Berättelsen är uppdelad i flera delar. De första delarna är ljusa och skimrande. Karin målar, utvecklas och umgås. Hon blomstrar i de andra konstnärernas sällskap och hennes måleri i mötet med både fiktiva och verkliga konstnärer. Sen kommer Carl, och den himlastormande förälskelsen som skimrar på ett alldeles eget vis. Väninnan Julia kan inte göra annat än att se på när Karin ohjälpligt förlorar sig i kärleken till Carl och offrar sitt eget målande för husfridens skull.

Jag är en fiktiv roman om riktiga personer. Karin Larsson blir mer och mer känd för sitt eget konstnärskap och den roll hon spelat i att skapa bilden av svenskhet. Den här boken kommer troligtvis leda till att ännu fler får upp ögonen för den roll hon spelade i Carl Larssons konstnärskap. Trots att jag vet att boken är fiktiv lyckas Ulrika Ewerman ge mig känslan av att jag var där, jag var på plats när Karin upptäckte kärleken till utomhusmåleri. Jag var på plats när konstnärsvännerna återsamlas på kvällen för att bedöma och berömma de tavlor som skapats under dagen. Jag var på plats när Karin insåg att hennes tavla var bättre än Carls.

Berättelsen rör sig drastiskt från den första delens ljus och framtidshopp till att bli mer och mer ångestfylld. Ewerman skildrar på ett skickligt sätt hur glidningen från egna framtidsplaner till att vara den som står bakom och bredvid kan ha sett ut. Hur Karin, genom att läsa av Carls humör skyddar, stärker och räddar honom från sig själv. Det är smärtsam, men vacker läsning.

Similar Posts:

• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Att ha en längtan i sig
• Fascinerande konstnärsöde
• En vacker biografi om Bruno Liljefors
• En resa i surrealism

Här finns de allra tidigaste, som Sandra Botticelli (1445–1510) och Rafaella (1483–1520), och även konstnärer som Petra Paula Rubens (1577–1640) och Francesca Goya (1746–1828). En favorit är såklart The Snog av >Gertrude Klimt (1862–1918) samt Tamarin Dancers av Henrietta Matisse (1869–1954). Senare namn inkluderar Renée Francoise Magritte (1898–1967), Fiona Bacon (1909–1992) och Davinia Hockney (f. 1937).

Där finns såklart även de allra största:

Michelangela Buonarrata Simoni (1475–1564), best known as simply Michelangela, was a true Renaissance woman. An Italian sculptor, painter, architect, and poet of the High Renaissance, she exerted an unparalleled influence on the development of Western Art. From her monumental scultpure David to the frescoes of Genesis on the ceiling of the Sistine Chapel, the artist’s expertise in several mediums was comparable only to that of her countrywoman and rival Leona da Vinci.

Boken är väl inte direkt gjord för att läsas från pärm till pärm, även om det också gick alldeles utmärkt. Sista sidan utgör en praktisk överblick över alla konstnärerna och deras verk, för den som snabbt vill leta fram till sin favoritkonstnär eller söka efter ett särskilt intressant konstverk.

Jag läste i alla fall boken från början till slut och det kändes som en fantastisk, härlig promenad – en paus från den där andra (konst-)historien som fyllts med ett annat kön. Det väcker många tankar och självklart har de bekanta motiven påverkats i Anita Kunz feministiska tolkningar. Med en kvinnlig pensel och en kvinnlig blick, blir resultatet ett annat. Kunz målar fram en konsthistoria med stor humor och stort allvar som påminner oss om att ingenting är förutbestämt eller självklart, utan allt är möjligt – som när Hans Memlings 1400-talsverk Porträtt av en ung kvinna blir Johanna Memlings Woman Being Mansplained.

En av de kanske allra mest intressanta bilderna är den på omslagets insida, med titeln L.H.O.O.Q.L.G.B.T.Q., tillägnad konstnären Margaux Duchamp (1887–1968). Bilden är ett självporträtt av Kunz, i Mona Lisa-pose, med ditmålad mustasch och pipskägg – efter Marcel Duchamps ”assisted readymade” L.H.O.O.Q., som utgår från ett vykort med Mona Lisa. En readymade av en readymade av en readymade…

Kunz beskriver Duchamp:

Considered by many as a charlatan and by others as an incredible innovator, her witty take on defying conventions broadened the definition of what art could be and had a seminal influence on the development of conceptual art.

En charlatan eller en otrolig innovatör? Jag vet i alla fall vad jag kallar Anita Kunz. Förhoppningsvis har du blivit tillräckligt nyfiken för att ta reda på vad du tycker.

Similar Posts:

• Kreativt och lärorikt
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Stockholmskonst för dig och mig
• En sommar i Grez-Sur-Loing
• Färgstark feminism och uttrycksfull smärta

Så här kan tankarna fly i väg under en promenad i Stockholms innerstad. Konstverk i form av statyer har ofta gett mig perspektiv när jag en stressig dag på jobbet tagit mig ut på lunchrasten.

Till skillnad från katterna i ring väcker statyer från tidigare århundraden en annan sorts associationer. Att stå och betrakta en staty av en man med peruk gör att tankarna går till en samhällsordning då de lägre ståndens folk skulle inta en vördsam hållning inför de högre ståndens representanter. Statyer som avbildar kungar till häst eller med värja i handen påminner mig om människor som fått betala ett högt pris för en nations ”stolthet” och ”ära”.

Den offentliga konsten i Stockholm har en historia på ungefär fyrahundra år. I boken Vardagskonst som kulturarv läser jag om 1600-talet när begravningen av Gustav II Adolf planeras. Stockholm är en plats som adelsfamiljerna skäms för när de inser att utländska gäster ska delta i ceremonin. Varpå de anlitar hantverkare för att göra ornament och utsmyckningar på husfasader. Skulptörer får beställningar på statyer som ska försköna den kungliga huvudstaden.

De följande århundradena växer borgarklassens ekonomi, vilket också börjar synas i Stockholms arkitektur och gatuplanering. I många fall inspireras man från utlandet. Under 1700-talet influeras arkitekter av rokokon som dominerade i Frankrike. Vid 1800-talets slut kommer trendsättande idéer från konströrelser i Storbritannien, där man pläderar för att konst är till för allmänheten.

I Sverige stadgas år 1937 en lag som innebär att 1 % av kostnaderna för offentligt finansierad nybyggnation ska avsättas till ett konstverk som ansluter till bygget. Lagen har inte alltid följts av staten men större efterlevnad har däremot funnits bland regioner (tidigare landsting) och kommuner.

Bokens olika skribenter bidrar med skiftande perspektiv på Stockholms offentliga konst. På det hela taget uppskattar jag alla skribenters bidrag. Att få en historisk tillbakablick är välkommet och jag läser intresserat om hur renoveringar gjorts för att bevara arkitekturen och konsten i Garnisonen och i Kulturhuset. Glatt läser jag också om konstverken i biltunnlarna och tunnelbanan. Det är väggar som behållits fria från reklam, vilket i mitt tycke gör färden behagligare.

Under läsningen förstår jag också att samarbetet mellan arkitekter, byggentreprenörer och konstnärer lyckas bäst om alla involveras redan i planeringsfasen. Därför tror jag att bokens texter kan ge viktiga kunskaper till flera aktörer inom stadsplanering och stadsbyggnad. Som bonus får läsare inom dessa branscher en vacker bok där fotografierna är av hög kvalitet.

I mina personliga reflektioner fylls jag av tacksamhet över att Stockholms offentliga konst är tillgänglig för vem som helst. Den riktar sig till innerstadsbon lika mycket som till den pendlande tjänstemannen. Såväl kusinen från landet som turisten från Spanien kan stanna upp under en promenad på Stockholms gator. Att möta konst kan vara väldigt överraskande. Kanske hamnar en utlandsbesökare liksom jag inför katterna i ring, och tankarna börjar vandra i en oväntad riktning som ger ett minne för livet.

Uppdatering den 8 januari 2024:
Boken är Samfundet S:t Eriks årsbok 2023.

Similar Posts:

• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• En feministisk konsthistoria
• Lättsamt om Stockholms innerstad
• Överdriven exploatering krossade drömmen
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp

Citationstecknen är ett uttryck för att den bild som spreds var en anpassning till västerländsk smak och västerländska idéer om det fjärran östern men det Monica Braw beskriver i sin bok Geisha eller samuraj? Japan och japonismen är att det inte var så enkelt som att den helt uppstod på avstånd från ursprungslandet som en form av kulturell appropriering. I stället handlade det delvis om resultatet av Japans sätt att marknadsföra sig. För att motverka bilden av ett u-land visade man upp högtstående konst och konsthantverk på världsutställningarna men man började också tillverka stora mängder föremål som skulle tilltala européer och amerikaner. Och i den explosionen var det många som inspirerades till egna verk med inslag av det ”japanska”.

Här myllrar det av främst män som saluförde den japanska stilen och det blir lite plottrigt med alla namn och kortbiografier över de som var inblandade, såväl i Japan som utomlands, som rådgivare, tillverkare, importörer, försäljare, köpare och samlare, ofta i flera roller samtidigt. Det myllrar också av konstnärer som inspireras till egna verk med exotiska inslag eller till att göra något helt nytt. Ett antal illustrationer finns med för att visa läsaren bl.a. såväl ”genuina” föremål och sådana som producerats för export som de västerländska konstverken. Jag hade gärna sett ännu fler illustrationer av det som beskrivs i texten men urvalet är bra.

Det är ett bredare område än ursprunget till konstriktningen som omfattas – här finns fler aspekter av den inhemska synen på den egna konsten och kulturen som en del av den nationella identiteten. I den stängda tillvaron fanns inte heller ett behov av att samla och befästa en sådan identitet på samma sätt. När populariteten ökade och många familjer såg sin försörjning hotas genom politiska omvälvningar såldes en mängd föremål till utländska samlare och så uppstod ett behov av att bevara konstverk på ett nationalmuseum.

Det var inte heller så att japonismen uteslutande gällde konst och konsthantverk utan även inom skönlitteratur, teater och opera förekom inslagen från Japan men där framstod stereotyperna redan tidigt som just stereotyper och mycket har fallit i glömska med Puccinis Madama Butterfly som det största undantaget.

Geisha eller Samuraj? är en till formatet liten bok men den innehåller mycket, någon gång kanske lite för mycket då det dyker upp anekdoter som inte riktigt hör hemma i tematiken. Samtidigt är det svårt att begränsa på det sättet – konst och kultur har ju en tendens att inte riktigt hålla sig inom givna gränser och den stängda världen som öppnas upp blir en möjlig projektionsyta för vitt skilda saker.

Similar Posts:

• Färgsprakande och tankeväckande
• Århundradenas fördomar
• Bilder att leva med
• Nya vindar i Japan
• Ovanligt livsöde i smaklös förpackning

När jag fyllde år i fjol fick jag, av en god vän, ett par strumpor som pryddes av Kahlos ansikte och en annan kompis köpte mig en tavla bestående av brädbitar där också Fridas face var tryckt. Ibland blir jag rädd för att hennes namn ska bli urvattnat och tappa sin lyskraft. Men samtidigt är det fint att hennes konst bärs vidare. De senaste åren har det dykt upp många fina konstböcker för barn och flera av dem handlar om Frida Kahlo. 2019 kom Frida Kahlo och alla hennes djur av Monica Brown. Den fokuserar på hennes kärlek till djur och hur hon gillade att måla självporträtt av sig själv tillsammans med sina djur.

Nu har det kommit en till bok om konstnären för små barn. Den ingår i en serie där vi får lära känna konstnären bakom mästerverken. Här berättas historien om Frida Kahlos liv med hjälp av hennes målningar. Här får vi träffa henne som vuxen även om det kommer återblickar till hennes barndom. Så här börjar det:

Magdalena Carmen Frieda Kahlo y Calderón, eller Frida Kahlo som hon kallades, var konstnär och bodde i det soliga Mexiko. Till skillnad från de flesta andra kända konstnärer gick Frida aldrig på konstskola. Hon lärde sig själv. På den tiden ansågs bara män kunna bli >>riktiga konstnärer<

Den här berättelsen ligger verkligen i tiden och lyfter Frida Kahlo som en stark kvinna som står upp för sin rätt och dessutom tar plats som kvinnlig konstnär i en värld som styrdes av män. Här får också många olika känslolägen ta plats. Det berättas att Frida kunde känna sig överlycklig och att det påverkade hennes målningar. Men det skrivs också att hon kunde känna sig nere och att hon då fyllde sina skapelser med dystra färger. Och att hon emellanåt fylldes av bägge dessa känslor och då målade i alla möjliga färger. Jag tycker att det är så fint att författaren lyfter både känslor och feminism. Det är viktigt att våra unga får veta hur ojämlikt det var för bara hundra år sedan. Samt att de kan styrkas i olika känslolägen och att det är okej att känna som en gör.

Frida gillade att måla flera olika klädesplagg eller versioner av sig själv i en och samma tavla. Det var för att hon ville visa att det går att känna sig som många olika personer, och att de alla ryms inuti en och samma kropp.

Jag är väldigt känslig vad gäller illustrationer i bilderböcker. Lägg då till att det här är den ikoniska konstnären Frida Kahlos liv som ska skildras. Men jag tycker att illustrationerna fungerar utmärkt. De är naivistiska och uttrycksfulla. Det jobbas med blickar, förstulna leenden och gester på ett väldigt fint sätt. Det finns en skevhet som gör bilderna levande. Att bilderna även innehåller insprängda tavlor av Kahlo förstärker berättelsen. Boken slutar med en presentation och förklaring av mästerverken som de insprängda tavlorna visar. Det är undervisande på bästa vis och inget en behöver läsa allt av varje gång. Men det är ett bra material att fördjupa sig i eller söka förklaringar om en vill.

Similar Posts:

• Historien berättas av bilderna
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Tiden då form och färg förnyades
• En feministisk konsthistoria
• Ångest och politisk kamp

Till skillnad från de flesta andra fäder på den tiden kostade kontraktsprost Fjetterström på sina döttrar, som inte ansågs ha utseendet för sig, utbildning. Märta studerade till teckningslärare på Tekniska skolan i Stockholm, men drömde om att bli konstnär.

En kursare hette Elsa Maartman, så småningom berömd barnboksförfattare under namnet Beskow.

Tidens “nya kvinna” skulle vara självförsörjande, ha egen bostad och kanske till och med drista sig till att klippa håret kort som Selma Lagerlöf. Kvinnosaken och rösträtten engagerade många, men Märta tycks inte ha varit särskilt aktiv. Hon satte vänskap högt och slog vakt om sitt nätverk av kvinnliga vänner.

När Märta dog var hennes önskan att vännen och konstnärskollegan Annie Frykholm skulle ärva en del av hennes förmögenhet. Betydde det att hon var mer än en vän? Vem vet?

Namnet Måås är ett gammalt soldatnamn, som en del av syskonen Fjetterström i vuxen ålder antog för att göra sitt efternamn mindre stramt. Senare skulle det visa sig att det inte alls rörde sig om ett namn i släkten. De hade då redan fäst sig vid namnet och behöll det.

Första anhalten i karriären var en lärartjänst i Jönköping. En födkrok, då Märta egentligen ville skapa och hela tiden hade egna vävar på gång. När hon inledde sin karriär var nationalromantiken förhärskande och William Morris hennes husgud. 1909 deltar Märta i Stockholmsutställningen med “Staffan Stalledräng”, som man kan beskåda på Röhsska museet i Göteborg.

Sedan följde i tur och ordning tjänster vid Anna Whitlocks skola i Stockholm, Kulturen i Lund samt Hemslöjden i Malmö. Att hon fick sparken från den sista anställningen visade sig vara lyckosamt, eftersom Märta då fick tummen ur att öppna eget i Strandgården i Båstad, med plats för både ateljé och verkstad.

I badorten Båstad flockades kunder med pengar på fickan. Ambitionen var att Märtas mattor skulle vara ett svenskt alternativ till de orientaliska, som var så populära.

Samarbetet med Carl Malmsten blev också ett lyckokast. Prestigefyllda uppdrag som att leverera mattor till Waldorf Astoria, lyxhotellet i New York och Amerikakryssaren M/S Kungsholm förmedlades av honom.

Höjdpunkten i Märtas karriär var utställningen på Liljevalchs konsthall hösten 1934, en triumf där Märta var dragplåstret. Hon ställde ut sida vid sida med Carl Malmsten, David Blomberg, Elsa Gullberg och Svenskt Tenn.

Under våren 1939 styrde Märta kosan till New York och utställningen “The world of tomorrow” med sitt bidrag som anpassats till den nya modernare smaken.

Märta Måås-Fjetterström presenteras i biografin Var vid gott mod av frilansjournalisten Annika Persson som en av tidens “stora fröknar”, jämbördig med Selma Lagerlöf och Ellen Key. Hon var en hårt arbetande textilkonstnär och en driftig affärskvinna, vars mattor, bonader, dukar, täcken, kuddar, gardiner och draperier numera betingar hisnande priser hos de stora auktionshusen världen över. (Själv slog jag snabbt en kudde från hennes ateljé i Båstad ur hågen när jag fick syn på prislappen.)

Ändå är Märtas porträtt inte särskilt spritt och det är inte många som idag vet något om henne som person.

Inte undra på, eftersom Märta på äldre dar tog sig för att röja ut sitt arkiv i Båstad. Det som återstod av personliga dokument i form av brev, anteckningar, foton med mera, brände syskonen efter hennes död påskdagen 1941. Även vännerna respekterade hennes önskan om strikt anonymitet.

Det fanns därför inte mycket på pränt att luta sig mot för Annika Persson i egenskap av biograf. För skojs skull gör jag en sökning i Libris (den nationella samkatalogen), som mycket riktigt ger vid handen att det mest rör sig om utställningskataloger.

Forskaren Gunhild Engholm skrev en avhandling om Märta, som på något mystiskt vis försvunnit ur rullorna. Inte ens Kungliga Biblioteket eller författarens släktingar sitter längre på ett exemplar, men forskningsmaterialet finns tillgängligt på KB. Engholm hann bland andra intervjua två av Märtas syskon, anställda i vävstugan i Båstad och konstnärskollegor, material som Persson fått ta del av.

När Annika Persson tvekade om hon skulle lyckas ro iland biografi-projektet fick hon nys om en packe med Märtas brev till väninnan Clary Hahr, som en stor del av sitt liv var bosatt i London, och saken kom i ett annat ljus. Nu fanns plötsligt en personlig röst att hänga upp en biografi på. De få anteckningsböcker med skisser som överlevt gör författaren också bruk av.

En fråga som jag inte kan låta bli att ställa under läsningen är vad Märta själv skulle ha ansett om att bli föremål för en levnadsteckning, låt vara åttio år efter hennes död. Ett spörsmål som varje biograf har att tackla, men extra mycket när föremålet likt Märta uppvisar stor integritet.

Persson själv verkar inte ha förlorat någon sömn över den saken. Inte heller jag tror att Märta skulle tagit illa vid sig av texten. Hon håller oss läsare på en armlängds avstånd, står med huvudet bortvänt. Vi får de stora linjerna och spekulationer.

Likväl är biografin av stort intresse, eftersom journalisten Annika Persson vet hur en slipsten ska dras och gör det mesta av det materialet. Den omfattande research och det regelrätta detektivarbete som utförts imponerar. Tids- och miljöbeskrivningen är utmärkt. Persson har rest runt i Märtas fotspår. Vi får en god bild av hennes konstnärliga utveckling, inblick i konstnärsvärlden jämte uppfattning om de kulturella strömningarna i Sverige och övriga Europa.

Detta i kombination med det säkra språket och bokens tilltalande fysiska uppenbarelse med sepiafärgade fotografier, bilder på Märtas vävnader och andra illustrationer på var och varannan sida gör att man läser med glödande intresse, låt vara att det biografiska materialet kanske är i tunnaste laget.

Similar Posts:

• Fascinerande konstnärsöde
• Ren och skär kunskapsglädje
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• Vackra bilder till trist text

Kartläggningen börjar med barndomsåren i högreståndsfamiljen. Tidiga alster och en uppmuntrande far – han dog när konstnären fortfarande var ung. Läsaren får följa åren som konstelev och hur målandet förenades med resande. Konststudier i Paris. Krigstider innebar glesare kontakter med konstnärsfolk i Europa men också att Helsingfors blev osäkert. Lösningen blev delat hushåll med systern Gerda på landsbygden och egenhändigt fångad fisk på matbordet.

Högar med brev finns bevarade som antingen är skrivna av Ellen Thesleff, personer i hennes familj eller vänkrets. De handskrivna raderna visar en människa som fick leva länge i nära relationer till mor och syskon som ställde upp. Breven fylldes av anvisningar om hur gallerister och utställare måste få se hennes tavlor, och hur mycket hon ville ha betalt för dem. Med nya tavlor följde nya instruktioner. En såld tavla innebar välbehövliga pengar och varje gång en köpare gör sig hörd är det som att jublet också väcks i mig. Vad roligt – ännu en resa till Florens, favoritstaden, tänker jag och känner inte alls några tidsavstånd.

Det konstnärliga uttrycket var ständigt i rörelse. Den stiliserade realismen i de tidiga oljemålningarna följdes av en stil som gav plats för färgförnyelse. När ännu något årtionde passerat utvecklades formerna. Målningarna skulle förmedla musik, rörelse och luftighet. Motiven fick mer upplösta och svajande former. De närmade sig en icke-avbildande konst men blev aldrig helt abstrakta. Färgerna i vissa verk är som att stirra in i lådor med lösgodis.

Biografiförfattaren Hanna-Reetta Schreck levandegör tiden och platserna där Thesleff levde och arbetade. Numera vet jag att Helsingfors elektrifierades år 1884. Jag har dessutom blivit bekant med Gordon Craig, en teaterteoretiker som hade förhållanden med flera olika kvinnor samtidigt. Han uppmuntrade Thesleff i hennes konstnärliga utveckling och brevväxlingen döljer inte att här fanns en enkelriktad förälskelse. Kärleksglödens svärmiska karaktär är kvar även om brevväxlarna också avhandlade konstdiskussioner.

En backlash mot viss konst inträffade under 1920- och 1930-talet. I synnerhet kritiserades de kvinnliga konstnärerna. Motiven för den uppburna konsten under de aktuella årtiondena kretsade kring en maskulinitet (Finland var en ung republik) och dessa uttryck intresserade inte Thesleff. Kritiker satte en förminskande etikett på hennes luftiga och färgsprakande verk och förknippade detta med kvinnlighet. Själv fylldes hon av en transformerande kraft där könet inte hade någon betydelse.

Boksidorna berättar om en kosmopolitisk atmosfär som rådde i konstnärskretsarna i Florens. Värme, ljus och utflykter var inspirerande i det konstnärliga arbetet. Hon fick energi av att se samtida konstnärers verk, eller när hon läste aktuella konsttidskrifter. När många år gått gick ännu en resa till Florens 1939. Thesleff konstaterade dock vemodigt efter sin hemkomst i ett brev: ”Florens hade blivit mycket oroligt – för många bilar och soldater. Bara på kvällen kunde jag se en liten aning av det som en gång var det mycket vackra Florens.”

Inuti henne flödade ett konstant driv som gjorde henne produktiv som få andra. Biografiförfattaren formulerar några tankar kring denna attityd, hur Thesleff gång på gång uttryckte konstnärens arbetande väsen. Om Thesleff inte haft denna attityd kanske hon hade fallit i en avgrund med förlorad skaparförmåga, resonerar hon.

Bokens illustrationer omfattar målningar, träsnitt och fotografier. Konstverken visar vändpunkter och nyorienteringar som får en konstvetenskaplig och personlig kommentar av författaren. Många gånger nämns även samtidens kollegor, eftersom konstnärerna inspirerade varandra. Men i stället för att referera till dem i min recension, vill jag rikta strålkastaren mot huvudpersonen – Ellen Thesleff. Läsare som önskar ta del av konst- och samhällshistoria kombinerat med sinnlighet har här något att se fram emot. Biografin Jag målar som en gud är humaniora i sin allra bästa utformning

Similar Posts:

• Konstnärslivet och självständigheten
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Ett pensionat och dess historia
• 250 år av kvinnoliv
• Att få en gammal pappa

Det visar sig att den mördade kvinnan är en internationell konstexpert. Specialområdet är holländsk konst från 1600-talet. Här kommer en Rembrandtlärling vid namn Carel Fabritius in. Han målade av Rembrandts unga gravida älskarinna Hendrickje Stoffels och det är den målningen som är den springande punkten i hela intrigen. Det är flera som vill ha den och den finns till och med i kopior: ”Damen i blått”. Men det jordbrukande ägarparet förstod själva inte alls vilken raritet som gått i arv i bondgården i generationer förrän frun läste Donna Tartts roman Steglitsan. Den lilla målningen av den ovanliga fågeln i sistnämnda roman är målad av samme Fabritius.

Det här är en pusseldeckare och polisdeckare med olika förvecklingar. Radarparet i fokus hos Hawks (roteln för grova våldsbrott) är poliserna Benny Griessel och Vaughn Cupido. Två manliga medelålders poliser med många typiska drag: ensamstående, alkoholiserade, lätt nördiga, överviktiga. Griessel, som levt nykter i över 150 dygn, står i beråd att fria till en förmögen, känd sångerska (nykter i mer än 700 dygn) och nu är hans största bekymmer att ha råd med en diamantring.

I slutet när Hawks-poliserna lyckas lösa konst- och mordgåtan belönas de med kändisskap och tidningsartiklar – på så vis kommer den sydafrikanska diamantringen närmare Griessel och hans sångerska. Det är nog en underdrift att jag personligen tycker att det här är stenålders mossigt – och det är av just den här anledningen som jag inte ofta läser deckare. Jag står inte ut med varken kvinnoskildringen (död eller åtrådd) eller könsrollerna (makt och medel).

Den största behållningen av läsningen är miljöskildringen. Här kommer det södra Sydafrikas natur, människor och språk fram på ett lågmält vis. De många olika etniciteterna och samhällsklasserna tangeras. Möjligen är det en sorts patriotism och nationalism som gör en lågmäld man till mördare. Han vill att konstverket ”Damen i blått” ska stanna i Sydafrika där det hör hemma sedan sekler. Bondgården där det hittas är också en väl bevarad kvarleva av ett Sydafrika för flera hundra år sedan med vita européer som inflyttare och överklass.

Även språket varvas ibland med uttryck och tilltal på afrikaans. Ett lite roligt ord i mina öron är “jissis” (“herrejävlar”) som poliserna kastar runt sig stup i kvarten. I österbottniska dialekter används (användes?) ofta “jesses” eller “jisses” som ett utrop av förvåning. Här finns något besläktat. Kanske via Rembrandts 1600-talsholländska?

Similar Posts:

• Brott, korruption och vidunderlig natur i en salig blandning
• Sydafrika noir
• Morsan med stort M
• Dramatisk romansoppa
• Från en sydafrikansk cell

Och oavsett om man inte kände till personerna i fokus sedan innan eller i de fall där de porträtterade var väldigt bekanta (som exempelvis Madonna och Missy Elliott) fick man som läsare alltid något nytt med sig, infallsvinklar och fakta som vidgade och fördjupade ens bild av dem. Dessutom var det en annan sak som särskiljde Sex från annan tidningsmedia, fråga-svar-intervjuerna fick för en gångs skull ta den plats som förtjänades och var därför uppfriskande uttömmande på ett sätt som kanske bara senare fått sin motsvarighet i Filters långsträckta artiklar, för övrigt ytterligare ett magasin som Sex chefredaktör Ika Johannesson var med och startade.

En fråga som dök upp i mitt huvud nu när den uttömmande och utstickande publikationen har blivit föremål för en antologi var om texterna skulle kännas lika fräscha som då, under de år som tidningen ursprungligen gavs ut. Till exempel finns en intervju med Karin Dreijer (som just då var aktuell med The Knifes soundtrack till ungdomsfilmen Hannah med H) med i boken. Dreijer har sedan dess hunnit med att skapa och ge ut en hel massa musik, vad skulle det betyda för läsningen idag? Farhågan visar sig vara synnerligen obefogad. Texterna känns fortfarande relevanta och högintressanta. Och det ligger troligen i just den ovan beskrivna förmågan att samla intresseväckande personliga berättelser från olika tidsperioder, med det gemensamt att de fortsätter att fascinera, mellan samma pärmar. Det tydliga konceptet ”låt spännande människor tala till punkt” och variationen mellan intervjuobjekten i kombination med ett vetgirigt engagemang som skribenterna tillhandahåller skänker en tidlöshet bortom tidsbundenheten som speglas i de olika historierna. Texterna följs dessutom upp av korta uppdateringar om vad som hänt i intervjupersonernas liv sedan intervjuerna trycktes.

De texter som valdes ut till den här boken röstades fram av de som utgjorde tidningens redaktion back in the days. Och om det är någonting som finns att anmärka på i den här samlingen så är den kritiken av mer personligt prefererande art. Undertecknad hade helt enkelt delvis gjort ett annat urval. Till exempel var det oerhört spännande att i ett av tidningens nummer äntligen få läsa en intervju med shoegazelegendarerna My Bloody Valentines sångare och gitarrist Bilinda Butcher (det här var många år innan bandet återförenades), den personliga favorittexten saknas här. Men egentligen finns det inte mycket att klaga på. Intervjuerna som inkluderats här härrör bland annat ur möten med Diamanda Galás, Karl-Erik Hagström, Stina Nordenstam, Douglas Coupland och Cynthia Plaster Caster och är inget mindre än journalistiskt guld. Blandningen i den här volymen reflekterar dessutom den bredd som varje enskilt nummer av tidningen hade. Kort sagt är den här omfångsrika antologin ett måste för alla vars hjärtan slår för popkultur.

Och för er som undrar, tidningens namn kommer sig av att, citerat från Ika Johannessons förord,”…det var ett ord som ensamt kunde symbolisera alla de krafter som driver dem vi valt att intervjua.”

Similar Posts:

• Plats i hjärtat för Håkan
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• Mörkrets krafter
• Bilder att leva med
• Popkultur

I den här boken skildras nämligen Ståhl-Nybergs hela konstnärskap ingående – för första gången får man konstatera (med undantag för en kortare katalog utgiven på 1990-talet). Konstverken ackompanjeras också av två personliga texter om konstnären, dels av vännen Sara Lidman och dels av sonen Mikael Nyberg, samt av två texter om konst som Birgit Ståhl-Nyberg själv skrev på 1970-talet.

Det är en konst mycket nära vardagen för vanliga människor: tunnelbanor, arbetsplatser och det offentliga rummet. Det är också en mycket politiskt medveten konst i gränslandet mellan abstraktion och socialrealism, som inte sällan tar upp frågor som diskriminering av kvinnor, arbetarklassens situation eller arbetarkamp – ibland subtilt, ibland skrivet med riktigt stora bokstäver. Men här finns också många skildringar av vanliga människor, av städer i omvandling, liksom av den landsbygd Ståhl-Nyberg själv härstammade från. Konsten speglar därmed i hög grad den tid då de målades, fram till konstnärens död 1982 – men lyckas samtidigt vara tämligen tidlösa skildringar av flera viktiga samhällsfrågor.

Det är en mycket vacker bok, där man försöker ge målningarna ordentligt utrymme. Men med tanke på att flera av dem är så stora, så är det svårt att göra dem rättvisa i en vanlig bok. Den särskilt intresserade kan därför försöka besöka den utställning som den här boken är kopplad till (när detta skrivs på på Norrköpings följt av Mjellby konstmuseum). För oss som inte har möjlighet att se den utställningen är det en välgärning att den här konstskatten nu görs lätt tillgänglig på det här sättet.

Similar Posts:

• Konst eller konstigt?
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Stockholmskonst för dig och mig
• En feministisk konsthistoria
• En sommar i Grez-Sur-Loing