Den inleds som följer:

Du ska just börja läsa Italo Calvinos nya roman Om en vinternatt en resande. Slappna av. Koncentrera dig. Avlägsna alla ovidkommande tankar. Låt världen omkring dig flyta ut i något obestämt. Det är bäst du stänger dörren; teven står alltid på där inne.

Jag neg och tackade för tipset och gjorde det direkt motsatta. Den lästes på tåg (hjärt- och själaskärande barnskrik), i bussar (absurd mobilhögtalarmusik), i bilar (hur socialt är det att läsa i en bil?), med katter i ansiktet (vem vill ens läsa när en katt finns till hands?). Tankarna var helt enkelt någon annanstans. Boken är det första recensionsexemplaret jag hållit i min hand. Oerfaren och överambitiös lät jag därför pennan styrd av svenska järnvägsvibrationer notera, styrka under, referera. Jag förlorade fokus på just det jag borde göra – läsa. Nybörjarfasoner naturligtvis, men till mitt försvar är det inte en helt enkel bok att läsa och jag kan för allt i världen inte få fatt i den nu i efterhand. Det är för att den nästan inte finns.

Den finns nästan inte eftersom det finns 1) ett fysiskt du som läser och 2) ett du uppbyggt av bokstäver som på nåd och onåd är utlämnad till den fysiske författaren, det vill säga Calvino. För det är antagligen Calvino som skrivit, men det kan lika gärna vara du – eller jag, vem vet. Jag tror boken inleds med att den riktar sig direkt till den fysiske läsaren. En tågstation målas upp. Någon förklarar vad som sker (eller kanske sker), vad jag känner (eller borde känna), vad jag förväntar mig (eller skall förvänta mig). Denne någon menar att bokens sidor blandats ihop, att den på tryckeriet sammanblandats med andra böcker. Du traskar iväg till bokhandeln, vill ha ett nytt exemplar och efter några om och kanske än fler men, stöter du på en kvinna som under den fortsatta läsningen, milt uttryckt, blir en central karaktär. Eller handlar det om plural, om ett flertal personer, olika karaktärer? Eller har vi att göra med olika persona?

Jag gör ändå ett tappert försök: Boken är uppbyggd av kapitel vilka i sig är oavslutade böcker som abrupt avslutas. ”Utanför Malborks bebyggelse”. ”På den månbelysta lövmattan”. ”Runt en tom grav”. Så kan titlarna lyda. En gång under läsningen känner jag faktiskt att jag ligger i fas, nästan en bit framom det skrivna till och med. Det är när jag känner igen inledningen på Brott och straff. ”- Håhå, där trodde han att jag inte skulle hänga med!”. Några rader längre ned avslöjas både bok och författare…

Det finns problem med boken som sträcker sig bortom min oförmåga att förstå den: Rasism och sexism. Det är något vämjeligt över ”gamla män som skriver om unga kvinnor och sexakter överlag” som en person i min närhet uttryckte det.

Makiko, herr Okedas yngsta dotter, kom för att servera te, med sina väl avvägda rörelser och sin ännu något barnsliga behagfullhet.

Detta med barnsliga ger en synnerligen obehaglig klang när man kommer en bit längre in i kapitlet. Ett kapitel som kommer involvera sexakter och sexuella fantasier mellan en man, mor och dotter.

På några andra ställen förekommer, vill jag påstå, en försköning av våldtäkten som sådan; motståndet från kvinnan framstår inte som äkta, hennes nej är ett långsamt ja och i slutet förenas de i könsaktens lustar och alla blir nöjda. Ett nej är alltså egentligen inte ett nej. Eller en man som dagligen genom en kikare iakttar en kvinna som är försjunken i sin läsning. Eller en professor som har en inte helt professionell relation till en student. Jag reagerar även på uttrycket ”mörkaste Afrika”. Här är inte utrymmet att brodera ut sig gällande förhållandet till äldre texter och hur trogen man skall vara originaltexten, men det lämnar en lite besk eftersmak.

Boken har emellertid stora förtjänster och är ofta väldigt underhållande, ibland även rolig. Teman som dyker upp i olika uppslag dristar jag mig till att påstå: Litteratur och språk och kanske framförallt det skrivna ordets otydlighet och flyktighet. Jag upplever en ständig problematisering av vad språk egentligen kan förmedla. Är denna bok ett manifest för hur texten både är ett fysiskt objekt men också en kommunikation mellan det författaren skrivit och avsett och den som läser? Denna kommunikation låter sig inte styras av vare sig den ena eller den andra utan utvecklas av den enskildes preferenser och tolkningsförmåga. Tankar är skuggor av känslor och ord är skuggor av tankar. Något sådant, kanske. Hur vet vi att vi förstår varandra, att vår överenskommelse är en överenskommelse över det vi tror oss kommit överens om?

Parallellt fäktar boken frenetiskt mot det mekaniska läsandet – läsandet som prestation, om man så vill. Hur litteraturen marknadsanpassats till att falla en bred läsarkrets i smaken och som av vana och behov av eskapism behöver något lättsmält. En avslutad bok för mig är en prestation och det är något jag försöker bli av med. Det förtar läslusten, jag vill inte att även böcker skall falla inom fältet ”prestation” som annars genomsyrar det mesta. Det är kanske därför jag inte lyckats få grepp om boken.

Jag har fått idén att skriva en roman bestående av början på romaner. Huvudpersonen skulle kunna vara en Läsare som hela tiden blir avbruten. Läsaren köper den nya romanen A av författaren Z. Men det är ett felaktigt exemplar och han kan inte komma längre än till början … Han går tillbaka till bokhandeln för att få volymen utbytt.

Ledtrådar som ovan förekommer, och det går säkert att sluta sig till idén, att det är vad det handlar om. Kanske gör jag den onödigt komplicerad. Men det är något som hela tiden återkommer, fast så nödvändigtvis inte behöver vara fallet. Boken tar sig in i mitt huvud och vrider om. Det är vad som inte skrivs som gnager. Mer än något annat, eftersom allt lämnas halvfärdigt och helöppet.

Efter lite styvt 200 sidor försökte jag för min sambo förklara vad boken handlade om. Under tiden märker jag att jag, vig som en bokrygg, format mig själv till ett osymmetriskt och estetiskt motbjudande upp och nedvänt U med huvudet i golvhöjd. Hur ofta ville jag inte ”slänga ut den ur huset”, den skulle landa helst utanför ”det nationella sammanhanget”, för alltid lämna den ”gemensamma marknaden” och ”den västerländska kulturen”, rentav fortsätta bortom ”solsystemet” och nå platsen dit ”rymd-tid inte kommit ännu, där som icke-varat skulle ta emot den, det icke-vara som aldrig varit varken förr eller senare, så att den förlorar sig i den mest totala garanterade oförnekliga negativitet”? Det är, kort och gott, ”varken mer eller mindre” än vad den förtjänar.

Självklart borde jag ha läst igenom den en andra och tredje gång, men så jäkla intressant är det inte på en avdelning inom slutenpsykiatrin.

Similar Posts:

• Sagolika städer
• Allt på ett kort
• Livet observerat från ett klätterträd
• Galaxer i mina braxer
• Vem är det som skapar litteratur?

Handlingen är ett uppror mot en sträng pappa. Det är ett frigörelseprojekt och en del av ett vuxenblivande. Alltsammans observeras av Cosimos fyra år yngre lillebror och återberättas långt senare.

Denna längtan att tränga in i ett svårtillgängligt element som hade gripit min bror, att göra trädens vägar till sina, behärskade honom fortfarande, och drev honom till ett allt djupare inträngande, en allt intimare samlevnad med blad och bark och fjun och flingor.

Mitt eget mest minnesvärda klätterträd, jag hade många, var en ung ek som stod i strandkanten på öländska sidan av Kalmar sund. Dit klättrade jag upp undan utdragna bråk med lillebror, undan störningar och plikter. Först kunde jag titta ner på verkligheten jag just hade lämnat, ett klätterträd är ett gömställe. Därefter höjde jag blicken och tittade på utsikten, så mycket bättre här uppifrån. Men friheten kostar. Man måste hålla i sig, risken att falla är ständigt närvarande. Det är en utmaning att hitta bekväma ställningar. Förr eller senare kom jag alltid ner igen.

Men inte Italo Calvinos Cosimo. Det är det märkliga. Författaren lyckas med omsorgsfull gestaltning göra det fantastiska trovärdigt på ett sätt som för tankarna till Roald Dahl. Båda flätar humor och allvar så intimt samman att de, precis som i verkligheten, inte går att skilja från varandra. Tänk dig att det finns häxor och att de håller internationell konferens på ett hotell på engelska sydkusten. Tänk dig att sonen till en baron i barockens Italien väljer att bli kvar i klätterträdens värld ett helt långt liv.

Natur & Kultur ger på nytt ut några av Italo Calvinos mest kända verk. Klätterbaronen är ett. Översättningen till svenska gjordes 1959 av Karin Alin. Den gången publicerades romanen i Bonniers Panacheserie. Därefter har verket varit eftersökt på antikvariaten och även givits ut i nya upplagor.

Romanen har många bottnar. Den som väljer att leva i trädtopparna utmanar det normala. Italo Calvinos text har fått förnyad aktualitet i vår tid av normkritik. Den som funderar kring majoritetens beteenden när någon bryter sig ur, har mycket att hämta i Klätterbaronen.

Man vänjer sig vid allt, heter det. Cosimo vänjer sig vid att hitta något att äta och dricka i bladverken, han vänjer sig vid att sova uppe i träden. Han förflyttar sig smidigt från träd till träd. Folket i den kustnära, fiktiva småstaden Ombrosa vänjer sig förunderligt väl vid sin klätterbaron. Men priset för livet i träden är högt. Den stora kärleken går om intet.

…men här kunde Cosimo inte följa henne längre, och hennes passion för hästar som visserligen väckte hans stora beundran blev för honom en hemlig anledning till svartsjuka och agg, för han såg att Violante behärskade en värld som var större än hans egen och förstod att han aldrig skulle kunna stänga henne inom gränserna för sitt rike.

Italo Calvinos språk är rakt och klart, uppenbart underkastat berättarglädjen. Möjligen känns romanen ibland uppstyckad i enskilda episoder som hör dåligt samman med varandra. Klätterbaronen är en tillgänglig berättelse och lämplig att sticka i händerna på ungdomar.

Skrönor och sagor som för tankarna till baron von Münchhausens underbara äventyr varvas med känslig och insiktsfull psykologisk betraktelse av ett slag som jag tidigare läst hos Alberto Moravia.

Nu var han alltså officiellt erkänd som Violantes vän och skulle få leka med henne i denna trädgård som var olik alla andra trädgårdar. Allt detta förnam min bror, men på samma gång fick han en känsla av motsatt art, om också förvirrad: en blandning av blyghet, högmod, ensamhet, sårbarhet. Och i denna känslokonflikt högg han tag i grenen över sig, svingade sig upp, drog sig in i det tätaste bladverket, gick över till ett annat träd och försvann.

Vad är ett klätterträd? Fristad, gömsle och utsiktspunkt är redan nämnt. Men livet uppe på trädgrenarna är också en parallell tillvaro, ett alternativ till den vanliga världen. 1957 lämnade Italo Calvino det italienska kommunistiska partiet som han hade varit medlem i sedan ungdomsåren som partisan. I en tidningsartikel förklarade han att ett av skälen var Sovjetunionens inmarsch i Ungern bara månader tidigare. Samma år skrev han Klätterbaronen. I sin självbiografi (ej översatt till svenska) förklarar han att en av inspirationskällorna till romanen var ett dilemma: hur kan en intellektuell engagera sig politiskt i en tid av krossade ideal?

Mötet med en kavalleriofficer blir oförglömligt för Cosimo. Officeren har utkämpat många slag och sett alldeles för mycket.

…i flera år har jag ansträngt mig att göra en vidrig sak så bra som möjligt… och allt detta för ideal som jag knappast skulle kunna förklara ens för mig själv.

Människornas liv och illdåd på jorden observeras av Cosimo. Ibland ingriper han, men endast med sådana handlingar som han kan åstadkomma utan att lämna träden. För det mesta nöjer han sig dock med att observera, och han stiger aldrig ner på marken igen.

Similar Posts:

• Sagolika städer
• Solblekta diaplåtar
• Nog är det en resa allt …
• Mamma mia – att förstå en mor
• Galaxer i mina braxer

Det här är inte en berättelse ur Irakisk Kristus (även om händelsen skymtar förbi), utan något Blasim berättade på bokmässan i Botkyrka i våras. Men det fångar något av känslan i den här underliga, galna, komiska, smärtsamma, frispråkiga, bloddränkta, känslosamma, surrealistiska novellsamlingen. Inte bara för att Kafkas ande svävar över (eller snarare blör igenom) så mycket av den (tillsammans med Hrabal, Hedayat, Calvino etc etc), utan för att den normaliserade absurditeten i det dyker upp i varje historia. Fast i hans noveller är förstås priset ofta högre. Det här är berättelser om människor som försöker leva sina liv, slåss för dem, fly för dem, som ibland klarar det och ibland inte, ibland kämpar sig kvar och ibland vaknar upp i ett land de inte får kalla hemma.

Alla som bor på flyktingmottagningscentret har två berättelser: den verkliga versionen och arkivversionen. Arkivberättelserna är de som nyanlända flyktingar berättar för att kunna söka asyl. Det är de berättelserna som skrivs ned på migrationsmyndigheten och förvaras i särskilda mappar. De verkliga berättelserna, å andra sidan, ligger kvar inne i bröstet på flyktingarna för att de ska kunna livnära sig på att minnas dem i största hemlighet. Men det innebär inte att det alltid är lätt att dra gränsen mellan de båda versionerna. De kan flyta ihop så pass att det blir rena gissningsleken att försöka hålla dem isär.

Han skriver rakt på, med berättare som vill vara realistiska men så lätt trampar igenom verkligheten, söndersprängd av för många tortyromgångar eller krig eller bilbomber som gör ärrvävnad av hela det kollektiva medvetandet. I Blasims Bagdad är magin tillbaka, som hämtat ur en gammal saga, men människan har ingen kontroll över den. I hans historier anordnas tävlingar i radio om vem som har den hemskaste historien om livet i Saddams fängelser; människor snubblar ner i hål i marken där de möter döda soldater från krig som tog slut för decennier sedan; invandrare blir instängda i sitt badrum mitt i stora fredliga västeuropeiska städer eftersom det på något vis kommit in en varg i lägenheten; flyktingar försöker förklara för Migrationsverket i Malmö hur det kom sig att de spelade in propagandavideos åt dussintals olika terroristgrupper mot sin vilja för att rädda livet; etc etc etc.

Vi tittade på de vuxnas krig på tv-skärmen och såg hur fronten åt upp våra fäder. Mödrarna bakade bröd i lerugnarna, och när solen gick ner satt de med tårar i ögonen och oroade sig. Vi var barn som stal godis från affärerna, och som klättrade upp i träd och bröt armar och ben. Livet och döden var en lek där man sprang och klättrade och hoppade, en lek av njutning och hemliga snuskiga ord och sömn och mardrömmar.

Irak har varit ett av de mest omskrivna länderna i världen de senaste 30 åren. Vi räknar döda i hundratusental, om vi räknar dem alls. Fort nu, nämn tre irakiska skönlitterära verk – Tusen och en natt räknas inte. Deras berättelser är tysta. Blasim vore stor nog om det enda han gjorde var att ge en röst åt självmordsbombare, författare, banditer, älskande, fotbollsspelare, hundar, korsordsmakare och änkor som går igenom allt det här utan att ge upp sin mänsklighet, som arbetar och knullar och super och gråter och dödar och lever och dör. Det borde vara en självklarhet, men vi borde heller inte behöva se döda treåringar spolas upp på stranden för att fatta poängen. Men Irakisk Kristus gör mer än så, det är inte en bok man läser för att kryssa av flaggor på en checklista över världslitteratur, utan det är nog fan det bästa jag läst i år. Det här är berättelser som har gått igenom både himmel och helvete, mejslats och manglats i tullen och bränts och ärrats och mejslats ut tills de glittrar. Ibland guld, ibland blod. Mardrömmar man aldrig tillåts glömma att inte alla har förmånen att få vakna ur.

Om det fanns en särskild sökmotor för drömmar, ungefär som Google, så skulle alla som drömmer kunna hitta sina drömmar i olika konstverk. Man skriver in ett eller ett par ord från sin dröm i drömsökmotorn och så kommer det upp tusentals träffar. Ju mer man avgränsar sökningen desto närmare kommer man, ända tills man får veta att den är en målning eller ett musikstycke eller en replik i en pjäs. Och så får man veta i vilket land ens dröm utspelar sig. Ja, du fattar. Det är kanske så att livet … okej, skitsamma.

Similar Posts:

• Gäst hos Saddam
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• Hur är det med er?
• Padarlanat!
• Krigets poetik

Vi börjar om. Tellurien är en gränsvarelse, någonstans mellan roman och novellsamling; femtio kapitel, eller noveller, eller utdrag ur längre berättelser som sällan uttryckligen hänger ihop, som blandar science fiction, diskbänksrealism och pjäsfragment om vartannat. Det de har gemensamt är tiden (någonstans i bortre halvan av 2000-talet) och platsen (Europa, med fokus på det som en gång var Ryssland), men precis som Ryssland rymmer många länder är även tiden flexibel, utan tydliga gränser. Kriget mot ISIS-eller-vad-de-kallar-sig-den-här-veckan har kommit och gått, Europa har återfallit i en förnapoleonsk surv av småstater, furstendömen och fristäder, och Ryssland självt har inte klarat sig bättre.

Någonstans bland alla dessa småstater – från moderna storstäder till neostalinistiska nöjesparker – ligger det lilla riket Tellurien, undangömt i bergen som ett nytt Samarkand, och som bara har en enda exportvara: spikar av ämnet tellur, som om de slås rakt in i din skalle på rätt sätt, av en expert med rätt insikt i gamla ahuramazdanska riter, ger dig det absolut bästa ruset som kan tänkas. Telluret låter dig se precis vilken värld du vill, samtidigt som du är fullt vaken. Du kan träffa vem som helst från hela historien, åberopa dig på dem, dra nytta av deras visdom och veta det de vet. Eller åtminstone bli övertygad om att du gör det, vilket väl är samma sak?

Och just det ja, det finns genmanipulerade människor i alla storlekar och designer, från jättar som kan lyfta hus till intelligenta löskukar som tröttnat på sitt jobb. Och korsriddare som anfaller Istanbul med jetpacks på ryggen. Och hemliga revolutionära sekter. Etc, etc, etc. Det är den sortens bok… eller rättare sagt, det är alla de sorternas bok.

Nej, Tellurien låter sig inte summeras, och alla försök att blurba den med någon enkel jämförelse, vare sig det är med Tolkien eller Tolstoj (eller Calvino eller Pynchon, för den delen) faller ganska platt. Sorokin är inget fan av Putin, se bara på käftsmällen I det heliga Rysslands tjänst, men även om Vlad får sig sina törnar här (i den mån någon minns honom) är siktet inställt högre. Tellurien utspelar sig i en värld som backat tillbaka till en nymedeltida syn på makten, där de komplexa resonemangen och stora ideologierna och berättelserna slutligen dött eller förvandlats till meningslös underhållning, och det enda som återstår är Därför. Därför att jag har råd med det, Därför att de står i vägen för oss, Därför att vi måste skylla på någon, Därför att vi måste sätta oss själva främst, Därför att vår makt bygger på det.

Den logiska slutpunkten för den sortens naket maktutövande som Putin är långtifrån ensam om att ägna sig åt, som alltid handlar i egenintresse och talar i den stora massans namn… och gör den inte det får man väl minska massan den talar för. Det snackas mycket om ekokammare; varje novell här, varje land som skildras, utspelar sig i en egen ekokammare, med sin egen jargong och historia som går långt bortom det vi läsare får uttalat för oss. Det är inte det att det inte finns någon röd tråd, det finns för många, alla så slitna att de knappt ens räcker från från en sida till nästa, långa och starka nog att binda folk i, men inte att förbinda dem.

Vid något tillfälle kommer jag att tänka på Neal Stephensons gamla The Diamond Age, där teknologin gått så långt att materiellt överflöd är ett mått på fattigdom medan kunskap och klass är hårdvaluta och makt. (Orealistiskt, visst, men science fiction, vet ni.) Sorokins framtidsvision är inte alls så välordnad och lättbetvingad, här kan ett schyst samurajsvärd bara dela upp världen i ännu fler fragment. Tellurien är så fantastiskt uppfinningsrik, där en kastas fram och tillbaka mellan olika berättelser som en knappt hinner greppa förrän en annan dyker upp, skrivna av en författare som kan ta till sig vilken stil som helst och är precis lika bekväm med höglitterära utläggningar, trashig action och bitsk satir… men hur förbannat kul det än är att läsa får helheten det att krypa efter ryggen på mig.

Similar Posts:

• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Våld, åtta till fem
• Bränn! Bränn! Bränn!
• Rysslands baksida
• Bäst före-datum: 2024-05-07

När han plötsligt slutar har han hunnit berätta om en dröm han haft, ett landskap. Nu vill författaren veta mer, men Lourenço är som uppslukad av jorden och hon reser till Rio för att få klarhet. Hon har nämligen känt igen landskapet i Lourenços dröm som det hon precis beskrivit i sin oavslutade, opublicerade, helt olästa novell.

Jag började gå igenom den ena möjligheten efter den andra. Kunde det inte tänkas att jag hade sett det här landskapet någonstans? En plansch … en målning … En målning som Lourenço också hade sett? Kanske hade jag aldrig mer tänkt på den här målningen, men trots det hade minnet stannat kvar på min ”vind” och nu blandade det sig i det jag skrev …? Eller också, ska du se, finns landskapet med i en bok som jag har läst? (eller i en film som jag sett?) En bok från min barndom? Från tonåren? En bok som Lourenço också har läst … och i vilket landskapet gjorde ett starkt intryck på honom … och nu drömde han om det … kunde det vara så? Skulle i så fall det som jag trodde var min uppfinning inte vara något annat än ett minne som hade legat och sovit och nu vaknade till liv?

Den lilla romanen igenom föreslås en rad olika, mer eller mindre realistiska eller fantastiska förklaringar till sammanträffandet, som i sig tar sig nya vindlande vägar. Grundfrågan är egentligen intressant: Kan en läsare vara så djupt inne i sin favoritförfattares sätt att tänka att deras fantasi flyter ihop? Vem är det i slutänden som skapar litteratur, författaren eller läsaren? Eller båda, i någon sorts samspel? Eller kamp?

Ändå är jag inte särskilt charmad av den här berättelsen. Jag tycker att författaren och hennes novell är i grunden ointressanta, och den pladdrige Lourenço får kortromanen att kännas ganska omständig. Det finns en tredje karaktär, en liten flicka med en katt, som jag tycker bättre om, men till syvende och sist uppfattar jag det metalitterära mest som ett sätt att göra något av en ofärdig novell som kanske helt enkelt inte förtjänade att skrivas färdigt.

Det ska erkännas att jag har svårt i allmänhet för metalitterärt stajlande – när jag inte kan se någon poäng med det. Om jag inte engagerar mig i karaktärerna eller handlingen eller någonting i sig, förstår jag inte riktigt varför jag ska bry om hur det förpackas. Men jag är kanske ovanligt svårtflirtad på den punkten; jag är inte ens särskilt förtjust i kultförklarade Italo Calvinos Om en vinternatt en resande. Så det är ju långt ifrån omöjligt att du, om du är mer lagd åt det hållet, också skulle uppskatta Landskap. Jag vet inte.

För tio år sedan tilldelades Lygia Bojunga Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, som ju faktiskt är världens största barnbokspris. Vuxenromanen Landskap är det första jag läser av henne, men det kan ju hända att det är fel ände att börja i. Kanske är det helt enkelt hennes barnböcker man borde leta upp.

Similar Posts:

• Dialog i dödens skugga
• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• Brasilien är nästan en halv världsdel
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• Mystik på den brasilianska landsbygden

Ursäkta mig, ibland blir jag lite för glad av litteratur. Även om jag inte vill sätta högsta betyg.

Men alltså, såhär: Jag läste många bra böcker 2012. Jag läste tunga, viktiga, välskrivna, påsannhistoriabaserade böcker, jag försökte skriva intelligenta, resonerande recensioner om dem, däremellan varvade jag ner med steampunk och omlästa ryska klassiker, och det var nästan – nästan – så jag glömde hur förbannat kul litteratur kan vara utan att för den sakens skull behöva göra avkall på något.

Plats på scen för César Aira, i den här helt vansinnigt snygga utgåvan – och jag säger vansinnigt för det kan väl i dagens hårda förlagsklimat knappast vara ett affärsmässigt vettigt beslut att ge ut tre kortromaner av en okänd argentinare i en specialbindning som man måste fysiskt vrida och vända på för att ens kunna läsa. Och jag öppnar den och läser

Men nu har krisen drabbat även förlagsbranschen, som får betala för den tidigare perioden av eufori. Euforin ledde till överbud, bokhandlarna fylldes av inhemska böcker, och när allmänheten tvingades dra åt svångremmen var inköp av böcker det första man avstod från. Alltså satt förlagen där med jättelika lager omöjliga att bli av med, och såg sig tvungna att skära i verksamheten

och hör i andanom ett långfingersuppsträckt hånskratt från Bonniers avdelning för Konstig Utländsk Litteratur som just blåste hela sin årsbudget på det här och nu håller på att beväpna sig och barrikadera dörren från alla svenska deckarförfattare.

Och jag vill tro att César Aira är folklig nog för att betala det, för jag vill tro att det lönar sig att satsa på kvalitet. Men fan vet. Aira är en allvarlig humorist, en litterär lekfarbror som jag inte sett maken till på ett tag, hans influenser är snarare Borges, Calvino och Pynchon, och någon Hundraåringen som klev ut genom fönstret och sålde två miljoner böcker är detta inte. Aira leker inte med långa berättelser och satirer av välkända personer, han leker med idéer: han sätter sig varje dag och skriver ner det som faller honom in, knyter ihop det tills han har en berättelse på ett hundratal sidor som hjälpligt hänger ihop, sedan kallar han det en roman och ger ut det. En man som gräver upp en piratskatt och använder sin nyvunna rikedom till att klona en berömd författare och släppa loss honom på en litteraturkonferens. Ett äldre par som bestämmer sig för att leverera pizza till fots när alla andra 14-åriga bud kör moped och får hjälp av en utomjording. En 1800-talsmålare som träffas av blixten ute på Pampas och blir tvungen att måla av allt genom en mask han inte kan se igenom. Det är berättelser som kastar sig som en packad kolibri från den ena genren till den andra, där både karaktärerna och berättaren själv så gärna vill gå in i lärda Ecoska resonemang om konstens roll i skapandet av samhället, men genast blir saboterade av att deras handling kidnappas av en B-film från 50-talet eftersom, coño, vem har sagt att man inte får ha fantasi? 400 år efter Cervantes är varje litterär form en strömlinjeformad och förutsägbar motorväg, och Aira kan dem utan och innan och låter dem allihop korsa varann och njuter av att beskriva kedjekrocken.

- Men befolkningens vegetativa tillväxt, och antalet konstnärers relativa ökning i dagens samhälle, har mångfaldigat det annorlunda i konsten till en sådan ytterlighet att man i dag nästan kan garantera att vilken gestaltning som helst redan förutsetts i konsten.
- Det låter lite vagt.

Visst, var och en för sig är ingen av de här tre korta romanerna – Litteraturkonferensen, En episod i den resande landskapsmålarens liv och Nätterna i Flores – ett otvivelaktigt mästerverk. Det är lite frustrerande att se någon brainstorma ur sig idéer på det här viset, dyka från det ena uppslaget till det andra och sedan bara dra ett streck och säga ”OK, jag är klar nu, det var bara det här jag ville göra” – man vill liksom läsa den färdiga boken också. Men det är också något väldigt befriande över det. Och så som boken är upplagd, alla tre böckerna inbundna i varann i olika färger, plöjer man hela volymen på en eftermiddag och sitter sedan med tecknade fåglar som kvittrar runt huvudet och smaker som exploderar i munnen en efter en och tänker att visst, det finns tyngre, viktigare, välskrivnare, påsannhistoriebaseradare böcker, men vad härligt att det finns författare som inte föds mätta och färdigtänkta. Litteratur som säger JA, det här ska ju tammefan vara kul också, och just själva akten att skriva och läsa behöver inte syfta till något fullkomligt – här rivs för att få luft och ljus, är inte det tillräckligt?

Similar Posts:

• Borges ad infinitum
• Ett inferno av komplikationer
• Som belgisk choklad
• Varför inte?
• Svårlagt argentinskt pussel

Bland titlarna syntes nyutgåvan av Martina Lowdens debut Allt för en ynka hundralapp, för en femtiolapp för man tegelstensromanen Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay av Kristina Hultman och Unni Drougges Bluffen REAs ut för bara 30 kronor. Andra delen i Unni Drougges serie om Berit Hård kommer i vår, så ett bra tillfälle att läsa ikapp för den som inte hunnit.

Även Modernistas klassiker av bland andra Marguerite Duras, Italo Calvino och Stig Larsson finns att fynda. Själv fastnade jag för Klanerna i Paolos Verdes av Joy Nicholson, utgiven på underlinjen Feminista redan 2003, för en ynka tia. En bok jag redan läst hälften av eftersom dess starka sårbarhet tilltalar mig. Den är dessutom snygg och en bok att vifta med på bussen på väg till jobbet om morgonen.

Modernistas Sommarbazaar hittar ni i deras förlagslokaler på Kvarngatan 10 på södermalm, närmsta tunnelbana är Mariatorget och det är öppet mellan 13 och 17 varje vardag fram till och med 21 augusti.

Similar Posts:

• Hårda Berit ännu hårdare
• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• Insnärjd medievärld
• Ett planlöst mumlande
• Ett genis dagbok

Prag i Michal Ajvaz En annan stad liknar dock inte mycket annat. Hans mättat surrealistiska stad har en mörk tvilling som uppenbaras för huvudpersonen sedan han råkat stöta på en bok med en för honom helt okänd skift. Skiften leder över i en annan verklighet, den andra staden.

Detta andra blir en besatthet för huvudpersonen. Plötsligt skymtar han det och jagar det rastlöst överallt, hela tiden. Den andra staden är det motsägelsefulla, det irrationella undermedvetna vars virvlande strömmar för honom längre och längre in, dit där bibliotekets mörka vrår slagit rot och bildat en djungel. Det finns i skuggorna och vrårna, bakom möblerna i lägenheterna och inuti statyerna på Karlsbron bisarra landskap, fiskdräparceremonier, hemliga skidliftar, kapell, djungelfloder och en oåtkomlig mytologi som får huvudpersonen att släppa allt annat för chansen att … ja, vad, egentligen?

Om det låter inte så lite bisarrt och pretentiöst måste jag nog säga att det är precis vad det är. Ajvaz skriver märkligt och minutiöst detaljerat, gärna i oändliga meningar som

Det var till och med värre än den gången du en mulen novemberdag promenerade över ett öde torg i en by någonstans utanför Prag och plötsligt hörde en röst ur en högtalare på en stolpe som ironiskt läste upp din studie om landsortspostkontorens graal, som legat längst ner i din skrivbordslåda och som du aldrig låtit någon läsa, eftersom det var det enda arbete där du öppet (med användande av de allra vidrigaste konsonanterna som uppstår ur lata och syndfulla rörelser med tungan i munnens fuktiga mörker) redogjorde för det som lösgjorde sig och kröp upp ur ett djupt hål mitt i din lägenhet.

Nu kan man ju tycka att det är orättvist av mig att citera såhär ur sitt sammanhang, men sammanhanget är faktiskt inte så mycket klarare än det här. Meningen hör till vad en stor svart fisk ska ha sagt till en forskare som huvudpersonen får fatt i och som också ska ha upplevt stadens mörka, mystiska dimension. Där tycks fiskar nämligen vara en huvudingrediens. Vid ett annat tillfälle blir huvudpersonen attackerad av en haj uppe i ett torn.

Med sina hallucinogena, överlastade beskrivningar kan En annan stad nödtorftligt beskrivas som någon sorts Kafka möter Den oändliga historien möter Alice i Underlandet. Det är en mustig tripp ner i ett detaljerat vansinne som allvarligt talat mest går mig på nerverna. Dock ska det kanske sägas att romanen går mig på nerverna på ett sätt som liknar hur Om en vinternatt en resande går mig på nerverna, så om du hör till den stora grupp människor som tänker att jag måste vara dum i huvudet som tycker så om den, så kan det ju hända att du skulle gilla den här romanen också.

Det har någonting att göra med hur utstuderat konstiga och smarta de här författarna vill vara. Jag får liksom inget fäste i berättelsen, ingenting att engagera mig i. Förutom då vad det ska vara bra till, vad karln egentligen vill med eländet. Jag kan medge att det i sig kan vara en smula fascinerande.

Similar Posts:

• Friheten i en liten bur
• Nyttja gyttja
• Relationer som skaver och roar
• Svart satir om sammetsrevolutionen
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor

… med mera, med mera, med mera. Rikki Ducornet sparar inte på krutet när det är till att ornamentera och surrealisera. Fosfor i drömlandet är en karibisk-gotisk 1600-talsdjungelroadtrip med en kärlekskrank och vanställd uppfinnare i huvudrollen. Denne och ett gäng andra pikareskt tillspetsade karikatyrer heter saker som ”Fantasma”, ”Yahoo Clay” och ”Nuño Alfa y Omega”. Här uppmålas en värld som skälver av magisk-exotisk detaljrikedom och välfunna groteskerier, och i just det avseendet är Ducornet verkligen mästerlig. Men i övriga avseenden – njae. Problemet kan sammanfattas som att en filmatisering skulle högintressera scenografer och cgi-nördar, men knappast en manusförfattare eller dramaturg (än mindre en psykolog). För exempel kan hänvisas till senare Tim Burton-filmer.

”Som en Calvino på absinth” skrev Björn, och den komplimangen kan säkert anstå debutromanen Fläcken. Så kan substanserna för Fosfor i drömlandet istället ha varit Ipren och Resorb.

Similar Posts:

• Haren har sin gång
• Åttital
• Bilderboksspecial: Burtonesque
• Världens bästa bok
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen, del 5

I fjol (i Sverige i alla fall) släppte Salman Rushdie också Förtrollerskan från Florens, en roman som – till skillnad från föregångaren Clownen Shalimar – på ytan inte verkar beröra dagens konflikter och religiösa fanatism alls. Den utspelar sig ju trots allt på 1500-talet, då hade de väl helt andra problem?

Indiska barn får än idag, precis som de säkert gjorde när Rushdie växte upp i Bombay på 40-talet, höra berättelser om den muslimske mogulen Akbar den store (jo, på arabiska blir det ”Den Store den store”) som tillsammans med sin sluge hinduiske premiärminister Birbal styrde Indien med rättvisa, tolerans och medmänsklighet. (Det finns en utmärkt antologi utgiven av Karavan; rekommenderas.) Om de berättelserna är sannare än Gustaf Vasas äventyr i Dalarne kan säkert diskuteras, men frågan är väl om en sägen måste vara sann för att vara betydelsefull (där har vi satansverserna igen, ja, men också en grundfråga som löper genom hela den här romanen). Alltnog är det vid Akbars hov som en mystisk främling från Italien dyker upp mitt i allt det dära vishetandet och låter antyda att han har en berättelse mogulen måste höra. Den börjar i Florens några år tidigare… eller rättare sagt, den börjar i Indien många år tidigare… eller rättare sagt… etc. Och igång drar den där väloljade berättarmaskinen, sveper fram och tillbaka mellan öst och väst, tar stora kliv genom decennier och generationer, vimlar av prinsar och bönder, horor och prinsessor, präster och världsresenärer, filosofer och våldsverkare. Precis som Midnattsbarnen är det en rapport från och till en brytningstid. Rushdie verkar vilja gå i fotspåren efter Eco, Maalouf eller för all del Bengtsson; en berättelse om en fjärran tid som ändå är rätt lik våran, där världen stod och vägde, där en civilisation var på väg upp och en annan ned, där stora personligheter – Akbar, Vespucci, Machiavelli – passerar genom handlingen som små kuggar i ett större spel, där saker kunde ha gått annorlunda (och kanske gjorde det också).

I framtiden var det hårdheten, inte civilisationen, som skulle härska.

Överhuvudtaget är det mycket speglar här, och i speglar kan man aldrig veta åt vilket håll något går, och vilket som är original och avbild.

…och ändå, näe, det tänder inte på alla cylindrar. Nog är Rushdie fortfarande en av litteraturens säkraste stilister, hans språk är (även i den lite väl torra översättningen) lika vackert som någonsin, och han har så mycket han vill säga här. Om förhållandena mellan öst och väst, tro och vetande, härskare och undersåte, manligt och kvinnligt… men han verkar inte kunna få ur sig det utan att det ena tar övertaget över det andra.

Precis som med Satansverserna, fast tvärtom, är det här inte den roman som man förväntar sig. Efter de första 100 fantastiska sidorna, där Akbars hov målas upp som en vacker dröm så fjärran redan på 1500-talet att det knappt ens var verkligt då, gräver han ner sig i ett evigt refererande i andra hand (som en våldsamt överproducerad och sönderjammad cover på De osynliga städerna), rabblar indisk och florentinsk inrikespolitik, skapar ”starka” kvinnoporträtt som mest känns som 60-årsfantasier, döljer filosofiska plattityder bakom vackert språk, hoppar från historisk person till historisk person utan att riktigt ge deras romanversioner (speglar?) ett eget liv. Den blir lite för ofta rent ut sagt tråkig.

Han syr ihop det rätt väl mot slutet, och det är mycket det som ändå gör detta till en godkänd roman. Men inte mer än så, vilket gör mig lika besviken som varje annan gång Rushdie misslyckas att få till det där mästerverket vi vet att han har i sig. Som sågning betraktat är detta därmed ganska otydligt; men det kan nog både jag och Rushdie leva rätt gott med.

Similar Posts:

• Minnen utan ansikten
• A traveler of both time and space
• En skön skröna
• Allt på ett kort
• Islams upphovsman i närbild