Det är 1966 och Nicole sitter på ett flygplan från Paris till Moskva tillsammans med sin make André. De är båda numera pensionerade lärare och på väg att besöka Andrés dotter från ett tidigare äktenskap. De var senast där för tre år sedan, och de fascinerades av staden och landet och människorna. Men de upplever allt annorlunda nu. Inte för att det är annorlunda, men för att det inte längre är nytt för dem. Vad kan de få ut av att återvända till samma miljöer? Hur mycket kan man nöta sulorna på Röda Torget utan att bli blasé? Allt är bekant och av leda och besvikelse hamnar de båda i egna grubblerier och glömmer att prata med varandra.

Den svenska titeln på denna kortroman, eller långnovell, som för första gången ges ut på svenska är missvisande. Det som utspelar sig handlar inte om misstag, utan om det som den franska originaltiteln visar – om missförstånd. Det är makarnas oförmåga att under vistelsen relatera till och förstå varandra som är hela berättelsen. Kommunikation mellan människor dess tema, och svårigheten med detsamma det som driver huvudpersonerna framåt och isär.

Författaren varvar de båda makarnas perspektiv. I korta stycken följer vi dem i deras gemensamma upplevelser men får samtidigt del av deras respektive tankar om det som händer, om staden och framförallt om varandra. Hur de båda försöker dölja sin skräck inför åldrandet för varandra. Hur de båda kväver den besvikelse de känner över resan för att inte såra den andre. Hur de tycker sig se den andre försvinna bort ifrån dem, och tappert försöker förlika sig med tanken på att deras relation aldrig igen kommer att bli som den en gång varit.

Väldigt skickligt visar Simone de Beauvoir med denna berättarteknik hur mycket vi tar för givet om varandra och hur lite vi egentligen kommunicerar. Makarnas dialoger växer vidare i bådas inre, och deras resonemang är trovärdiga och logiska och fullkomligt olika. Eller kanske snarare väldigt lika. De tankar de själva döljer finns även hos den andre, men de tillskriver varandra dess totala motsats. De beundrar sin makes bekymmerslöshet inför det kroppsliga förfall ålderdomen för med sig, trots att båda i själva verket är precis lika rädda och olyckliga. De både skräms och imponeras av sin partners självständighet, medan de båda egentligen är övertygade om att de inte älskas tillbaka i samma utsträckning som de älskar. Tystnaden dem emellan ger utrymme för ogrundade idéer att bli till sanningar, och dessa får konkreta konsekvenser för dem då de börjar handla efter dem.

För Nicole och André leder det till att de ifrågasätter hela sitt gemensamma liv. De bygger upp murar och försvar inför varandra och upplever båda en enorm orättvisa. Jag har offrat mina drömmar för hans skull, anser hustrun. Jag har alltid rättat mig efter hennes önskningar, anser mannen. Så kliver de på så sätt ur den symbios, den ömsesidiga relation, som varit deras äktenskap för att se till sig själva först. Hur kan hon ens tro att jag skulle ..? Han borde ha förstått att jag aldrig … Och samtalet som skulle kunna rädda situationen uteblir på grund av stolthet.

Förutom att vara en fantastisk skildring av hur vi förstår varandra och oss själva i en kärleksrelation så är Misstag i Moskva ett ifrågasättande av den Sovjetvurm som många europeiska vänsterintellektuella hyste vid den här tiden. André försöker hålla sig nykter inför att människor är människor och inte pulserande ideologi, men får trots detta sin bild av statsskicket grusat gång på gång. Han inser att han är besviken på sin dotter som lever mitt i detta men som längtar efter något annat, och han skäms över att känna så. Även här en sorg över det skede i livet han befinner sig i – han kommer inte att få uppleva den dag då socialismen segrar i hela världen, för ingenstans verkar människor faktiskt kunna leva i den utan att drömma om mer.