Vad händer egentligen med en människa som blir arbetslös? Eller, som en mer korrekt ställd fråga: vad händer egentligen med en människa som ÄR arbetslös? I ett Sverige där långtidsarbetslösheten ökar, där många lever fjärran från att ens ha ett arbete som de riskerar att bli av med, är arbetaren som nyligen blivit uppsagd från sitt fasta jobb långt ifrån den enda bilden av den arbetslösa människan.

I Pär Thörns Survivalisten är det dock denna bild vi får till en början. En korvkiosk går i konkurs och orsakar minskad orderingång för en lammkorvstillverkare i Södermanland. Detta i sin tur leder till uppsägningar på företaget, och mer specifikt till uppsägning av novellens huvudkaraktär. Texten inleds med en scen på ett kontor där chefen frågar om den anställde vill ha kaffe. Han förstår genast allvaret i situationen, men han kan inte förutse det som håller på att hända:

Han ser framför sig att chefen ska säga:
-Vill du händelsevis bli delägare i företaget? Jag tror på delägarskap som idé, för på så vis känner man ett större ansvar som anställd.
Men chefen säger inte det. Han är istället tyst och läppjar på kaffet. Den anställde blir nervös av tystnaden, stirrar på sockerbitarna och tänker vitt i vitt i vitt i.

Inledningsvis går mina tankar till Gabriela Pichlers film Äta sova dö. Visserligen tycks huvudpersonen i Thörns novell inte ha så mycket gemensamt med den unga kvinnan i Pichlers film, men här sker, åtminstone ytligt sett, ungefär samma saker. Novellens jag blir uppsagd och avfirad. Han önskas lycka till av arbetskamraterna som får vara kvar, han åker till arbetsförmedlingen och letar jobb på platsbanken bara för att konstatera att det inte finns några. Men liksom i Äta sova dö stannar inte handlingen där, utan går vidare och problematiserar arbetslösheten bortom det allra mest synliga.

Uppsägningen, arbetssökandet, den kärva ekonomin – de yttre förutsättningarna är det enkla och lättbegripliga för den arbetslösa människan i ett arbetscentrerat samhälle. Det svåra är allt det andra. Tankarna, stressen och självföraktet som riskerar att följa. Hatet.

Jaget i Survivalisten vänder ömsom sin frustration utåt, ömsöm inåt mot sig själv. Han söker ena dagen sin syndabock i samhället; ideologierna, marknaden, religionerna. Andra dagen är det hans eget, eller hans ständigt rökande faders fel att han blivit arbetslös. Månader går. Med tiden blir han allt mer övertygad om att arbetslösheten är ett tecken på världens förestående apokalyps. Tankar förvrängs till tankar. Texten fylls av luckor, han förlorar delar av språket, eller behöver dem kanske inte mer. Det handlar inte längre om arbetet eller ekonomin. Det handlar om att överleva.

Survivalisten är på samma gång en reell situation och en fantasi som spårar ur. Den visar på de tillstånd en människa kan försättas i när hen ofrivilligt hamnar utanför ett samhälle som byggs allt mer kring lönsamhet och effektivitet.