Nu har tidskriften Essä utkommit med sin 24:e utgåva. Denna gång handlar det om romanen Hess som även trycks som faksimil i tidskriftsnumret. En riktig tjockis är det, 368 sidor.

Fyra skribenter har begått essä på temat Hess. Före detta förläggaren Svante Weyler är först ut med en text som fint tecknar personen Per Olov Enquist och författargärningen. Han skriver om den bitvis obegriplige Enquist. Romanen Hess handlar inte om nazisten Rudolf Hess. Snarare är boken en övning av någon ”på väg mot sin stil, sin form, sitt författarskap” skriver Weyler.

Den andra essän är signerad Lotta Lotass, författaren som lämnade Svenska akademien. Hon betraktar Hess som ett formexperiment i det tidiga 1960-talets anda.

Flera avsnitt i Hess belyser dess form, dess struktur. De olika varianterna av de rörliga planen återkommer i skiftande gestaltning: som bilder lagda ovanpå varandra, som mobil, som glasväggar i överlagrade serier, i växlande belysning.

Ett av romanens grundläggande teman är konsten att dölja sig i text, resonerar Lotta Lotass. Per Olov Enquist hämtar stoff från historiska personer som Rudolf Hess och dennes adjutant Karlheinz Pintsch, som blev lämnad kvar när Hess överraskande flög till Storbritannien för att på eget bevåg försöka förhandla fram fred. Men gestalter, namn och händelser är också hämtade från exempelvis Robinson Crusoe och Sagan om ringen, för att inte tala om Västerbotten.

Konstnären Jens Fänge bidrar med en essä med titeln Wanderheusschrecke berättad genom sex bilder. Avslutningsvis skriver författaren och översättaren Jörgen Gassilewski en omsorgsfull essä där han närläser några avsnitt i Hess.
Gassilewski frågar sig ”hur läsa detta vars status är oklar på så många plan?”

Tidskriften Essä har sedan starten 2017 utkommit med ett 20-tal utgåvor. Tanken är att varje nummer ska kretsa kring en källtext. Några exempel är Carl Jonas Love Almqvists Svenska Fattigdomens betydelse, Ing-Marie Erikssons Märit och Carl Butlers kokbok. Essäisterna får uppdraget att skriva om källtexten. Men ibland har det varit en karta, en ritning eller en företeelse som pacemakern.

Det känns generöst att få chansen att stanna upp och titta noga på exempelvis ett litterärt verk. Essän är också en härlig genre där så mycket är möjligt. Ett försök eller att pröva sig fram är Michel de Montaignes ursprungliga mening med benämningen på denna typ av texter. I sin essäantologi skriver Arne Melberg att essäisten är en tankevandrare, vilket också är en fin bild. Efter läsningen av nr 24 om Per Olov Enquists Hess tecknade jag en prenumeration på tidskriften Essä.

Similar Posts:

• Vinn biobiljetter till ”I lodjurets timma”!
• Till minne av undersökaren PO Enquist
• Stig Dagerman hyperaktuell igen
• Enquists upplysningsmission
• ”Du vet vad jag menar, August!”

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Ella Andrén har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

Varma hälsningar
/Ella, redaktionen”

Amerika upptäcktes inte av Columbus. Ingen kan med riktig säkerhet veta om Edmund Hillary var först upp på Mount Everest. Och så vidare. Men att Gagarin var före alla andra, därom råder inga tvivel.

Om människans dröm att kunna flyga symboliserar Friheten (avhandlat av Lotass i boken Aerodynamiska tal), är rymdens lockelse starkt förknippad med döden, eller snarare pånyttfödelse genom död. Det här är ett vanligt tema i sf-litteraturen, tänk bara på 2001: A Space Oddysey av Arthur C Clarke. I Kosmos finns vår verkliga vagga, och dit måste vi återvända för att finna sanningen om oss själva.

Detta har Lotta Lotass tagit fasta på i sin berättelse om rymdfartens första steg. Även om de drivande krafterna till att skicka folk ut i rymden var kalla-kriget-politiska, blev de i bägge supermakterna oerhört populära företeelser. Och i Tredje flykthastigheten finns ett ständigt växlande berättarperspektiv som likt en kollektivistisk tanke bokstavligen lyfter Gagarin ut i det blå.

Men det är även berättelsen om hur den enkle bondpojken blir pilot och kosmonaut och Sovjetunionens hjälte, en framgångssaga som finner sina självklara beundrarskaror i öst likväl som hos konkurrenten i väst. Här ryms också andra rymdpionjärer, kosmonauter och högt uppsatta militärer.

Persongalleriets många ryska namn kan bli rätt svåra att skilja åt för ett svenskt läsaröga, och ett personindex hade inte skadat. Inte blir Bröderna Karamazov en sämre bok av att huvudpersonerna presenteras i en behändig lista? I den nämnda Aerodynamiska tal, som tematiskt föregår (förutspår) denna bok, berättas det om flygets uppgång utan att ett enda namn nämns. Där funkade greppet, här blir det bara förvirrat om man inte kan sin kosmonautologi.

Tredje flykthastigheten är långt från en rysk version av Rätta virket, och än mindre en lika lättillgänglig sådan. Lotass prövar läsaren med redogörelser om rymdkapslars konstruktion och återinträdets vinklar och hastigheter i en aldrig sinande ström. För att göra det klart: det handlar om rymden och dess erövrare i avsaknad av sociala sammanhang. Det är individen med staten och bägge mot skyarna.

Följaktligen finns också en skrälldus ord som doftar sentimentalitet och öststatsterminologi: Sputnik, kosmodrom, Vostok, dysa. Och så det underbara ordet ”rymdskott” istället för rymdfärd, kanske inte speciellt ryskt, men det vittnar på sitt lilla vis om Lotass säkerhet med språket.

Men mest beundransvärt med Lotass bok är hur hon lyckas ställa jord mot rymd, tyngd mot tyngdlöshet, natur mot teknik. Rymdfarten beskrivs som ett skinande teknikparadis, en ofattbar dröm om det omöjliga, en elitistisk strävan efter det perfekta. Mot detta ställer hon enkla och fattbara medel som en snöig slätt vid resans slut med spår av hare och varg. Där finns också förvrängningen i sinnelaget hos de som reste bortom atmosfärens gräns. Där finns nederlaget.

Sist och slutligen blir det den enskilda upplevelsen som är bestående, storpolitiken och berömmelsen till trots. Känslan av att befinna sig sin egen värld. Rymden är kista och livmoder på en och samma gång, ett kosmos där tankar famlar fritt.

Segern över systemens tröghet.

Similar Posts:

• A Starman waiting in the sky
• Favorit i repris: Priset man betalade för rytmen
• Favorit i repris: När reptilhjärnan har ordet
• Favorit i repris: Odödligt om människans våndor
• Favorit i repris: Släpp sargen, Pretty Boy

Henry E. Smith försvinner ur atlantkabelns historia, men återvänder tillfälligt som vansinnig och förlorad. Havsdjupet har talat till honom. Någonting i det outforskade mörkret har telegraferat. Efter att Smith under en längre tid inte synts till tar sig hans hyresvärd i hans lilla rum i New Yorks hamnkvarter och återfinner där tusentals sidor med uppteckningar av ljud, läten och vad dessa i själva verket har sagt. Överallt längs väggarna har Smith skrivit >>not yet soon<< >>not yet soon<< >>not yet soon<< – inte än snart, inte än snart, inte än snart – det han tror sig ha hört kommuniceras ur djupet.

Berättelsen om morsetelegrafisten Smith finns invävd i berättelsen om atlantkabeln som skulle göra det möjligt att kommunicera till havs. Kabeln går av och försvinner i havet. Den sänder därifrån meddelanden som skapas av magnetiska stormar och jordströmmar. Smith vet inte detta utan fortsätter att anteckna de meddelanden som sänds. I samma text ryms August Strindbergs intresse för fåglarnas dialekter, listor över fåglarnas språk och en definition av ordet mistlur. Det är så många av texterna i Lotta Lotass bok fungerar, likt kinesiska askar. En text börjar i en berättelse och slutar i en annan, men förbinds hela tiden genom temat. I ovanstående exempel är rubriken ”Ljud/störningsundersökningar”.

Flera av texterna handlar om upptäcktsresande och polarfarare. I texten ”Om polarfarare” skriver Lotass om polarfararnas hjältestatus. Då debatten om förbrytelserna i Afrika under brittisk kolonisering väcktes sökte man sig till de vita fläckarna på polarkartan för ”geografisk räddning”. Lotass beskriver polartrakterna som en tabula rasa då det inte fanns något att erövra. Upptäckandet av polarvidderna skulle alltså inte kunna smutsas ned genom upptäckter av övergrepp. Lotass skriver vidare om den ärorika död som garanterar en hjältestatus åt polarfararna. Lyckas expeditionen blir de hjältar, misslyckas den så är döden en lika stor seger. Lotass exemplifierar med Robert Falcon Scotts expedition. Hela gruppen dör i mars 1912 och tidningarnas rubriker lyder ”Den stora segern” och ”Vi glädjer oss åt våra döda”.

Lotass skriver om Stig Dagermans pjäs Upptäcktsresanden. I sin analys väver hon in Strindbergsfejden och de olika definitioner på upptäckande som Strindberg och Sven Hedin hade. Hon menar att Strindberg definierade ”upptäckt” som en plats där ingen annan varit, där man själv är den första att sätta sin fot, medan Hedin ansåg att uppmätandet och analyserandet av en plats konstituerar upptäckten, oavsett hur många som tidigare varit där. I texten ”En ö i norr” skildrar Lotass Vitön, den ö där S. A. Andrée under sin polarexpedition, mötte sin död. Texten fungerar som en biografi över platsen, snarare än den tragiska expeditionen. Expeditionen och fyndet av medlemmarnas kroppar får dock såklart sin plats i berättelsen:

Medan jag orienterade mig kring fyndet, och medan jag varsamt sysslade med att försöka blottlägga huvudet och avlägsna de hemska lager av is som täckte ansiktet – smälte anletsdragen bort. Luftens värme gjorde sig gällande, och när jag hade plockat bort islagret över ansiktet, upplöstes de frusna vävnaderna. Ansiktet upplöstes och flöt ut som en gulblek sörja.

Lotass bok är en samling av flera tidigare publicerade texter. Varia innehåller texter om allt ifrån entropi och koder, Harry Martinsons intresse för Titanic, Sputnik, litterära bluffar fram till Neil Armstrongs steg på månen. Texterna är både av essäistisk och skönlitterär karaktär. De texter som stannar kvar hos mig är de mer essäistiska. Där lyckas Lotass förbinda människoöden med varandra och interfoliera berättelserna med poetiska iakttagelser.

Similar Posts:

• Ett rop på hjälp
• Beas besatthet – vår kärlekshistoria
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• En frisk, skön galenskap
• Stillsamt överskridande noveller

Vecka 7 är som alla andra veckor späckad med litteraturupplevelser. Igår gav Richard en tia till antologin Minnet av företrädaren: Aderton inträdestal i Svenska Akademien, missa inte det!

Idag skriver Camilla om Elfriede Jelineks Prinsessdramer, som hon kallar intelligent dramatik.

På fredag skriver jag själv om Emily Dickinson. Gång på gång är skogarna rosa är en samling utvald och översatt av Ann Jäderlund.
Det är en översättning nära originalen i ton, eftersom Jäderlund jobbat med att försöka direktöversätta. Vilket också inneburit en del problem…

Veckan avslutas med en recension av David Van Reybroucks gedigna arbete Kongo – en historia. Här får vi följa den våldsamma historien om hur en landmassa stor som västeuropa under dryga hundra år byter namn från Kongo fristaten till Belgiska Kongo, till Kongo-Leopoldville, till Zaire och slutligen till Demokratiska Republiken Kongo. En historia som Reybrouck inte enbart berättar med hårda fakta utan även låter samtidsvittnen komma till tals.

På söndag blir det även en intervju med skräckförfattaren Anders Fager, och i samband med det en extrarecension av hans bok Jag såg henne idag i receptionen, som jag och Camilla hade lite olika åsikter om. Spännande, va?

Detta och en massa andra överraskningar förstås!

Similar Posts:

• Bokstavstrogen översättning
• En angelägen historia
• En sång till de som gått före
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?

I antologin Minnet av företrädaren. Aderton inträdestal i Svenska Akademien har Lotta Lotass och Bo Svensén samlat inträdestal av nyinvalda akademiledamöter som enligt plägsed haft uppgiften att hålla tal över sina företrädare. På detta sätt – eller snarare borde man säga på dessa sätt eftersom talen skiftar mycket till anslag och karaktär – minns de sina företrädare och försöker teckna en bild av dem. De arton inträdestalen i antologin spänner från A G Silverstolpes tal över Axel von Fersen från 1795 till Carl Ivar Ståhles över H S Nyberg från 1974. Vi rör oss alltså inom ett tidsspann på nästan tvåhundra år. Riktmärke för redaktörerna har varit att inte välja tal av någon nu levande akademiledamot.

Den som tror att talen är devota, okritiska hyllningar till företrädaren tar fel. De är heller inte några neutrala, menlösa alster som försöker tala så mycket som möjligt om så lite som möjligt och därigenom bara bli ett tjusigt retoriskt stycke utan innehåll. Inte sällan blir talen direkt gripande när t.ex. den av sjukdom och lidande plågade Carl V A Strandberg håller tal över den likaledes av sjukdom märkte och allt bittrare medicinaren Israel Hwasser. I honom ser Strandberg närmast en frände. Hwasser var uppenbarligen mobbad redan som litet barn, och förlorade tidigt sin mor; han skulle med Strandbergs ord ”allt för tidigt få den svidande erfarenheten av förgängelsens oblidkeliga ingripande i de ljuvaste förhållanden.”

Verner von Heidenstams tal över Carl David af Wirsén är gripande på ett helt annat sätt. Under flera decennier hade Wirsén varit den förhärskande smakdomaren i det litterära Sverige och aktivt motarbetat Heidenstam och dennes inträde Akademien. När sedan Wirsén dör väljs Heidenstam till hans efterträdare och får då uppgiften att hålla minnestalet över sin bittraste fiende. Men Heidenstam lägger bort skiljaktigheterna och det gamla grollet. Han talar om att ”pilarna ligga bortskjutna och förrosta i gräset”. Heidenstam försöker loda djupet hos Wirséns uppenbarligen mycket komplexa karaktär, och ser både det goda och det dåliga. Man anar att Wirséns roll som smakdomare var något han närmaste känt sig tvingad in i. Det han helst ville göra var att leva för dikten. Och i efterhand klandrar inte Heidenstam honom för hårda ord, utan sluter fred postumt med Wirsén. Det är ädelt och storslaget.

Karaktären hos talen är, som jag nämnt, mycket skiftande. Det första talet av Silverstolpe är prunkande och svulstigt i bästa gustavianska stil, vilket i efterhand är ganska påfrestande att läsa. Detta tal är intressant också därför att det höll på att orsaka stor politisk skandal, då Silverstolpe tog Fersens parti i dennes kritik mot Gustaf III. Säg vad man säga vill, men harmlösa är dessa tal inte.

Från gustaviansk retorik spänner bågen över till Selma Lagerlöfs tal över A T Gellerstedt. Hennes tal blir nästan en saga precis som hennes romaner, och Gellerstedt blir en figur i sagan. Pär Lagerkvists tal över Heidenstam är fullt av förtvivlan och sorg over det rådande världsläget – året var 1940 och Europa stod i brand. Men Lagerkvist frammanar Heidenstam som en diktare att återvända till för att söka tröst; att hans diktning kan få vara de brunnar till vilka det är nödvändigt att färdas, för att tala med Johannes Edfelt.

Karl Ragnar Gierows tal över Hjalmar Gullberg är en av de bättre och finkänsligare analyserna av Gullbergs diktning jag har läst. Gierow slutar med att citera Gullbergs dikt om det oundvikliga döendet och uppgåendet i Gud; ”Snart i hans stormvind sjunger jag/ och virvlar i hans vattedrag/ och brinner i hans morgonglöd fjärran./ Men hemma bär ni ut mig död.” Alla de personer som ägnas uppmärksamhet i föreliggande antologi har burits ut och bort döda. Men de har även besjungits och själva sjungit. Om detta vittnar dessa arton inträdestal, som tillsammans på ett storslaget sätt tecknar en bild av svensk kultur, litteratur och historia.

Similar Posts:

• Vecka 7 på dagensbok: prinsessdramer, Kongo och Emily Dickinson
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Svenska kulturpersonligheters kultiverade trädgårdar
• Strindberg 101
• Fosterland eller älskad vän?

… har ni tänkt på att det är något lustigt med Billy? Den verkar specialdesignad för att passa det svenska folkhemmet från ca 1975 framåt. En 80×200 Billy går precis på millimetern in i bakluckan på en Volvo 245. En komplett upplaga av Bra Böckers Lexikon – den gröna – går exakt in på ett hyllplan. Gamla Nordiska Familjebok, däremot, går inte in. Jag föreställer mig ett möte mellan Gyllenhammar, Bonnier, Palme och Kamprad någon sen kväll på Harpsund. Varsågoda, konspirationsteoretiker. (Jo, jag läste precis Umberto Ecos nya.)

Apropå Eco, vissa böcker är så stora att de svävar av egen kraft. Nä, tack och lov för min trogna läsplatta. Säga vad man vill om den, men den tar i alla fall inte mer plats än den faktiskt tar. Så den bryter ju inte mot köpstoppet heller…

- I don’t get your crazy system.
- System? It’s called the alphabet.
- …Huh. Would you look at that.
Jag är en rätt förutsägbar person, och ordnar alltså mina böcker i bokstavsordning efter författare. Det intressanta är att det ändå ibland uppstår små teman som man kanske inte hade tänkte på annars. Om jag, t ex, skulle ordnat böcker efter politiskt engagemang och livslängd skulle givetvis kategorin ”antifascister som dog unga” ha Bolaño och Borchert bredvid varandra. På samma sätt hamnar ju naturligtvis exilförfattare som Rushdie, Salih, Satrapi och Shafak i en enda lång radda (OK, med Sem-Sandberg någonstans där i mitten, men han behöver inte skämmas för sig). Lindgren och Lotass håller små akademimöten för sig själva, rakt ovanför Oates huvud. Här och där samlas, som vore det en tanke därbakom, t ex mordiska tonåringar

queerteman

postkolonialism

och omtolkningar av klassiska berättelser.

Att alla de här hamnar bredvid varandra är givetvis också en ren slump. I en perfekt värld hade ju Gibson och Stephenson stått bredvid varann, och Mishima och Moberg i olika rum. Men man kan inte få allt, varenda bibliotek blir, hur väl man än försöker ordna det, ett sammelsurium av historier, författare, tankar och illa stukade pocketomslag. Men är det inte det som är det fantastiska med böcker ändå – alla små dialoger de öppnar mellan oss och mellan varandra? Som sagt, jag läste precis ut Ecos rykande färska Kyrkogården i Prag (recension kommer), och bara några timmar senare snubblar jag över följande i Tranströmers Östersjöar från 1974:

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna
uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes aven viss våg, aven viss vind
hit ut till sina öden.

Similar Posts:

• Camillas bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Decenniets debutanter
• Emelies bokhylla
• Samtal utan fördjupning

Det är en fin skara författare som Borås Tidning har vaskat fram genom åren, och jag förstår varför de vill uppmärksamma detta. Av de debuterande pristagarna har det blivit akademiledamöter, programledare och kritiker för våra största tidningar. De har fått priser och nomineringar. De bär namn som Lotta Lotass, Ida Börjel, Jonas Hassen Khemiri och Martina Lowden. Författare som i allra högsta grad är en del av den litteraturvärld som vi har i Sverige idag.

Det är en fin samling texter. Lotta Lotass är mer tillgänglig än jag någonsin läst henne tidigare, det är som att texten vill bli läst. Samma känsla får jag av Martina Lowdens språklekar. Allt tyckte jag var interna fragment som mest blev till storhetsvansinne, men här bjuder texten in sin läsare, vill hitta förklaringar, det som ligger bakom symptomen, diagnoserna och det som kommer sen.

Maria Zennström skriver en rak prosa om fattigdom och rikedom, om ensamhet och skönhet. Tonen är liknande i Sara Mannheimers bidrag, fortsätter i det som var och är, skulle kunna bli. Det finns något obarmhärtigt i det, precis som i Andrzej Tichýs text Styrka och helhet. Men den är rå och brutal, fylld av våld och maktmissbruk, lämnar en med tomhet och oförmögenhet att förstå. Logiken saknas.

I Daniel Sjölins bidrag Osynliga händer skiftar berättarperspektivet, språket, blicken och nuddar vid det som annars inte syns, detaljen, allt som finns emellan. Hur samma verklighet uppfattas av dagisbarnet eller kvartersalkisen eller den unga kvinna som ansvaret vilar på. Jonas Hassen Khemiri bjuder på ett drama mellan tre kvinnor i olika åldrar som blickar tillbaka på sitt gemensamma liv, det är minnen, visioner, frustration, vilja och hopplöshet, om hur livet bara går runt och hur maktlösa vi är inför det. Eller inte.

Gertrude Stein är utgångspunkt i Ida Börjels Namnet, en varm text om namnet som fenomen. Om att säga något och mena dig, om hur det är förankrat i våra identiteter, vår kultur, vårt sätt att se på världen. Det är öppet och rent. Viktor Johansson är den av pristagarna som jag har läst mest, tyckt mest om, släppt in i mitt liv. Vid en första läsning går dikterna mig förbi, men sen känner jag dem, bilderna, känslorna, stormarna.

Intressantast blir ändå Stefan Eklunds förord och presentationerna av författarna. Det är där de ställs emot varandra, blir en del av samma tid, samma samhälle, samma värld. Det är då de förhåller sig, säger något om varandra till mig.

Det jag inte förstår är varför det inte är de vinnande debuterna som vi får utdrag från i den här antologin. Då hade det blivit den tidresa, det litteraturfenomen som jag anar att Stefan Eklund är ute efter. Nu blir det mest ett hopplock, visserligen av fantastiska texter av fantastiska författare, meen som på något sätt ska representera deras författarskap och hela 00-talet och allt som de står för.

Den största invändningen mot den antologin hade troligtvis varit att de texterna redan är publicerade och lästa, att läsaren som är intresserade av den här typen av bok redan är bekant med texterna. Men det är bredvid och i relation till varandra som texterna i en antologi får röst. Därför hade det aldrig blivit samma sak som att läsa författarnas texter första gången.

Självklart är det spännande att få en glimt av vad dessa författare jobbar med just nu, vad vi har att förvänta oss av dem i fortsättningen. Men jag hade hellre väntat på nästa bok av var och en av dessa redan etablerade författare än att läsa dem i begränsat utrymme.

Similar Posts:

• Debutantnomineringar
• Delar av dagensbok.com Augustprisvinnare?
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

Similar Posts:

• Hål i hål i hål
• A Starman waiting in the sky
• Ett avsågat hagelgevär
• Favorit i repris: A Starman waiting in the sky
• Ändar av två författarskap

De nominerade böckerna är:

Näckrosbarnen av Susanne Axmacher
Människor helt utan betydelse av Johan Kling
Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
I en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén
Den falske vännen av Henrik B. Nilsson

Priset delas ut den 25 februari.

Similar Posts:

• Favoritdebutanter
• En aldrig sinande syskonrelation
• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen
• Decenniets debutanter
• Nominerade till Augustpriset 2015

Jag höll på att sätta flingorna i halsen när jag hörde tre distinkta dunkar bakom mig. Jag vred på huvudet och såg en utmärglad skugga på balkongen som frenetiskt ryckte i den låsta dörren. Chockad, darrig på handen, sträckte jag mig efter mobilen för att ringa polisen.

När den första signalen gick fram hade mannen på balkongen gett upp, släppt handtaget, och nu såg han uppfordrande på mig. Jag hörde en röst i mobilen och lade på.

Jag kände igen honom på något sätt, de där svarta skuggande ögonbrynen och den mörka blicken. Det där spetsiga fågelansiktet. Då gick det upp för mig. Det är Fahlström, tänkte jag. Det är Fahlström som kommit tillbaka.

I samma sekund som jag med tummen tryckte upp låsknappen slet Fahlström upp dörren och trängde sig förbi mig in i lägenheten. Han satte sig vid köksbordet, tog min skål och fyllde på med flingor, tuggade dem hårt med öppen mun, medan han blängde på mig.

”Vilka är egentligen de här Jerker Virdborg, Susanne Axmacher, och Jesper Högström?” frågade han och tippade skålen, sörplade i sig mjölken.

”Axmacher har jag inte läst”, svarade jag och försökte samla mig. ”Jesper Höglund – ”

”Högström”, rättade Fahlström.

”Förlåt”, sade jag, ”Högström. Högström har mest gjort sig känd som litteraturkritiker. I en debatt kring samtidslitteraturen för ett par år sedan efterlyste han mer stilkänsla, psykologisk inlevelse, realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt… hantverksskicklighet. Sådana saker.”

”Fy fan.”

”Han menar att ingen svensk författare under femtio har de här egenskaperna”, fortsatte jag.

”Tack gode gud”, väste Fahlström och såg uppriktigt lättad ut med skeden i munnen.

”Och så älskar han Ian McEwan”, slank det ur mig. Jag tittade bort men kunde ändå inte undgå att skymta Fahlströms orörliga ansikte i ögonvrån. Han stirrade på mig.

”Och Jerker Virdborg”, fortsatte jag hastigt och låtsades som ingenting ”är en av de unga, hyllade författarna. Han skriver suggestiva – ”

”Mystifierande menar du”, sade Fahlström.

”Suggestiva, stämningsmättade berättelser”, fortsatte jag.

”Jag kallar honom ‘Vidrigborg’”, sade Fahlström. ”Låt mig veta mer.”

Jag hämtade datorn. Fahlström sträckte på sin seniga hals och sneglade nyfiket på den. Det var antagligen första gången han såg en dator mindre än ett hus, men han sade ingenting om det. Kanske hade han redan för mycket att tänka på.

Jag googlade fram en ganska ny intervju med Virdborg. Fahlström ryckte åt sig datorn och glodde på skärmen. Efter ett tag läste han högt med hånfull röst:

”‘Jag vill ha romaner som bejakar förtrollningen och strävar efter att skapa en illusion’. Ha! Det är femtiotalet all over again”, sade han. ”Du var förstås inte med då, men det var ett helvete, det kan jag försäkra. Volanger, fjärilar, förtrollning, Setterlind. Vilket jävla jönsande.”

Han fortsatte att följa raderna med blicken, och efter en stund läste han igen, den här gången myndigt som en magister i en svensk fyrtiotalsfilm:

”‘Och jag undrar: var är berättandet i den unga litteraturen? Jag längtar efter ett oförställt tilltal, efter någon som tog det klassiska berättandet på allvar och gjorde något personligt, för den klassiska realismen rymmer ju enormt olika möjligheter också den. Ett av få bra exempel på senare tid är Sven Olov Karlsson.”

Fahlström räckte mig datorn.

”Ta den”, sade han bara.

Han såg oroväckande blek ut.

”Jag vill inte ha mer flingor”, sade han sedan och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom. Vi satt tysta ett par minuter. Fahlström verkade samla kraft. Till slut kom det:

”Vad står det egentligen i det här manifestet alla pratar om?”

Jag bara tittade på honom, försökte vinna tid. Men Fahlström nickade menande mot datorn. Motvilligt googlade jag fram det.

”Läs du”, sade Fahlström, och rösten skar sig.

Jag lät blicken svepa över skärmen, men hittade ingenstans att gömma mig, inga kryphål. På måfå valde jag en rad och så läste jag högt:

”Vi vill låta stilen och formen underordna sig berättandet, miljöskildringen och karaktärsgestaltningen.”

Fahlström såg ut genom fönstret, han verkade försvunnen i denna tidiga höstmorgon. Så öppnade han plötsligt munnen och talade, utan pauser, rabblande som om han läste ifrån en osynlig bok:

”Det har talats om vår tids längtan efter fasta normer. Nuförtiden tenderar det sammanbindande elementet till att bli innehållet både det beskrivna och dettas idéinnehåll, men bäst är om form och innehåll verkar som helhet.”

Sedan blev han tyst igen.

Jag kände igen orden. De var från hans eget manifest för konkret poesi, ”Hätila ragulpr på fåtskliaben”, från mitten av femtiotalet.

När han inte fortsatte läste jag vidare:

”Vi vill skriva romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga läsekrets och som kommunicerar, berör, oroar, förströr och engagerar.”

Efter en stund svarade Fahlström, mer dämpat den här gången, fortfarande med blicken någonstans i fjärran:

”Tacka adjö till all slags ordnad eller oordnad privatpsykologisk samtidskulturell eller universell problematik. Dostojevskijproblematik framstår inte för mig som något mera väsentligt och mänskligt än en fundering om karlars röster är vackrare som värdar än som världar. Motiv för ett drama kan lika gärna som diktatorstypen i tidssituationen vara det fastslagna faktum att ett visst ljud aldrig kan upprepas.”

Och jag:

”Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.”

Ett vagt ljus tändes plötsligt i Fahlströms svarta korpögon, och för första gången på flera minuter mötte han min blick.

”Vem har gjort det?”, frågade han.

”De syftar på Lotta Lotass”, svarade jag.

”Osorterade texter i en pappkartong”, upprepade han och sög på orden.

Men snart slocknade den lilla livslågan och blicken blev på nytt sorgsen.

”Nej, det är dags för mig att gå”, sade han.

Han reste sig ifrån stolen, och jag fick hjälpa honom upp. Han var svag nu. Borta var den rastlösa demon som för bara en halvtimme sedan slitit upp balkongdörren och satt sig vid mitt köksbord.

”Men Bengt Emil då?”, frågade han med vädjande blick. Jag bara ryckte på axlarna.

”Och Hodell?”

”Död”, svarade jag.

Jag öppnade balkongdörren, men han tog den vanliga vägen ut. Medan han hasade sig nedför trapporna ropade jag efter honom:

”Men det finns andra Öyvind! Ulf Karl Olov Nilsson, Anna Hallberg, Raattamaa, Joar Tiberg!”

Han reagerade inte.

Jag tyckte jag hörde honom svära över Vidrigborg, men jag är inte säker. Kanske var det bara ett slags avsked.

Jag satte på en kanna kaffe och kände mig nedstämd.

Similar Posts:

• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• En avväpnande studie i samtidspoesin
• Manifest för 2010-talet
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• I en liten fiskehamn