Utgiven | 2007 |
---|---|
ISBN | 9789113016689 |
Sidor | 372 |
I Världens sista roman möter vi en alkoholiserad överklasspsykopat som skriver böcker. Hans namn är Daniel Sjölin. Daniel är anställd på SVT som programledare för litteraturmagasinet Babel, ett jobb som passar honom som hand i handsken. Psykopatens förnämsta drag är nämligen förmågan att härma. Tisdagar klockan åtta i tvån går det att se hans väna ansikte, the garnish of a boy, härmapan som härmar idén om sig själv.
Världens sista roman är till stor del narcissistisk litteratur som handlar om Daniel, Daniel och Daniel (vem han nu är). Förutom han själv medverkar två andra karaktärer till att komplicera Daniels jag och hans syn på sig själv och världen: hans barndomsvän, ej mera vän; CJ, och Daniels Mamma. Modern lider av Alzheimers och definierar ömsom Daniel som sin morfar, sin far, Staffan Ling, Kjell Lönnå eller någon annan kändis ifrån teve. Svensk damtidning är hennes fotoalbum. Porträttet av modern är lysande. Hennes förhållande till språket och den borttappade förmågan till förståelig kommunikation är både smärtsam och galghumoristiskt rolig.
Världen sista roman är annars en dyster historia, en apokalyps. I rasande tempo raseras jorden av miljögifter, tron på människan som någonting annat än en produkt av arv och genuppsättningar och språkets förmåga till sanning. Allt är bara härmning, hur spädbarnet ler mot sin mamma beror enbart på spatiala spegelneuron. Viljan att skaffa barn är i sig bara en egotripp. Och vem är författaren Daniel Sjölin? Vilken författare är den riktiga?
Ty alla romangestalters tankar är till hundra procent författarens egna. Alla gestalter är författaren själv. Det är sig själv och sin egen förträfflighet författaren undersöker. Allt annat är hyckleri.
Vad är sant och vad är det inte? Vad är fiktion om ändå allting annat i levande livet också går ut på att härma? Vari ligger skillnaden mellan verklighet och dikt? Sjölin undersöker i denna bok gränserna för språket och punkterar fullständigt det vi kallar för realism och även det vi kallar fiktion – det beror på hur man väljer att se det. Världens sista roman utlovar realism, den raka oförtäckta sanningen – men vad händer? Språket räcker helt enkelt inte till för att skriva realistiskt, eller så är språket för rikt, för nyanserat. Det går i vilket fall inte. Som läsare är det omöjligt att tro på att Sjölin verkligen är Sjölin också i fiktionen. Kanske är det istället mamma Sjölins värld, den fragmentariska, röriga och osammanhängande som är så nära realism man kan komma. Om det kan hon inte berätta.
Det finns ett driv och en vardaglig ton i Daniel Sjölins verk, något som gör den lättare att läsa. Det hela påminner faktiskt om Ulf Lundells Jack. Skillnaden är bara att Sjölins roman är oerhört mycket mer raffinerad, ibland på gränsen till överbegåvad. Skickligheten kan i vissa avseenden bli förödande. Skavandet försvinner. Det blir opersonligt och gränsar till feghet. Till viss del är boken också exkluderande, då den kräver att läsaren åtminstone har ett hum om vem Sjölin (den riktiga) är och vad han tidigare skrivit.
Undergångsstämningen i romanen är på många sätt också irriterande, negativismen dränerande – kanske på ett bra sätt. Ska det få sluta så här? Världens sista roman, världens sista värld, världens sämsta varelse – människan. Vill man verkligen sluta låtsas att det ändå finns någonting, någonting meningsfullt, någonting oantastligt. Någonting verkligt sant.
Jag förlåter Daniel Sjölin för allt, men först på sista sidan.
Publicerad: 2007-08-29 00:00 / Uppdaterad: 2014-05-31 09:43
5 kommentarer
Det är inte ofta man läser en så pass bra recension att man går och köper och läser boken. Det gjorde jag och jag är glad för det! En väldigt rättvis och bra recension på en bra bok. Läs gärna vad jag tyckte om den här:
http://koksilasten.blogg.se/
#
Och jag tycker att recensionen var vida överlägsen det recenserade. Blev mycket besviken över boken. Tyvärr, verkligen.
#
Jag tyckte boken var så tråkig att jag slutade långt före sista sidan.
#
Jag gillar boken mycket, och skulle vilja instämma i Sigrids recension.
#
Efter att ha tvingat mig igenom drygt 70 sidor så gav jag upp. Jag fastslog för mig själv att Världens sista roman var den sämsta bok jag någonsin läst. Har inte för vana att lämna en bok utan att ha läst ut den, men Världens sista roman var så kass.
Jag hade kunnat acceptera röran i handlingen men i kombination med det ytterligt slappa språket blev Världens sista roman outhärdlig.
#
Kommentera eller pinga (trackback).