Kommissarie Maigret blir uppsökt av två grannkvinnor på självaste juldagsmorgonen. Den yngre kvinnans styvdotter, Colette på tolv år, har fått besök mitt i natten av en jultomte som lämnat henne en stor docka samtidigt som han brutit upp parketten. Flickans styvmamma verkar mer eller mindre ovillig att prata med kommissarien men den äldre grannkvinnan är angelägen om att det hela måste undersökas.

Detta är upptrappningen till deckarhistorien Maigrets jul av Georges Simenon med en hel del förvecklingar under ett par dagar mitt i jultiden i ett femtiotalets Paris. Här skickas telegram, beställs samtal och telefonister förenar vid polishögkvarteret på Quai des Orfèvres. Ute i det gråa och råakalla Paris rör sig Maigrets yngre polisförmågor på skumma hotell vid Bastiljen, förföljer misstänka kring Gard du Nord-stationen och åker med taxichaufförer längs stora stråk som Boulevard Voltaire eller Richard-Lenoir. Många detaljer skildras, både vad gäller miljöerna och människors sätt att vara.

Onekligen är något av läsningens stora behållning just alla miljöbeskrivningar och tidsstämningar. Har man någon gång tillbringat jul- och nyårstiden i ett halvruggigt och grått Paris så är det lätt att leva sig in i handlingen.

Maigret röker sin pipa, dricker sin slånbärslikör och funderar över sina grannar vars familjehistoria blir allt mera bisarr. Lägger ledtråd till ledtråd för att till sist arrangera en fälla och ställa den skyldiga till svars. Utan större åthävor men med en markant auktoritet får Maigret den skyldiga att erkänna.

Nästan lika viktig som kommissarie Maigret är för intrigen är madame Maigret, urtypen för en kvinnofigur som numera mest finns i fiktionen. Hennes stora mission är att passa upp sin make med till exempel frukost på sängen eller skynda ut tidigt för att köpa färska gifflar trots att han ogillar frukost i sängen och aldrig vill ha något annat än två koppar kaffe och en pipa. Madame Maigret sitter undangömd i sovrummet medan han tar emot medarbetare och misstänka för ovanlighetens skull i deras hem – det är ju jul och helg. Däremot kommer hon med sina åsikter om fallet och känner starkt för den tolvåriga moderlösa flickan. I några bisatser vid ett par tillfällen kommer madame Maigrets sorg över barnlösheten fram. Kvinnoporträtten är för övrigt schablonaktiga – antingen handlar det om en yngre, sexuellt aktiv blondin (”snygg kråka” med ”snygga ben”) eller så en äldre, mera moderlig och tantig kvinna som lägger egna behov åt sidan.

Brottshistorien i Maigrets jul är oblodig. På så vis är den här boken på hundra sidor – som kom ut första gången 1951 – nästan en kuriositet bland dagens deckare där våldtagna, skändade och lemlästade (kvinno)kroppar är mera regel än undantag. Fräsch läsning i sin oskyldiga framtoning. Och som sagt: miljöskildringen är väldigt autentisk och ger extra touch åt en liten gåtfull historia i jultid i Paris.