I sin senaste diktsamling Rosor skador behandlade Tunedal demens och sorg. Denna nya samling dikter är en djupdykning i samma ämne, med jungianska och freudianska undertoner: här spelar Elektra i flera av scenerna, Oidipus dyker upp då och då och familjen: modern, fadern och systern ligger i fokus. Men här finns också baby, i fetstil, med återkommande mellanrum – dikter i ett mer direkt tilltal som förankrar samlingen hos någon – ett barn? En älskare? Ett yngre jag?:

Hej lilla vårdnadstagare
Jag spottar ut dig så att du kan vara
En ljus och mycket liten spillra
Sprillans ny

Tunedal lånar och (åter)använder ord från andra för att få fram drömmens tunga bilder och innebörder: här finns Louise Glück såväl som Sylvia Plath, tillsammans med flera andra som alla smälter in sömlöst i Tunedals språk och ton. Samlingen är indelad i fem delar, var och en inledd med ett citat som får fungera som anslag till dikterna som följer.

Det är tungt som sammet, snudd på gotiskt stundvis, men dikterna tillåts aldrig bli för mastiga: Tunedal bryter sina noggrant uppmålade illusioner med nonchalanta inslag som tar ned dikterna på jorden och speglar människans handfallenhet inför döden. Ett tydligt exempel är slutet på dikten ”Den där flickan är en överdrift i beskrivningen av språket som ett uppror”:

(…)
Regnet låtsas inte i den här stan
Längtan rimmar på fängslad
Träden har inga grenar
Jag borde också vara död

Javisst
(…)

Trots att döden spelar huvudrollen i samlingen blir den aldrig särskilt nedslående. Tvärtom hänförs man av Tunedals förmåga att vränga bilder mot varandra och hitta nya vägar in i ord, tankar och teman som redan skrivits, som redan tänkts, men som – uppenbarligen – är outtömliga. I slutändan blir döden inte mer än ett sorts grundtillstånd som måste finnas för att det där andra – orden, tankarna, drömmarna och känslorna, ska kunna existera. Och där vill man gärna befinna sig i Tunedals sällskap.

Similar Posts:

• Färgskimrande och famlande om sorg
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• Diktens universum
• Åkessons Tetrapak
• Poetiska stillbilder om liv och död

En mormor har dött och behöver bli ihågkommen. Det behöver vara något mer än en begravningsceremoni, en kista, några rosor, ett högtidlighållande som passerar förbi. Det behöver vara mer än dagar av demens och oförmåga att upprätthålla ett liv genom minnen och vardagliga rutiner. En värdig död kan kräva en hel vokabulär att fästa till en människa. Tryckt på papper.

jag går tillbaka in
jag ska lägga en diktsamling på den vita kistan
[…]
jag vill att någon ska se när jag ger henne boken

Att ge ord till den döda, egenskrivna eller inte. Kan det vara så enkelt?

Ja, och samtidigt förstås, det svåraste en människa kan göra. För sig själv, för den döda, för de runtom som sörjer.

Att skapa eller återskapa mormoderns värdighet, eller språk om en så vill, sker i Hedström Gustafssons bok genom en utzoomning. Bort från den döda mormoderns sfär och ut bland öarna, ut i fauna och flora, bakåt i tiden till bronsåldern och tillbaka. Här är stinknäva, här är saltgräs, här är röllikan på stranden, här är fossil och bronskärl. Allt mycket precist definierat, men samtidigt i en enda oreda, åtminstone till att börja med. Oredan gör dikten svårgenomtränglig och kräver tålamod av läsaren.

Mormorsordning, hägringsöar har en del tematiskt gemensamt med Tua Forsströms Anteckningar och Jenny Tunedals Rosor, skador – båda utgivna under de senaste åren, båda samlingar som kretsar kring förlusten av en nära person. Liksom hos Tunedal är demensen och dess verkningar en viktig del i Mormorsordning, hägringsöar. Här är återskapandet en del av upprättelsen för den döda, och kanske även ett sätt för diktjaget att bearbeta bortgången. ”Om jag kunde få ett minimum av ordning” står det på ett ställe hos Tunedal. Hos Hedström Gustafsson skildras det ovärdiga i insjuknandet i prosalyriska stycken där texten hittar en sorts klarhet där mormoderns gestalt, och ibland även röst, plötsligt blir tydliga. Ett särskilt ögonblick, när diktjaget hittar mormodern och ”tungan har glidit ner i svalget” blir en återkommande scen, något att demontera i sökandet efter den ursprungliga ordningen.

Bland bokens prosalyriska stycken finns dock en del scener som tycks nedtecknade mest för att förtydliga förloppet. Här är texten mer platt och hastig och förmår skapa den ordning eller klara närhet som boken verkar eftersträva.

I stället blir det den vackra slutsviten Hägringsö som samlar ihop boken. Stilen är fragmentarisk, flytande på sidorna, men formar sig i konkreta scener, minnen som till slut lyckas fånga en människas vilja och levnad med värdighet. ”Bland viden/ vid utelampan är/Moln/ludna nattfjärilar ömma/ andra, insisterar på att fortsätta/oberoende av stålverken Stålet/” står det i samlingens sista dikt.

Här är det ingen tvekan längre, nu ser jag mormoderns värld tydligt.

Similar Posts:

• Mellan kropp och krig
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• En resa till innan
• Efter en svår sommar
• Knubbig, röd, rundad, sträv och mätt

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen, Hastigheten av Jörgen Gassilewski, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl, Rosor skador av Jenny Tunedal och I en skog av sumak av Klas Östergren.

Till årets svenska fackbok – Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer, Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried, Brandvakten av Sven Olov Karlsson, Nära fåglar av Roine Magnusson, Mats Ottosson och Åsa Ottosson, Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal och Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg, Anrop från inre rymden av Elin Nilsson, För att väcka hon som drömmer av Johanna Nilsson, Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson och Dumma teckning! av Johanna Thydell och Emma Adbåge.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016

Vreden. Oförståelsen. Tröstlösheten.

”Strukturell rasism” har blivit ett vanligt förekommande, men kanske lite abstrakt begrepp. I Claudia Rankines prosadikt Medborgare ges det kött och ben. En röst.

Det handlar om allt från att bekanta och arbetskamrater blandar ihop de enda två svarta personerna i kretsen, till att ständigt behandlas som misstänkt, till unga svarta män ihjälskjutna av polis igen och igen, till orkanen Katrinas härjningar, till orättvisa domslut och hån av tennisstjärnan Serena Williams. En blandning av stort och smått, iögonenfallande och slentrianmässigt. De erfarenheter som är ett liv.

för att vita män inte
kan kontrollera sin fantasi
dör svarta människor

Det handlar om mannen i kön på Starbucks, som snarare än ett individuellt beteende ser hudfärg, och kallar störiga tonåringar för ”niggers”. Eller, och här måste vi tyvärr göra ett avsteg från Rankines text, för i den svenska översättningen är det inte ”niggers” det står, utan ”n*****”.

Hade det här varit Rankines val hade jag ju knappast haft några problem med det. Det är inte otydligt vad som avses, och hade jag inte läst Magnus Erikssons recension i Sydsvenskan av Medborgare hade jag bara fortsatt att utgå ifrån att skrivsättet var författarens val. (Jag har ställt frågor till förlaget kring detta, men än så länge inte fått några svar.) ”N-ordet” är återkommande när Rankine gestaltar det vita USA:s relation till sina svarta landsmän, och vad händer när man väljer att på detta sätt tona ner det stötande i erfarenheten?

Formmässigt väljer Rankine att blanda mer traditionell poesi med prosalyrik, ibland på gränsen till essä. Här och var finns också bilder insprängda, från William Turners målning The slave ship till modern konst och tv-bilder. Ett sjok av dikter beskrivs också som videomanus. Några av videodikterna, gjorda tillsammans med maken John Lucas, går att se på exempelvis YouTube, som ”Stop and frisk”.

Och du är inte den mannen och ändå stämmer du med signalementet för det finns bara en man som alltid är mannen som stämmer med signalementet.

Det finns hela tiden ett ”du” i Claudia Rankines diktsamling, men det är ett ”du” som glider i betydelse och effekt. Ibland är det, som ovan, en sorts rolldikt, en inlevelse. Ibland närmast ett diktar-jag som insisterar på ett läsar-du, som inkluderar läsaren i upplevelserna. Som rättmätigt kräver empati.

Similar Posts:

• Delad stad
• Vit eld stör, men berör den?
• Deckare med bredd och djup
• American Girl
• Min president var svart

Jag tänkte mig en son.
Livmodern är varken ett ur
eller en klämtande klocka,
men i dess livs elfte månad
känner jag november,
kroppens lika väl som almanackans.
Om två dagar fyller jag år
och som vanligt är jorden färdig med skörden.
Den här gången jagar jag död,
natten jag lutar mot,
natten jag vill.
Men då så-
säg det!
Det fanns i livmodern hela tiden.

Det här är första versen ur Menstruation vid fyrtio, från Anne Sextons diktsamling Live or die. En diktsamling som belönades med Pulitzerpriset 1967.

Anne Sexton föddes 1928 i Newton, Massachusetts, hoppade tidigt av skolan, gifte sig som tjugoåring och fick två döttrar. Den vita medelklasstillvaron med sina krav på perfektion som maka och mor verkar vara en trigger för Anne Sexton som efter en förlossningsdepression börjar gå i terapi. Terapeuten Martin Orne kom att spela en avgörande roll då det var han som tyckte hon skulle börja skriva.

Anne Sextons lyrik kallas bekännelsepoesi. Ett begrepp jag värjer mig inför och tycker är relativt ointressant och snärjande. Hennes språk är rättframt, krasst och ber absolut inte om ursäkt. Det är människokropp, mat och djur. Hon skriver om oförmåga och skuld. Hon var banbrytande och chockade med dikter som behandlade galenskap, abort, onani och självmord. Döden rör sig över allt hon skriver, som om hon måste förhålla sig till den lika mycket som till livet.

Ur Brev till dr Y, en samling texter utgivna 1978 av hennes dotter Linda Gray Sexton, skriver hon dessa fantastiska, hårt drabbande rader:

Allt jag säger till dig är fruktansvärt allvarligt.
Jag skämtar inte.
Jag låter inte tungan slinta.
Jag betalar med kalla hårda kontanter.
Jag är snabb som du har märkt.
Jag är en av få som gör sånger.
Mina systrar skrattade alltid åt mig.
När jag ritade skrattade de.
När jag dansade skrattade de.
När jag skrev skrattade de.
När jag åt skrattade de.

Ha ha ha.

Urin och tårar strömmar ur mig.
Jag är den du knäckte.

Det är helt obegripligt att Anne Sextons författarskap inte kunnat läsas på svenska på så länge. Att förlaget Ellerströms tagit sig an denna guldklimp och med varsamma händer översatt på ett briljant vis kan bara applåderas och det är översättarna Jenny Tunedal och Niclas Nilsson som har gjort ett eget urval från Anne Sextons nio böcker.

Sanningen de döda vet är en bok att återkomma till, många gånger. Klarögd, halsbrytande poesi som aldrig gör sig till, som rör sig obehindrat kring kropp och ande, liv och död. Friskt och ärligt skriver hon om Jaget som lika väl kan vara Duet. Fan vet. Hennes lögner är lika sanna som sanningarna. Humorn och sorgen lika glödande. Dubbelheten i enkelheten. Som i dikten ”Kockarnas furie”: ”…Ge mig lite tomataladåb, Helen! Jag vill inte vara ensam.”

Anne Sexton led av vad som nu kallas bipolär sjukdom och begick självmord 1974. ”Det finns ingen trygg plats”, konstaterar hon i ”Middagspromenad vid sinnessjukhuset”, och jag tänker att vissa människor ser världen alltför klart, med alltför avslöjande ljus. Och jag önskar det fanns en dimmer för smärtan, mot den skärande alienation det innebär, men inser samtidigt att för att skriva poesi som berör och rör på djupet krävs denna särskilda blick, och att det i sig är ett slags nåd.

Similar Posts:

• Debutartad debut 2001
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• Vecka 49: Livet i språk
• Ett krav på inlevelse, empati

Det handlar om en ofta karg dikt i korta rader, många gånger med bara ett enda ord, som rör sig mellan kropp och våld i krigets landskap. Tonen sätts redan tidigt och det kroppsliga blir en skiljelinje som får texten att vibrera mot det i övrigt kalla krigsspråket som utgör bror mor dotter rekviem

att bara få äga kroppen
närmast kroppen

bära den
som en till hälften glömd
dold sång

Jag stannar gärna kvar där, i detta kroppsliga perspektiv. Där finns något att vila i, en sorts kapsel kanske som utgör det allra mest påtagliga i en flimrande blodig diktfond. En annan sådan kroppslig bild som blir kvar i mig är denna:

svalgrosen
upphakad
i munnens skreva

Den gapande munnen, upphakad och ostängbar, ensam på en sida, lämnar åtminstone i mitt huvud en oändlig variation av obehagliga associationer.

Kropparna, liksom barnen och kvinnorna, återkommer som offer i samlingen medan mannen ofta uppträder i pockande, påstötande bilder. Ibland som ett kön som trycks och pressar mot kroppsöppningarna. Samtidigt representeras det patriarkala av det omgivande ordflödet. Genom begrepp som definierar och ger ett rytmiskt uppradande språk för kriget och genom finskiftande maktstrukturer som här framträder i skoningslösa teckningar av det kuvade.

Det händer också att Ann Hallström skriver med en mer direkt ton, med renklingande förtvivlade fraser som får mig att tänka på Jenny Tunedal och hennes Mitt krig, sviter. På sidan 83 bryts exempelvis ett suggestivt, bildtätt stycke av såhär:

allena rop
det brusar strider
barnet har en död i kroppen

rädd för det som ligger bakom oss
rädd för den värld du föddes till
rädd för världen vi lämnar

Här läser jag de sista raderna som skrivna ur nödvändighet, skrivna utan språklig finess för att det är så de måste skrivas.

Ibland tröttnar jag på uppräknandet i bror mor dotter rekviem. De blodiga orden blir för många i en följd, jag blir avtrubbad och mätt. Men sedan kommer det ett kroppsligt skört stycke och jag väcks till liv och blir återigen berörd av denna vackra, verkliga och fysiskt drabbande samling. Mot slutet lyfter sig så perspektivet ut, rör sig mot det allmänna och upp mot himlen:

det finns band
starkare än rötter
det finns rötter
starkare än band
det finns träd
som klyvs
går sönder
blir träd
och slår rot

det finns dungar
det finns flockar
det finns moln
som skingras

det finns isar
som rämnar
det finns floder
som torkar

det finns öknar
som breder ut sig
det finns himlar
det finns murar
det finns moln
det finns sol
och gråt

Similar Posts:

• Vid avenue de Neyilly?
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• Splittring och pussel
• Ja, men vad är det som är queer?
• En mormors ordning och värdighet

Anna Liv var på seminariet ”Hon han hen – barnböcker utan kön” där barnboksförfattarna Jesper Lundqvist, Catharina Wrååk, Lena Arro, Kristoffer Leandoer diskuterade könsneutrala böcker för barn. Det är inte ofta en får chansen att gå på ett seminarium som handlar om ett pronomen men vi var många där. Även vår egen nobelpristagare Tomas Tranströmer var sugen på att ta del av diskussionen. Vi fick lära oss att hen introducerades redan på 1960-talet i Uppsala nya tidning. Ingångarna och tankarna var många, intressanta och hade kunnat fortgå länge, länge.

Vi har svalkat oss med lyrik i Rum för poesi där bland annat Lina Ekdahl, Jenny Tunedal och Nina Hemmingsson läste ur färska texter. Det repetetiva trendade och läsningarna gjordes med nedsänkt blick i texten fast med stark närvaro. Det bändes, böjdes och töjdes med språket.

Det är många programpunkter i ABF:s monter där Marie fastnade idag. Hon har hört Sten Andersson prata om Wittgenstein utifrån sin nya biografi om honom Filosofen som inte ville tala. Eija Hetekivi Olsson som som läste högt ur sin Ingenbarnsland, en bok som enligt ABF är viktig just för att den bidrar med en annan röst och en annan historia än mycket av den skönlitteratur som annars ges ut idag. I ABF:s monter delade man också ut ABF:s litteraturpris till Susanna Alakoski som tyvärr var hemma på grund av sjukdom. Priset fick hon för att hon synliggör det osynliga och skildrar de som lever på klassamhällets (och könsmaktssamhällets) skuggsida.

Vi har stått i lång kö till göteborgska räksmörgåsar och minglat runt med andra mässbesökare på bland annat Bookeds mingel.

Imorgon väntar ytterligare en heldag på mässan.

Similar Posts:

• Danskt på bokmässan
• Maries bokmässa 2012
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Lördag och söndag på bokmässan

Grönland må vara en avkrok av Danmark, men den danske författaren Kim Leine bodde där i 15 år innan han återvände till Danmark. Han skriver om flykten från naturens krafter med actionfilm, alkohol och sex i sin short-cut roman Tunu. Fredag kl 12.00-12.45.

På fredagen kl 14.00-14.30 på scen Norden, C02:02 har vi chansen att träffa två av nordens deckardrottningar danska Sara Blædel och svenska Åsa Larsson. Mer än så avslöjas inte än, men ett spännande samtal blir det med all säkerhet.

Precis samtidigt går det att lyssna på seminariet ”Trovärdiga fantasier”, om hur viktigt trovärdighet är för fantasyförfattare. Medverkar gör danska Lene Kaaberbøl, finska Maria Turtschaninoff och svenska författarparet Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. De pratar om hur magiska världar går att kombinera med det vardagliga och realistiska tillsammans med författaren och journalisten Johanna Lindbäck. Fredag 14.00-14.45.

Om man springer från deckardrottningarna hinner man med att lyssna på när Hanne-Vibeke Holst pratar om sin senaste roman Förlåtelsen. I Albert Bonniers förlags monter kl 14.30-14.50.

Därefter går det bra att hämta andan i bokmässans bästa rum, nämligen Rum för poesi (R2). Mellan kl 16.00-17.00 läser den danska poeten Pia Juul sina dikter. Under passet får du också höra den isländske poeten Eirikur Örn Norddahl och de två svenska poeterna Jenny Tunedal och Nina Hemmingsson.

Suzanne Brögger finns det chans att lyssna på kl 12.20-12.30 i Norstedts monter. Då berättar hon om sin nya bok Breven till Prinsen av Mogadonien.

I seminariet ”Strindbergs skugga i Nordens Paris” samtals det om hur August Strindberg förnyade teaterkonsten i och med mötet med Köpenhamn, Nordens första moderna storstad. Under åren 1887-1889 var Strindberg verksam i Köpenhamn. Lördag kl 16.00-16.20.

Vi avslutar Danmarks-helgen där vi började, i avkrokarna Grönland och Färöarna. Men den här gången handlar det om barns läsande. Det samtalas utifrån frågeställningarna: Vad innebär det att skriva för en begränsad, ja isolerad, publik? Hur ser barnlitteraturen ut? Har den ett intressevärde internationellt? Författarna Marjun Kjelnæs från Färöarna, Gerður Kristný från Island, Julie Edel Hardenberg från Grönland och den färöiske förläggaren Niels Jákup Thomsen berättar om sina böcker och sitt lands förutsättningar. Söndag kl. 14.00-14.45.

Trevlig dansk bokmässa!

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Bokmässan 2008: Lördag
• Norskt på bokmässan
• Torsdag på bokmässan
• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!

Självklart har hon rätt i det. Men vi som befinner oss bland bloggar, medieflöden och en allt hetsigare bokbransch vet att böcker i regel inte har den livslängden. Inte för att de är dåliga, utan för att det finns för många utav dem. Om jag skulle skriva om en bok som kom ut i november i år, i maj nästa år, skulle inte de flesta av oss då undra varför jag inte har skrivit om den tidigare? Jag skulle göra det. Och den första slutsatsen skulle troligtvis vara att boken inte fångat tillräckligt med intresse och hela tiden blivit omsprungen av andra mer angelägna böcker.

Att vissa böcker kräver tid är något som vi är väldigt respektlösa mot, både på bloggar och i dagspress. Så jag läser i ett svep. För att hitta en ingång till den 350 sidor tjocka, supersnygga antologin 32/2011 går jag direkt till de poeter som jag redan känner.

Jag letar upp Hanna Nordenhök, Viktor Johansson, Sara Hallström, Anna Hallberg, Åsa Ericsdotter, Jenny Tunedal och Ida Börjel. Där känner jag mig hemma och välkomnad. Där minnet sviker bläddrar jag mig längst bak och får biografi, bibliografi och hänvisningar till sviter, sidor och samlingar där texterna har hämtats ifrån.

När jag är klar med det välkända väntar det mer okända. Det är en högre tröskel att kliva över och jag har svårare att hålla isär dikterna och poeterna, texterna stannar helt enkelt inte kvar hos mig. Men i själva läsningen njuter jag av dem. Redaktörerna till antologin skriver att den är tänkt som en ingång till 00-talets lyrik, och det är precis vad den gör för mig när jag läser de (för mig) okända poeternas texter.

Jag kan inte sakna någon, utom möjligen det som redaktörerna själva tar upp i förordet att de utelämnat. Hade de inte nämnt det hade jag troligtvis inte reagerat på det, men det är alltid vinnande att förekomma kritiken. Den sceniska poesin, är en av poesiformerna som har utelämnats, på papper tappar den mycket av sin utformning och jag tycker att Jörgen Gassilewski och hans medarbetare gör rätt i att utelämna den. Dessutom skriver de om en vision att ha en diskussion om kritik, översättning och estetisk text som hade varit fantastiskt att få ta del av.

Förordet i sig är väl värt att läsa många gånger om, och hade gjort boken utan poesi, precis som poesin hade gjort boken utan förord. Det är trots allt 00-talets allra största svenska poeter vi talar om.

Därför är jag övertygad att om att mitt exemplar av 32/2011 kommer att bli lika tummat, slitet och långsamt läst som min farmors Den unga lyriken (red. Sten Selander) från slutet av 1920-talet. För det förtjänar den här boken!

Similar Posts:

• Att göra saker med ord
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Motstånd i språkligt sly
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Intet nytt från lyrikfronten

En del av favoriterna har jag självklart burit med mig från boende till boende, som mina allra käraste ägodelar. Sen ett år tillbaka delar de dock bokhylla med alla sparade böcker som jag har försökt valla hem. Några är fortfarande ute och viftar, men tids nog ska jag få hem de också!

Hemma hos mig sorteras böckerna, inte helt unikt efter färg. Eftersom rosa fortfarande är min favoritfärg har de böckerna fått hedersplatsen högst upp, längst ut, där de syns som allra bäst. Här skymtas ett sönderläst exemplar av Sara Stridsbergs Drömfakulteten, världens bästa barnbok om Sandvargen av Åsa Lind, Jenny Tunedals gripande Kapitel ett och Flickvännen av Karolina Ramqvist som jag har lånat ut till alla jag känner.

Min mammas morfars gamla skrivmaskin Erika har också en självklar plats i min bokhylla. Att bläckbandet är slut och o:et bara blir till ett hål i papperet gör inte så mycket, det går ändå att få ner ett par rader ibland.

Från min farmors sida kommer det gamla böcker från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, med gulnande sidor, trådiga pärmar och doft av damm. Jag hittar en utgåva av De tre musketörerna från 1881, Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf från 1927. I Elin Wägners Vinden vände bladen står en hälsning skriven till Anne-Marie från Kerstin. Det är böcker med ett språk som andas om svunna tider, ett språk som viskande berättar något som jag måste anstränga mig för att höra.

Böcker som ska bli lästa, som alla böcker som jag skriver om på Dagensbok och andra böcker som jag vill, måste eller borde läsa har en alldeles egen bokhög. Annars försvinner de lätt in i bokhyllan och blir ståendes. Tyvärr har min bokhög en tendens att växa sig orimligt hög – över en halvmeter böcker läses inte i en handvändning. Dock tycker katten om att slappa bredvid dem. I lästur just nu står Elin Eks Supertanten, Älska – Hata av Jenny Downham och ett helt gäng med hästböcker, kommer snart här på Dagensbok!

Vackra omslag har tyvärr en förmåga att försvinna när de står ihopklämda i en välfylld bokhylla. Några av mina allra vackraste böcker ser ut så här och de får komma ut ur bokhyllan ofta.

Similar Posts:

• Annas bokhylla
• Camillas bokhylla
• Tema: Bokhyllor
• Marias bokhylla
• Ingrids bokhylla