Nu har tidskriften Essä utkommit med sin 24:e utgåva. Denna gång handlar det om romanen Hess som även trycks som faksimil i tidskriftsnumret. En riktig tjockis är det, 368 sidor.

Fyra skribenter har begått essä på temat Hess. Före detta förläggaren Svante Weyler är först ut med en text som fint tecknar personen Per Olov Enquist och författargärningen. Han skriver om den bitvis obegriplige Enquist. Romanen Hess handlar inte om nazisten Rudolf Hess. Snarare är boken en övning av någon ”på väg mot sin stil, sin form, sitt författarskap” skriver Weyler.

Den andra essän är signerad Lotta Lotass, författaren som lämnade Svenska akademien. Hon betraktar Hess som ett formexperiment i det tidiga 1960-talets anda.

Flera avsnitt i Hess belyser dess form, dess struktur. De olika varianterna av de rörliga planen återkommer i skiftande gestaltning: som bilder lagda ovanpå varandra, som mobil, som glasväggar i överlagrade serier, i växlande belysning.

Ett av romanens grundläggande teman är konsten att dölja sig i text, resonerar Lotta Lotass. Per Olov Enquist hämtar stoff från historiska personer som Rudolf Hess och dennes adjutant Karlheinz Pintsch, som blev lämnad kvar när Hess överraskande flög till Storbritannien för att på eget bevåg försöka förhandla fram fred. Men gestalter, namn och händelser är också hämtade från exempelvis Robinson Crusoe och Sagan om ringen, för att inte tala om Västerbotten.

Konstnären Jens Fänge bidrar med en essä med titeln Wanderheusschrecke berättad genom sex bilder. Avslutningsvis skriver författaren och översättaren Jörgen Gassilewski en omsorgsfull essä där han närläser några avsnitt i Hess.
Gassilewski frågar sig ”hur läsa detta vars status är oklar på så många plan?”

Tidskriften Essä har sedan starten 2017 utkommit med ett 20-tal utgåvor. Tanken är att varje nummer ska kretsa kring en källtext. Några exempel är Carl Jonas Love Almqvists Svenska Fattigdomens betydelse, Ing-Marie Erikssons Märit och Carl Butlers kokbok. Essäisterna får uppdraget att skriva om källtexten. Men ibland har det varit en karta, en ritning eller en företeelse som pacemakern.

Det känns generöst att få chansen att stanna upp och titta noga på exempelvis ett litterärt verk. Essän är också en härlig genre där så mycket är möjligt. Ett försök eller att pröva sig fram är Michel de Montaignes ursprungliga mening med benämningen på denna typ av texter. I sin essäantologi skriver Arne Melberg att essäisten är en tankevandrare, vilket också är en fin bild. Efter läsningen av nr 24 om Per Olov Enquists Hess tecknade jag en prenumeration på tidskriften Essä.

Similar Posts:

• Vinn biobiljetter till ”I lodjurets timma”!
• Till minne av undersökaren PO Enquist
• Stig Dagerman hyperaktuell igen
• Enquists upplysningsmission
• ”Du vet vad jag menar, August!”

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen, Hastigheten av Jörgen Gassilewski, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl, Rosor skador av Jenny Tunedal och I en skog av sumak av Klas Östergren.

Till årets svenska fackbok – Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer, Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried, Brandvakten av Sven Olov Karlsson, Nära fåglar av Roine Magnusson, Mats Ottosson och Åsa Ottosson, Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal och Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg, Anrop från inre rymden av Elin Nilsson, För att väcka hon som drömmer av Johanna Nilsson, Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson och Dumma teckning! av Johanna Thydell och Emma Adbåge.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016

pärla
barbie
klistermärke

Vi hade vi inte
Skulle komma att.
Kunde inte tro att. Visste inte att.

Allteftersom jag bläddrade mig framåt, ändrades något i orden och ordföljden, men stommen fanns där. Under stommen myllrade orden.

fläckborttagning behövs inte vatten och salt konturerna vallar tvål gnugga finns i mataffären
…
Jag går i bilköpstankar just precis nu. Det lutar åt en Suzuki SX4 med 4 WD. Den har även ESP. Om det är väghållning du är ute efter, kolla även på Subaru Impreza.
…
jag dör, jag dör hela tiden

Jag var tvungen att ta reda på mer. Internet is the shit och jag fick reda på att Gassilewskis barn gått loss med en videokamera. Sedan har Gassilewski skrivit ut resultatet av filmningen. Uppenbarligen är dessa filmsekvenser inte det enda som finns i pärla barbie klistermärke …, eller i alla fall förhoppningsvis (”jag dör, jag dör hela tiden” känns lite osunt för ett barn att filma). I en av Gassilewskis tidigare böcker; Kärleksdikter, arbetar han med kontrasterna att älska och hata någon på samma gång, med snabba, tvära kast.

Kontraster är även närvarande i pärla barbie klistermärke… Det är effektfullt. De intensiva textsjoken kring bilköp som avbryts med ”Vi är instängda i en klädkammare och har att skapa betydelse, struktur och samhälle utifrån vad som finns där.” fick mig att haja till, mycket på grund av kontrasten. Min tolkning av klädkammarmeningen är att materia, bilköpstankar och den verklighet vi lever i, ibland kan vara en trång klädkammare vi är instängda i. Vi är begränsade till den värld vi lever i och till våra egna jag. Delar av oss är föränderliga, men det finns också något statiskt. Den där bilen kanske behövs för att kunna köra till jobbet, men vi kan i alla fall välja vilken bil vi vill köpa. Och nu kommer vi in på stommen i texten;

pärla
barbie
klistermärke

Vi hade vi inte
Skulle komma att.
Kunde inte tro att. Visste inte att.

Vad handlar det om? Det är ett statiskt och återkommande inslag i texten, men formuleras ändå på olika vis. Pärla, barbie och klistermärke ger mig associationer till barn och barndom. Textsjoken kring bilköp och ”jag dör” ter sig vara ett tankemyller hos en vuxen människa. Vuxenlivet slår följe med barndomen genom boksidorna. En barndom som är stagnerad och oföränderlig eftersom den redan skett, men ändå är under ett ständigt omdefinierande.

Figurdikter, textsjok kring allt möjligt, och återkommande barndomsassociationer… Jag tänker mig pärla barbie klistermärke … lite som ett segmenterat medvetande. Det är inte endimensionellt, utan visar på flera lager av våra tankar och känslor. När jag läser en bok, eller skriver en text hamnar jag ibland mitt i orden; jag är i orden. Men ofta blandas orden med allt det andra som verkar i ett psyke. pärla barbie klistermärke … är medvetandet. Det är figurer som klottras ner under lektionen, de lösa tankarna och orden i figurtecknandet, funderingarna kring bilen man kanske skulle köpa, och det ordlösa, bilderna i huvudet; de tomma tystnader som ändå ekar ogripbara ord, lösryckta ur sitt sammanhang och orden är i det som formas av vårt medvetande; i figurerna vi tecknar; linjerna vi drar och handlingarna vi utför.

Inte konstigt att det finns flera sidor av detaljerade figurer med ord som ter sig inkonsekventa i sitt sammanhang; i relationen till varandra. Inte konstigt alls. Medvetandet är inte en rak, konsekvent, tydlig, kronologisk linje. Det är ett virrvarr. Tack och lov. Det hade kunnat bli tråkigt annars. Svårt att reda ut ibland, bara. Gassilewski gör det inte lättare. Han har liksom hämtat julbelysningen från vinden, öst ut hela härvan av innästlade sladdar på köksbordet och sedan lämnat oss, utan att reda upp någonting, bara visa. Förbannade Gassilewski.

Det konstlat eller skenbart enkla kan vara en trygghet för den som har ett virrvarrmedvetande (vem har inte ett virrvarrmedvetande?) Därför gillar jag romantiska komedier. Kanske är det en av anledningarna till att du gillar en del av de där actionfilmerna, fastän du säger att du glömt vad de handlade om när du gått ut från biografen. Å andra sidan finns det rätt många Hollywood-filmer att välja mellan redan. Jag förlåter dig, Gassilewsi.

Similar Posts:

• En kaka är en kaka är en kaka
• En teoretisk lek med känslor
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• Rapport från textmässan
• Att göra saker med ord

Redaktörerna till antologin Trettiotvå poeter tjugohundraelva (32/2011), Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Kajsa Sundin och Anna Nyberg höll tillsammans med Per Engström ett seminarium om 00-talets poesi på bokmässan i Göteborg, tidigare i höstas. Där diskuterade de förra decenniets poesi med antologin som utgångspunkt.

När redaktörerna definierar poesi av idag, blir det ”att göra saker med ord”, för att få med alla de områden som idag klassas som poesi. ”Poesin har blivit ett område där man på olika sätt kan utforska språk”, säger Anna Hallberg. De byter dessutom gärna ut ”skriva poesi” mot att ”redigera poesi”, för att visa på att poesi är så mycket mer än nyskrivna ord, de kan lika gärna vara kopierade, återanvända eller grafiska symboler. I och med det förändras också myten om den ”svåra poeten”.

En av de tendenser som togs upp under seminariet var att det under 00-talet inte har funnits en poet som ensam har varit den stora generationspoeten, istället har det funnits många olika röster och många olika poeter. Under 00-talet är det många som har debuterat och många alternativ till vad som är poesi har presenterats.

I och med att subjektet fortfarande lever kvar i samtidslyriken menar redaktörerna att romantiken därigenom också lever kvar. Det är först när jaget inte är centralt som poesin kan komma vidare:

När inte diktjaget intar en självklar centralposition frigörs andra typer av poesier, inte sällan mer polyfona, rumsliga, politiska och sociala. Språk från nästintill vilka traditionellt sett icke-lyriska diskurser som helst: teveserier, neurologi, kokböcker, äldrevården (…) har visat sig fullt möjliga som poetiska verkningsmedel.

Kajsa Sundin pratar gärna om lyrik som undersökning eller forskning, hon anser det vara ett komplext sätt att närma sig nya områden på, utan att det blir akademiskt eller journalistiskt. ”Lyrik är ett ypperligt sätt att förmedla kunskap”, säger hon. Poesin behöver heller inte komma till slutsats eller resultat.

De är också noga med att påpeka att det inte finns några garantier i dagens poesiklimat, varje poet måste hitta sin egen väg och bedriva sin egen forskning. Dessutom måste den hela tiden hitta nya vägar, omforma sig och förändras för att överleva. I 32/2011 skriver de:

Med det romantiska reses ett krav, inte bara på originalitet utan likaså autencitet, på ett mer vittgående sätt än i det i praktiken mer hantverkligt baserade klassicistiska. Men det innebär likaledes att det förment originella och autentiska riskerar att utsättas för kritik och ifrågasättas som inautentisk. För konstnären (..) finns förstås ingen värre styggelse än upprepningen, kopieringen och reproduktionen. Här är industrialiseringens serietillverkning, framväxten av massmedia och den begynnande kommersialiseringen en viktig bakgrund.

En av samtidslyrikens viktigaste uppgifter har varit att kopiera, reproducera och härma och samtidigt skapa autencitet. ”Modernismen är brottets århundrade” säger Jörgen Gassilewski och syftar på kravet att hela tiden vara nyskapande, trots att det är ett uttryck som de värjer sig för i boken:

Vi ser idag poesi som aktivt agerar på nästan alla platser i samhället och både söker upp och skapar nya former av poetiska rum. Dock bör man passa sig för att överanvända orden ‘ny’ och ‘nyskapande’.

Därför menar Anna Hallberg också att poesin har blivit social, trots att det har pratats mycket om poesins kris de senaste åren. Hon säger att det är lätt att se så på poesin eftersom den inte säljer. Eftersom den övriga bokbranschen är kommersiell och det finns författare som säljer så enormt mycket. Men poesin hittar andra vägar. Att poesin lever, växer och myllrar är de alla överens om, men den dialogen sker inte längre i dagspressen utan i andra forum, på internet, på scen och i specialiserade tidskrifter. Ska du leta efter samtidspoesi är det alltså där du ska leta.

Det råd redaktörerna till 32/2011 ger inför läsning utav samtidspoesi är att läsa avsökande, kritiskt och bejakande.

Similar Posts:

• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Att läsa Anna Hallberg
• Torsdagen på bokmässan
• Lördag på bokmässan

Självklart har hon rätt i det. Men vi som befinner oss bland bloggar, medieflöden och en allt hetsigare bokbransch vet att böcker i regel inte har den livslängden. Inte för att de är dåliga, utan för att det finns för många utav dem. Om jag skulle skriva om en bok som kom ut i november i år, i maj nästa år, skulle inte de flesta av oss då undra varför jag inte har skrivit om den tidigare? Jag skulle göra det. Och den första slutsatsen skulle troligtvis vara att boken inte fångat tillräckligt med intresse och hela tiden blivit omsprungen av andra mer angelägna böcker.

Att vissa böcker kräver tid är något som vi är väldigt respektlösa mot, både på bloggar och i dagspress. Så jag läser i ett svep. För att hitta en ingång till den 350 sidor tjocka, supersnygga antologin 32/2011 går jag direkt till de poeter som jag redan känner.

Jag letar upp Hanna Nordenhök, Viktor Johansson, Sara Hallström, Anna Hallberg, Åsa Ericsdotter, Jenny Tunedal och Ida Börjel. Där känner jag mig hemma och välkomnad. Där minnet sviker bläddrar jag mig längst bak och får biografi, bibliografi och hänvisningar till sviter, sidor och samlingar där texterna har hämtats ifrån.

När jag är klar med det välkända väntar det mer okända. Det är en högre tröskel att kliva över och jag har svårare att hålla isär dikterna och poeterna, texterna stannar helt enkelt inte kvar hos mig. Men i själva läsningen njuter jag av dem. Redaktörerna till antologin skriver att den är tänkt som en ingång till 00-talets lyrik, och det är precis vad den gör för mig när jag läser de (för mig) okända poeternas texter.

Jag kan inte sakna någon, utom möjligen det som redaktörerna själva tar upp i förordet att de utelämnat. Hade de inte nämnt det hade jag troligtvis inte reagerat på det, men det är alltid vinnande att förekomma kritiken. Den sceniska poesin, är en av poesiformerna som har utelämnats, på papper tappar den mycket av sin utformning och jag tycker att Jörgen Gassilewski och hans medarbetare gör rätt i att utelämna den. Dessutom skriver de om en vision att ha en diskussion om kritik, översättning och estetisk text som hade varit fantastiskt att få ta del av.

Förordet i sig är väl värt att läsa många gånger om, och hade gjort boken utan poesi, precis som poesin hade gjort boken utan förord. Det är trots allt 00-talets allra största svenska poeter vi talar om.

Därför är jag övertygad att om att mitt exemplar av 32/2011 kommer att bli lika tummat, slitet och långsamt läst som min farmors Den unga lyriken (red. Sten Selander) från slutet av 1920-talet. För det förtjänar den här boken!

Similar Posts:

• Att göra saker med ord
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Motstånd i språkligt sly
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Intet nytt från lyrikfronten

Därefter blev det ytterligare ett varv runt utställningen. Handlade med mig Sara Granérs nya bok Med vänlig hälsning och Pia Tafdrups fantastiska poetik Över vattnet går jag, som jag läst hur många gånger som helst och därför har en självklar plats i bokhyllan (förstår inte varför jag inte har inhandlat den tidigare).

Oplanerad som jag är hade jag förstås inte hunnit med bankomaten innan (trots påminnelsenot till mig själv) så när jag skulle köpa Loka Kanarps Pärlor och Patroner till min syster i namnsdagspresent räckte inte pengarna och jag var tvungen att springa iväg och jobba.

Similar Posts:

• Textmässa imorgon!
• Da capo
• Textmässan 2011
• All I need for Christmas is Sara Granér!!!
• Nyskapande manér från Sara Granér

Soffprogrammet inleds kl 12 med titeln ”Språkinlärning som konst”. Sedan kommer poeterna Jörgen Gassilewski och Martin Högström att prata om Martins nya bok Fängelsepalatset och OEI:s nya nummer. Efter det fantastiska framträdandet på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb i april tänker jag definitivt inte att missa det här!

Åsa Linderborg och Karin Olsson kommer att samtala om Bonniers makt och monopol i den svenska offentligheten. Därefter avslutas dagen om queerlitteratur på svenska med ett samtal utifrån frågeställningen: hur konstrueras kön i olika språk?

Så ta ett besök förbi bankomaten, så ses vi bland montrarna och i soffan imorgon!

Similar Posts:

• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• Rapport från textmässan
• Postsemestersyndrom
• Säsongsstart för CLT
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor

Jörgen Gassilewski är först ut, det är för en gångs skull bra ljud och läsningen är nära, närvarande, närande. Får mig att bli så medveten om ljuset och våren utanför, att jag kan göra precis vad jag vill med min tid och mitt liv. Ger mig makten tillbaka.

Anna Hallberg läser ur sin kommande bok Colosseum, Kolosseum. Hon förtrollar sig in i en lång svit av ord på S. Och som hon själv säger i samtalet efteråt gillar hon inte ens bokstaven S, den är svekfull, slingrig och halkig. Därför kan hon så ofta förbanna sig själv för att hon inte gör något som hon tycker är roligt, som hon kan.

Fängelsepalatset som Martin Högström läser ur gick till tryck samma dag, den är något utav en konstruktion och förför mig inte på samma sätt. Trots att han uttrycker nästan samma sak som Anna Hallberg; att skrivandet är något att komma bort från och att så mycket som möjligt göra det till läsande.

Samtalet är intensivt men lätt att följa. Daniel Neurath Ossnevs ställer frågorna som egentligen inte är några frågor och poeterna ger svar som egentligen inte är några svar. Martin Högström berättar om sin bok Transfutura och hur han i arbetet med den skapade ett nytt alfabet, som svar på frågan om vad som är poesins minsta enhet. Att han där försökte hitta atomen i poesin och det som kommer innan den. Trots att jag egentligen inte är svag för någon vetenskap eller logiska tankesätt blir jag förförd av den här tanken, att på något sätt hitta en uträkning för hur poesin fungerar, vad den består av, hur den är uppbyggd.

I mitt eget skrivande är formen något som kommer tidigast, det är något med hur texten ser ut som är så grundläggande. Därför blir jag så glad när Anna Hallberg nästan blir upprörd över att det är så konstigt att så få författare bryr sig om hur texten ser ut. Hur hon sätter ord på det som jag inte formulerar själv, det slår mig att jag skulle vilja ha Anna Hallberg som mamma, all kunskap, klokhet, och trygghet samlad. Jag skulle vilja ha henne vid frukostbordet, läggningen, födelsedagskalaset. Jag vill att hon ska lära mig allt hon kan.

Similar Posts:

• Textmässa imorgon!
• Rapport från textmässan
• Att göra saker med ord
• 00-talets allra bästa poeter i en
• En teoretisk lek med känslor

Men jag älskar dig, jag älskar
dig du är den vackraste av
alla om du tror det eller ej,
fastän jag puttar dig ibland så
älskar jag dig. Jag hatar dig.
Älskling, jag hatar dig. Jag
förstår inte att du är äcklig
och gör så, jag förstår inte
hur du kunde göra så mot
mig! Åh vad jag älskar dig.

Som ett utdrag ur valfri pubertal dagbok. Trots den övertydliga enkelheten i varje sådan här känslosprängd fyrkant i Jörgen Gassilewskis Kärleksdikter så är helheten inte lika enkel alls. Nej, helheten är en rebus, ett pussel, en teori, en diktsamlingens självändamål kanske, som för mig fortfarande står ganska oklart.

Det är ett ändlöst tjat och ältande av schablonuttrycken ”Jag älskar dig” och ”Jag hatar dig”, i varje diktfyrkant ryms de båda uttrycken minst en gång var. Det till synes enkla, direkta och humorfyllda språket tigger om att tolkas djupare. Så vad vill han egentligen med de här schablonfyllda kärleksdikterna som tycks skriva en på näsan hela tiden, den svååre Jörgen Gassilewski? Tja, hans grepp är väl inte helt åt fanders för att belysa hur de här klassiska kärleksfraserna kanske har förlorat sin stora innebörd och förvandlats till rena floskler i nutidens öron, så mycket som de har missbrukats i sin användning i alla romantiska hollywoodfilmer, klassiska kärleksromaner och högtravande romantisk lyrik.

Men det finns också något annat, för genom att blanda nästan pinsamt högtravande uttryck med sunkiga detaljer ur vardagen så skapar han också en viss tyngd åt känsloutspelen: ”Jag älskar dig. När jag redan/ stått i en kö i en kvart då går jag/ till mitt bord och säger till/ de andra att jag hatar dig.” En trovärdighet som många människor kan känna igen sig i, så länge de har varit blodigt förälskade tillika förvirrade.

Vad han också verkar vilja belysa är hur det här motsatsparet ”älskar-hatar” ändå ligger påträngande nära varandra och hur ett längre förhållande eller äktenskap kan växla på en nanosekund mellan de här olika känslolägena. Just därför att man känner varandra så bra att man ser igenom precis allt vad den andre gör och kan läsa den andres beteende på ett närmast provocerande övertydligt sätt. Gassilewski leker ordentligt med språket och ibland blir det träffande oskuldsfullt på samma sätt som det blir igenkännande bittert.

Kärlekens bergochdalbana har väl aldrig tett sig (över)tydligare än i Kärleksdikter, så långt är jag med, men sedan finns också den där remsan av oavslutade fraser på varje sidas nederkant, vad vill de mig egentligen med sin uppbrutna logik? Och om jag löser pusslet, är jag nöjd då? På det stora hela känns det lite väl manierat, som om poeten har satt upp en ganska tydlig skiss över utformandet för att sedan bara hålla sig till den väldigt intellektuella mallen. Jag efterlyser det som är så nödvändigt för att ett verk ska kännas personligt på riktigt, nämligen det okontrollerbara, själva urspårningen, det som bara kommer och inte kan hejdas. Jag hittar inte det i Kärleksdikter, trots alla dramatiska ord, och kanske just därför.

Similar Posts:

• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• Virrvarrmedvetande
• En kaka är en kaka är en kaka
• Rapport från textmässan
• Textmässa imorgon!

Det är svårt att förstå den stora upprördhet som språkmaterialismen har väckt under det årtionde, som nu snart är över. Ett intressant fenomen är det dock. Det har blivit tydligt att en romantisk föreställning om litteraturen och författarrollen fortfarande lever starkt, åtminstone i kritikerkåren. Även de som har välkomnat den samtida poesin har haft svårt att dölja sin förvåning. Som att språkmaterialismens uppgörelse med den självexpressiva, symbolladdade och transcendentala diktens vertikalitet skulle vara något nytt. Redan den tidiga modernismen materialiserade ju språket och dikten. Marinetti och hans futuristkompisar ville förstöra syntaxen, återge orden deras frihet – parole in libertá – och bannlysa jaget ur litteraturen: ”all psykologi måste bort”. Även dadaisterna betonade språket som materia i egen rätt, som mål och inte medel (den cut-up-teknik som William S. Burroughs praktiserade, och som OEI gjort ett temanummer på, lanseras faktiskt redan av Tristan Tzara i ett av dadaisternas manifest). För att inte tala om den konkreta poesi som Öyvind Fahlström under parollen ”språket som konkret materia” var först i världen med att formulera. Där hittar man samma vilja som hos språkmaterialister och language-poeter att decentralisera dikten och koppla bort subjektet; samma syn på språket som i sig meningsfullt – som ljud, typografi och trycksvärta, och inte bara som ett transparent medium för en separat innebörd; samma aversion mot den gängse synen på poesi, som Sklovskij kallade ”den skapande energins ekonomisering”, utgör ett centralt ideal, alltså att poesin ska utvinna så mycket som möjligt ur så få ord som möjligt, en reduktion som i sin förlängning innebär en förskjutning av diktens mening ut i tystnaden, i den vita uttrycksfullhet där raderna slutar.

Detta, såväl som de häftiga diskussionerna om den språkmaterialistiska language-poesins litteraturhistoriska kontext, nämner Nurbo bara som hastigast. Lika hastigt tar hon sig förbi det paradoxala i att med ett konventionellt språk bena ut idéer, som underkänner detta konventionella språk (”det language är, är tron att språket inte förmår leva upp till sitt syfte”). Man skulle alltså enkelt kunna avvisa Sprawl som ytlig, förenklande och i formuleringar som ”[i] den ultimata language-dikten bestämmer du allt själv!”, väl naiv.

Jag skulle snarare säga att Sprawl är intelligent uttryckt och utformad. I sprawl bestämmer du inte allting själv. Det sprawl är, är tron på att språket förmår leva upp till sitt syfte, och i det här fallet är syftet att vara en rätt förutsättningslös introduktion till en ofta snårigt teoretisk poesi. I en sådan introduktion finns det inte utrymme för utvikningar, tyngande fördjupningar eller de långt drivna resonemang som tillåts undergräva ett antagandes premisser. En introduktion ska vara övergripande och ge de viktigaste nycklarna, belysa de centrala idéerna. Det fixar Sprawl bra.

Så. Om man betraktar boken för vad den är, så förvandlas dess svagheter plötsligt till dess största styrka. Den drivna, och ibland naiva, optimism och lätthet med vilken den är skriven (som när Nurbo menar att det är ”extremt enkelt” att läsa language-poesi, ”det är bara att läsa. Man kan jämföra med livet. Livet är väl ingen enkel sak att förhålla sig till, ingenting man direkt kan lära sig. Men ändå är det väldigt lätt, att bara leva”) blir ett effektivt motgift mot den kulturkonservativa opposition som inte tröttnar på att svartmåla samtidspoesin som elitistisk, oläslig, och negativt uppbygglig. Det är avväpnande.

Nu finns det alltså en bra introduktion till den samtida, språkmaterialistiska language-poesin, enkel och grundläggande. Nästa steg kunde kanske vara en lite tjockare bok, som tillåter sig en fördjupning och problematisering, och som eventuellt också placerar riktningen i den litteraturhistoriska tradition som, om inte börjar med den avantgardistiska modernismen (man skulle tillspetsat kunna argumentera för att Stiernhielm är vår förste språkmaterialist, eller ”språkknådare” i Fahlströms mening), så i alla fall genom den radikaliseras. En sådan bok skulle ge lite välbehövliga perspektiv på det som Sprawl behandlar. Jag hoppas att Sigrid Nurbo skriver den, om inte annat för hennes optimistiska tro på språkets förmåga.

Similar Posts:

• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Att göra saker med ord
• ”Jag tänker ett ljus”
• Om skrivandets mystiska gåta?