När den lite bedagade pocketboken anlände visade den sig ha en liten varning på baksidan: ”Uncorrected proof: not for resale”. Jaha. Så det är ju med en del reservationer jag kan uttala mig om den här pristagaren. Men jag blir inte mindre nyfiken.

Nu är ju ALMA-priset världens största barn- och ungdomslitteraturpris, och Summer of Reckoning är strikt talat inte, vilket jag nog bara tog för givet, en ungdomsbok. Denna roman har istället vunnit Grand Prix de Littérature Policière, ett kriminallitteraturpris.

Som översättning har den sina knöligheter (och jag har sett andra klaga på dem i webbrecensioner, så kanske blev de aldrig rättade), men förhoppningsvis spelar det mindre roll för en svensk publik – en massa bra översättningar måste ju vara på gång nu, i och med priset?

Summer of Reckoning utspelar sig mestadels under en het sommar i Sydfrankrike, en sommar när saker ställs på sin spets, precis som den engelska titeln antyder. Originaltiteln betonar delvis någonting annat. L’Été circulaire, bokstavligt talat ”den cirkulära sommaren”, pekar på hur det faktiskt fanns en sommar innan och kommer en sommar efter denna. Den här sommaren kanske förändrar allt, men den pekar också framåt och bakåt. Beslut har tagits och tas, och de får konsekvenser.

Den där rundningen i den franska titeln syftar kanske också på vad som händer med 16-åriga Celines kropp. Det här är sommaren som hennes föräldrar tvingas inse att hon är gravid, och magens uppenbara rundning förflyttar Celine från populär till utsatt på den sociala skalan. Romanen följer inte bara Celine, utan hela familjens reaktioner på graviditeten och det faktum att Celine vägrar avslöja vem som är far till barnet.

Delvis upprepar sig historien. Celines föräldrar, Severine och Manuel, har inte ens fyllt 40. De blev själva tvungna att gifta sig när Severine blev gravid med Celine. De bär båda på en bitterhet över hur livet blev, som kommer upp till ytan i och med dotterns tillstånd. Särskilt Manuel bär på en ilska, en evig känsla av underlägsenhet. Han är barn till spanska flyktingar undan Franco-regimen och har aldrig känt sig riktigt välkommen, riktigt med. Han har skulder till sina svärföräldrar och känner deras förakt. Själv föraktar han i sin tur araber, inte minst grannkillen Saïd, och blir mer och mer övertygad om att dotterns tillstånd är dennes skuld.

Vid sidan av och mitt i alltsammans står lillasyster Jo, som drömmer om att ta sig ifrån det lilla samhället och föräldrarnas situation. Hon och den ett år äldre Celine smyger ut i natten och badar i poolerna till lyxvillorna som står tomma stora delar av året. Manuel jobbar med att renovera de där lyxegendomarna. Bygga ut poolerna, soldäcken, de stora trädgårdarna och husen. Klasskillnaderna är skriande för familjen. Vissa har tydligen allt. Inte de.

Det är förstås de båda tonårssystrarna i centrum som först får mig att tro att det här är en ungdomsroman, men perspektivet på de unga – och de som en gång varit unga – är den vuxnes. Det är den som bemästrar ordens blick på dem som inte gör det. En nödvändighet när det gäller att berätta, men också svårt. Jo går på teater, möter en jämnårig tjej i publiken och blir grön av avund på hur den här övre medelklassflickan kan formulera teaterupplevelsen de på en gång delar och inte delar.

Mest katastrofala följder får fadern Manuels oförmåga att uttrycka sig och reflektera. Hans liv är en enda kamp med känslor, ilska, skam och ömhet. Han försöker döva dem med alkohol, men de hotar ständigt att bubbla över och gör det också.

Jag hoppas att den här romanen kommer i en riktigt bra svensk översättning snart. Tillsammans med alla andra böcker av Marion Brunet som verkar spännande men just nu ohjälpligt finns utom mitt räckhåll.

Similar Posts:

• Att ”ställa till det för sig”
• Ingen sommar utan nordic noir?
• Odödlig, dödlig ungdom
• En sommar av allt och inget
• Varsam dissektion av en ung kvinna

Hynek Pallas tar avstamp i morden och de omfattande protester som följde och som tvingade premiärministern att avgå. Men hans avsikt med den här boken är att berätta Slovakiens nutidshistoria. Efter murens fall 1989 vällde en stark optimism fram när Sovjetunionen gick under och ett stort antal länder befriades från det kommunistiska oket. Vi tänkte att demokratin skulle breda ut sig, att freden var säkrad.

Men nu har det gått mer än tre decennier. Facit är inte så bra.

Utvecklingen i Slovakien är ett exempel. Det är inget glädjepiller. Robert Fico, premiärministern som fick avgå efter dubbelmordet 2018, valdes i oktober åter till landets regeringschef. ”Slovakien är näst Bulgarien EU:s mest Rysslandsvänliga land” skriver Hynek Pallas. Kriget i Ukraina är inte Rysslands utan Natos fel…

En okunnig människa i Väst kunde lätt tro att slovaker, ungrare och serber skulle vara vaccinerade mot totalitärt förtryck efter 40 år av kommunistisk diktatur. Hynek Pallas kallar vrångsynen för ”Václav Havel-effekten”.

De moraliskt högtstående dissidenterna som borgade för att regionens naturtillstånd var den liberala demokratin är numera döda eller undanskuffade. I själva verket finns det åtskilliga skäl för stora delar av majoritetsbefolkningen att inte omfamna demokrati, rättsstat och en sann historieskrivning. En del av dessa skäl är materiella. Mark och fastigheter har stulits från judar och sudettyskar. Det är inget man vill lämna tillbaka. EU-bidragen ämnade för den stora minoriteten behövande romer hamnar i andras fickor.

Andra skäl är mera symboliska, men inte mindre viktiga för det. Efter järnridån skapades nationella identiteter i de centraleuropeiska länderna där offerrollen ofta har en särskild plats.

När locket lyftes på 1990-talet bjöds (…) på en giftig mix av xenofobi och misstänksamhet som skapats av slutna samhällen. De verkliga offren enligt den officiella berättelsen i dessa länder var de egna nationella befolkningar som lidit.

Varför någon skulle vilja lägga sin röst på en politiker som säger att det är synd om en, kan verka konstigt. Men offerkoftan ger en status av underdog. Den som det är mest synd om har rätt till något. I förhållande till bortkörda judar eller utstötta romer kan det vara viktigt med en självbild av ännu mera offer, det saknar betydelse att det är fejk. Offerkoftan samverkar också med berättelsen om ”vi och dom”. Inte nog med att man är annorlunda, man är också den förorättade parten.

Hynek Pallas undersöker romernas tröstlösa misär och besöker de små lämningar av judiskt liv som finns kvar i Slovakien. Den förhärskande berättelsen är att de tyska nazisterna var ensamt ansvariga för Förintelsen. Slovakiska medhjälpare talar man inte om. Samma sak med tiden under den ryska tummen. Människorna var antikommunistiska hjältar och offer. Ingen vill kännas vid regimstödet som miljontals medborgare gav under 40 års tid. Men historieförfalskningen har ett pris.

På ena sidan finns alltså de som menar att diktaturåren var totalitära, med en absolut makt och kontroll som var pålagd utifrån utan folkligt stöd. (…) På andra sidan finns de som pekar på hur detta har blivit ett bekvämt narrativ, ett som skymmer hur mycket från kommuniståren som har överlevt i samhället och som återkommer i politiken.

Hynek Pallas skriver att samhällen med en traumatisk historia fastnar på stället om de nöjer sig med ”att bara hänga medaljer på selektiva delar av historien”. Det är en viktig insikt som inte är specifik för Slovakien och övriga Centraleuropa.
USA har slaveriet, Kina kulturrevolutionens massvält och massakern på Himmelska fridens torg, Tyskland har Förintelsen och dagens Ryssland ska vi inte tala om…

Men ett land som Sverige då, som i jämförelse med andra har ganska lågmälda trauman? Hur kommer det sig att vi trots det har plats för politiker som förfalskar historien och erbjuder väljarna offerkoftan?

Till en början samlade massprotesterna efter mordet på Ján Kuciak och Martina Kušnírová tiotusentals på gator och torg i såväl Slovakien som Tjeckien. Så omfattande folkliga manifestationer hade inte setts sedan Sammetsrevolutionens dagar. Det ingav hopp. Men sen kom pandemin och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Ihärdigheten har avtagit och stora delar av det slovakiska folket har återgått till att välja ledare som erbjuder offerkoftans kvalmiga värme.

Hynek Pallas berättar genom en mängd intervjuer med vitt skilda personer. Läsaren får möta aktörer i civilsamhället, samhällsforskare, historiker, filmregissörer och musiker. Intrycket kan bli spretigt. Urvalet av intervjupersoner kan framstå som godtyckligt. Men allt eftersom läsningen pågår framträder en fängslande mosaik av fakta, åsikter och erfarenheter.

Similar Posts:

• Ständigt utestängda
• Att angöra ett nytt land
• Romers historia i Stockholm
• Översikt över bron mellan Öst och Väst
• Berättelsen om en komplicerad tragedi

Jag tänker på citatet “To understand all is to forgive all” ur Brideshead Revisited av Evelyn Waugh. Patricia Highsmith bygger sin karaktär synnerligen omsorgsfullt. Inblicken läsaren får i Tom Ripleys psyke är mångbottnad. Känslan att man ”förstår allt” leder inte bara till att man förlåter utan dessutom flyttar sympatierna från offret till förövaren.

Det finns fem romaner om Tom Ripley. Allt börjar med att han får ett uppdrag av en rik skeppsbyggare Greenleaf i New York. Han ska åka till Italien och övertyga sonen Greenleaf, Dickie, att återvända hem.

Tom Ripley har en trasig och kärlekslös barndom bakom sig. Han hade förstås varit värd något bättre. Nu hungrar han efter det bekväma livet som överklassen lever. Han anser i djupet av sin själ att han förtjänar nystärkta skjortor, guldringar, de bästa årgångsvinerna och all världens intressanta resmål.

Genom att ta över Dickie Greenleafs identitet får Tom Ripley pengarna som behövs. Men drivkrafterna går djupare än att bara säkra materiella förutsättningar. Med Dickies namn, manér och kläder får Tom självsäkerheten som krävs för att med rätt sorts attityd exempelvis checka in på Roms främsta hotell. Eller för att hyra ett palats invid en av Venedigs kanaler, med tjänstefolk!

Det stannar inte vid det. Med Dickies identitet kan denna dubbelnatur njuta fullt ut av exempelvis ett besök på Akropolis. Som Tom Ripley skulle han bara uppleva samma turistande i gråtoner, inbillar han sig.

Möjligen är Tom Ripley homosexuell, frågetecknet kring detta blir hängande i luften. Det är i första romanen 1950-tal och allt annat än heterosexualitet ses som avvikelse, psykisk sjukdom och potentiellt brott. Misstanken om en sådan läggning är i så fall något som måste döljas.

Dickies väninna Marge genomskådar Toms enkla bakgrund och misstänker att Dickie utnyttjas. Hon nosar även på det där med homosexualiteten. Tom å sin sida hyser enbart nedlåtande tankar om Marge, klart över gränsen för misogyni. Henne kan han lura, tänker han, vilket känslostyrt våp!

De flesta kan sympatisera med sökandet efter identitet. Klassresenärer är vår tids hjältar då de tycks bekräfta att meritokratin fungerar.

Bedrägerier kan möjligen passera om offren har vad de behöver och mer därtill. Mord är dock något svårsmält. Kanske, kanske om offret är ett riktigt kräk… Men så bekväm är inte Patricia Highsmith. Alla hennes romankaraktärer är omsorgsfullt konstruerade, även Ripleys offer. Hon gör sig sällan skyldig till stereotyper.

De tre första Ripleyböckerna har samlats av Norstedts i en volym. Med varje bok blir Toms drivkrafter blekare. Han nöjer sig med ett stillsamt liv i en stor villa utanför Paris. Bekväm småborgerlighet snarare än nervig rastlöshet. Därmed avtar spänningen gradvis. Att lögnerna ständigt jagar honom i hasorna kan bara delvis uppväga. Men första boken är ett mästerverk.

Similar Posts:

• Prata inte med främlingar
• Kärleken, friheten och priset
• Mord och konst i Sydafrika
• Dödlig kvarsittning
• Vi orkar inte alltid vara perfekta

Djävulsvind, den fjärde och sista boken i kvartetten, äger rum på västkusten julen 1967. Bilden som tecknas av Los Angeles är så långt från reklamens drömvärld som man kan komma. I stället för filmstjärnor, apelsinlundar, surfare, stränder, pittoreska förorter, palmer och blått hav består Celestins värld av sjaskiga motell, strippklubbar, kasinon, korruption med stort K, rashat, ständigt utbyggda motorvägar, sunkiga barer, fyllbultar, trafikstockningar, knark, smog, traumatiserade krigsveteraner samt organiserad brottslighet.

Staden är därtill lamslagen av en seriemördare, Nattbödeln kallad, vars ritualistiska mördande skrämmer slag på dess invånare.

Några dagar före jul korsas kvartettens återkommande karaktärers vägar. Det kan inte förnekas att före detta detektiven Ida Young, maffiamedhjälparen Dante the Gent samt jazzmusikern Louis Armstrong blivit lite till åren. Det är tunnsått med deckarförfattare som låter sina romankaraktärer åldras och Celestins skildring känns trovärdig. Självförtroendet har börjat svikta och de känner sig i otakt med tiden. Kroppen är skröpligare än förr, men den mentala skärpan har förblivit intakt.

Min egen favorit är Ida. Hon har sålt sin framgångsrika detektivbyrå och ägnar sig som pensionär åt att skriva sina memoarer på verandan, gärna med ett glas whisky och ett cigarettpaket inom räckhåll. Ida är färgad, småvuxen, prydlig i dräkt och det grå håret uppsatt i en knut. Mot sin vilja blir hon indragen i jakten på Nattbödeln. Fast när det visar sig att kontraktsmördaren Faron, som gäckat Ida sedan deras vägar korsades i New York på 1940-talet i Gangsterns klagan, är insyltad är det nära att hon lägger benen på ryggen. Det blir hur som helst en andlös kapplöpning mot klockan innan den storslagna finalen tar vid. Låt vara att lösningen är en konspirationsanhängares våta dröm, men för mig som har båda benen stadigt på jorden verkar den vidlyftig i överkant.

Idas barndomsvän Louis Armstrong besöker Los Angeles för att uppträda i en TV-show, trots att han har bekymmer med sin hälsa. Det faktum att något gått förlorat, när jazzen inte bara blivit rumsren utan också exklusiv, plågar honom också. Jazzmusiken är för övrigt ständigt närvarande på boksidorna i kvartetten, spelas i bilarnas radioapparater, på nattklubbar, barer, etc. Författaren har till och med smugit in värdefulla inblickar i jazzens historia lite här och där.

Först och främst är det ändå de suggestiva stämningarna som utmärker böckerna. Varje del har en egen klangfärg, som genom upprepning hamras in i läsarens medvetande. I Djävulsvind växer sig en undergångskänsla allt starkare. När den illavarslande Santa Ana-vinden, ökenvinden eller ”djävulsvinden” blåser genom staden – och ger extra fart åt skogsbränder – är det bäst att vara på sin vakt.

Celestins romanvärld är becksvart och människorna desillusionerade. Författaren skriver i samma anda som James Ellroy. Hårdkokt, samhällskritiskt, konspiratoriskt och mycket välskrivet. Ray Celestin bygger delvis sina intriger på verkliga händelser, stoppar in historiska personer i handlingen (Louis Armstrong, Frank Sinatra, guvernör Ronald Reagan med flera) samt infogar tidningsnotiser, vilket gör att det stundtals kan vara knepigt att skilja fakta från fiktion. Författarens hemsida kan förhoppningsvis räta ut en del av de frågetecken som uppstår under läsningen. Där kan man hitta bibliografier, gamla fotografier, kartor med mera.

I likhet med romanens gestalter lyssnar jag på Chet Bakers ”Alone Together”, som också toppar spellistan som finns på hemsidan. Allt medan jag vemodigt tar farväl av en enastående kvartett.

Similar Posts:

• Gå på jazzklubb på tisdag?
• Okomplicerat skön rytm
• I skuggan av samhällskollapsen
• Play it again
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig

Jag sugs ännu en gång in i alla dessa detaljer. Mordplatsen invid Dekorimas skyltfönster. ”33-åringen” som hade uttryckt sitt Palmehat på ett café på Kungsgatan. Den skumma spelklubben Oxen där Sigge Cedergren presiderade. PKK-spåret och Hans Holmér och Ebbe Carlsson och Christer Pettersson och Skandiamannen. Dykningarna efter revolvern som utan tvivel var mordvapnet.
I och med PKK-spåret, entledigandet av Hans Holmér och den så kallade Ebbe Carlsson-affären blir det förbaskat stökigt. Det måste få vara så. Det hör till spelets regler att ingen, inte ens Hans-Gunnar Axberger, förmår rekonstruera allt det som hände hemma hos Ebbe i hans lägenhet i Tanto eller i det hemliga spaningshögkvarteret på Renstiernas gata, som denne lät upprätta parallellt med den ordinarie förundersökningen – allt med justitieministerns goda minne.

Därefter kommer vi till den del av den här historien som domineras av Christer Pettersson. Hans-Gunnar Axberger börjar med att skildra rättegångarna. Därefter djupdyker han i personen Christer Pettersson på ett för mig helt nytt sätt. Lisbeth Palmes utsatthet och rättsväsendets oförmåga att skydda en målsägande framstår i klar dager. Jag erinrar mig själv den råa folkhumorn från tiden. Den döpte snabbt en ny drink bestående av en del Explorer, två delar Bailey’s till ”Dräparn” eller ”Rotebroaren”. Allt detta utifrån ett pressfoto på den frikände med tre flaskor i pilsnergrepp. Den som till äventyrs upplever vår samtid som hätsk, kan lugnt konstatera att så har det varit hela tiden. Den blodtörstiga elakheten har funnits där konstant, strax under ytan.

Efter den friande domen i Svea hovrätt fortsatte mordutredningen, med samme huvudmisstänkte. Nu var huvudinriktningen de två felande komponenterna: mordvapen och motiv. Och så här fortsätter det i tur efter tur fram till det märkliga avslutet med powerpointen och en avliden försäkringstjänsteman.

Boken ger mig gåshud av tre skäl:
För det första: Hans-Gunnar Axberger är så mångkunnig. Efter ett långt yrkesliv i de högsta juridiska kretsarna, bland annat som justitieombudsman och pressombudsman, förmår han att knyta samman juridik, polisarbete, statsförvaltningsfrågor, partipolitik och personalia – mångahanda discipliner som tillsammans bär förklaringar till att det gick som det gick.

För det andra: Detta är nutidshistoria, men författaren strävar efter att ge historiska förklaringar till varför exempelvis åklagare har en ganska svag ställning i förhållande till Polisen, spåren leder tillbaka till Gustaf III; eller varför socialdemokratin känt skepsis inför Säpo.

För det tredje: Skildringen är lidelsefri. Hans-Gunnar Axberger framstår inte som partisk. Åtminstone kan inte jag märka någon som helst agenda. Annars finns det så många som skrivit om mordet för att rentvå sig, få revansch eller för att framhäva sig.

Okej, en kritik: här och där framskymtar ett berättarjag som gör en kommentar eller drar en slutsats. Så här kan det låta: ”På den här punkten kan jag heller inte förstå annat än att det han sa var vilseledande”. Jag rycker till varje gång detta ”jag” dyker upp och tycker nog att det hade varit bättre om det hade arbetats bort. Att texten är författarens undersökning, det begriper man ändå.

Och en bra undersökning är det.

Similar Posts:

• Mer intressant som person än som mördare
• Statsministern faller i marken gång på gång
• Vad skulle Palme göra?
• Ebbe Carlsson: När verkligheten överträffar dikten
• Mördaren såg ju mig

Berättelsen följer Dogge och Billy, och utspelar sig i och kring den fiktiva miljonprogramsförorten Våringe där Billy bor med sin familj. Dogge bor i den välbärgade grannorten Rönnviken. Vid berättelsens början har Billy just blivit skjuten, och Dogge är huvudmisstänkt. Läsaren får parallellt följa Billys och Dogges uppväxt – geografiskt nära varandra, men socioekonomiskt åtskilda. Steg för steg blir de stökigare, oroligare, och drar sig närmare kriminalitet. Steg för steg brister de skyddsnät som skulle ha förhindrat det.

Språkligt och stilistiskt står sig I dina händer bra i genren. Den är lättillgänglig och medryckande, med snabb dialog och många berättarperspektiv. Samtidigt är lokalpolisen Farid betydligt mindre hårdkokt än den genomsnittliga litterära mordutredaren på grova brotts-roteln, och utgår mer från en vilja att hjälpa och förstå ungdomarna på väg in i kriminalitet än en vilja att göra upp med buset. Han har också ett fungerande äktenskap, vilket är en befriande kontrast mot den klassiska deckarpolisen som trånar efter sitt ex och undrar varför de vuxna barnen inte hör av sig.

Porträtteringen av de kriminella ungdomarna känns mindre trovärdig – inte minst ”Italienaren”, en gängkriminell tonåring som på bara en halv sida hinner slänga ur sig så disparat slang som ”mannen, jävlar”, ”lugna dig ett par hekto”, ”het på gröten” och ”kör så det ryker”. Annat som drar ner trovärdigheten i berättelsen är när Dogge gör ett villainbrott, och hittar ”medicinsk marijuana” (bara omkring ett hundratal licenser för cannabinoider av torkade växtdelar beviljas årligen så sannolikheten för att hitta dem i en slumpmässigt vald villa är nästan noll), och ”prozac” (fluoxetin marknadsförs inte under det namnet i Sverige).

Gängkriminalitet och dödligt våld – i synnerhet med skjutvapen – är ett allvarligt och tilltagande problem (även om det tar trettio sekunders googling att bli överraskad över hur mycket mindre ökningen är än det framställs som i media). Det är rimligt att det porträtteras i populärkulturen, och Giolitos skildring är på flera sätt mer nyanserad än jag kanske hade väntat mig. Men det är också ett ämne som är otroligt infekterat, används flitigt som politiskt slagträ, och jag är tveksam till om Giolito är rätt person att skildra det. Hon är en vit kvinna i övre medelklassen som arbetat inom affärsjuridik och internationell rätt. Så vitt jag kan se har hon ingen personlig eller mer omfattande professionell koppling till ämnet. Dogge och Billy är trasiga barn som är både offer och förövare. Billys mamma Leila är ensamstående förälder, bor i ett ”särskilt utsatt område”, och utsätts för diskriminering och marginalisering. Farid är uppvuxen i Våringe och har lagt sin karriär på att lära känna småkriminella ungdomar. Giolito är uppvuxen i Djursholm, har en universitetsutbildning och ett högstatusyrke, och bor nu i Bryssel med sin man och tre döttrar. Hon tar på sig att skildra alla dessa karaktärers tankar och känslor, och hur väl eller korrekt hon gör det är svårt för mig att avgöra, men att kunna måla upp en berättelse som Göteborgsposten lyriskt beskriver som ”ett slag i magen” betyder inte nödvändigtvis att man är rätt person att göra det.

Similar Posts:

• Att gitta från verkligheten
• Sockersött och avgrundssvart
• När allt är för sent
• Yrkeskriminella bygger bo
• Omöjlig att lägga ifrån sig

Det otäcka ligger på ett annat plan.

Istället är här vardag, en ganska slitig vardag mitt under andra världskriget, med allt vad det innebär av oro i det stora och lilla. Huvudpersonerna kämpar med att få vardagen ihop, hälsan, ekonomin och sina ganska trassliga relationer. Vardag. Sådant som inte direkt borde angå någon annan.

Så blir det inte.

Svartsjukan mellan Margit, Eva och Gunvor tar nämligen en vändning med förskräckelse när Eva en kväll tar sig till Margit, den kvinna hon älskar och, med rätta, misstänker bedrar henne. Hon är inte nykter. Inte det minsta. Det blir bråk, polisen rings in, och den berusade Eva hamnar i förhör. Därifrån nystar poliserna upp det sensationella: en ”homosexuell härva”, som pressen kommer att kalla det, ett löst sammanhängande nätverk av lesbiska relationer – ”otukt som mot naturen är”.

Det är nog inte för mycket sagt att rättssaken förstör de inblandade huvudpersonernas liv. Domarna mot dem gör att de förlorar anhöriga, förlorar arbeten, bryts ner fysiskt. Och det ironiska: bara ett drygt halvår efter att domarna fallit avkriminaliseras homosexualitet i Sverige.

Lesbiska ligan är den andra boken i Mian Lodalens historiska trilogi, eller kanske snarare svit av fristående romaner om homosexuellas liv under svenskt 1900-tal. Lisa och Lilly tog oss med till seklets början, med arbetarrörelse, rösträttsrörelse och preventivmedelsförbud. I Lesbiska ligan är det alltså 1940-tal, fortfarande kvinnor i arbetarklassen och Stockholm. En del har förändrats, men mycket är sig också likt. Homosexualitet är långt ifrån accepterat, och samhället har en otäck tendens att lägga sig i det allra mest privata. Att läsa hur de här kvinnorna tvingas sitta och svara på polisens nyfikna och oerhört närgångna frågor om hur de haft sex med varandra är hjärtskärande. Man blir förbannad, ledsen, får en avgrundstung klump i magen.

I veckan var jag och hörde Mian Lodalen berätta om de här romanerna, och en sak hon sa som särskilt fastnade i minnet är att hon inte ville göra kvinnorna till några hjältefigurer bara för att de är utsatta. Det är verkligen sant. De är långt ifrån alltid sympatiska. Vi följer Margit och Eva från att de för första gången hörs på telefon och fram till att deras förhållande blir polissak. De är utsatta. De är kärleks- och uppmärksamhetstörstande, de är ekonomiskt sårbara och beroende av sina exmän, de är självupptagna och omtänksamma, de är sjuka och har missbruksproblem, de drömmer om så mycket och så hjärtskärande lite. De lever i ett slags vakuum, där deras relationer inte räknas, inte får finnas, inte riktigt några riktlinjer att följa.

De förtjänar verkligen inte det som händer dem.

Similar Posts:

• Födda i fel tid
• Dans och smärta
• Någonting måste ju förändras
• Glittret som döljer tårarna
• Tung som en fjäder

I boken Kvinnofångar: Brev och drömmar i skuggan av kriget berättas om flera kvinnor som dömdes till straffarbete för bedrägerier på 1940-talet, när andra världskriget pågick. Sverige klarade sig visserligen från att skicka soldater till slagfälten, men många män var inkallade i beredskap på annan ort.

Kvinnors stöldbrott ökade starkt under nödåren i Sverige 1867 och 1868 och under andra världskriget. Kvinnan fick då överta ansvaret för familjens ekonomi, skaffa mat och kläder till barnen och brotten hon begick var ofta direkt kopplade till familjens försörjning.

Författaren Christina Kellberg har en personlig länk till en person som fifflat och blivit dömd för sitt bedrägeri – nämligen sin egen mormor. Hon stal beredskapskuponger som skulle säljas på svarta marknaden men kumpanen i fråga lyckades inte sälja dem och hon blev avslöjad. Domen blev nio månaders straffarbete, varav den längsta tiden tillbringades på Växjöfängelset, det enda centralfängelset för kvinnor i Sverige under åren 1914 – 1962.

Fångrullorna bevaras idag på Landsarkivet i Vadstena och innehåller noteringar om hälsa, brev till närstående och kopior av kuratorers brev. Författarens närläsning av arkivmaterialet berättar om många skiftande kvinnoöden. Någon har stulit en cykel och en annan har lämnat hemligstämplade uppgifter till Sovjetunionen. Ekonomiska svårigheter var ofta bakgrunden till de handlingar som de dömdes att sitta i fängelse för.

De första månaderna fick varje dömd sitta i egen cell. Antalet brev de fick skriva var begränsat till två per månad. Citaten ur breven för läsaren nära kvinnornas öden. Textraderna berättar om hur dagarna förflöt och vilka tankar som snurrade i huvudet. Många mådde dåligt av att vara ifrån sin familj, de oroade sig för barn på barnhem eller varför maken eller fästmannen inte svarade på brev.

Boken är som ett längre reportage med utblickar i krigstidens Sverige. När männen låg på okända orter och hade permissioner under 1940-talet ledde det många gånger till oönskade graviditeter. Det skulle dröja ända till 1975 innan fri abort infördes i Sverige. Ett av bokens intressantaste avsnitt har anknytning till detta, eftersom ett vanligt brott kvinnor dömdes för var fosterfördrivning. Uppgifter har hämtats från Lena Lennerheds bok Historier om ett brott – illegala aborter i Sverige på 1900-talet. På 1930-talet och 1940-talet utfördes ungefär mellan 10 000 och 24 000 illegala aborter. Amatörerna med den illegala verksamheten var själva i nöd och i behov av pengar till sin försörjning. Prislappen för ett ingrepp var på 50 – 100 kronor (i dagens penningvärde 1 000 – 2 000 kronor). Det är smärtsam läsning om hur sonder och strumpstickor använts i behandlingen.

Också tiden efter fängelsevistelsen var källa till oro. När kvinnorna skulle försöka börja leva vanliga liv igen var de ofta beroende av den egna familje- och vänkretsen. Kuratorerna som arbetade för Växjöfängelset hjälpte till i korrespondensen med omvärlden och de bevarade breven uppvisar yrkeskårens starka empati som imponerar på både författaren och mig som läsare. En del framsteg gjordes i socialpolitiken och fängelsedirektören Ruth Grubb arbetade ihärdigt för att de gravida kvinnorna skulle tillåtas att föda barnet på Växjö BB och inte i fängelset. Barnet kunde därmed få inskrivet i kyrkoboken: Född på Växjö BB (ingen stigmatiserande notering om att vara född på fängelse). Grubb var aktiv inom Högerpartiet. Av citaten framgår att dåtidens högerpolitiker inte per automatik tyckte att en socialt utsatt person var en genomfördärvad människa.

Christina Kellberg har skrivit en läsvärd bok om vad som var ett brott på 1940-talet och varför det begicks. Det väcker tankar på hur samhällsdiskussioner om brottsliga handlingar förs idag. Väldigt sällan är det så svartvitt som rubrikerna i medier ger intryck av.

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• Vem tjänar på brott och straff?
• Porträttsamling från fängelset
• Ett koncentrat av eftersatt mänsklighet
• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”

Boken är ett slags studie i kriminalitet, där de tolv kapitlen närmar sig olika brott på helt olika sätt, men ofta genom ett inifrån-perspektiv (eller, om inte inifrån, så i alla fall ett perspektiv som ligger väldigt, väldigt nära).

Utan att egentligen lägga in värderande ord i texten ges istället läsaren stort utrymme att tänka själv kring hur det är att för en liten stund uppleva världen ur olika perspektiv, och på så vis reflektera. Vad är det som gör att en person blir – eller ses som – kriminell, eller inte?

Men Era anklagelser är meningslösaär inte bara en övning i perspektiv, utan även i olika stilar, som inte alltid är helt enkla att följa. Som till exempel kapitel 5 där varje namn som nämns får en utförligare presentation i form av fotnoter (vilket tvingar läsaren att välja: ska jag först läsa här eller där, eller fokusera på det ena och strunta i det andra?). Eller kapitel 8 som rakt igenom är den hackiga radiodialogen mellan poliser. Eller kapitel 7, där de gamla kamraterna Jerker och Olle råkar på varandra, som berättas med ett objektivt utifrån-perspektiv till och med när det är inre tankar och känslor som observeras.

Att varje kapitel har en distinkt, egen stil låter kanske som att det skulle kunna bli krystat och att det finns risk för att formen tar över och tränger undan innehållet. Men det fungerar, dels för att den valda formen passar till innehållet i varje kapitel, och dels för att det är precis tillräckligt långt draget för att bli lagom humoristiskt utan att punktera berättandet.

Boken är inte särskilt lång, men kräver att läsas långsamt och vissa kapitel kanske till och med flera gånger. Men det är just det som tilltalar: läsaren bjuds in att läsa aktivt och tänka själv. Och så är boken full av oväntade kopplingar som är lika överraskande som verkligheten.

Similar Posts:

• Ett dokument över feminismens brokighet
• Våldet som fortsätter
• Poetiska stillbilder om liv och död
• Äta, sova, överleva
• Thörn tar ton

Om debutboken Lite död runt ögonen var plågsam läsning, så är hans nya roman Som natten sju resor värre. Jag kan inte påminna mig att jag blivit lika drabbad av värnlösheten hos en romangestalt sedan Anna Ringbergs roman Boys och det var ett bra tag sedan.

Spelplatsen är Högdalen söder om Stockholm, där romanens unga huvudperson Asynja har sitt hem på sjätte våningen i ett nedgånget höghusområde från miljonprogrammets tid.

Solen i hennes liv är den fyra månader gamla dottern Snäckan, som ännu inte fått något riktigt namn. Sambon Eddie är långt ifrån någon svärmorsdröm; han langar droger, brusar lätt upp, kommer och går lite som han tycker och tror på lättförtjänta pengar.

Eddie växte upp i ett idylliskt villaområde i Högdalen och Asynja klamrar sig fast vid förhoppningen att han ska ta sig i kragen och väcka sin pappas gamla hantverksfirma till liv, så de kan börja leva Svensson-liv.

Istället har Eddies drogaffärer gått snett och han har hamnat i en härva, som han inte förmår trassla sig ur. När Eddies kumpan Kevin dör och ett ungt par blir skjutna utanför en pizzeria i Hagsätra börjar mardrömmen på riktigt.

Asynja tillbringar sin vakna tid med att ta hand om Snäckan, städa lägenheten och ligga lågt för att inte reta upp Eddie i onödan. Det blir mycket cigaretter och skräpmat. Hon smygsuper för att hålla ”oron som gjutit sig fast i magen” stången. En och annan vinglig pubrunda med Snäckan i en bärsele på magen blir det också när Eddie är ute.

Trots att Asynja egentligen mår pyton lägger hon ut bild efter bild på den “lyckliga familjen” på Instagram och väljer att blunda för den fysiska misshandel som hon utsätts för. Först när Eddie planerar att använda Snäckan som sköld mot pistolkulor packar hon äntligen sin väska och flyr fältet.

Prosan är lågmäld och ordknapp, dialogerna rikliga och perspektivet helt och hållet Asynjas. Egennamnen verkar valda med stor omsorg; några efternamn bekymrar författaren sig inte om. Nutiden avbryts av återblickar på Asynjas delvis besvärliga uppväxt i Norrland.

Ärlemalm tycks ha hörsammat kritiken angående sin förra bok, då flera recensenter ansåg thrillerinslagen ovidkommande eller rentav störande. Fast den nya boken både innehåller brott och tre döda personer uteblir spänningen.

För egen del uppskattar jag att tempot stegras emellanåt. Eftersom karaktärerna uppehåller sig i kriminella miljöer, så känns det heller inte alltför långsökt.

Jag muttrade irriterat när Ärlemalms förra bok klassificerades som roman på biblioteket där jag arbetar, i stället för att inordnas i deckarhyllan. När det gäller placeringen av bok nummer två har jag däremot inga invändningar mot att den står bland skönlitteraturen.

Nu väntar jag otåligt på att få se var nästa bok hamnar och håller tummarna att det ska bli i deckarhyllan. Mera spänning efterlyses av en inbiten deckarläsare.

Similar Posts:

• Ett amerikanskt århundrade
• Kärlekstörstande kriminella
• Språklig förundran
• Alltings brist på fasthet
• Lysande om svärta och oläkta sår