Simon Sorgenfrei har skrivit en liten bok som kan ge den Stagneliusintresserade en välkommen knuff i rätt riktning. Det är en personlig text som tycks ha sin upprinnelse i en svår släng av covid-19, då när pandemin var ung och smittan fortfarande ganska okänd.

Biografiska data och litteraturvetenskapliga rön blandas med Simon Sorgenfreis egna läsupplevelser. Det påminner om några av de böcker som Olof Lagercrantz skrev om enskilda författarskap som Gunnar Ekelöfs, Dantes och Swedenborgs. Det är lyxigt när en begåvad läsare tar sig tid att ge en rejäl personlig introduktion.

Näktergalen är skaldens alter ego i en lång rad dikter. Läsaren får även en teori om vem Amanda kan vara, kvinnonamnet dyker upp på flera ställen. Simon Sorgenfrei är professor i religionsvetenskap och förklarar vad gnosticismen är för något och vilken betydelse den hade för Stagnelius. Utan rudimentära förkunskaper på det området kan begreppet ”demiurg” kännas svårt.

Genom hela boken är författaren noga med att återkomma till att Stagneliusläsaren ska lita på sin egen förmåga. Det här är poesi och det finns utrymme för många sätt att närma sig dikterna, insisterar Simon Sorgenfrei. Han avråder från att stirra sig alltför blind på skaldens litterära och filosofiska inspirationskällor.

Kunskapen om dessa kan bidra till en fördjupad läsning och reflektion men är för mig aldrig utgångspunkten. Det är väl en av hemligheterna bakom Stagnelius storhet, förmågan att gifta samman det exotiskt filosofiska med det trohjärtade och enkla på ett sätt som erbjuder olika läsarter. Men vad som framför allt griper tag, som gör att han letar sig in hos mig som läsare, är att han lyckas ladda dessa ofta luddiga filosofiska och religiösa spekulationer med hela sitt känsloregister. Man tror på honom. Känslorna verkar självupplevda.

Många av oss har starka relationer till enskilda författarskap. Det är härligt att ta del av Simon Sorgenfreis innerliga samspel med Stagnelius dikter. Men oavsett den här typen av introduktion tror jag att vår främsta romantiker kommer att fortsätta hitta fram till läsare, unga som gamla. Alla som har något av outsider inne i sig, har upplevelser att hämta hos Erik Johan Stagnelius.

Similar Posts:

• Unikt ärligt om den påstådda ”islamiseringen”
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?
• Originalitet en masse
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Essäer från bokens guldålder

Eftersom Åsa Beckman själv är dotter till poeten Erik Beckman är hennes ingång till ämnet personlig. Hemma hos familjen Beckman kretsade allt och alla runt pappa Erik och dennes väl och ve. Åsas mamma var av en jordnära sort, som skötte marktjänsten. När de började dejta på 50-talet studerade hon till tandsköterska, medan Erik å sin sida läste teoretisk filosofi.

Beckman beskriver öppenhjärtigt sina motstridiga känslor inför fadern. Han kunde vara varm och rolig ena dagen och få dottern att känna sig utvald, för att nästa vara deprimerad och i behov av stöd och uppmuntran. Åsa blev expert på att läsa av stämningen i hemmet och tassa på tå när så behövdes. Även sedan hon flyttat hemifrån kunde hon inte förmå sig släppa taget, utan hade ständig jour och ringde sin far i tid och otid för att höra efter hur han mådde. Efter mammans död försökte hon också stävja hans drickande.

En rad författarbarn har klivit fram, berättat om – och beklagat sig över – sin uppväxt. Jan Myrdal var väl den första att ta heder och ära av sina föräldrar. Jag minns hur uppbragd min egen mamma – som var en stor beundrare av Alva Myrdal – var när hon läst boken Barndom (1982). Jan Myrdal har nu, postumt, fått sina fiskar varma i och med att hans son Janken gett ut breven han skrev till föräldrarna. Brev som Jan Myrdal inte velat se i tryck, eftersom de visar en mindre smickrande bild av honom själv och en kärleksfull Alva Myrdal, rakt inte den kalla moder som han framställt i sina böcker.

Likt Åsa Beckman känner sig kulturbarnen inte sällan utvalda och speciella, men medaljen har också en baksida. Det gäller att de klarar av att leva upp till familjenamnet. Skräcken över att inte hålla måttet var något David Lagercrantz fick erfara visavi sin far Olof (poet, författare och chefredaktör), något som hämmat honom i det egna författarskapet.

Det har gått mer än 30 år sedan Erik Beckman gick bort. Trots detta känner dottern skuld över att ha lämnat ut honom, vittnat om hans otrohet och alkoholmissbruk. Hennes känslor är dock inte bittra och såriga, som hos flera andra kulturbarn som förekommer i boken, till exempel Slas son Nils Claesson, Jörn Donners son Otto Gabrielsson, Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt, Ulf Lundells dotter Sanna och Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk. Efter det att barnen satt sina känslor på pränt har föräldrarna i sin tur ojat sig över deras tilltag och känt sig djupt kränkta. Märkligt nog unnar de inte sin avkomma den konstnärliga frihet, som de för egen del tagit för given och ansett helig.

Åsa Beckman driver tesen att forskningen underskattat betydelsen av den psykologiska närmiljön runt författaren och att den förtjänar att undersökas närmare. Hon hävdar att barn till kulturpersonligheter ofta utvecklar ett medberoende på samma sätt som barn till alkoholister, narkomaner eller föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Den medberoendes liv kretsar runt en viss person, anpassar sig till denna och sätter denna persons behov främst. Det hela bottnar i den gamla synen på konstnären som geni och ståendes över de regler som gäller oss vanliga dödliga. Fast idag när båda makarna förväntas hjälpas åt med marktjänsten, hämta på förskolan och samla pensionspoäng har det blivit allt svårare att upprätthålla snillemyten.

Trots att man tycker att de borde blivit avskräckta är det uppenbarligen så att många författarbarn själva satsar på författarbanan. De har ju också ett försprång i och med familjenamnet och ofta ett stort kulturellt kontaktnät därtill. En tanke som gnager i bakhuvudet under läsningen är att de i själva verket är mycket priviligierade. Kan man verkligen påstå att det är synd om kulturbarnen? Ingen fråga som Åsa Beckman kan besvara. Det är väl som med det mesta här i livet tänker jag – allt har både för- och nackdelar.

Similar Posts:

• Fulsmart
• Kvinnans plats nu och då
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Skruva den som Beckman!
• I vått och torrt

För min egen del har Kårelands texter alltid erbjudit tillskott till min kunskapsbank. Därför blev jag glad när jag såg att några av hennes essäer skulle publiceras i en bok under det lockande namnet Förbjuden frukt.

Många essäer har en geografisk gemensam nämnare; nämligen Frankrike. I några av essäerna görs intressanta jämförelser mellan fransk respektive nordisk litteratur. Kåreland finner gemensamma drag mellan George Sand och Ellen Key. En annan intressant jämförelse görs mellan Selma Lagerlöf i Sverige och författaren Sophie de Ségur som lästs av generationer i Frankrike. De reducerades till sagoberättare när de fortfarande levde. I senare forskning framkommer verkens skiftande miljöer och variationsrika persongalleri och hur författarna medvetet arbetade med sin stil.

Några personer som Kåreland lyfter fram i sina essäer är okända för mig. Andra är kända, eftersom de förekommer i litteraturhandböcker eller ses som förebilder i olika samhällsdiskussioner. En sådan person är Simone de Beauvoir, som betytt mycket för exempelvis Åsa Moberg. Simone de Beauvoir tänker redan som ung på åldrandet, förklarar Kåreland. I essän speglas också George Sand som i stället välkomnade åldrandet; med åldern kommer ”den tid då förståndet ser klart”.

En av de okända (för mig) är dagboksskrivaren Eugénie de Guérin, som skrev dagligen mellan åren 1834 till sin död 1848. Hon fick axla rollen som hemmadotter och i dagboken skrev hon till sin bror som levde loppan i storstaden. Naturens årstidsväxlingar har en viktig roll; hon ser vissa djur som ädla och andra djur som elaka. Men i nästa mening vill hon inte fördöma något djur, eftersom det bara följer sin instinkt. De poetiska alstren har varit läsvärda i sig men också förmedlat samhällsvärderingar från en annan tid till eftervärlden.

En annan kvinna från förr, som jag inte kände till, var den produktiva målaren Elisabeth Vigée Le Brun. Hon var på plats både före och efter den franska revolutionen. Före revolutionen var det möjligt för kvinnor att ingå i franska Konstakademin men inte efter första republikens fall. Konstnären var vän med Marie Antoinette och målade många porträtt som både uppskattades och kritiserades. Kritiken kom sig av att Vigée Le Brun tyckte att klädsel och hår skulle avbildas naturligt i stället för ståndsmässigt. Dåtidens kritikerkår godtog inte en löst sittande klänning eller att leenden visade tänder. Målningarna uttryckte ofta intimitet mellan föräldrar och barn och många decennier senare avfärdade Simone de Beauvoir konstnären Le Brun som alltför självbespeglande. Se där (!) Jag däremot, imponeras av produktionstakten. Av målningarna är niohundra tavlor bevarade.

Elsa Beskow belyses ur en intressant synvinkel. Vi känner henne kanske mest för hennes naturtrogna illustrationer i bilderböcker. Kanske rynkar vi lite idag åt budskap om ordning och renlighet. Men hur många vet att Beskow var mycket engagerad i sociala frågor? Djursholm var från början en småstadsliknande idyll, men innehöll också en proletär stadsdel med röda arbetarbaracker. Makarna Beskow umgicks med fredskämpar, socialarbetare och andra pionjärer och arbetade handgripligt med att minska klassklyftor. På 1970-talet påstod konstkritiker utan omsvep att Elsa Beskow var menlös men Kårelands essä lyfter fram en stor klassmedvetenhet hos den kända barnbokskonstnären.

Något som intresserar mig är diskussionerna kring sammanhanget mellan litteratur och samhälle. Jag roas av att få inblick i hur debattstormar kan uppstå när forskare i andra grenar ger sig in på litteraturområdet. Så skedde när sociologen Pierre Bourdieu kom med nya perspektiv på litteratur och lite nya tolkningar. Kraftfältet mellan förläggaren och författaren får en egen essä, med intressanta inblickar i hur pengarnas del av maskineriet har gynnat än den ena än den andra aktören.

Essän som handlar om hur teatern fungerade på 1700-talet och 1800-talet är omöjlig att inte fascineras av. Teatern var en kollektiv förströelse där publiken tjoade och kommenterade skådespelet, ibland till och med från scenen eftersom några ståplatsbiljetter placerades där. Teaterstycken uppfördes ofta gratis, vilket lockade publik med varierad bakgrund.

Bokens avslutande del handlar om hur samhället betraktat kvinnor som läser. Fenomenet att läsaren identifierar sig med romaners innehåll har i historien tidvis betraktats som ”farligt” eftersom den privata upplevelsen inte kunde övervakas. I senare tiders litteratursociologiska forskning ges plats åt andra faktorer. Texten som identifieringsobjekt (med ”farligt inflytande”) betonas inte i lika hög grad. Läsarter är många och omgivningen runt litteraturen är minst lika viktig för litteraturvetarna.

Flera gånger reflekterar jag över att kvinnliga författare och konstutövare inte fått plats i eftervärldens manligt dominerade uppslagsböcker. Dagboksskrivande och bilderbokskonst har helt enkelt inte getts samma värde som verk där fokus legat på nationers forna storhetstider inklusive deras gudar, hjältar och kungar.

Något jag tänkte på när jag läste, var att essäerna inte blinkar till nutidsfenomen. I stället står de för sig själva och lutar stadigt mot gediget referensmaterial, som finns i slutet av boken. Sist men inte minst, vilken språkbehandling! Författaren har ett precist uttryckssätt som inte svävar iväg i abstrakt teoribildning. Kåreland som stilistisk förebild i historie- och samhällsbeskrivning är mitt tips till alla svenska universitet, högskolor och tidningsredaktioner.

Similar Posts:

• Tidsresa till Paris
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Tidlöst motstånd
• Filosof värdig namnet
• Tidlöst om människans komplexa natur

Den sommaren inträffar trippelmordet i Åmsele. Sten och Ewa Nilsson och deras tonårige son Fredrick blir mördade på kyrkogården i Åmsele över något så trivialt som en stulen cykel. Det skyldiga unga finska paret Juha Valjakkala och Marita Routalammi kan snart identifieras, men inte fångas. Det blir en polisjakt över hela Sverige.

Den massiva mediebevakningen, som alltså Lagercrantz blir del av, illustreras med parets privata fotografier. Till denna omdömeslöshet ska senare det faktum att paret – och särskilt Valjakkala – får unga beundrare på kuppen härledas. De mestadels unga tjejer som hänger runt rättegången och brevväxlar med Valjakkala blir sedan i sin tur föremål för upprörd mediebevakning – Victoria Larssons romandebut Ett norrländskt trauma från 2014 behandlar för övrigt detta tema utifrån en självbiografiskt inspirerad ung huvudpersons synvinkel – och så snurrar det på.

Tio år senare reser Lagercrantz tillbaka till Åmsele för att återigen skriva om morden. Egentligen är det väl för att göra upp med det som hände då, en medierapportering han har blandade känslor inför, men frågan är hur mycket uppgörelse det blir. Kanske är jag orättvis som läser boken så långt efter att den getts ut, men det är svårt att se att han kommer med särskilt mycket nytt. Ambitionen att ge mer utrymme åt offren väger ganska lätt. De förblir, trots gamla hemvideofilmer från lokalrevyerna makarna medverkade i, relativt anonyma. Mördarna överglänser fortfarande det mesta.

Dock får de en hel del konkurrens av författaren själv. Lika mycket som Lagercrantz är på jakt efter sanningen bakom rubrikerna verkar han vara på jakt efter sitt tio år yngre jag. Ett avsnitt är till exempel uppenbarligen ett sätt att be om ursäkt till någon tjej han haft ihop det med, och det känns uppriktigt sagt ganska smaklöst att klämma in i berättelsen om tre människors brutala och meningslösa död.

Änglarna i Åmsele är helt enkelt lite för mycket, både av Lagercrantz själv och av de där litterära ambitionerna. Det är lager på lager av ramberättelser, barndomsminnen och privat snarare än personligt. Han hade tjänat på att hålla det renare och rakare.

Men visst är det ett fascinerande stycke svensk kriminal- och mediehistoria som berättas här. Inte minst skildringarna av de unga kriminalreportrarnas kringflackande, sensationslystna tillvaro, inte sällan mest likt det uppskruvade livet på en rockfestival, är intressant och ganska obehaglig läsning. Någon särskilt skarp analys av mediedrevet kring brott och brottslingar blir det dock inte, utan framför allt en ingående skildring av det vi redan hört så mycket om: de unga mördarna med sin finska brytning, sitt Bonnie och Clyde-komplex och sitt eviga släpande på kaniner.

Similar Posts:

• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?
• Life imitating art imitating life
• Statsministern faller i marken gång på gång
• Klassens ljus
• Makten över orden smäller högst

I juli 1885 flyttade August Strindberg med sin fru Siri och deras tre barn till Grez-sur-Loing i Frankrike, där det fanns en nordisk konstnärskoloni. Bland andra bodde Carl Larsson där, som var Strindbergs vän. Först bodde familjen Strindberg med barn på hotell i Grez, senare i Carl Larssons ateljé, och därefter på ett värdshus. Slutligen hyrde familjen ett nybyggt hus, ”La Nouvelle Maison”, beläget vid bygatan i Grez. Inflyttning skedde den 14 mars 1886.

I ”La Nouvelle Maison”, skrev August Strindberg

”i sedvanlig rasande takt första delen av sin självbiografi Tjänstekvinnans son”

(citat ur Olof Lagercrantz biografi om författaren).

Första delen fick titeln Tjensteqvinnans son, En själs utvecklingshistoria : (1849-1867). Strindbergs förlag, Bonniers, var mycket nöjda och sände ett förskott.

Strindberg använde förskottspengarna till att i maj lämna huset i Grez och istället flyttade familjen till Schweiz, där de bland annat bodde i kurorten Gersau. De två första delarna av boken: Tjensteqvinnans son, En själs utvecklingshistoria: (1849-1867)) och Jäsningstiden, En själs utvecklingshistoria : (1867-72) utkom båda år 1886. (Tredje delen utkom 1887, fjärde delen först 1909.)

August Strindberg tillsammans med barnen Karin, Greta och Hans, Gersau, Schweiz, 1886.
Foto: August Strindberg, Ägare: Strindbergsmuseet

Det femte kapitlet i bokens första del, som Strindberg alltså skrev i huset i Grez, har titeln ”Med överklassen”. Där berättar han att hans alter ego Johan och hans familj bor i ett hus vid Norrtullsgatan (Nr 14). Det är omkring år 1862, han är då 13 år gammal. Han berättar att hans pappas bokskåp nu står till hans förfogande. I det finns, förutom böcker om kemi, fysik, trädgård, naturalhistoria, geografi, förslossningskonst, anatomi och historia, även en mängd skönlitterära böcker:

”[…] Wallins, Franzéns och Tegnérs dikter, Wallins predikningar, Blumauers Aeneis, Don Quixoje, fru Carléns och Fredrika Bremers romaner, Deutsche Klassiker m. m.”

Han fortsätter:

Utom indianböcker och Tusen och en natt hade Johan ännu icke läst någon skönlitteratur. Han hade tittat i romaner, men funnit dem långa och tråkiga, isynnerhet därför att de saknade illustrationer. Men när nu kemien och alla andra naturens verkligheter voro genomskådade, tog han en dag en visit i bokskåpet. Han tittade i poesierna. Där kände han sig svävande i luften och visste icke var han var hemma. Han förstod det inte. Så fick han Fredrika Bremer: Skildringar ur vardagslivet. Där slog familjejolm och tantmoraler emot honom, och han ställde tillbaka dem. Så fick han fatt i Jungfrutornet. Det var berättelser och äventyr. Den olyckliga kärleken rörde upp honom. Men viktigare än allt var, att han kände sig vuxen med dessa vuxna människor. Han förstod vad de talade och han märkte att han icke var barn.

Romanen Jungfrutornet var skriven av den fru Carlén, som Strindberg nämner ovan. Fru Carlén var den oerhört produktiva författaren Emilie Flygare-Carlén och Jungfrutornet var hennes sjuttonde roman. Den hade utkommit 1848, ett år före August Strindbergs födelse. Det är intressant att hennes roman hörde till den första skönlitterära prosa, som Strindberg läste.

Emilie Flygare-Carlén, staty i Emilie-parken i hennes födelsestad Strömstad
Foto: Eva Björnberg, 2011

Källor:
Lagercrantz, Olof: August Strindberg, W&W, 1979
Rasmussen, Alice: ”Det går en oro genom själen …”, Strindbergs hem och vistelseorter i Norden, Carlssons, 1996
Strindberg, August: Tjänstekvinnans son, Bonniers, 1962

Similar Posts:

• August Strindberg 2012: Idag den 22 januari: Födelsedagen!
• En legendarisk Stockholmsskildrare
• Skriv nåt bättre själv!
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Hon romandebuterade för 170 år sedan

Till huset vid Riddarholmshamnen nr 12 hade Carl Oscar Strindberg och hans fru Ulrika Eleonora Norling flyttat i april 1848, med sina två barn. Sex år tidigare, 1842, hade paret trolovat sig. Deras allra första barn, en son, föddes 1844, men dog samma år. Året därpå 1845, föddes ytterligare en son, Carl Axel och 1847 föddes sonen Oscar. Samma år gifte sig paret i Klara kyrka.

Nyligen begav jag mig till Riddarholmen, för att utforska platsen där August Strindbergs födelsehus en gång låg. Det revs nämligen redan 1863. En fylld turistbuss, kanske med ryssar, tycktes ha samma mål. Men det visade sig naturligtvis att dessa turister inte alls hade den svenske författaren i tankarna. De fotograferade utsikten och varandra, och la inte märke till den lilla oansenliga skylt, som sitter uppsatt på en mur nedanför Wrangelska palatset. Den berättar, enbart på svenska, att August Strindberg föddes på denna plats. Det tog en stund innan jag själv upptäckte skylten, jag kände inte till att den fanns. På de två bilderna nedan kan man se skylten som en liten vit prick till vänster om den dörr som finns i muren.

Wrangelska palatset, här finns Svea Hovrätt.

På skylten står följande, och jag citerar förmodligen Statens Fastighetsverk:

Gustav Vasas befästning

Gustav Vasa befäste i slutet av 1520-talet Gråmunkeholmens strand mot Mälaren till skydd för Stockholm vid anfall från väster. Muren, som här står kvar till en del, sträckte sig mellan Birger Jarls torn i norr och Wrangelska palatsets södra torn.

Vinkelrätt mot muren byggdes kring år 1700 ett kronobageri för Kungshuset ovan, Se Wrangelska palatset. Senare inreddes huset för Sundhetskollegiet, som inrättats 1813, föregångare till Socialstyrelsen.

I detta hus med adress Riddarholmshamnen 12, öppnade ångbåtskommissionären Carl Oscar Strindberg 1846 ett ångbåtskontor. I huset fanns också ett schweizeri och en krog. Carl Oscar med familj bodde ovanpå ångbåtskontoret. Där föddes den 22 januari 1849 August Strindberg. Några år senare flyttade Strindbergs till Norrmalm.

August och hans bröder återvände ofta till Riddarholmen där faderns ångbåtskontor var en fast punkt. Vid kajen låg fartygen som Carl Oscar Strindberg befraktade. Hamnen var fylld av äventyr och härifrån gjorde pojkarna båtfärder in i Mälaren. Riddarholmen fick stor betydelse för människan och författaren.

Byggnaden förvaltas av Statens Fastighetsverk.

Men detta att August bodde här några år stämmer inte riktigt. Redan i april 1851, när han bara var drygt två år, flyttade familjen till Drottninggatan 74, för att i oktober samma år flytta till Klara Västra Kyrkogata 15. Men Carl Oscar Strindberg hade alltså kvar sin arbetsplats i huset på Riddarholmen.

Vy mot nordväst och Stadshuset, muren syns till höger.

Riddarholmen, sedd från Monteliusvägen på Söder.

Carl Oscar Strindberg skrev dagbok. Den 22 januari 1849 antecknar han:

Augusts födelsedag

Enligt Olof Lagercrantz fick sonen sitt namn efter den dåvarande kungen
Oscar I:s yngste son, Prins August, född 1831.

Foto: Eva Björnberg, januari, 2012

Källor:
Lagercrantz, Olof: August Strindberg, 1979
Rasmussen, Alice: ”Det går en oro genom själen…” Strindbergs hem och vistelseorter i Norden, 1996

Similar Posts:

• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Lär känna Stockholm och Strindberg
• August Strindberg 2012: Strindberg och Grand Hôtel
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• Life imitating art imitating life

August Strindberg har stått i min bokhylla sedan slutet av 90-talet någon gång – en sådan där bok som man hittar på antikvariat och tänker att man borde läsa, men egentligen har måttlig lust. Nu är det förstås Lena Einhorns roman om Strindbergs första hustru, Siri von Essen, som fått mig att slutligen damma av den.

Det är inte svårt att förstå Einhorns inspiration, att vilja lyfta fram någon av alla dessa märkligt färglösa diktarhustrur, blåsa liv och se saker ur deras perspektiv för en stund. En sådan underlig, oändligt otacksam tillvaro – den eviga inspirationen, den utlämnade – och ändå märkligt utbytbar. Bara dessa relationer är fascinerande, på ett ganska obehagligt sätt.

Nyskapande eller inte – en hel del i Lagercrantz Strindberg-biografi framstår som tämligen klassiskt. Det börjar med den store skaldens födelse, och slutar med hans död. (Det låter kanske självklart, men en författares död är väl egentligen bara första akten i berättelsernas långa och brokiga liv? Jag hade gärna läst mer om hur olika tider därefter uppfattat och använt sig av Strindberg och hans verk, men det är väl en annan bok, det.) Däremellan liv och verk, inte sällan ganska kortfattat recenserade av Lagercrantz. En klassisk författarbiografi.

Trist blir det ju inte, men jag vet inte hur det egentligen vore möjligt att skriva helt trist om denne märklige, märklige man? Bara hans galna citat – allra helst ur privata brev – skulle ju sätta piff på det mesta.

Men hur ”privata” är breven då? Lagercrantz tes är i någon mån att Strindberg, snarare än det galna geni han ofta utmålas som, mycket medvetet iscensatte sig själv, prövade ut roller och erfarenheter som han sedan kunde använda i sitt skrivande. Lite för det tankarna till Mats Jacobssons skildring av Bob Dylan, som heller aldrig tycks ha lust att bara stå still och leva upp till människors förväntningar.

Strindberg ångar på, bränner broar, med någon sorts pubertal envishet och kraft. Vill vara älskad, folklig, samhällsomstörtande och fruktad – allt på en gång. Gränsen mellan författare och verk flyter onekligen lätt ihop och i slutänden ställer det en rad intressanta frågor kring vad en konstnär är och får göra. I vilken mån håller vi människor över huvud taget på och iscensätter oss själva? Ser människor omkring oss som motspelare eller biroller? På den punkten förefaller Lagercrantz – och Strindberg – onekligen ganska moderna.

Similar Posts:

• På första parkett
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Strindberg åt folket?
• August Strindberg 2012: Idag den 22 januari: Födelsedagen!

Hellre än att stanna och försjunka i genren Den Stora Litteraturens stora frågor, har han dragit sig undan, satt fokus på något i periferin, något lämnat, bortprioriterat eller aldrig tänkt. Stickspåren kan leda såväl till abstrakta tankelekar som extrem sensualism. Denna smittande kärlek för det betydelselösa, tillfälliga, barnsliga, genomsyrar hela författarskapet och har möjliggjort en naturlig upplösning av den gamla goda gränsen mellan hög och låg litteratur. Gustafsson, som aldrig känt sig obekväm i närheten av den västerländska kanons största namn, har ofta klätt sina berättelser i populärlitteraturens kostymer: spion-, science fiction- och konspirationsgenren.

Också i den nya diktsamlingen Om begagnandet av elden lämnas uttrymme för ett planlöst strövande i dagdrömmarnas och tankelekarnas park. Men konturerna är annorlunda den här gången. Det är sent på jorden, sensommar, Ekelöfs årstid. Dödens närhet är ständig påtaglig och ger en mörk fond åt dröjandet vid primtalen, Gauss-kurvan och de triviala kunskaperna.

Döden är dock inte direkt hotfull. Liksom hos Ekelöf filar inte längre syrsorna ångestfullt. Berättarjaget ser försonande, om än med vemod ibland, på det liv som är och har varit. Hans upplevelse av världen påminner om det som i psykologin går under namnet ”gerotranscendens”: ett med åldern överskridande av rum och tid. Som en dikt uttrycker det: ”Just nu var mycket länge sedan. Just nu är ingenstans alls”.

Det är inte bara våra förståndskategoriers gränser som överskrids, själva världens gränser tycks blekna bort inför visionerna som, liksom hos Tranströmer, är lika mystiska som vardagligt påträngande. Det finns inte en värld, lika lite som det finns ett liv. Möjligheterna är oändliga:

I någon värld är det djupa mörkret
genomlyst av underbara talande stenar

I rätt många världar varar sommaren
ett århundrade, och de som har oturen

att födas i vinterns sekler
tillbringar livet sovande

upphängda i på insidan pälsklädda
ljusgrå kokonger

Lars Gustafssons nya dikter ser ut som dikter gjorde förr. Med rubriker och ordentlig interpunktion står de uppresta som skolboksexempel längs vänstermarginalen. Ofta ryms en dikt på en sida. Det är en poesi där ett centrerat subjekt talar med centrallyrisk röst, tydligt oberörd av de senaste decenniernas fragmentariska och språkskeptiska trend. Det är i linje med den verklighetsbild som kommer till uttryck innanför pärmarna: världen är lika obegriplig som enkel.

Similar Posts:

• Övningsstycke för soloinstrument
• Cirka 40 sidor av Ekelöf
• En gigant bland giganter
• Poesi für alle
• Inspirerande lyrikdebut

Men så läser jag lite, hoppar från essä till essä, och drabbas plötsligt av ett akut lyckorus. Med ens har jag glömt bort alla mina tankar om stroppighet och elitistiskt urval och är helt trollbunden. Tänk att man kan skriva så här bra. Så vaksamt och djupsinnigt men på samma gång så lättillgängligt. Malmbergs essäer är som små krutdurkar av finkultur: de tar avstamp i en bok, en film eller en tavla men exploderar alltid i associationer och höjs på så sätt över det tillfälliga. En bok påminner om en film och en film om en tavla som i sin tur liknar ett musikstycke. Hos Malmberg spelas därför Mahlers sexa på Böcklins Dödens ö och i Antonionis filmer syns de Chiricos evakuerade stadslandskap. Efter ett tag sitter jag med penna och papper och bara antecknar allt jag vill se, läsa och lyssna på.

Men så kommer min tveksamhet tillbaka. För plötsligt upplever jag en slags skevhet i urvalet och detta börjar gnaga i huvudet på mig. Visst är det alltid bra och smart skrivet, låt gå för att det bara handlar om finkultur, men var är kvinnorna? Av hela sextio essäer handlar endast två om ”det andra könet”, varav den ena beskriver en riktig medusa (Alma Mahler), och efter ett tag frågar jag mig själv om Malmberg inte upptäckt denna skevhet eller om han helt enkelt skiter i den? Att han dessutom tycks mindre respektfull gentemot kvinnliga konstnärer och tänkare (Malmberg är vanligtvis väldigt respektfull) gör knappast det hela bättre. Så här skriver han till exempel om ett geni som Julia Kristeva: ”hon är den duktiga skolflickan som alltid räcker upp handen och säger Jag vet!”. Så tror jag inte att Malmberg skulle skriva om det gällde män som exempelvis Roland Barthes, Jacques Lacan eller Jacques Derrida – trots att man kan anklaga dem för precis samma sak.

Nåväl, nu ska vi dock inte överdriva detta konservativa drag i essäsamlingen. För Malmberg är inte någon reaktionär stöt eller kverulant à la Johan Lundberg. Här finns varken svador om konstens förfall eller gnäll över postmodernismen utan enbart genuin nyfikenhet, över ny såväl som gammal konst. Malmberg är således lika kunnig om Goethe som Jäderlund och kan referera till Harold Bloom såväl som Eva Kosofsky Sedgewick och man blir därför emellanåt förvånad när man upptäcker att man läser om en konkretistisk poet i en essä om medeltida måleri. Malmbergs associationer är alltid djärva och vittnar om en beläsenhet som går över alla gränser och tidsåldrar. Själv kommer jag att tänka på det välkända Fröding-citatet om att strunt är strunt och snus är snus, oavsett dosa, och tänker att det skulle kunna vara ett motto för M.

Så trots skevheten och trots vissa tveksamma citat kan jag inte annat än älska M. Det är en djupgående, intelligent och associativ essäsamling som vittnar om en helt unik kunskap. Jag kan faktiskt inte komma på någon enda svensk som har en sådan kunskap som Malmberg i både konst, film, litteratur och musik. Att han dessutom kan röra sig mellan genrerna med en sådan lätthet och som om det gränsöverskridande perspektivet vore en självklarhet gör honom fullkomligt oumbärlig för svenskt kulturliv.

Similar Posts:

• Inte så kul
• Förnöjsam sårtematik
• Engdahl lyfter på masken
• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson
• En dikt som vadar i vad

Så blir det emellertid inte alls med Åsa Linderborgs Håll med eller håll käft. Artiklar i samförståndets tid. Jag snarare sträckläser den – just nästa artikel verkar nämligen så himla spännande. Hela tiden. Nästan alla ger mersmak; nästan hela tiden känns variationen i språk och ämnen fräsch och inspirerande, utan artikelsamlingars vanliga risk för mättad korvstoppningskänsla och tjatighet.

Artiklarna i Håll med eller håll käft är från början publicerade i Aftonbladet mellan 2003 och 2008 och utan att de känns särskilt inaktuella ger de också en bild av svensk samtidshistoria när den är som … samtidigast. Vad är det egentligen vi sysslat med de senaste åren?

Linderborg är fin på att hitta balans. Hennes formuleringar är snärtiga och coola utan att för den skull skymma det hon vill ha sagt. Hon är bildad utan att bli svårläst och intern. Hon har, som de där riktigt sympatiska historikerna, en förmåga att snabbt och enkelt sätta in i sammanhang, och hon både tycker till och levandegör det hon förhåller sig till.

Smaka bara på några av rubrikerna: ”Gissa vad de gör med getterna!”, ”Den förbannade vänstern”, ”Alla får pippa!”, ”Vem har rätt att göra motstånd?” eller ”Så blir en kvinna desperat”. Linderborg läser Gramsci och Babar, Fanny Ambjörnsson och Olof Lagercrantz. Hon diskuterar Linda Rosing och Carolina Gynning, Cornelis Vreeswijk och Ulf Lundell. Hon förhåller sig till vänstern, liberalismen och den politiska dagordningen, Irakkriget och ”den svenska bushoisien” (ofta tillsammans med Erik Wijk), dansk gladporr, nationaldagen, konspirationsteorier, råttor, historieproduktion, prinsesstrender och den nya herrgårdsromantiken.

Håller med gör man förmodligen inte alltid (jämför till exempel hennes Cornelis-tolkning med Liv Strömquists). Hålla käft blir man i alla fall inte det minsta sugen på. Och det är väl som huvudsaken.

Similar Posts:

• Är Fanny expert på rosa?
• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet
• Allt åt alla?
• USA ut ur Irak …
• Bland kufar och drömmar