dagensbok.com » Kjell Espmark

Alice topp-tio över 00-talet

Alice Thorburn — Mon, 31 May 2010 22:00:53 +0000

För någon månad sedan, på världsbokdagen, publicerade vi på dagensbok.com en tio-i-topplista över litteratur från 2000-talets första tio år Från min personliga lista var de tre översta placeringarna med där, och dessutom så klart sju andra bra böcker som jag läst eller inte läst. Men eftersom jag tycker det är kul med listor ville jag också berätta om de av mina favoriter som inte fick plats bland våra gemensamma. Som en fotnot kan jag säga att när jag satte samman listan så tänkte jag egentligen bortse från barnböcker, eftersom det kan vara svårt att jämföra dem med annan litteratur. Framför allt gäller detta bilderböcker, som förtjänar en egen lista. Men sen kom det trots denna föresats med en barnbok på listan, och det högt upp dessutom.

Alltså, min personliga tio-i-topp för 00-talet ser ut som följer (berätta gärna vad ni tyckt om dessa böcker, och vilka era favoriter från 00-talet är):

Jag är allt du drömt av Ali Smith
En i det lilla formatet verkligt omstörtande roman. Rolig, smart, amoralisk och språkligt briljant. En bok jag verkligen önskar att jag själv hade skrivit.

Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm
Mytiskt och magiskt om barns, speciellt flickors, tolkning av världen och uppväxten genom lek. Uppbyggnad som ett pussel, språk som en pop- och sagofontän.

Pölsan av Torgny Lindgren
Metalitteratur och humor, meningen med allt och inget. Rik på det mesta, frodiga beskrivningar av himmelsk pölsa inte minst.

Coraline av Neil Gaiman
Nyinflyttade Coraline upptäcker en dörr som leder till en parallell verklighet där hennes mamma är utbytt mot en annan, likadan men med knappögon och onda avsikter. Läskig och rolig högläsning om en tuff tjej, en smart katt och ett gäng knäppa grannar som talar i gåtor men också kan hjälpa till.

Onåd av JM Coetzee
Kristallklar nobelpristagarprosa (inte ett ord för mycket), en osympatisk men ömkansvärd huvudperson, och dessutom centrala frågeställningar om vad det innebär att vara människa och ta ställning till rasism, feminism, våld, föräldraskap och hur man konstruerar ett samhälle.

Vintergata av Kjell Espmark
Fantastiskt gripande, vacker och melankolisk diktsamling där varje dikt berättar om en människas liv och död på cirka tio rader. Sparsmakad men oändlig.

Brorsan är mätt av Mirja Unge
Novellsamling där språket liknar talspråk och huvudpersonerna ofta är unga. Väldigt stark närvarokänsla som visar hur vardagssituationer rymmer livsavgörande val.

Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam
Stor roman om muslimsk invandrarfamilj i Storbritannien som försöker kombinera de gamla traditionerna och de religiösa föreskrifterna med det nya landets levnadsstil och tänkesätt. Med tragiska och oerhört sorgliga följder, beskrivna på ett språk där varje mening kunde vara inledningen till en naturlyrisk dikt.

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Har alla ingredienser en klassisk roman bör ha: krig och fred, kärlek och vänskap, familjehistoria och samhällsskildring. Mycket starka karaktärer och välbeskrivna relationer, dessutom en bild av ett Afrika (i det här fallet Nigeria) vi sällan ser.

Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger
Nyskapande novellsamling om ungdomar i förorten som leker med berättarteknik och klassiska förväntningar på hur historier bör utvecklas.

Varning för poesi i Babel

Emelie Novotny — Mon, 31 May 2010 14:10:08 +0000

Förra veckans avsnitt av Babel sändes som vanligt på torsdagen, men för ovanlighetens skull var hela programmet vikt åt poesi.

Programledaren Daniel Sjölin inleder programmet med att vädja åt tittarna att inte byta kanal. Tonen är skämtsam och grundar sig i Daniel Sjölins självutnämnda nervsammanbrott då han ska ha skrikit på sina medarbetare för att dom inte trott att Babeltittarna skulle härda ut ett helt program med bara poesi. Men Daniel Sjölin tror på tittarna, på oss, på mig, att vi ska plocka fram baskrar och rödvin och cigaretter och riktigt ge oss hän åt pretentionerna.

Uppenbarligen är det så att det måste varnas innan man samtalar om poesi i ett litteraturprogram, så att tittarna är förberedda. Ungefär så som hallåorna gör när det är extra våldsamma scener och uppmärksammar att filmen rekommenderas från 15 år. Synd på ett avsnitt som är så bra, tycker jag.

Det kanske är den poetiska kraften som man varnar för. Den som dom diskuterar i senaste avsnittet av Babel som bla handlar om varför poesin är så mycket mer utbredd i diktaturer och under politisk förtryck.

Gäster i studion är Kjell Espmark, Göran Greider, Anna Hallberg och Helena Granström. Avsnittet går att se här och finns tillgängligt tom 27 juni.

Kjell Espmark "Litteraturpriset"

Ella Andrén — Wed, 11 Oct 2006 23:00:00 +0000

Inte vet jag om Alfred Nobel skrev ner sitt testamente på ett kaffekvitto eller inte – det är i alla fall det intryck instruktionen ger. Så luddigt är det att det gett generationer av Nobelkommittéer nästintill fritt tolkningsutrymme. Med varierande resultat. Nobelpriset är inte bara världens största litteraturpris – det är förmodligen också ett av väldens mest utskällda. Som i en de boklärdas Melodifestival älskar vi att förarga oss över att fel bok vann.

I Litteraturpriset – hundra år med Nobels uppdrag ger Kjell Espmark, själv akademiledamot sedan 1981, en liten inblick i hur det blivit så. Espmark urskiljer perioder där olika ideal styrt utdelningen av priset. Den konservativa begynnelsen, försöken att förhålla sig neutral i politiska krislägen, 1920-talets humanistiska omtolkning, 30-talets populism och 40-talets ”banbrytare”. Sedan 70-talet har man velat vidga vyerna och lyfta fram både mer okända författare och anlägga ett mer globalt perspektiv. För visst får priset en begränsad betydelse om det går till någon som redan är rik och berömd, eller redan i det absoluta slutet av sitt skrivande. Eller ja, därom tvista de lärde.

Att Espmark själv är en del av det han beskriver har förstås både positiva och negativa sidor. Som akademiledamot har han tillgång till diskussioner och dokument som är hemlighetsstämplade för allmänheten. Samtidigt är hur Akademien arbetat kring priset så självklart för honom att det ibland blir svårt att hänga med i svängarna. Lojaliteten med Akademien försätter honom dessutom lite väl mycket i försvarsställning.

Men förmodligen har han rätt i att Akademien fått mer skit än de förtjänar för sina utnämningar. Ett pris om året kan omöjligt täcka in all bra litteratur och även om pristagarlistan är långt ifrån klockren har man också fått med en hel del giganter. Hur meningarna har skiftat kring dessa rättmätiga giganter framgår i förbifarten när kritiken sätts in i ett historiskt perspektiv, och visst får man hålla med om att dessa självmordbenägna författare inte heller gör det särskilt lätt för en stackars byråkratisk institution att hinna med.

Särskilt intressanta är de sista resonerande kapitlen om kritik mot Akademiens urval, både om viljan att skilja litteraturen från politiska ställningstaganden och om faktiska missar och fullträffar i de pristagarval som gjorts. Dessförinnan blir det lite tungrott med den massiva citatlasten av högtravande litteraturkritik. Avsnittet kring de första åren har emellertid oanade komiska kvaliteter. Även om man får försöka hålla i minnet att litteraturhistorien är så mycket klarare med – för närvarande gångbart – facit i hand så gör den här periodens resonemang verkligen ett gräsligt och pinsamt intryck.

Svenska Akademien i 1900-talets början valde att tolka Nobels ord om ett pris till ”ideal” litteratur ytterst snävt och helt i linje med sina egna estetiskt och politiskt konservativa värderingar. Därmed avfärdade de alla författare som på något sätt ifrågasatte både Konsten som det höga och sköna och rådande samhällsskick. På så sätt lyckas man dissa såväl Tolstoj, ”som i ofantligt många av sina arbeten negerar ej blott kyrka, utan stat, ja till och med äganderätt, vilken han dock på inkonsekvent sätt själv åtnjuter, samt bestrider folks så väl som individers rätt till självförsvar och nödvärn”, som den ”andelösa, ofta grovt cyniska” Zola och Georg Brandes, för hans ”negativt skeptiska, fullkomligt ateistiska och i etisk-sexuella frågor mycket äventyrliga och lösliga uppfattning”. Ibsen gick samma väg och Strindberg kom inte ens på fråga.

Sådant är ju på sätt och vis ganska tröstande. Tycker ingen om dig nu så gillar de dig kanske om hundra år. När allting kommer kring.

Nomineringar till SR:s romanpris 2005

Anders Edwartz — Thu, 09 Dec 2004 06:57:00 +0000

Till Sveriges Radios romanpris 2005 har följande böcker nominerats:

Béla Bártok mot Tredje Riket av Kjell Espmark
Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman
Tredje flykthasitigheten av Lotta Lotass
Splendorville av Ellen Mattson
Personliga pronomen av Daniel Sjölin
Happy Sally av Sara Stridsberg

Priset går till ”en framstående svensk roman ur det gångna årets produktion”. Prissumman är på 30.000 kr.

Vinnaren utses av en lyssnarjuryn. Den förnyas varje år och består av bokläsande radiolyssnare i olika åldrar och med skiftande yrken som skrivit och anmält sitt intresse.

Nomineringslistan sammanställs av en kritikergrupp.

Kjell Espmark "Voltaires resa"

Per Warmark — Sat, 17 Feb 2001 23:00:00 +0000

Voltaire är här, äntligen, återuppstånden från de döda med frälsning till vår jord? Voltaire vaknar och gnuggar dödsgruset ur ögonen och finner att hans hälsa nått fornstora dagars form och att åren runnit iväg. Som den intellektuelle profet han anses vara kastas han omedelbart in i de dagspolitiska frågorna. FN vill ta hans tjänster i anspråk och han accepterar med inställningen att förnuftet måste segra även om världen inte utvecklats i precis den riktningen som filosofen förutspådde.

Voltaire tvingas inse att den ”bästa av världar” fortfarande har svårt att leva upp till epitetet och han flygs med privatplan mellan världens oroshärdar. Forna Jugoslavien, Afrika och Ryssland är några av de platser där förnuftets förespråkare får sina värsta farhågor besannade. Frågan är bara vad Voltaire kan åstadkomma?

Kjell Espmark, som definitivt tillhör flocken av kulturelefanter i Sverige (inget nedsättande, elefanter är fina men stora djur), genomför i boken en väldigt intressant idé. Att låta en stor tänkare och filosof från 1700-talet landa i vår egen tid är både spännande och fantasifullt och man skulle kunna utveckla idén vidare. Tänk t.ex. vad Aristoteles skulle kunna utföra om man satte en PC i handen på honom eller om man skulle ge Leonardo da Vinci tillgång till dagens teknik.

Det finns naturligtvis personer man absolut inte skulle vilja skaka liv i men det är ju heller ingen som tvingar en till det, fantasi är bra. Espmark gör det stundtals bra, språket är högtravande vilket ibland får tankarna att landa i 1700-talet men man blir snart påmind om att det är vår egen tid som gäller genom ganska häftiga kontraster som t.ex. en flygplansmotor. Voltaire behåller också sina egna 1700-talskläder och man måste erkänna att det skulle vara en trevlig och avbrytande syn att se en figur i en tjänstemannaskara utan den sedvanliga, mörka kostymen. Kul också med de allusioner till Voltaires ”första” samtid.

Ett exempel är när filosofen, vid sitt besök i Ryssland, begrundar porträttet av sin före detta brevkompis, Katarina den stora, som han dock aldrig mötte. ”Hon hade kallat hit honom redan för två sekel sedan men den gången hade hon fått nöja sig med Diderot och hans kolik. Nu hade han alltså kommit själv.” Ett annat exempel är när Voltaires polemik mot en annan 1700-talstänkare, Rousseau, lyser igenom. De var tydligen inga såta vänner i verkliga livet. Ironin från Voltaires välkända och missbrukade verk om Candide är också det något som Espmark använder sig av vilket är trevligt.

Hur bra är då det här? Tja, som tidigare framgått är idén bra men det hela håller inte riktigt hela vägen ut. Budskapet och behandlingen av världsproblemen är bra och tilldelas härmed välförtjänt beröm men trots detta och de många trevliga inslagen är det på det hela taget ingen superbok.

Tyvärr räcker inte ett bra budskap utan det krävs någon form av kompletterande omgivning som detta kan landa i och som tilltalar läsaren. Det är närmast här som Espmark misslyckats. Med misslyckats menar jag inte att totalsåga boken, det är den alldeles för välskriven för men den skulle, som sagt, kunna vara bättre.

dagensbok.com » Kjell Espmark

Alice topp-tio över 00-talet

Similar Posts:

Varning för poesi i Babel

Similar Posts:

Kjell Espmark "Litteraturpriset"

Similar Posts:

Nomineringar till SR:s romanpris 2005

Similar Posts:

Kjell Espmark "Voltaires resa"

Similar Posts: