Hm, tänkte jag med tveksamhet. Personligen har jag haft litteraturen till stöd många gånger genom livet. Kanske borde jag ha frågat gentlemannen vidare, om hans uppfattning: Menade han att böcker gör läsaren verklighetsfrånvänd?

Tankarna som uppstått hos mig har i stället handlat om att jag kan leva mig in i familjeöden i andra länder och i andra kulturer. Jag kan slås av likheter som omger mitt eget liv eller min egen familjs historia. Eller helt enkelt tvärtom: att jag får någon uppfattning omkullkastad som gör mitt liv rikare.

Litteratur där krig fungerar som fond har många gånger en särskild betydelse. I högstadieåren högläste läraren i tyska B romanerna Ulrike och kriget och Ulrike och freden av Vibeke Olsson. Det var omvälvande att känna sympati för en flicka som valt ”fel” sida (alltså en tysk flicka som var medlem i Hitlerjugend). Än idag bär jag med mig häpenheten över det komplexa budskapet i dessa ungdomsromaner och jag önskar att fler politiker fördjupade sig i skönlitteratur med krig som fond. Inte bara för påminnelsen om att krig är förfärligt och borde undvikas till varje pris. Utan också för möjligheten att hitta berättelser om hur människan hittar kraft att fortsätta. Våld och krig tvingar människor till flykt. Livet måste fortsätta på en annan plats än där någon är barnfödd. Att söka samhörighet även under svåra förhållanden — kanske att fysiska rus uppstår och nya barn blir till. Eller att aktivera sig i någon verksamhet som inte handlar om hämnd: sätta upp teaterpjäser, läsa böcker, eller samlas över gemensamma måltider.

Sådana iakttagelser gör jag i läsningen av Mannen som läste böcker av Rachid Benzine. Här får jag inblick i en familjs strävsamma liv i flyktingläger och på Gazaremsan.

Den inledande berättarrösten tillhör en fransk bildjournalist. Tiden är runt 2010 och platsen är Gaza stad. Fotografen har från sin redaktion uppdragits att ta dramatiska bilder på raserade hus men själv önskar han ta en bild av bokhandlaren som sitter utanför sin butik och läser. Bokhandlaren ger inte sin tillåtelse. Han kan däremot ge fotografen lov till en bild om han lyssnar till bokhandlarens historia.

Tidslinjen i bokhandlarens historia motsvarar palestiniernas liv från år 1947 fram till nutiden. Palestina som i spåren av Israels grundande helt enkelt upphört i och med att tvåstatslösningen aldrig uppfyllts. I årtionden har nyheterna rapporterat om hur palestinierna fördrivits från den plats där de brukat sin jord och bedrivit handel i generationer. Människor med familjehistorier om förintelse från andra världskriget fördriver nu sina landsmedborgare till ett liv i flykt.

Den här romanens språk är mjukt trots smärtsamma scener som varje nyhetskonsument redan känner till. I mina ögon har författaren lyckats balansera allt som krossas med människors hopp. Vapenförsedda händer kan inte fylla människorna med ljus men det kan kulturen, där litteraturen är ett av möjliga uttryck.

Verkligheten i ett annat land kan mycket väl fångas mellan pärmarna på en bok. Jag kunde nog ha sagt detta till mannen som sade att man inte kan lära känna ett annat land genom att läsa böcker. Tyvärr låter sig inte allt formuleras i all hast och därför går mannen i fråga än idag ovetande om vilken uppfattning jag har i frågan.

Similar Posts:

• Lågmält om krigets vansinne
• Om en man utan minne
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Att leva i någon annans skugga
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Igår kom en ny syster.
Det var så där.
-Kan vi byta till en häst, undrade Maja.
-Men Maja, sa mamma.

Så börjar bilderboken Maja rymmer där Maja får en Kräkbajskorv på halsen. Jag hörde en gång att få syskon det kan jämföras med att ens partner kommer hem med en älskare och prompt meddelar att den från och med nu också ska bo under samma tak.

Majas lillasyster skriker, kräks och luktar bajs. Trots det får den nya syrran full fokus. Men när Maja skriker blir alla arga. Först är hon på sitt rum och funderar. Sedan packar hon ryggsäcken med muffins och bananer. Maja beger sig in i skogen som befinner sig runt knuten. Skogen är enorm, den verkar aldrig ta slut. Längst in i den djupa skogen möter Maja en mumsande häst. Hästen är perfekt stor, kan prata och bekräftar Maja. Snabbt växer en ömsesidig vänskap fram där Maja och hästen hjälper och tar hand om varandra.

När Maja hoppar upp på hästens rygg går det superlätt. På bilden ser vi hur Maja stolt står som en akrobat på hästens rygg medan hästen forsar fram i galopp. De delar tystnad och en muffins tillsammans och betraktar solnedgången från en bergstopp. Det är vackert och sorgligt på samma gång inser Maja. Då brister det för Maja och storgråten kommer. Hon berättar allt för hästvännen. Det rinner ur henne. Kräkbajskorven, skriken och alltihop. Efteråt sitter de tysta en lång stund.

-Vad bra, sa hästen sen.
-Vadå, sa Maja.
-Att du sa det där, sa hästen.
-Tycker du, sa Maja.
-Ja, sa hästen.

Jag tycker mycket om att något som kan vara så förlamande svårt kan bli lättare att bära om man pallar att prata om det. Och hur det här beskrivs på ett enkelt och självklart sätt. Hästen blir en slags terapeut men samtidigt så stöttar de varandra där i skogen. Det är väldigt vackert.

Elisabet Ericsons illustrationer täcker hela bokuppslagen och har texten integrerad i sig. Bilderna är naivistiska, lekfulla och målade i harmoniska färger. Majas och hästens samspel och vänskap förstärks förbannat fint med miner, gester och kroppsspråk. Här har vi ett praktexempel på att text och illustration tillsammans höjer varandra.

Språket är på samma gång poetiskt, självklart och modigt enkelt. När jag slår ihop Maja rymmer är jag fylld av både vemod och förhoppning precis som jag tycker man ska vara när man läst något riktigt bra. Det här är en omvälvande berättelse där en stor livsförändring beskrivs på ett genialt vis.

Similar Posts:

• Tvillingtvivel och sopgubbar
• Syskonlängtan
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Sagor med tradition
• Privat- och piratgrejer

För länge sen var han gift med en ung finländsk kvinna och de fick en son. De levde tillfälligt i England under en kall vinter i väntan på att båtar skulle trafikera Australien som är hans hemland.

Men något hände. Kvinnan återvände med barnet till Finland. Senare skilsmässa. Detta var 1964 – 1965. Nu är det 2020-tal och sonen närmar sig sextio och fadern åttio.

Det är sonhustrun i Finland som tagit kontakt. Via mejl till vänliga människor kommer hon i förbindelse med den man som är hennes mans far, hennes barns farfar och hennes svärfar. När hon berättar grips sonen, hennes man av starka känslor. Rädslor, kanske raseri.

Sonhustrun menar att detta kan bli bra för honom, för dem. Sonen säger sig aldrig ha saknat en far. Inga sociala stigman. På sjuttiotalet relativt vanligt med ensamstående mammor och det fanns både mormor och moster. Naturligtvis hade efternamnet stuckit ut men snabbt lärde han sig trixa bort frågor. Senare blev namnet ett med honom i mediebranschen. Men det som alltid irriterat var hans uselhet på ”karlgöra”. Men vad säger att det blivit annorlunda med en far i hemmet? Som kanske knappt varit där? Mest manövrererat eller funderat på lastfartyg långt borta.

Det blir ändå kontakt. Sonen får lära känna ett äldre belevat sjöbefäl. En vacker dag står sonen i flygfältets ankomsthall och spanar. Fadern känner direkt igen sin son.

Det hela avlöper väl. Fadern vill återkomma. Stanna längre. En stuga byggs som han betalar. Där bor han medan sonen med familj kommer till veckosluten. Det är bastubad och utflykter i näromgivningarna. Fadern lär känna grannar. Damsällskap intresserar också. Sonen och sonhustrun är inte så förtjusta i hans nätkontakt Nina, 42, från Moldavien. Han har planer; bygga bro, borra i berget, skaffa båt, rusta upp båthus. Måla tavlor. Finland är ett fint land. Allt är bättre i Finland: isbrytarna, stugorna, skogen, bastun, molnen, åskan.

Tyvärr har något hänt med tiden som går både långsammare och fortare. Därför blir det lätt konflikter; sonen är effektiv, vill vara ute i god tid, har dagsscheman. Fadern sover länge och ofta, märker inte om en timme eller flera rinner iväg i minnen. Det mesta går långsamt. Även om fadern inte upplever det så.

Sonen förmanar både på skämt och på allvar. Fadern skärper sig och vill inte vara till besvär – ändå blir det tokigt med trafikböter, glömda plånböcker och datorstrul. Sonen kan vara bullrig. Eller bara klippa av. Det är lättare med milda sonhustrun. Det finns sådant som sonen vägrar vidröra. Fadern försöker förslaget via henne. Men de har sitt liv och han har trots allt kommit in i deras liv väldigt sent.

Allt återges ur en tredje persons perspektiv men mest fokus är på fadern. På så vis kan den allvetande berättaren analysera tankar, beskriva göranden. Greppet ger distans åt åldrandet och sorgligheter.

Både fadern och sonen har en symbolisk svart hund. Det är tungt med hund. Dialogerna med bitsk ironi däremellan visar både samförstånd och irritation. Språket de kommunicerar på är underförstått engelska även om romanens språk är svenska utom små roliga uttryck såsom när fadern ständigt svarar på sonens utläggningar med ”fake news”. Inga personnamn nämns förutom på bipersoner. Romanformen distanserar det som ligger nära författarens egna erfarenheter.

Den här välskrivna och mänskliga romanen lämnar läsaren med en del frågor. Men vackert så. Riktiga (roman)karaktärer har hemligheter, svagheter och tillkortakommanden.

Similar Posts:

• Elofs och Olgas bok
• En pappabok om skidning
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Edna och styrkan
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Broderns hjärta har slutat att slå, levern och njurarna slutat att fungera, buken full av framskriden cancer. Hjärnan skadad av syrebrist. Modern får ta det slutgiltiga beslutet att låta sjukhuset koppla bort livsuppehållande funktioner.

Boken han har med sig Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (2006). Han läser Didions tankar om den franska historikerns Philippe Ariès forskning om medeltida dödsmedvetande; om tecken på ens förestående försvinnande. Samtidigt liknar scenen inledningskapitlet i Främlingen (1942) av Albert Camus. Resan till den döda, känslor av alienation. Det praktiska tar överhanden.

I hans inre går som på repeat: ”Min bror är död.” Han förenas med modern och syskonen. Scenen som utspelas blir en metascen. Allt vad de gör, blir klichéer ur filmer, andras upplevelser. En trop på förhand regisserad.

Osorterade minnesbilder kommer för honom, han måste skriva för att få ordning på dem. Liksom i livet är i nuet att ”lära känna min bror var detsamma som att lära mig hata honom”. Han avskydde honom men vill förstå hans liv. I sexton episoder går han genom egna minnen och andras av brodern. Moderns ord om sin äldsta som den ”snällaste av alla mina ungar.” Kvinnor som brodern levt med vittnar om värme, generositet, passion men också värsta stök med våld och misshandel. En paradox omöjlig att förstå.

Ofta uttrycker författaren tvivel: ”Jag vet inte, jag vet inte.” Alla har fel och alla har rätt.

Brodern ansåg sig lida av sår från tidig barndom. En far som övergivit honom, en okänslig och våldsam styvfar, en mor som gick undan för sin makes skull, fattigdomen, grusade förhoppningar och drömmar. Var hela broderns liv ett ”verktyg i sårets tjänst”? Louis nämner den tyske psykiatern Hubertus Tellenbach som skrivit om att ”samla vilket bränsle som helst för att hålla sitt lidandes eld brinnande”.

Trots broderns ständiga missmod kunde han också visa grandios självsäkerhet. Han var i sitt esse i berusningens början, en populär festprisse. För att sluta i en storm. Med tiden nedgången. Halvkriminell i tunga, tillfälliga byggarbeten.

En annan psykiater som Louis lyfter upp är Ludwig Binsvanger och hans teorier om depressioner som får tiden att upphöra i och med att den sårade alltid lever i ett nu fyllt av det förflutnas vålnader. Att ständigt bära runt på oförrätter i ett ältande förtär tiden. Förtär framtiden.

Författaren ställer frågor i Kollapsen: varför lyckas vissa leva någorlunda hederliga, kanske till och med harmoniska liv? Trots sår. Eller tack vare? De tar sig upp, vidare. Andra går under. När börjar undergången? Vad är arv, miljö, gener? Socialt och ekonomiskt kapital? Anhöriga tvingas uppleva gränslöshet gång på gång – som på inga andra ställen än just inom familjen förekommer. De som levt nära missbruk vet. De som inte gjort det kan (och kommer) aldrig förstå. Naturligtvis möter Louis ständig kritik för att han skriver om sina närmaste. Får de här orden finnas?

Louis skriver i en fransk, sociologisk tradition: från Zola via Camus till Foucault, Bourdieu med flera. Han är brutalt ärlig. Han tar ett ämne, en person i gången och skärskådar tragisk manlighet och våldstradition. Början med sig själv i debuten som 22-åring. Idag tolv år senare sju autofiktiva verk som haft genomslag världen över och översatta till trettio språk. Omformade till pjäser. År 2023 gästade Louis Helsinki Lit och tog upp hur maskulinitet förstör män. I Helsingfors spelas för tillfället pjäsen Våldets historia på Lilla Teatern.

Édouard Louis är en viktig samtida röst.

Similar Posts:

• Mannen, det otäcka könet
• Familj i kras
• Med ömhet inför varandet
• Den sista tiden
• Vem är inte ätstörd?

Det spelar ingen roll att mina barn föddes för 25 år sedan i Tyskland och att jag var hemma de första tre åren medan min man yrkesarbetade: att bli mamma är universellt och tankarna runt moderskap är i stort sett samma oavsett om man lever i ett traditionellt äktenskap eller om man har blivit befruktad av danska spermier. Eller kanske inte riktigt de samma, eftersom jag aldrig behövde fundera på om den främmande ungen i sandlådan eventuellt var ett halvsyskon till mina barn, men alla andra funderingar som håller på att driva Silje Marie till vansinne, känner jag väl igen.

Kan man älska två barn lika mycket? Hur är en bra mor? Vad är anknytning, egentligen? Hur gör man för att inte tappa bort sig själv under den mest intensiva småbarnstiden? Hur håller man liv i ett förhållande där ingen får sova tillräckligt? Är vänskap ett hot mot partnerskap? Måste man berätta allt för sin partner? Ska man hålla ihop bara för barnen skull?

Jag dras snabbt in i Silje Maries funderingar och förutom att jag känner igen mig, vill jag ta henne i min famn och säga ”det blir bättre”. Jag vill också viska att inga stora beslut ska tas när man är gravid eller ammar. Men hon har tack och lov goda vänner, som säger en massa klokt till henne. Om hon lyssnar? Nja, inte hela tiden…

”Att bli tillsammans med någon, alltså att gå in i ett förpliktigande, långvarigt förhållande”, sa Janne långt innan vår vänskap började vackla, ”är att ge bort sitt liv. Det fattar folk givetvis inte. För allt känns så vackert och viktigt och tryggt. Jättetryggt! Men man ger bort sitt liv. Man delar sina mest välgrundade tankar och sina mörkaste fantasier, bankkonto, familj, vänner, man köper hus ihop, man får barn ihop, och man inser inte att livet är förvandlat till skört glas förrän en av parterna står med det i handen, redo att slunga det i väggen.”

Silje Marie är gift med Helene, de har två barn tillsammans och de har fött varsin son. De delar på föräldraledigheten och kämpar på så gott de kan. Just nu är Helene med barnen hos sina föräldrar medan Silje Marie förbereder huset inför den renovering som ska utföras av ett gäng lettiska hantverkare. Men Silje Marie funderar inte bara på hur hon bäst bänder loss golvlister och vilka av deras tillhörigheter som ska sparas och vilka som kan säljas eller slängas utan hon grubblar över om deras familj har en framtid. Kommer de ens att flytta tillbaka in i huset i september? Vill Helene fortfarande vara tillsammans med henne? Silje Marie är säkert inte enkel att leva med, men vem är det? I grunden brottas hon med extremt dålig självkänsla och skäms över att hon faktiskt har svikit Helene och gjort henne besviken.

Jag tror att alla som har levt i ett förhållande eller ens funderat på att leva i ett, kan ha utbyte av Tina Åmodts första roman på svenska. För mig handlar Den andra mamman om olika faser av kärlek och om vad förändring gör med oss.

Similar Posts:

• Magisk hyperrealism från Norge
• Arvet blev ett liv i skuggan
• Nio resor i andras ångest
• Lukt av ladugård, depression och död
• Vajlett och skolan

Jane Austen har utpekats som urmoder för en rad moderna genrer, för chick-lit och feelgood och romance, och visst ligger det någonting i allt det där, men hon är också så mycket mer. Svärta och önsketänkande och radikalt jäkla trots.

Rent direkt har Austen och hennes romaner gett upphov till många hundratal, förmodligen tusentals omskrivningar – re-writes, spin-off:er, mash-ups, sequels och prequels och allt man vill kalla det. Det verkar finnas tjogvis av begrepp på engelska och få på svenska, av någon anledning.

Det finns romaner som tar sin utgångspunkt i Austens eget liv och människorna omkring henne, romaner som är hyggligt historiskt trovärdiga eller som tar sig uppenbara friheter, som att göra författaren till detektiv eller låta henne resa i tiden. Det finns romaner som återberättar hennes romaner ur någon annans perspektiv än de vanliga huvudpersonernas, romaner som ändrar någon viss punkt i intrigen, romaner som byter genre, tidsperiod och sammanhang. Stolthet och fördom med zombies. Stolthet och fördom med mord. Stolthet och fördom med drakar.

Den senaste i raden av såna här omskrivningar som jag har läst detta jubileumsår är Unmarriageable av pakistansk-amerikanska Soniah Kamal. Det är en nutida – eller någotsånär nutida, för den utspelar sig 2000-2001, och det är ju faktiskt 25 år sedan – version av Austens Stolthet och fördom med handlingen förlagd till Pakistan.

Här lever de fem systrarna Binat – Jenazba, Alysba, Marizba, Qittyara och Lady – tillsammans med sina föräldrar. De båda äldsta är inte, som sina föregångare, strax över 20, utan en bit över 30 år. Eftersom de är ogifta bor de fortfarande hemma hos sina föräldrar och hjälper till att försörja dessa. De båda yngsta är tonåringar och går fortfarande i skolan, där Jena och Alys undervisar i engelsk litteratur. Romanen inleds med en scen där Alys låter sina elever formulera om de berömda inledningsraderna till, just det, Jane Austens Stolthet och fördom.

Med tanke på att Austen hör till hennes favoritförfattare kan man ju tycka att det är märkligt att det aldrig slår Alys hur stora likheter med hennes eget liv Austens roman har, men låt nu inte det hindra dig från att plocka upp den här charmiga romanen. Viktigare är de paralleller som tonårsflickorna i inledningskapitlet kan dra mellan Austens värld och sin egen. I den övre medelklassens Pakistan, som i så många kulturer, är kvinnors sexualitet och kärleksval fortfarande en angelägenhet för hela släkten och det som definierar hennes framtida livsvillkor.

På så sätt lånar sig Austens berättelse bra till det nya sammanhanget, men här finns både likheter och skillnader gentemot ursprungsromanen. Istället för baler går familjen Binat på påkostade bröllop som varar i dagarna tre, och det är där den blyga Jena uppmärksammas av en ung man med smeknamnet Bungles, medan Alys kommer på kant med hans snorkige vän Valentine Darsee. Familjen förväntas sig omgående ett mycket fördelaktigt frieri för Jenas del, medan Alys och Darsee diskuterar det imperialistiska kulturarvet och möjligheten att skapa sig en identitet som engelsktalande pakistanier.

Även om systrarna Binat på många sätt begränsas av traditionella könsroller och äktenskapsideal är de också minst sagt kapabla att ta in och försöka balansera andra impulser. Och på sätt och vis har kanske unga kvinnor alltid, överallt gått den där balansgången mellan traditionella krav och nya, mellan rädslan att begära för mycket och önskan om att få allt?

Similar Posts:

• Stolthet och fördom och hatsex
• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Kärt återseende med dödliga underströmmar
• Ladyn som gör vad som faller henne in
• För dig som kan din Austen

Pling plong!
Här kommer Mormornallen. Kul!
Tårta och present har hon med sig.
Men kalaset ska inte vara här hemma, det är
Gammelmormor Nalle som fyller år, supermånga år!

Det är Knatts, Gnis och lilla Ludens gammelmormor som fyller år. Men Gammelmormor Nalle bor inte längre kvar i sitt fina, fina rosa hus. Hon har flyttat till ett äldreboende, där gamla som behöver hjälp och sällskap bor, berättar Nallemamman. Det spelar ingen roll att Knatt inte vill att det ska vara så. För de stora säger att de ska gå till det nya stället och äta tårta. De säger till och med att det ska bli roligt.

På Gammelgården luktar det konstigt och alla är skrynkliga som gamla skrutt. Någon gråter och någon skrattar för högt och utan tänder.

Pling plong.
-Jag vill inte vara här.
Så säger Knatt till
Gammelmormor Nalle.

Gammelmormor Nalle svarar att att hon inte heller vill vara här. Men medan Knatt vill vara i Gammelmormors vanliga hus, att katten inte ska vara död, och alla ska vara glada plus att det ska vara godis i den vanliga skålen så vill Gammelmormor Nalle vara i Paris, dansa hela natten i högklackat. Gammelmormor vill vara ung, vacker och jättestark. Och istället för en katt vill hon ha en stor vit häst!

Det är starka känslor hos både ung och supergammal. Men under tårtkalaset faller saker och ting på plats. Det kanske inte är så dumt och farligt på ett äldreboende? Man kanske kan börja känna sig trygg och nästan lite hemma där?

I år är det tjugo år sedan de första Vem-böckerna kom. Jag köpte faktiskt de två första, Vems byxor? och Vem är arg? i något sammanhang. Jag köpte dem till mig själv då jag blev fullkomligt golvad av språket, humorn, svärtan, blinkningarna till den vuxna läsaren och inte minst illustrationerna som sprakade av liv och känsla.

Stina Wirséns Vem-böcker rör sig i ett språkligt landskap där det lilla blir stort. Med korta meningar och en rytm som ligger nära barns eget tal skapar hon en text som är lika mycket paus som ord. Här finns ingen förklarande röst, bara en direkthet som låter känslorna ta plats. Det är en litterär minimalism där varje ord bär tyngd, samtidigt som bilderna tar vid och fyller ut det som inte sägs.

Det är just i denna koncentration som böckerna öppnar sig för läsaren, den som högläser får utrymme att tolka, den som lyssnar får plats att känna. Wirsén skriver ur barnets perspektiv, och det gör att de vardagliga konflikterna, om byxor, om vänskap, om att vara arg, blir existentiella. Det är böcker som med sin enkelhet rymmer en psykologisk realism.

Stina Wirséns bilder är lika direkta som hennes språk. Linjerna tycks aldrig vilja stelna, de rör sig snabbt över pappret, ibland som om de just sprungit ur en känsla. Figurerna är skissartade, med stora ögon och kroppar som inte alltid följer proportionernas regler, men det är just där uttrycket uppstår. Färgerna kan spraka, kontrastera, eller plötsligt lösas upp i en fläck som lämnar utrymme för tolkning.

Det är illustrationer som inte söker perfektion, utan snarare närvaro. Ilska blir röda streck som spretar, glädje blir mjuka kurvor och ljusa toner, ensamhet kan vara en liten figur i ett stort vitt fält. Bilderna fungerar som känslornas förlängning, de visar inte bara vad som händer, de låter oss känna det.

Similar Posts:

• Lördagsstädning
• Skrämmande, härlig utflykt ifrån sina stora
• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Att gå i cirklar
• En inkräktare?

Barnet och mamman i Cecilia Alstermarks och Mikaela Nordlunds bilderbok Mamma och havsvärken har en speciell relation. När barnet suger på mammans hårslinga blir det ett sinnligt och intimt startskott för de berättelser som mor och barn delar. Mamman har nämligen ett andra hem – under vattenytan.

För barnet i Mamma och havsvärken är varje kväll är en högtidsstund när mamman pratar om sina havsutflykter. I havet finns en hemlig syster som bjuder på ostronsufflé och pärlemorvin. Där nere tycks livet lättare och mer skimrande. Kanske kommer mamman också i kontakt med sitt ursprung, sitt egentliga jag, när hon rör sig i havsdjupet. Berättelsen om havet är hur som helst något som delar lite i hemlighet. Mamman blir en symbol för fantasin, medan pappan i berättelsen ställs utanför och får stå för det stabila, vardagliga i tillvaron: “Jag säger inget mer. Pappor fattar inte sånt här.” När pappan läser böcker för barnet upplevs de som platta och luktlösa, något som förstärker bilden av pappan som den lite tråkiga och mer verklighetsförankrade föräldern.

Mikaela Nordlunds ljuvligt, mystiska havsbilder leder oss in i berättelsen redan på bokens tapetsidor. Koloriten går i mörkblått och havsgrönt och bilderna bubblar av havsliv. Både sådant vi kan se helt tydligt och som bara går att ana sig till. Havet och havsvarelserna följer med in i den vardagliga miljön på första uppslaget där textberättelsen tar vid. Här rör sig valar, sjöhästar, bläckfiskarmar och fiskstim kring köksbord och dörrkarmar. Täcken blir till vågor, vattenspeglingar gnistrar och väta sipprar in som vore sidorna fuktskadade. Nordlunds akvareller får sidorna att bölja och för min del hade bilderna gärna fått ta ännu större plats i berättandet.

Mamma och havsvärken har en systerbok i Sara Stridsbergs och Anna-Clara Tidholms Mamman och havet från 2012, vars titel anspelar på Tove Janssons Pappan och havet. Alstermarks och Nordlunds bok har en del gemensamt med båda. Det är föräldrar som längtar bort och ut. Inte nödvändigtvis för att slippa ifrån föräldraskapet men för att få en stund för sig själva, ägna sig åt sina intressen eller följ en ingivelse. I en samtida, vardagsrealistisk tolkning tänker jag att det handlar om att arbetande föräldrar mår bra om de får göra något mer än att just arbeta och vara med sina familjer.

Föräldrars mående är ganska knepigt att skildra ur ett barns perspektiv. I Mamma och havsvärken bestämmer sig mamman så småningom för att hon inte längre kan besöka sin syster under ytan, eftersom hon behövs hos familjen och på arbetet uppe på land. Barnet är till en början nöjd. Skönt att ha mamma hemma oftare. Men, hon berättar inte längre några roliga sagor. Hennes hår luktar inte längre hav. Hon är grå och i största allmänhet en mycket tråkigare mamma: “Vem som helst kan se ju att mamma lider av havsvärk.” Så lyckas Mamma och havsvärken både förmedla ett vackert begrepp för föräldrars psykiska tillstånd och ett sätt för ett barn att förstå det, från en barnhorisont.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• Om en ö, en sommar och längtan efter en vän
• Ö- och morfartryggheten
• Kängurubarn och föräldrakärlek
• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja

Hon har den senaste tiden registrerat förändringar i den egna kroppen. Finnar har vuxit upp i pannan och från armhålorna känner hon fräna och obehagligt stickande dofter. Hon uppfattar inga ungdomliga fröjder – tvärtom – kroppen känns som en förrädare. Nu har sommarlovet börjat och mormor kastar ängsliga blickar på henne, eftersom det var så länge sedan hon såg sitt barnbarn hänga med kompisen Vilma.

Det är lättare för Sam att umgås med morfar, som är en pratkvarn och social begåvning. Det finns alltid något praktiskt göromål där Sam kan bidra med sina händer, om det så bara handlar om att hålla i en stege lutad mot väggen.

Men nog går tankarna i Sam – det är förståeligt. Hon är i precis samma ålder som hennes mamma var i när hon dog. Hon funderar på hur mamman kan ha uppträtt inför sina kompisar. Var hon ”tjejig” ? Vad intresserade henne förutom livet med kompisarna? Det faktum att hon blev gravid i så unga år har inte mormor eller morfar pratat något om.

Så här skulle en ungdomsbok kunna fortsätta och ställa barnbarn mot morföräldrar likt en traditionell frigörelse/uppgörelse mellan tonåring och föräldrar. Men redan efter några kapitel förs en fjärde person in i handlingen, nämligen en jämnårig person som morfar i sista stund erbjudit husrum i bostaden några sommarveckor. Tonåringen i fråga bor i Stockholm, är döpt till Laura men presenterar sig som hen och vill tilltalas med namnet Lau.

I alla år har ett rum i huset där Sam bor med mormor och morfar varit tillsluten med stängd dörr. Det är rummet till Sams mamma Lina. Nu får Lau flytta in där efter att morföräldrarna röjt undan de mest privata minnessakerna. Att Lau blir så självklar för morföräldrarna väcker stor irritation hos Sam. Tur att Lau har ett sommarjobb i en sommarservering när turisterna invaderar Marösund. Då slipper de ses så mycket, tänker Sam.

Sam försöker undvika Lau så mycket det går men hen lirkar fram en tråd som leder till en ny tråd att dra i. De har haft väldigt olika uppväxter, vilket kontrasteras med exempel från livet i kustsamhället och Laus uppväxt i större städer och andra länder. Ungdomarna har utvecklat olika strategier i sina familjer och texten rymmer väldigt fina detaljer som visar detta.

Det hela leder till en utvidgning i Sams sinne som är intelligent skildrad. Eftersom mormor och morfar valt att inte dela sin sorg över egna dottern Lina har Sam nu när hon själv är 16 funnit sig stå i en ensamhet som går att ta på.

I all stillsamhet växer lojaliteten mellan de jämnåriga och nyfunna vännerna. De fint mejslade personligheterna är fullt begripliga och faktiskt kan man också ana att morföräldrarnas 16 år långa sorg är ett tidsspann som upplevts som ett försvinnande kort ögonblick. Känslan av ömhet och välvilja varar i mig långt efter att läsningen tagit slut.

Livet är oberäkneligt, obegripligt, orättvist och oerhört. Alla adjektiv som börjar på o kan göras till en lång lista. I den här ungdomsboken har bråddjup och vardaglighet fått en mycket fin utformning. Varje familj har sin egen dynamik men den behöver inte stelna.

Similar Posts:

• Mat som kärlek
• Bladvändarspänning på västkusten
• På flykt under stjärnorna
• En resa mellan livet och döden
• Föräldraskap och förlust

Novellerna har korta titlar (till exempel ”Väntrummet”, ”Klassträff”, ”Väglaget” eller ”Kaffepaus”) och är relativt korta även till sidantalet. Ibland är det en tydlig protagonist som stiger fram i tredje person eller en jag-person vars dialoger och inre monologer läsaren följer. Lustigt är att karaktärerna återkommer i andra noveller. Eller gör de? Som läsare känner man igen karaktärerna men samtidigt kan man inte alltid vara helt säker … Novellerna har ofta ingen tydlig twist utan slutar relativt öppet. I och med att många karaktärer känner (till) varandra och lever i varandras närhet, blir greppet att de kliver in i varandras historier riktigt klurigt. Läsaren hålls alert.

En novell har en titel på finska (”Valomerkki”) – som betyder ”ljussignal” och avser den tidpunkt på krogen när serveringen upphör och stängningsdags närmar sig. Ordet är en finlandism, slang i text eller tal på svenska, men används allmänt bland finlandssvenskar. I novellen kan man också läsa in en symbolik – här fungerar ljussignalen som en insikt för huvudkaraktären att göra något åt sitt liv. Sena kvällar på krogen i tillfälligt sällskap leder i längden knappast till det liv hon vill ha. Tiden rusar och snart är det för sent.

Språket innehåller ibland finlandismer och ord, uttryck på dialekt. En novell heter ”Skäriliv” vilket är en regional benämning på att vistas på sin sommarstuga i skärgården all ledig tid. Magda har dubbla känslor för detta. Något som borde bli en vila, blir lätt en kraftansträngning. Den sköna stunden på bryggan efter bastun på fredag kväll föregås av planerande och stress under arbetsveckan. Därtill dessa ”krankar” (myggor på normspråk) i sommarkvällen… I andra noveller kan dialoger innehålla uttryck på österbottninsk dialekt (”Sidu he, e du här.”).

Flera noveller handlar om äldre ensamma män. Med sina vanor och funderingar. Många jämnåriga är borta eller upptagna av egna liv. Problem med alkohol. Är det fel att gifta sig med en vänlig, fattig kvinna från en annan världsdel och kultur (”Köpa kärlek”)? I ”De döda svarar inte” läser änklingen dödsannonser och går på kyrkogården. Hälsar på nära och bekanta som ligger där. Fundera på den unga flickan som räfsar och rensar. Med livet framför sig. Den egna framtiden är kort.

Novellsamlingen är läsvärd. Jag tycker om den. Vanliga människor under (o)vanliga livsskeden. Berättargreppet är ibland något övertydligt. Kanske skulle mera fått lämnas åt läsaren? Ändå läser jag gärna Frantz noveller. Ibland är det övertydliga på pricken rätt. Novellerna säger något om vår tid. Karaktärernas tillkortakommanden och förhållningssätt är realistiska. Det blir krasst på ett avväpnande vis.

Här handlar det om vardagens rutiner och tidstjuvar, familjebekymmer, hemligheter och längtan. Skvaller och småprat, kallprat. Livsförändringar som bara kom. Stress och press eller lugna puckar. I kassakön, på bryggan, på jobbet, på klassträffen, i baren, i byn …

Men dödar någon verkligen för att få ha ett bra svampställe i fred? På riktigt? Antagligen. En kantarelltjuv kan säkert få en att se rött. Tillfället gör mördaren.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Noveller, aktuella än idag
• Komprimerade noveller
• Noveller om pojkar och män