänkande. Svenbro har också gett ut diktsamlingar i Sverige, senast ”Pastorn min far” (2001).

Sök efter boken

Efter fyrtiotalets närmast enhetliga uppslutning under modernismens fanor, förefaller femtiotalet som en splittringens tid inom svensk poesi. I efterkrigstidens era var världens fasor inte fullt så påträngande och det fanns utrymme för en ny poetisk tanke, både utåt och inåt. En av de fraktioner som fick mest betydelse för epoken har gått till eftervärlden som ”Lundagruppen”, en samling unga poeter med starka influenser av Sartre och Camus. Vi rör oss här på den så kallade metapoesins marker, dikten som egenkommentator och ytterst självbestämmande.

Det är ur denna poesi som Jesper Svenbro tar avstamp i sin Fjärilslära, nio essäer om hur skrivandet och läsandet figurligt iscensätts i den text som ligger uttryckt på pappret. Som ett tidigt exempel kan Mallarmés dikt ”Solfjädern” (som i Fjärilslära återges, men inte här) tjäna. I korthet är dikten en beskrivning av en solfjäder och den svalka det ger. Men enligt en metapoetisk läsning intar dikten i sig solfjäderns plats. Det är texten genom sin konstruktion, och inte dess motiv, som ger läsaren den fiktiva känslan av att de håller en solfjäder i sin hand. Ett annat exempel är Francis Ponges dikt ”Ostronet”, där det hårda skalet får symbolisera diktens relativa svårhet. Effekten av föremålet förverkligas.

Svenbro håller sig till en början till namn som lundapoeten Göran Printz-Påhlson och den experimentella Ponge för att exemplifiera och utveckla sina teorier, för att sedan glida över till vad som väl inte i gemene mans mun skulle klassas som metapoesi, t ex Stiernhielm och Platon. Men även här går det alltså att finna tåtar att börja nysta med, till det att texten blir ett referat över sig själv och den läsart som står till buds. Särskilt intressant blir det med Platons skrift Charmides, där förutsättningarna för en korrekt tolkning tycks saknas, men där ett riktigt djuplodande ger den platonska ”läsinstruktion” som finns implementerad i texten. Hängde ni med?

Sådana här slutsatser är naturligtvis inte lätta att dra, och det krävs ett omfattande vetande, inte minst inom grekisk filologi, för att göra det. Svenbro kan. Hans klassiska skolning ger inte bara efterverkan på läsning av antik litteratur, som Platon, utan även i de svenska exempel som nämndes ovan. Det känns annorlunda och sporrande att bekanta sig med sentida texter utifrån en antik horisont, även om en icke så väl insatt på området ibland får anstränga sig hårt. Inte minst härledningarna av de grekiska ordens betydelser kan i längden bli tröttande. Men som helhet är det bra och intressant när litteraturen stänger sig inne på sin egen kammare.

Anders Edwartz

Publicerad: 2002-03-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 17:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #509

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?