Utgiven | 2021 |
---|---|
ISBN | 9789146237556 |
Sidor | 308 |
Orginaltitel | Klara and the Sun |
Översättare | Niclas Hval |
Jag föredrar för det mesta berättelser i någorlunda realistisk utformning och jag erkänner att jag var skeptisk till att läsa romanen Klara och solen av nobelpristagaren Kazuo Ishiguro, vars berättare är en robot.
Snabbt insåg jag att valet av huvudperson varit perfekt för Ishiguro. Med Klara har han kunnat utveckla den stil han är så bra på – nämligen att återge det begränsade perspektivet på omvärlden. Hon ser bara så mycket som programvaran gett möjlighet att se. När hennes förståelse av omgivningen gestaltas innehåller den ett mekaniskt element och ger en bakgrundston som klingar i moll.
Romanen skulle å andra sidan vara urtrist om handlingen enbart gick ut på att illustrera ett begränsat seende på tillvaron. I stället växer romanen för varje iakttagelse som Klara gör av det som kommer i hennes synfält.
Klara är en av de bästa. Trots att hon inte tillhör den senaste generationen AV (artificiella vänner) är hon oerhört receptiv. Hon observerar fordon och människor som passerar skyltfönstret och förstår att hon skiljer sig lite från sin AV-kamrat, Rose, som oftare kan slå ifrån sig oroväckande händelser. Klara får ofta beröm av butiksföreståndaren för sin lyhördhet.
Jag läser hur Klara tar intryck och samlar information i sitt system så att hon kan agera ”ännu bättre” i enlighet med butiksföreståndarens instruktioner. Inlärandet fortsätter hos Josie och hennes högrankade mamma, en kvinna som klättrat på karriärstegen. Klara får ett nytt liv i en övre medelklassmiljö. I det här läget skulle romanen kunna ge sig in i en skildring av hur mor och dotter uppträder överlägset mot sin AV. Men så sker inte, utan i stället skildras relationerna med nyanser, särskilt när Klara fortsätter sitt fina samspel med familjemedlemmar och andra som hon kommer i kontakt med. Studierna är i fokus för Josie men kanske mest hos mamman som investerat i att dottern ska nå framgång i samhället. I bakgrunden anas obehagliga särskiljningsmekanismer och Ishiguro låter läsaren själv begrunda var i framtiden detta sker. Måhända existerar inte någon skiljelinje mellan romanens framtid och verklighetens nutid. Personligen vågar jag inte ens tänka att detta samhälle redan är här.
Tillsammans med Klara ges läsaren chans att utforska känslan av att vara utvald och att bli bortvald. En bjudning är på sätt och vis en värld i miniatyr men för Klara är den här typen av sociala sammankomster nya. Hon noterar hur skämten flyger i luften och att det kan gå riktigt snett när viljor och uppstudsighet krockar på en liten, trång yta. Josie och hennes vänner är stormande tonåringar, men Klara försätts i osäkerhet och har inte riktigt koll på varför ord också används för att såra? Senare när jag kommer till en scen där grannmamman träffar ett av sina ex, tänker jag att känslor av misslyckande kan skapa hinder och begränsa tankarna långt upp i vuxen ålder, inte bara förstöra stämningen på tonårspartyn.
Om jag ingick i en bokcirkel skulle jag inte bara vilja diskutera vänskapens olika skuggor utan även vilja genomlysa vidskeplighetens plats i romanen. I rådvilla tider famlar nog både jag och andra efter lösningar som inte alltid är beprövade. Man kanske sätter samman skärvor av vitt skilda slutsatser till en egen teori. När detta tema gestaltas i romanen vinner medkänslan i mig över en nedlåtande syn på tankevurporna.
Ishiguros prosa är egentligen ganska blek. Han nyttjar inte heller cliffhangers som grepp för att läsaren ska hålla andan. I stället är det skevheter hos karaktärerna som magnetiserar mig. I tillägg skymtar filosofiska ämnen att fundera vidare på. Jag tror att Ishiguro är en person, vars nyfikenhet på människan förenas med stor ömhet.
Publicerad: 2021-04-18 00:00 / Uppdaterad: 2021-04-17 20:10
Inga kommentarer ännu
Kommentera