En äldre manlig brittisk författare har nyligen skapat rubriker genom att skriva en science fiction-roman som han bestämt hävdar inte är science fiction; hans roman undersöker ju hur människor och AI relaterar till varandra, gubevars, medan science fiction bara handlar om att ”åka i tio gånger ljusets hastigheter med antigravstövlar”. Att gamla fiiiina författare avfärdar genren är inget nytt, men att det sker samtidigt som SF under senare år genomgått en enorm föryngring och tagit ställning på ett sätt genren knappt gjort sen Dicks och LeGuins glansdagar gör bara deras argument tröttare.

Kameron Hurley skriver science fiction. Det skäms hon inte en sekund för. The Light Brigade står med en fot väldigt tydligt i genrens historia medan den andra har tagit klivet in i en ny värld. Vi befinner oss i det stora slutliga kriget mellan rebellerna på Mars och den välordnade, fria civilisationen på Jorden. (OK, Marsmänniskorna är ju människor de också, men de har ju själva valt att bo där och vi är ju inte alltid så bra på att minnas det där med alla människors lika värde.) När São Paolo tillintetgörs i ett överraskningsanfall blir Dietz, som förlorat hela sin familj, rekryterad för att hämnas, att bli en av The Light Brigade, interplanetära marinsoldater som på ett ögonblick kan teleporteras vartsomhelst och komma fram redo att döda de farliga Andra och rädda det Goda. (Och på köpet förstås får bli riktiga medborgare också. Nån gång. Kanske.) Om inget går fel med teleporten, men det är ju acceptabla förluster, ett nödvändigt offer för det perfekta samhället. En eller två soldater som då och då återformas med benet där huvudet borde vara. Men om man inte bara hamnar fel i rymden utan också i tiden, om man ser vart man är på väg men inte varför eller hur … ? När sanningen själv fullständigt tappar betydelse eftersom inget har kontext? När alla delar av systemet leder in i samma återvändsgränd?

But it turns out most of us don’t want truth. We want stories that back up our existing beliefs. Sometimes, to save the world, you have to let it break.

Så långt låter det kanske helt inte annorlunda än fabbro Ians föraktfulla avfärdande av genren som häftiga men meningslösa rymdresor och pangpang. Men det där von oben-aktiga filosofeeerandet om mänsklighetens status har ju genren redan gjort sen Shelley, Hurley är förbannad och vill faktiskt tillämpa det också. The Light Brigade är därför en roman om entropi, om det sammanbrott som händer när system äter sig själva; det systematiska nedbrytandet av människor till mördarmaskiner, av folkgrupper till monster, av samhällen till vinstmöjligheter, av idéer till propaganda, av molekyler till information. Det som först känns som en lätt uppdaterad cover på Starship Troopers (Verhoevens, inte Heinleins) börjar snart knaka i fogarna när strukturerna tappar ordningen och frankensteinas ihop med andra gamla trogna lik; Orwell, Vonnegut, Wells, Adams, Cameron, etc etc. Men de gamla dystopierna håller ju inte längre i Trump-eran; varför ska fascismen låtsas ha idéer och ideal när folk gärna följer den ändå? Behövs den ens när alla springer som panikslagna råttor för att slippa ta itu med sin egen förmåga att ändra något? Så för varje teleportering limmas alltihop mer och mer med Hurleys egen förkärlek för gegga och blod och heliga feministiska vrede, medan Dietz kastas fram och tillbaka i tiden och den så tvärsäkra människans (och läsarens) kropp, världsbild och själva historia bit för bit måste bytas ut och formas om och byggas upp igen, från student till hämnare till soldat till monster till …

Som ni kanske förstår är The Light Brigade långtifrån en subtil roman. Och någonstans kan jag lite sakna det inte mindre politiska men än mer fantasirika världsbygget i hennes förra roman The Stars Are Legion (alias Lesbians in Space!). Men den följer både sin välsnitslade labyrinthandling och sin grundfilosofi så väl att när den till slut kommer ut på andra sidan med knytnäven i vädret blir jag nästan bländad. För vad än gamla stofiler vill få oss att tro kan litteratur vara både kul, intelligent och relevant. Entropi upphör när ett slutet system tillförs ny energi. Och jävlar vad jag behöver en sån här roman just nu.

Similar Posts:

• Gammaldags framtidsresa
• Mörkermaskin
• This one goes to 11
• Det sista som dör är hoppet?
• Och politiken blev kött

Inklusive i Bagdad, förstås. I en stad som sedan den amerikanska invasionen präglats av stridigheter, terrorister, tveksamma demokratiförsök och bilbomber behövs egentligen ingen galen vetenskapsman, bara en skrotsamlare som samlar upp några kroppsdelar som blivit över från de senaste smällarna och sätter ihop dem till en hel kropp någon kan begrava. Alla dessa lösa delar av människor som blir liggande i en krigszon måste ju också få någon form av mänsklig värdighet, tycker han. Att varelsen – Vadennuheter – sen får liv och börjar dra runt och kräva rättvisa av dem som ligger bakom dess olika kroppsdelars död är ju, som så mycket annat i denna historia, en oförutsedd konsekvens. Men för varje kroppsdel som får frid och ramlar av måste han ju hitta en ny så att resten kan fortsätta, och om det är något man lär sig av att leva under konstant terror är det ju att rationalisera sina handlingar… Som alltid är Frankensteins monster en läraktig elev.

Every day we’re dying from the same fear of dying. The groups that have given shelter and support to Al-Qaeda have done so because they’re frightened of another group, and this other group has created and mobilized militias to protect itself from Al-Qaeda. It has created a death machine working in the other direction because it’s afraid of the Other.

Det är en helt fantastisk idé, som Saadawi ror iland med både helig vrede och nattsvart humor. Någon gång känns romanen lite ofokuserad när han också drar in en handling om journalisten som dras in i härvan runt den här mystiska odödlige hämnaren som mördar sig runt i Bagdad, tillsammans med sin chef och dennes älskarinna och de gangsters och politiker (i den mån man kan se skillnad) som kretsar runt dem, och så förstås skrothandlaren och folket i kvarteret han bor och… Han tänker ju så rätt egentligen; monstret är ju en metafor, så bygg upp en större berättelse om livet i Bagdad runt det, visa att här finns mer än bara offer och monster. Men jag kan inte låta bli att jämföra med Atiq Rahimis Satans Dostojevskij, som gör en väldigt likartad grej, men med bättre laserfokus.

Samtidigt, vafan, smått spretig eller inte så gillar jag det här. Både sättet Saadawi anpassar och återupplivar Shelleys gamle Adam, men också stämningen han placerar honom i – ett sargat, förtvivlat, mardrömslikt men på något sätt levande Bagdad, som varken är helvete på jorden eller en skönmålning, där döden kan komma oförskyllt närsomhelst men någon form av rättvisa ändå måste få finnas för alla som gjorts anonyma.

Friend good.

Similar Posts:

• Gäst hos Saddam
• Sökmotor för drömmar
• En tidlös tragedi
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• Abbie something

Samma dag som Kazuo Ishiguro fick sitt pris såg jag en intervju där han nämnde att hans författarskap influerats av Charlotte Brontë. Han berättade att han nyligen läst om Jane Eyre och att han blivit förvånad när han upptäckte hur mycket han stulit från romanen. När jag nu själv läser om Never Let Me Go kan jag inte undgå att se likheterna. I sin skildring av huvudpersonens utveckling från barn till vuxen ansluter sig de båda berättelserna till bildningsromanens genretradition. Slutet är visserligen lyckligare i Charlotte Brontës roman men karaktärer, miljöer och handling har en hel del gemensamt. Föräldralösa barn. Internatskolor. Engelsk landsbygd. Det finns visserligen inte någon galen kvinna inlåst på en vind i Never Let Me Go men Kazuo Ishiguros intrig vilar också på det gradvisa avslöjandet av en fruktansvärd sanning.

So you’re waiting, even if you don’t quite know it, waiting for the moment when you realise that you really are different to them; that there are people out there, like Madame, who don’t hate you or wish you any harm, but who nevertheless shudder at the very thought of you – of how you were brought into this world and why – and who dread the idea of your hand brushing against theirs.

Never Let Me Go utspelar sig i en alternativ historisk version av England under de sista decennierna i förra milleniet. Här finns Walkmans, porrtidningar och teveserier. Men även anstalter som föder upp mänskliga reservdelar. Romanen består av tre delar där vi i en rad tillbakablickar får följa Kathy, Ruth och Tommy. Deras uppväxt på internatskolan Hailsham, de korta åren i The Cottages (som kanske kan beskrivas som ett slags ungdomskollektiv) och hur de slutligen möts igen som vårdare och donatorer.

Kathy, Ruth och Tommy har känt på sig att de är annorlunda sedan de var riktigt små. Med tiden går det också upp för dem att det redan finns en utstakad plan för deras liv. Deras egna valmöjligheter är små. I samhällets ögon är de utbytbara i ordets rätta bemärkelse. Knappt människor. Kanske en slags monster. Miss Emily, rektor på Hailsham, uttrycker det så här:

Most importantly, we demonstrated to the world that if students were reared in humane, cultivated environments, it was possible for them to grow to be as sensible and intelligent as any ordinary human being. Before that, all clones – or students, as we preferred to call you – existed only to supply medical science. In the early days, after the war, that’s largely all you were to most people.

Det är inte enbart Charlotte Brontës ande som vilar över romanen. Medan jag läser tänker jag mer än en gång på Frankenstein av Mary Shelley. Och även om jag tvekar inför att sortera in romanen under genreetiketten science fiction så finns det de som gör det.

Som tidigare i Återstoden av dagen och senare i Begravd jätte skriver Kazuo Ishiguro om begränsningarna som följer av att tillhöra en viss grupp i samhället. Never Let Me Go är en iskall skildring av hur långt de priviligierade kan gå i sitt förtryck av de som är svagare. Men det är också en berättelse om hur normer, traditioner och inte minst minnen håller oss kvar i ett visst sammanhang. Hur vi väljer att inte ifrågasätta vår tillvaro utan hellre accepterar vår lott i livet. På gott och ont.

Stämningen i Never Let Me Go är melankolisk men inte allt igenom mörk. Romanen påminner oss också om att vi kan hitta en tillflykt i vänskap, kärlek och konst – även när vi tvingas leva under omänskliga förhållanden.

I caught a glimpse of his face in the moonlight, caked in mud and distorted with fury, then I reached for his flailing arms and held on tight. He tried to shake me off, but I kept holding on, until he stopped shouting and I felt the fight go out of him. Then I realised he too had his arms around me. And so we stood together like that, at the top of that field, for what seemed like ages, not saying anything, just holding each other, while the wind kept blowing and blowing at us, tugging our clothes, and for a moment, it seemed like we were holding onto each other because that was the only way to stop us being swept away into the night.

Kazuo Ishiguro kan sina klassiker och har lärt sig sitt hantverk från grunden. I Never Let Me Go fångar han mitt intresse från den första sidan och spinner sedan en stark berättelseväv som håller mig kvar. Han gör det utan stora åthävor, med en enkel prosa som han slipat och polerat tills den glänser. Visst är han värd sitt Nobelpris.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Klaustrofobisk familjemiddag
• ”Jag vill ju va’ som du”
• Tomrum och tolkning

Röken. Den får en att känna sig – annorlunda. Rädd. Aggressiv. Falsk. Värdelös. Tankarna blir grumliga, man grunnar över saker och ting. Man är inte längre skild från omvärlden, den nästlar sig in i ens inre. Man känner sig liten och obetydlig, foglig, men är ändå redo att slåss mot den som vågar påstå det, ens lilla förråd av förnuft äts upp som av råttor. Lockelsen sätter in – att stjäla, att bedra, att rymma.

Thomas och Charlie är vänner trots att de på många sätt är varandras motsatser. Charlie kommer från en fin släkt och har lätt för att styra sina känslor medan Thomas, vars familjeförhållanden är dunkla, får kämpa hårt. När de tillsammans ger sig iväg för att tillbringa jullovet hos Thomas morbror, baron Naylor, blir det början på en yttre och inre resa som handlar om att utforska rökens hemligheter. Dess hot och möjligheter.

När Rök är som bäst påminner den mig om Carl Jonas Love Almqvists Amorina eller Mary Shelleys Frankenstein. Då är språket högstämt romantiskt, miljöerna fantasieggande och karaktärerna gränsöverskridande. Svagheterna i Rök blir tyvärr allt tydligare ju närmare slutet vi kommer. Upplösningen blir en rejäl antiklimax när Vyletas intrig rämnar i sömmarna som ett slarvigt hopsytt monster. Fram tittar en tunn stoppning av ytligt tankegods kring klass och revolution, kärlek och synd, förnuft och känsla som redan idisslats ett oräkneligt antal gånger.

Vill du läsa en bra dystopi i internatskolemiljö rekommenderar jag istället Never let me go av Kazuo Ishiguro. Eller om du är mer intresserad av det fantastiska, Magikerna av Lev Grossman.

Similar Posts:

• Originalitet en masse
• Språket blir en barriär
• En halv berättelse
• Vi är hänvisade till oss själva
• Visst går det att köpa kärlek

Det var Harriets far som hittade på smeknamnet ”Harry”. Som psykoanalytiker kan jag inte undgå att skönja en klar önskan bakom det smeknamnet.

När huvudpersonen Harry (Harriet Burden, efternamnet en ordlek med det engelska ordet för ”börda”) beskrivs första gången i Den lysande världen ser jag ett kvinnligt Frankensteins monster framför mig. Snart nog får jag också veta att just Mary Shelleys skräckroman var Harrys favoritbok som tonåring. Men är det Harrys far som skapar ett Frankensteins monster i sin besvikelse att ha fått en dotter i stället för en son? Eller är det Harry som är Frankenstein i sitt skapande av konstnärsalias?

Harry är konstnär och får inte den uppmärksamhet hon tycker att hon förtjänar för sin konst. Hon misstänker att det beror på att hon är kvinna. Harry låter tre olika män med tre mycket olika karaktärer ställa ut hennes konst. En ung, snygg kille, en svart, homosexuell man och en ironisk äldre herre. Romanen blir på detta sätt en undersökning i om vi bedömer konsten utifrån något slags egenvärde eller bara som en spegel av sin upphovsman. Motsatsparen som undersöks är inte bara man/kvinna utan även svart/vit, ung/gammal, människa/maskin osv.

Romanen är upplagd som en antologi men känns mer som en deckare. Den fiktiva antologin består av Harrys efterlämnade anteckningsböcker och utsagor från allt från familj till konstkritiker. Upplägget känns lite märkligt eftersom en antologi sällan ser ut på det viset men det stör inte läsningen. I stället är det intressant att få olika synvinklar på Harrys feministiska konstprojekt. Särskilt konstrecensionerna där recensenten utgår ifrån att det är en man som skapat verken är hysteriskt roliga.

Det är en tänkvärd och läsvärd roman skriven på Hustvedtskt spänningsmanér där spänningen ligger i väntan på något slags okänd katastrof.

Similar Posts:

• Kampen är din, min, vår, allas
• Oemotståndlig magi i Rowlings fotspår
• Uråldrig magi och moderna monster
• En tidlös tragedi
• Creepy vid Vänerns kant

Romanen utkom anonymt. På titelbladet stod att den var skriven ”By a Gentleman of the University of Oxford”. Före S:t Irvyne hade han 1809 skrivit, och 1810 utgivit, den gotiska romanen Zastrozzi, också den anonymt, på dess titelblad använde han sig bara av sina initialer: P.B.S. 1810 utgav han även två diktsamlingar anonymt: Original Poetry by Victor And Cazire (publicerad i september 1810) och Posthumous Fragments of Margret Nicholson (publicerad i november 1810). Till Shelleys allra första verk hör också pamfletten The Necessity of Atheism, utgiven 1811. Pamfletten mottogs av universitetsledningen i Oxford med stor upprördhet och den 25 mars 1811 blev Shelley relegerad från universitetet.

Långt senare skulle Percy Bysshe Shelley som bekant skriva in sig i litteraturhistorien, som tillhörande de största i den andra generationen av brittiska romantiska poeter och som en av de mest framstående lyrikerna någonsin på det engelska språket.

Det är första gången S:t Irvyne eller Rosenkorsaren: romans översätts till svenska. Just Shelleys skönlitterära prosa har aldrig tidigare översatts till svenska. Ibland måste det gå mer än 200 år innan något händer!

Romanen är en så kallad gotisk skräckroman. Översättaren KG Johansson har skrivit ett efterord till romanen, där han bland annat berättar om Shelley och om bokens samtida mottagande. Han påpekar att romanen ser ut att ha tolv kapitel, markerade med romerska bokstäver, men två av kapitlen saknas helt i boken: kapitel V och VI, och de skrevs förmodligen aldrig. Det är en märklig och ovanlig roman på fler sätt än så. Här och var i den dyker det upp längre dikter och sånger, som berättelsens huvudpersoner skriver eller sjunger, och det finns, som Johansson skriver, ”enorma hål i handlingen”. Läsaren får inte svar på alla sina frågor om huvudpersonernas bakgrund och vidare öden. Slutet är obegripligt. Ja, det stämmer verkligen. Dessutom har författaren på några ställen utelämnat ord i repliker och ersatt med streck; det är väl meningen att läsaren ska gissa sig till vad som sägs.

Det som är bäst med boken är de våldsamt starka känslor som den uttrycker, som i en saga eller i en operaföreställning, helt enligt den gotiska fiktionens koncept. Här finns kärlek bortom förnuftet, ohyggliga kval, onda och fula förbrytare – rövare, unga undersköna vackra kvinnor, unga lidande män med dunkelt förflutet, gamla slott, mord, död och övernaturligheter och ett pendlande mellan känslornas ytterligheter i svartsjuka, hämnd, sorg, lycka, leda, passion, kärlek och hat. Människorna är fyllda av tunga, bittra minnen och samvetskval. Men mitt i läsandet om alla dessa sönderslitande, vansinniga passioner som utspelas mellan människor, kommer jag på mig själv med att tycka allra bäst om att läsa om det som utspelas i naturen. Det som händer i naturen kommer till uttryck på ett kraftfullt, dramatiskt och stämningsfullt sätt och månen, en av romantikens klassiska ingredienser, får ofta vara med och lysa. Dessutom utspelar sig bokens handling oftast under kväll och natt, vilket underlättar för författaren att ingjuta skräck i läsaren. I romanens början är det midnatt och åskoväder och Shelley inleder boken så här:

Röda åskmoln, burna på midnattsvindens virvlande vingar, drev i ojämna kast över månens blodröda rundel; åskans tilltagande raseri suckade genom förkrympta buskage, som böjde sig inför det våldsamma anfallet och kröp ihop mot klipporna där de växte; över himlens svarta valv draperade sig ljuset från blå blixtar; ljungeldarna spelade mot granitsluttningarna och visade i bländande ögonblick Alpernas skrämmande sceneri, där gigantiska och förvridna krön, röda under månens beständiga ljus, korsades av stormmolnens svarta och böljande fragment. Regnet började falla i stora droppar medan åskskrällarna dundrade starkare och mer öronbedövande och fick bergens toppar att skälva tills den utdragna striden, ekande från grotta till grotta, dog ut i otydligt mumlande längs den långa bergskedjan

Romanens huvudperson, en ung man vid namn Wolfstein, står utomhus mitt i åskovädret och plågas av förtvivlan, och slutligen sjunker han ner på bergets klippor. Beskrivningen av vad som händer i naturen fortsätter senare:

Men stormen vrålade vidare, ännu mer upprört, utan att bry sig om den desperate Wolfstein. De kämpande elementen tycktes i sitt vilda kaos vara på väg att lösa upp själva naturen; rasande blixtar dansade med skrämmande våld över bergen, samlade ännu mer ohygglig styrka och skilde gigantiska klippblock från deras annars eviga fundament; bergmassorna vräkte sig, med larm som överträffade de kreverande åskskrällarna, mot dalen nedanför.

Att läsa gamla texter, skrivna under en helt annan tidsepok än vår, är alltid fascinerande. Tankarna flyter ofta iväg från själva handlingen till funderingar över det skrivnas uppkomst. Var skrev författaren? Hur såg det ut runt omkring? I vilken sorts ljus? Vad hände runt omkring? Med vilken typ av penna skrev (i detta fall) han, på vad för sorts papper? Och som i detta fall: hur kändes det att leva i det engelska samhället under det tidiga 1800-talet? Vad pratade man om? Vad engagerade mest politiskt? Många frågor att förlora sig i, oräkneliga tidsresor att göra, väldigt mycket att lära sig, under läsningen av äldre litteratur.

Similar Posts:

• Vecka 7: Kärlek och död
• En tidlös tragedi
• … att ställa sig som galen
• Totalt jävla mörker
• Sagor för barn, och för dem som inte är det

Det är intressant, det här med unga debuter. Vi är imponerade av folk som lyckas med något vid ung ålder; det är därför det hela tiden nämns att Mary Shelley var 18 när hon skrev Frankenstein trots att den version vi läser är en hon redigerade flera år senare, det är därför Christopher Paolini för evigt är 15 även när han närmar sig 30, det var därför Bret Easton Ellis var tvungen att skriva en uppföljare till Noll att förlora, det är därför varenda nytt brittiskt slyngelpopband de senaste 30 åren har hyllats som det nya Clash och sedan raskt försvunnit ner i reabackarna när de släpper sin andra platta. Vi gillar den där energin, den där känslan av att upptäcka något för första gången. Ett ungdomsverk behöver inte vara originellt, alla börjar ju sin karriär med att kopiera och att säga att det gjorts förut är att missa poängen; man måste erövra de gamla berättelserna innan man kan skriva nya. Sådana här historier måste skrivas.

Därmed inte sagt att man måste läsa dem också. En vecka i Berlin är till slut bara ännu en i en lång rad av självupptagna, tjatiga, slarvigt skrivna pastischer på Räddaren i nöden som ofta verkar handla om sin egen otillräcklighet – en stor del av handlingen är att vår unge hjälte bit för bit inser det som är pinsamt uppenbart för alla andra, nämligen att hans magnum opus till hjälteroman är ett komplett misslyckande, han har inget att säga.

Han tog ett djupt andetag och tänkte efter. ”Er bok är den totala stagnationen”, sa han. ”Inget händer, allt stagnerar. Ni är rädd att göra nåt, ni väntar bara. För övrigt är det anmärkningsvärt tråkigt då.”

Typ så. Jesper snubblar fram genom ett Berlin som verkar bestå av en massa ovidkommande detaljer, hoppar upp och ner av glädje varje gång han hittar en klumpig metafor och pekar på den med bägge händer, kursiverar och stavar fel och gör allt för att krysta fram en spontanitetskänsla, skissar fram andra karaktärer som bara existerar för att huvudpersonen ska lära sig något om sig själv, och levererar till slut exakt samma sensmoral som man anade tio sidor in.

Och visst, så där är det att vara 19, och sånt händer i förstaverk, och jag vet inte vad det säger om Wells senare romaner. Här finns små aningar om att han i själva verket vill plocka sönder den där historien, han vet bara inte riktigt hur. Det kanske lovar gott inför framtiden; sensmoralen blir ju, som oftast, att inse att man inte är så unik som man tror i sin tro att ingen tänkt så här förut. And now I’m old and bored.

Similar Posts:

• Vad är en sommar utan böcker?
• Relativt trovärdigt
• Om kulmen på dårskapen
• Så kan det gå
• Historiens brasklapptäcke

Vad nu det innebär.

På ett sätt är det precis vad idéhistorikern Ronny Ambjörnsson diskuterar i Mansmyter. James Bond, Don Juan, Tarzan och andra grabbar (en omarbetning av den tidigare Mansmyter – liten guide till manlighetens paradoxer). På ett annat sätt är han väldigt försiktig med att göra just det.

Ta bara en sådan sak som att ordningen på de litterära figurerna ovan faktiskt är den ordning de tas upp i. En ordning, tvärtemot vad man skulle förvänta sig av en historiker, som inte är det minsta kronologisk. Det finns ett slags vagt skäl till det, tror jag, i att Ambjörnsson inte vill ge sken av att skriva någon slags litterär manlighetens historia. Men det är synd, för det är ju just historia han är bra på.

Och historien, de större perspektiven, finns där. Vampyrtemat som Stoker utvecklade med Dracula slår igenom kring franska revolutionen, den blodiga reaktionen på en överklass som vampyriskt sög ut sina underordnade. Legenden om Faust, som trotsar Gud för att nå kunskap dök upp med den vetenskapliga revolutionen och början till sekulariseringen. Den konsumistiska livsstil som adelsmannen Don Juan representerar går intressant nog igen hos James Bond. Både definierar sig själva utifrån accessoarer, utifrån kvinnliga erövringar, ständigt på väg mot nästa projekt. En postmodern hållning, om man så vill, men där överklassens överdåd plötsligt ska föreställa finnas tillgängligt för alla, eller åtminstone för dem som är smarta nog.

En röd tråd i sammanhanget utgörs möjligen av det allt uppslukande Projektet, även om det varierar från Don Juans förförda kvinnor till Frankensteins monster och Robinsons domesticerade ö. Någon form av självbehärskning tycks också ständigt närvarande. Juan och Bond ligger runt, men de fäster sig inte känslomässigt vid någon. För hjältar som Robinson, Tarzan, Holmes eller Draculas besegrare hotar ständigt det djuriska, kriminella, stökiga, och den borgerliga ordningen och effektiviteten måste upprätthållas.

Projekt, självbehärskning – är det däri manligheten ligger? Finns det något sådant som binder manligheterna samman genom tid och klass? Det går kanske inte att svara på, men jag måste säga att jag saknar någon form av sammanlänkande slutkapitel som diskuterar den typen av frågor. Mansmyter består av från början fristående artiklar, och i lite för stor utsträckning har de också fått förbli det.

I förordet skriver Ambjörnsson att han först sedan han samlat sina moderna myter reflekterat över att de alla behandlar just män.

Man skulle, så här långt kommen, naturligtvis kunna hävda att berättelsen betjänat sig av en man för att uttrycka sammanhang som inte nödvändigt behöver vara könsbundna. Med mansmyt skulle då menas en myt där hjälten råkar vara man. Och det är naturligtvis så som vi i första hand har att se dessa myter. De gestaltar teman där hjälten av historiska och andra skäl är man.

Kanske måste svaret på om myterna om männen faktiskt representerar något essentiellt manligt besvaras just så? ”Mannen har”, helt enkelt, ”ensam fått representera människan.”

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Bland kufar och drömmar
• Trädgårdens idé
• Är Fanny expert på rosa?
• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet

På köksbordet sipprar nektar fram
ur ett gnyende, skadeskjutet tomrum.

Kladdet, föraktet och skräcken inför intet, kastrationen däremot, det pumpas in. Filmtemat känns igen från Holmstrands, eller snarare hans pseudonym Anna-Maria Ytterboms tidigare diktsamling En film om Firman och Hannas vad. Stillbilder etc. Liksom i den tidigare diktsamlingen Myror kryper texten även i Vid mardrömmens mål. Det myllrar likt ett ostoppbart virus. På ytan till synes småskojig och finurlig, förrädiskt döljande en skräckblandad trans. Här återfinns också en stark queertematik.

Det är en suggestiv och drömsk ton i Vid Mardrömmens mål. Dödsförskräckt blir jag aldrig, mer obehaglig till mods. Känslan av att dras ned, ned mot någonting overkligt, icke existerbart infinner sig. Det är en förlorares stillestånd, att bli berövad något utan att veta vad. Är det mardrömmens mål?

Titeln ger mig kallsvett. Men Myror var dessvärre för läskigt bra. Vid Mardrömmens mål bara läskig och bra.

Similar Posts:

• Förbryllande myllrande
• En dikt som vadar i vad
• Att binda sköra former
• Spoilad av Hitchcock
• Förtjusande sommarskräck!

Om du inte är Gud men väl en helig man av Guds utvalda folk kan du skapa en avbild av dig själv av en klump lera och blåsa liv i den med ett ord. Inte riktigt liv förstås, den kommer inte att ha tal- och tankeförmåga och allt sånt där, den blir aldrig mer än en skugga, en dålig spegelbild av en människa; men du får en kraftfull och lydig tjänare/livvakt. En golem.

I slutet på 1500-talet skapade rabbi Loew i Prag en golem för att skydda ghettots invånare från pogromer. Enligt legenden kunde han efter ett tag inte kontrollera den längre, den blev våldsam och han var tvungen att ta ifrån den livet. Det sägs att den fortfarande ligger och väntar på vinden i Altneusynagoge.

På 1800-talet – och här kommer vi in på vad som står i den här boken – bor i Prags judiska ghetto en man som troligtvis heter Athanasius Pernath. Helt säker är han inte; han har börjat förlora kontrollen både över minnen och sinnen. Han läste en konstig bok, och nu har han hemska mardrömmar som flyter ihop med hans verkliga liv, och han hör inte hemma här – vare sig i kvarteren eller i världen, verkar det. Allt verkar få liv runtomkring honom, inklusive husen själva, medan hans eget arbete som juvelerare bara går ut på att fatta in vackra avbildningar i fasta ramar. Mot sin vilja dras han in i en schism mellan grannarna. Och mitt i allt detta börjar han höra (eller tror att han börjar höra) rykten: Golem. Det sägs att folk har sett den igen, sett den vandra längs gatorna i uråldriga kläder och med tomma ögon, försvunnit in i gångar där det inte finns några dörrar, setts genom fönster till rum som inte borde finnas… överallt, och ingenstans, vandrar rabbi Loews fula livvakt genom staden, säger ingenting, gör ingenting, verkar som en fokuspunkt för allt som sker och ska ske. Och om nu Pernath inte minns Pernath, om han själv vandrar de där gatorna om nätterna, om han själv inte vet vad han vill, om han dras hit och dit av vad andra bestämmer… vem är han, och vem är Golem? Vem tittar på vems spegelbild? Är allt galenskap, eller finns det mystik i den här världen?

Meyrinks roman är ett fascinerande surrealistiskt gotiskt bygge, där läsaren dras in i samma mardrömsvärld av levande husväggar och lerstatyer till människor som huvudpersonen. Tyvärr inte alltid på ett helt lyckat sätt; om allt avbildas som möjliga feberfantasier blir det ibland lite svårt att följa vad som är handling och vad som är hallucination, att hitta en fast punkt att utgå från – och givetvis är det poängen, men huruvida det fungerar som litterärt grepp är nog lite av en smaksak. I sina bästa stunder är Golem en fantastisk historia, där Meyrink återskapar en värld där verklighet och symbolik, människa och medmänniska, far och son, liv och konstruktion konstant speglar och ställer frågan ”Vem är du?” I sina sämsta faller den tillbaka på förvirrade och -nde monologer, upprepningar, och speciellt i efterhand smått obehagliga stereotyper.

I sitt – klart läsvärda – efterord nämner Edenborg Meyrinks beundran för föregångare som Hoffmann och Poe, och de märks, liksom likheterna med Carroll och Mary Shelley; liksom efterföljaren Frankenstein och hans monster blir golem, även om han bisarrt nog är lite underanvänd i romanen so bär hans namn, en väldigt relevant bild. Men Meyrink skrev ändå på 1900-talet, även om det var den där lilla biten strax innan första världskriget, och själv tycker jag likheten med någorlunda samtida som Lovecraft, Kafka och Hedayat är lika intressant. Samma fasa inför en värld där de inte känner reglerna längre, där allting verkar levande runtomkring dem medan de själva står still och kan bli nertrampade när som helst, där romantiken börjar ge vika och där de ser sig själva förvandlas till något annat utan att ha möjlighet att säga ifrån, och konstant letar efter – och skapar sig – bilder och historier som kan säga dem vem de egentligen är.

Golem skrevs 1914, och den har åldrats; men trots sina tendenser att gå vilse har den ändå relevans utöver sin tid och sin plats, vilket är väl. För vill du vara bokstavlig och se Golems Prag idag går det inte; stora delar av judeghettot revs i slutet av 1800-talet för att att fräscha upp stan, stora delar av befolkningen försvann 50 år senare; det finns ett museum där, med teckningar gjorda av barn på väg till Auschwitz. På några av dem ser man avbilder av vuxna människor, skapade så gott barnen kan, som om de försöker skapa sig någon som är mäktigare än de. Vad detta har att göra med boken, eller med oss idag, beror nog lite grann på vad man ser när man ser sig i spegeln.

Similar Posts:

• Loopad wienervals
• Med Hoffmann i mardrömmarnas rike
• Hajattackernas hallucinogena hemvist
• Sockersöta saga
• En tidlös tragedi