Nio dramatiska möten. Fadern, en ung skådespelerska, en hyresvärdinna, Siri von Essen, Hjalmar Branting, en prostituerad, snickare Eriksson från Röda rummet, Carl Larsson och Verner von Heidenstam. Och så Strindberg, förstås. Ständigt denne Strindberg.
Henning Mankell har sedan 1990-talet då och då satt samman små pjäser om August Strindbergs liv. Broderat ur verkliga möten i enaktare, inspirerade av nationalskaldens egen dramatik, men naturligtvis också av hans stormiga privatliv.
Några av pjäserna har spelats på scen, de flesta inte. Till Strindbergsåret samlas de i en volym, och även om de kan läsas också oberoende av varandra går små trådar mellan dem, små blinkningar sinsemellan här och var. I kronologisk ordning, som de är placerade i boken, utspelar de sig mellan sent 1860-tal, när en ung Strindberg bryter med sin dominante fader och brådstörtat flyttar hemifrån, till 1886, när Strindberg besöker vännen och den blivande fienden Heidenstam på ett slott i Schweiz.
Det är en ung och äregirig Strindberg vi möter, en Strindberg som pendlar mellan osäkerhet och storhetsvansinne. Redan från början skryter han om hur han genomskådar världen och människorna. I ett stycke uppsöker han en prostituerad tonårsflicka bland träden på Djurgården och vill ha bekräftelse på att hans penis är fullt normal.
Jag har svårt att bestämma mig för om de nio pjäserna kompletterar varandra eller om de blir alltför mycket tårta på tårta. På egen hand verkar de väl begränsade. Tillsammans är de möjligen väl lika. Strindberg kommer ihop sig med alla. Han ömsom smeker, ömsom skäller. Han skrämmer och han fascinerar.
För det gör han ju. På så sätt är Mankells pjäser nog en god ingång till författarens liv, men för den som läst någon eller några biografier tillför de inte särskilt mycket. De är slagfärdiga, men ibland alltför uttalade, rättframma. ”Jodå, jag lyssnar”, låter Mankell Strindberg bedyra:
Mina öron är enorma. Jag har samma fina hörsel som ett djur som jagar om natten. Jag hör inte bara det som sägs. Jag hör också det människor inte säger. Det dom tänker.
Det är möjligen en bra beskrivning av Strindberg, men ironiskt nog en något sämre av Mankell. Hans pjäser hade mått bra av att ibland lämna något outtalat.
Publicerad: 2012-12-29 00:00 / Uppdaterad: 2018-01-07 15:38
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).