Hm, tänkte jag med tveksamhet. Personligen har jag haft litteraturen till stöd många gånger genom livet. Kanske borde jag ha frågat gentlemannen vidare, om hans uppfattning: Menade han att böcker gör läsaren verklighetsfrånvänd?

Tankarna som uppstått hos mig har i stället handlat om att jag kan leva mig in i familjeöden i andra länder och i andra kulturer. Jag kan slås av likheter som omger mitt eget liv eller min egen familjs historia. Eller helt enkelt tvärtom: att jag får någon uppfattning omkullkastad som gör mitt liv rikare.

Litteratur där krig fungerar som fond har många gånger en särskild betydelse. I högstadieåren högläste läraren i tyska B romanerna Ulrike och kriget och Ulrike och freden av Vibeke Olsson. Det var omvälvande att känna sympati för en flicka som valt ”fel” sida (alltså en tysk flicka som var medlem i Hitlerjugend). Än idag bär jag med mig häpenheten över det komplexa budskapet i dessa ungdomsromaner och jag önskar att fler politiker fördjupade sig i skönlitteratur med krig som fond. Inte bara för påminnelsen om att krig är förfärligt och borde undvikas till varje pris. Utan också för möjligheten att hitta berättelser om hur människan hittar kraft att fortsätta. Våld och krig tvingar människor till flykt. Livet måste fortsätta på en annan plats än där någon är barnfödd. Att söka samhörighet även under svåra förhållanden — kanske att fysiska rus uppstår och nya barn blir till. Eller att aktivera sig i någon verksamhet som inte handlar om hämnd: sätta upp teaterpjäser, läsa böcker, eller samlas över gemensamma måltider.

Sådana iakttagelser gör jag i läsningen av Mannen som läste böcker av Rachid Benzine. Här får jag inblick i en familjs strävsamma liv i flyktingläger och på Gazaremsan.

Den inledande berättarrösten tillhör en fransk bildjournalist. Tiden är runt 2010 och platsen är Gaza stad. Fotografen har från sin redaktion uppdragits att ta dramatiska bilder på raserade hus men själv önskar han ta en bild av bokhandlaren som sitter utanför sin butik och läser. Bokhandlaren ger inte sin tillåtelse. Han kan däremot ge fotografen lov till en bild om han lyssnar till bokhandlarens historia.

Tidslinjen i bokhandlarens historia motsvarar palestiniernas liv från år 1947 fram till nutiden. Palestina som i spåren av Israels grundande helt enkelt upphört i och med att tvåstatslösningen aldrig uppfyllts. I årtionden har nyheterna rapporterat om hur palestinierna fördrivits från den plats där de brukat sin jord och bedrivit handel i generationer. Människor med familjehistorier om förintelse från andra världskriget fördriver nu sina landsmedborgare till ett liv i flykt.

Den här romanens språk är mjukt trots smärtsamma scener som varje nyhetskonsument redan känner till. I mina ögon har författaren lyckats balansera allt som krossas med människors hopp. Vapenförsedda händer kan inte fylla människorna med ljus men det kan kulturen, där litteraturen är ett av möjliga uttryck.

Verkligheten i ett annat land kan mycket väl fångas mellan pärmarna på en bok. Jag kunde nog ha sagt detta till mannen som sade att man inte kan lära känna ett annat land genom att läsa böcker. Tyvärr låter sig inte allt formuleras i all hast och därför går mannen i fråga än idag ovetande om vilken uppfattning jag har i frågan.

Similar Posts:

• Lågmält om krigets vansinne
• Om en man utan minne
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Att leva i någon annans skugga
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Det är juli och semestertider. Soliga morgnar med frukost på balkongen och planer för sommaren. Forskarmaken André reser söderut till sin mor där han bor några veckor i sitt barndomshem. Efter en tid ska jagberättaren komma efter och senare ska de resa till Italien.

Hon har nyss gett ut en bok, hon har skrivit flera tidigare. Recensioner låter vänta på sig och när de kommer är de inte särskilt uppmuntrande (”gammal skåpmat”). Inte heller kollegor eller vänner är direkt entusiastiska. Hon tappar rejält fotfästet i sin ensamhet och bestämmer sig för att inte skriva mera. Plötsligt väntar ingenting. Hon som alltid arbetat hårt och intresserat sig för sin omvärld. Därtill ett gräl med den vuxna sonen som ska ge upp sin universitetskarriär och i stället börja på ett ministerium med betydligt högre månadslön.

Det blir uppgörelser. Grälen är sofistikerade, förvirrande och tvära. En privilegierad kvinnas glädjeämnen i livet ger inget längre. Krafter kommer att svika. Inre frågeställningar snurrar kring vad livet är, vad arbetet är? Är relationen till maken över? Värderingar har styrt deras gemensamma, goda liv men tror de fortfarande på dem? Hur kommer fortsättningen att bli? Deras son – nyss ett barn – är inte längre mottaglig för hennes åsikter. Hon har i årtionden känt sig tidlös men nu har något hänt med tiden som går både långsamt och snabbt. Hon känner sig lurad.

Vad händer med intellektet när arbetet (skrivandet) inte längre fyller livet och fungerar som en identitet? Ibland citeras filosofers råd om åldrandet men sentenserna är ofta motsägelsefulla eller till och med svartsynta.

Romanen är ärlig och har ett klartänkt uppsåt. Den påminner något om Simone de Beauvoirs finstämda självbiografi Avled stilla (1963) där hon skildrar sin mors sista veckor i cancer. Frågeställningarna och ångesten liknar. Också här måste bokslut göras. Det är vemodigt men tematiken är allmänmänsklig.

En av de sista meningarna i Den diskreta åldern lyder levnadsvist: ”Vi ska hjälpa varandra att genomleva detta sista äventyr som vi aldrig kommer att återvända från.” Gemenskap ger tröst.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala
• Tidlöst motstånd
• Otrohet, svartsjuka och djup förtvivlan

Broderns hjärta har slutat att slå, levern och njurarna slutat att fungera, buken full av framskriden cancer. Hjärnan skadad av syrebrist. Modern får ta det slutgiltiga beslutet att låta sjukhuset koppla bort livsuppehållande funktioner.

Boken han har med sig Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (2006). Han läser Didions tankar om den franska historikerns Philippe Ariès forskning om medeltida dödsmedvetande; om tecken på ens förestående försvinnande. Samtidigt liknar scenen inledningskapitlet i Främlingen (1942) av Albert Camus. Resan till den döda, känslor av alienation. Det praktiska tar överhanden.

I hans inre går som på repeat: ”Min bror är död.” Han förenas med modern och syskonen. Scenen som utspelas blir en metascen. Allt vad de gör, blir klichéer ur filmer, andras upplevelser. En trop på förhand regisserad.

Osorterade minnesbilder kommer för honom, han måste skriva för att få ordning på dem. Liksom i livet är i nuet att ”lära känna min bror var detsamma som att lära mig hata honom”. Han avskydde honom men vill förstå hans liv. I sexton episoder går han genom egna minnen och andras av brodern. Moderns ord om sin äldsta som den ”snällaste av alla mina ungar.” Kvinnor som brodern levt med vittnar om värme, generositet, passion men också värsta stök med våld och misshandel. En paradox omöjlig att förstå.

Ofta uttrycker författaren tvivel: ”Jag vet inte, jag vet inte.” Alla har fel och alla har rätt.

Brodern ansåg sig lida av sår från tidig barndom. En far som övergivit honom, en okänslig och våldsam styvfar, en mor som gick undan för sin makes skull, fattigdomen, grusade förhoppningar och drömmar. Var hela broderns liv ett ”verktyg i sårets tjänst”? Louis nämner den tyske psykiatern Hubertus Tellenbach som skrivit om att ”samla vilket bränsle som helst för att hålla sitt lidandes eld brinnande”.

Trots broderns ständiga missmod kunde han också visa grandios självsäkerhet. Han var i sitt esse i berusningens början, en populär festprisse. För att sluta i en storm. Med tiden nedgången. Halvkriminell i tunga, tillfälliga byggarbeten.

En annan psykiater som Louis lyfter upp är Ludwig Binsvanger och hans teorier om depressioner som får tiden att upphöra i och med att den sårade alltid lever i ett nu fyllt av det förflutnas vålnader. Att ständigt bära runt på oförrätter i ett ältande förtär tiden. Förtär framtiden.

Författaren ställer frågor i Kollapsen: varför lyckas vissa leva någorlunda hederliga, kanske till och med harmoniska liv? Trots sår. Eller tack vare? De tar sig upp, vidare. Andra går under. När börjar undergången? Vad är arv, miljö, gener? Socialt och ekonomiskt kapital? Anhöriga tvingas uppleva gränslöshet gång på gång – som på inga andra ställen än just inom familjen förekommer. De som levt nära missbruk vet. De som inte gjort det kan (och kommer) aldrig förstå. Naturligtvis möter Louis ständig kritik för att han skriver om sina närmaste. Får de här orden finnas?

Louis skriver i en fransk, sociologisk tradition: från Zola via Camus till Foucault, Bourdieu med flera. Han är brutalt ärlig. Han tar ett ämne, en person i gången och skärskådar tragisk manlighet och våldstradition. Början med sig själv i debuten som 22-åring. Idag tolv år senare sju autofiktiva verk som haft genomslag världen över och översatta till trettio språk. Omformade till pjäser. År 2023 gästade Louis Helsinki Lit och tog upp hur maskulinitet förstör män. I Helsingfors spelas för tillfället pjäsen Våldets historia på Lilla Teatern.

Édouard Louis är en viktig samtida röst.

Similar Posts:

• Mannen, det otäcka könet
• Familj i kras
• Med ömhet inför varandet
• Den sista tiden
• Vem är inte ätstörd?

I inledningsscenen till Grått hav har våldet redan inträffat. Ett gäng tonårskompisar står på segelbåten som skulle vara deras sommarparadis och ser sin väns döda kropp flyta i vattnet nedanför. Vad är det som har hänt? Det kommer vi som läsare att få vänta till de allra sista sidorna med att få veta.

De är fyra stycken, tre barndomsvänner till den döde Clerance, och så Victor, hans pappas nya sambos son, som kommit med i gänget lite på undantag och på senare tid. Som blivit övertalad att följa med på seglatsen till Irland, han som är den enda som inte är seglarvan. Han som långsamt eroderat deras invanda roller i gruppen.

Emma, berättaren, har precis som Clarance, Sam och Élise hängt på seglarklubben från barnsben. Det är ingen klassmarkör på den franska kusten där de bor. Havet är ständigt närvarande och har varit deras lekplats hela livet. Där har de format sitt samspel och utmanat varandra. Där har Sam och Élise blivit ett par, och Emma och Clarence … inte.

Att Emma varit förälskad i honom sedan evigheter tillbaka är en offentlig hemlighet i gruppen. Hon är hans bästa vän, hon ser honom ständigt ragga upp nya tjejer. Hon håller masken och är obrottsligt lojal. Han är gängets självklara ledare, karismatisk, provocerande, krävande.

Brunet fångar gruppdynamiken på ett sätt som tar sig under skinnet på en. Så viktig tillhörigheten är när man är ung. Så mycket skit man tar. Någonstans måste kanske någon dra en gräns?

Berättelsen växlar mellan tillbakablickar och nutid, där Clarence döda kropp ligger surrad på däck, och en storm obönhörligt närmar sig båten. Ungdomarna har gjort en fatal felbedömning och nu får de ingen kontakt med sjöräddningen. Är inte ens säkra på om de är på franskt eller brittiskt vatten.

Grått hav är en suggestiv berättelse med ett konstant framåtdriv, svår att lägga ifrån sig. Det är den första av ALMA-pristagarens romaner som översatts till svenska, och det är bara att hoppas på att en lång rad kommer att följa den.

Similar Posts:

• Sommar av konsekvenser
• Antiklimax och litterära axelryckningar
• Mordmisstänkt i fablernas värld
• Dödlig kvarsittning
• Mörkret inombords

Romanen börjar med ett byggprojekt. Tomten intill huset rivs upp för nu ska minsann en pool anläggas för frun i huset, Mathilde. Det känns nästan som att Amine utför en försoningsgest, men jag hinner inte mer än snudda vid tankarna, förrän jag måste hasta vidare för att följa deras barn och allt de är med om i sina begynnande vuxenliv.

Dottern Aïcha studerar medicin i Strasbourg men sonen Selim är inte studiemotiverad över huvud taget. I bakgrunden formar sig det moderna Marocko med inrikespolitisk dramatik – också här finns inslag av proteströrelser bland de unga. För Aïcha är det självklart att vara lojal med föräldrarna, hennes upprorskänsla riktar sig snarare mot den man som vill linda henne runt sitt finger. Att hennes bror Selim är obekväm i att förkovra sig på det intellektuella planet blir starkt fångat i scenerna när han tränar i sin favoritsport, nämligen simning. Den yngre generationen kommer i kontakt med många västerländska företeelser som inte föräldrarna gjorde. När Selim rymmer från sin familj är det lätt att tänka på musikalen/filmen Hair men reliefen blir annorlunda i och med att händelserna placerats i kuststaden Essaouira.

Tonen som författaren väljer är den svala och oberörda berättarens. Däremot har berättelsen i sig inget svalt innehåll. Scener växlar snabbt och i Slimanis berättarstil ser det ut som att handlingar sker i blindo, eller åtminstone enligt ett förutbestämt öde.

Att det fräser och väser ingår i själva konceptet, särskilt märks det i hur människorna porträtteras. Alla tillåts ha mörka drivkrafter eller ha ett vresigt temperament. Kropparna fylls av iver och upptäckarlust men hos några av figurerna är sexet ett rent självskadebeteende.

Även om jag tycker om att svepas med av den här brett upplagda släktkrönikan, känns tempot aningen för hastigt och spretigt när kapitlen avlöser varandra. Det beror med största sannolikhet på att jag är så mycket trögare i mitt sätt att navigera i tillvaron. Att inte låta romanpersoner ägna sig åt existentiella kval eller formulera ord om skönheten i världen är absolut ett lika gångbart grepp i litterär mening, det vill jag understryka.

För det finns ändå ett tema eller två som håller ihop berättelsen. Det ena är det stora moderna projektet. Här är ett land där BNP stigit det senaste decenniet efter frigörelsen, men de högre samhällsklasserna bär skygglappar inför den stora delen av befolkningen som fortfarande går på samma stampade jordgolv. Som en kontrast till bilden av ett framåtskridande samhälle (nåja, förtryck av oliktänkande pågår) löper det andra temat, nämligen människornas sinnlighet och stundom okontrollerade begär. Det råder ingen brist på elektricitet i Dansa med mig och jag undrar om samma otåliga tempo ska följa i del tre?

Similar Posts:

• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Större frågor i fransk thriller
• Längtan, lera och luft
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Magiskt om musik och människor

När den lite bedagade pocketboken anlände visade den sig ha en liten varning på baksidan: ”Uncorrected proof: not for resale”. Jaha. Så det är ju med en del reservationer jag kan uttala mig om den här pristagaren. Men jag blir inte mindre nyfiken.

Nu är ju ALMA-priset världens största barn- och ungdomslitteraturpris, och Summer of Reckoning är strikt talat inte, vilket jag nog bara tog för givet, en ungdomsbok. Denna roman har istället vunnit Grand Prix de Littérature Policière, ett kriminallitteraturpris.

Som översättning har den sina knöligheter (och jag har sett andra klaga på dem i webbrecensioner, så kanske blev de aldrig rättade), men förhoppningsvis spelar det mindre roll för en svensk publik – en massa bra översättningar måste ju vara på gång nu, i och med priset?

Summer of Reckoning utspelar sig mestadels under en het sommar i Sydfrankrike, en sommar när saker ställs på sin spets, precis som den engelska titeln antyder. Originaltiteln betonar delvis någonting annat. L’Été circulaire, bokstavligt talat ”den cirkulära sommaren”, pekar på hur det faktiskt fanns en sommar innan och kommer en sommar efter denna. Den här sommaren kanske förändrar allt, men den pekar också framåt och bakåt. Beslut har tagits och tas, och de får konsekvenser.

Den där rundningen i den franska titeln syftar kanske också på vad som händer med 16-åriga Celines kropp. Det här är sommaren som hennes föräldrar tvingas inse att hon är gravid, och magens uppenbara rundning förflyttar Celine från populär till utsatt på den sociala skalan. Romanen följer inte bara Celine, utan hela familjens reaktioner på graviditeten och det faktum att Celine vägrar avslöja vem som är far till barnet.

Delvis upprepar sig historien. Celines föräldrar, Severine och Manuel, har inte ens fyllt 40. De blev själva tvungna att gifta sig när Severine blev gravid med Celine. De bär båda på en bitterhet över hur livet blev, som kommer upp till ytan i och med dotterns tillstånd. Särskilt Manuel bär på en ilska, en evig känsla av underlägsenhet. Han är barn till spanska flyktingar undan Franco-regimen och har aldrig känt sig riktigt välkommen, riktigt med. Han har skulder till sina svärföräldrar och känner deras förakt. Själv föraktar han i sin tur araber, inte minst grannkillen Saïd, och blir mer och mer övertygad om att dotterns tillstånd är dennes skuld.

Vid sidan av och mitt i alltsammans står lillasyster Jo, som drömmer om att ta sig ifrån det lilla samhället och föräldrarnas situation. Hon och den ett år äldre Celine smyger ut i natten och badar i poolerna till lyxvillorna som står tomma stora delar av året. Manuel jobbar med att renovera de där lyxegendomarna. Bygga ut poolerna, soldäcken, de stora trädgårdarna och husen. Klasskillnaderna är skriande för familjen. Vissa har tydligen allt. Inte de.

Det är förstås de båda tonårssystrarna i centrum som först får mig att tro att det här är en ungdomsroman, men perspektivet på de unga – och de som en gång varit unga – är den vuxnes. Det är den som bemästrar ordens blick på dem som inte gör det. En nödvändighet när det gäller att berätta, men också svårt. Jo går på teater, möter en jämnårig tjej i publiken och blir grön av avund på hur den här övre medelklassflickan kan formulera teaterupplevelsen de på en gång delar och inte delar.

Mest katastrofala följder får fadern Manuels oförmåga att uttrycka sig och reflektera. Hans liv är en enda kamp med känslor, ilska, skam och ömhet. Han försöker döva dem med alkohol, men de hotar ständigt att bubbla över och gör det också.

Jag hoppas att den här romanen kommer i en riktigt bra svensk översättning snart. Tillsammans med alla andra böcker av Marion Brunet som verkar spännande men just nu ohjälpligt finns utom mitt räckhåll.

Similar Posts:

• Att ”ställa till det för sig”
• Ingen sommar utan nordic noir?
• Odödlig, dödlig ungdom
• En sommar av allt och inget
• Varsam dissektion av en ung kvinna

I Den andra dottern kliver Ernaux in i minnet genom att skriva ett brev riktat till denna döda syster; systern som ”dog som ett litet helgon” och ”var snällare än hon där” enligt Annies mamma. Brevet är ett sätt att i vuxen ålder försöka närma sig denna mystiska syster – som egentligen inte är en syster:

”(…) du är inte min syster, du har aldrig varit det. Vi har inte lekt, ätit, sovit tillsammans. Jag har aldrig rört vid dig, kramat dig.”

Brevet är också ett sätt att söka efter ett svar på frågan som följt Ernaux genom livet sedan hon fick veta om systerns existens: hur kan det komma sig att denna helgonlika syster dog och hon själv fick leva?

Har man läst andra böcker av Ernaux är metoden bekant: pendelrörelsen från den vuxna människan i nutiden som förmår formulera tankar och känslor som inte gick att sätta ord på som barn, till barnets upplevelse av världen i dåtiden sett genom en suddig lins av tid. Ernaux behandlar minnen på ett till synes helt ärligt och generöst sätt i texten: det finns kommentarer om hur saker har blandats ihop med tiden, hur Ernaux kanske minns saker på ett vis men med sina vuxna, logiska glasögon inser att det måste ha varit på ett annat. Återkommande är också beskrivningen av detaljer som etsat sig fast och ekar genom tiden, som säger något om vad som var viktigt för Annie – flickan som fick växa upp.

I slutändan finns det bara ett sätt som Ernaux får ihop den märkliga logiken att den goda systern dog och den långt ifrån helgonlika flickan som var hon själv fick överleva: ”Hon dog så att jag kunde skriva.” Genom att skriva brevet till sin syster verkar Ernaux alltså få fatt i hur hon ska leva i någon annans ställe, inte bara för sig själv utan också för systern som inte fick leva. Genom brevet för Ernaux fram systern ur hemlighetens och glömskans skugga, in i ljuset och visar än en gång vilket svindlande kraft som litteraturen och våra minnen har.

Similar Posts:

• Varsam dissektion av en ung kvinna
• Byggd av minnen
• Konkreta drömmar
• Ångest, självförakt och relationsproblematik
• Om minnen och systerrelationer

Det är 1933 och vi befinner oss i fascismens Rom och i berättelsens mittpunkt spökar ett mordförsök på Mussolini. Men, boken handlar egentligen inte alls om fascismen, eller Mossulino. Den handlar om människor, människor i olika delar av livet, på olika platser, i olika åldrar. Människor som står vid en brytpunkt i livet, där allt ställs på ända och förändras. Det är människor som rör sig i samma stad, som passerar varandra i periferin utan att egentligen mötas. Det handlar både om de som bryr sig om vem som styr, och de som är så rika (eller fattiga) att de egentligen inte bryr sig alls.

Med sina blott 172 sidor kan boken framstå som snabbläst, men så är inte fallet. Det är en fullspäckad berättelse som kräver läsarens fulla uppmärksamhet. Språket är innerligt och intensivt, liksom flera av personerna vi får träffa. Trots att jag verkligen gillar boken och idén med berättelsen så blir jag aldrig riktigt berörd, jag mest betraktar det hela på ett bekvämt avstånd hemifrån soffan. Jag är aldrig riktigt där i regnet tillsammans med karaktärerna.

Trots att det är en roman som hänger ihop känns Marguerite Yourcenars Att köpa en dröm mer som en samling noveller, vissa kapitel är starkare än andra och de skapar inte riktigt den helhet jag önskar. Även om språket mestadels är alldeles fantastisk känns själva berättelsen stundtals stolpig. Jag blir ofta förvirrad över förflyttningarna från person till person och det skifte som sker i historien. Vissa karaktärer återkommer, andra försvinner, tror jag.

Similar Posts:

• Fattiga och rika på 1600-talet
• Konsten att få en kort bok att kännas lång
• Kvinnor med kämpaglöd
• En angenäm helhet
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala

Olivier Norek debuterade 2013 med Kod 93 (2021 på svenska) där han introducerar sin empatiske, beslutsamme, rakt igenom hederlige kommissarie och hans tajta polisgrupp på polisstationen i Malaceny. Även om det gnisslar i samarbetet mellan Coste och den näraliggande narkotikagruppen.

I uppföljaren, Territoriet (2022 på svenska, 2014 i original), får Coste det hett om öronen, då inte mindre än tre avrättningar inträffar på en knapp vecka. Till skillnad från Kod 93, som innehåller en mer ordinär hämndintrig, så uppehåller sig Territoriet bland knarklangare och korrupta lokalpolitiker. En aspirerande knarkkung gör en kupp för att ta herreväldet över knarkförsäljningen i distriktet. Samtidigt kämpar Malacenys kvinnliga borgmästare med näbbar och klor för att slippa lämna ifrån sig makten i lokalvalet som närmar sig.

När en rasistisk ordningspolis trakasserar en muslimsk kvinna i niqab urartar situationen i upplopp. Under de kommande dagarna piskas stämningen upp och polisen har snart ett regelrätt krig på halsen.

Fokus i Olivier Noreks kriminalromaner ligger på själva polisarbetet och nästan tjugo år som polis (till stor del i 93:e distriktet) borgar för att författaren vet vad han skriver om. Man slår inte bara in en dörr i största allmänhet, utan Norek preciserar genom att exempelvis lägga till: ”med en hydraulisk dörröppnare”.

Även rättsmedicinska utläggningar ges stort utrymme. Noreks detaljerade redogörelser för obduktioner är svårsmälta för oss äckelmagade. Detta gäller även tortyrscenerna. Jag blev tvungen att skumma igenom somliga sidor. När en tolvårig gängmedlem tillika psykopat får fatt i en stackars katt anade jag snabbt vartåt det barkade och hoppade helt sonika hela kapitlet. Jag påminns om vad deckarförfattaren Val McDermid (då aktuell med den groteskt råa och gastkramande deckarserien med kommissarien Carol Jordan och psykologen Tony Hill), berättade på ett seminarium på bokmässan för många år sedan. Hon påstod att hon upplevde ett enda tabu rörande våldsbeskrivningar och det gällde djurplågeri. Så fort hon ansatte något stackars djur i text, erhöll hon säckvis med ilskna brev från upprörda läsare. En erfarenhet som jag misstänker att Norek inte delar.

Jag skäms för att erkänna att det är med en lättnadens suck som jag lägger ifrån mig Territoriet för att istället plocka upp Olivier Noreks första deckare i svensk översättning: Ytspänning (2020). På franska den tredje i ordningen. Boken väckte uppmärksamhet här hemma då den nominerades till ”bästa till svenska översatta kriminalroman” av Svenska Deckarakademin.

Efter att ha fått halva ansiktet vanställt efter en skottskada tvingas huvudkaraktären kommissarie Noémie Chastain att möta människors förfärade blickar. Hennes chefer finner det för gott att förflytta henne från Paris till polisstationen i den fridsamma byn Avalone, där hon får ett så kallat cold case involverande tre försvunna barn, på sitt bord.

För egen del är jag full av beundran för var och en som i dessa orostider mäktar med att kliva över tröskeln till det 93:e distriktets bistra verklighet. Det är läsvärt, skrämmande, hårdkokt, stundtals galghumoristiskt, obehagligt, välskrivet, realistiskt och i högsta grad aktuellt och angeläget. Norek skildrar ett antal samhällsproblem som vi dessvärre inte heller är förskonade från här hemma.

Similar Posts:

• En tidlös fransos i Agatha Christie tappning
• Djupdykning i Paris förflutna
• Maigret löser brott i jultid
• Pest, mord och intuition
• Raljerande barmonolog

Persepolis är både känslosam och utbildande, läsaren får följa huvudpersonen Marji genom uppväxten i Iran. Varvat med anekdoter kommer beskrivningar av historien både från äldre släktingar men också från Marji själv. Det är ett snyggt grepp som fungerar alldeles ypperligt när Marjane Satrapi skriver och ritar, samtidigt som Marji går ner för trapporna till skyddsrummet passar hon på att undervisa läsaren. Förutom att vara lärorik är boken fantastiskt rolig, trots allt tragiskt som händer.

Boken tar sin början 1980, vår huvudperson är 10 år och hennes skola har just förvandlats från en fransk, icke-religiös skola till en religiös skola där pojkar och flickor separeras. Där sjalen plötsligt är obligatorisk. Det första uppslaget och bilderna från skolan har etsat sig in i mitt minne, en rad med trumpna flickor på rad. En kaotisk skolgård där barnen leker med sina sjalar, kastar av sig dem i värmen eller bär den på fel sätt. Vi kan se allt från att det hoppas hopprep med den till att ett annat barn låtsas strypa sin klasskamrat för att hon inte har sjalen på sig. En komplex ögonblicksbild som fångar barnets roll i traumatiska skeenden.

Marji lever i en komplex tid, och försöker som barn förstå en väldigt komplicerad omvärld. Hur kommer det sig att hon trots sina föräldrars vänsteråsikter växt upp med en husa i hemmet. Och varför är det så pinsamt att åka runt med sin pappa i hans dyra bil? Som barn drömmer Marji om att bli profet, men med tiden skiftas fokus från gud till Marx, och visst är de ändå lite lika?

Boken består av fyra delar, vi får följa Marji genom uppväxten i Iran till exilen i Europa. Genom stora förändringar både inom familjen och i landet hon flytt från. Tillslut får hon äntligen komma tillbaka hem, men även det blir en chock. Tillbaka i förtrycket och sjaltvånget, tillbaka i sitt barnrum men nu som ung vuxen. Alla möbler är för små och det är svårt att vänja sig vid sjalen igen.

Det är inte svårt att förstå hur boken fått status som en modern klassiker, jag läste den som tonåring och historien har funnits med mig sen dess. Det är en berättelse som både är snygg och berör på djupet. Persepolis är ett perfekt exempel på hur en berättelse kan förstärkas av kombinationen av bild och text, känslorna förstärks ytterligare.

Similar Posts:

• Klockrent Marji!
• Kyckling och kärlek
• Vykort från Iran
• Världen coolaste tjej i världens mest komplicerade miljö
• Med pennan som vapen