Allt från skapelseberättelser och bibelns böcker handlar om fadern och sonen. Temat föräldrar – barn kan varieras i det oändliga.

Under de senaste decennierna har det skrivits mängder av biografiska böcker med tydlig jag-röst där en vuxen son eller dotter går genom förhållandet till sin far. Fadern är ofta död vilket triggar igång intresset att lära känna en bortvänd fader. Fadern kan också leva. Både som levande och död kan en far, en förälder, vara mer eller mindre närvarande. Frånvarande.

Här är det Björn Wiman som försöker få korn på den man som var hans far. Berra. Med finländsk mamma och en supande far som Berra kickar ut så fort han växt upp. Berra träffar Björns mamma och de får barnet som blir Björn. Skilsmässa. 1970-tal. Lite kontakt fram tills Berra kan ta med 7-åringen ”för att åka lagg” i Hammarbybacken. Utförsåkningen blir deras ”umgänge”. Med tiden till skidorter i Sverige och Norge men också långa bussresor till Alperna där de bor i små byar och tar sig upp på glaciärer. ”Det här är kalas, Björne.” Berra är kung i backen.

Berra är en trevlig typ. Omtyckt lärare, kvinnokarl av stora mått, skämtande anekdotmakare, sportig och snygg, gourmetkock i hemmaköket. Även en rätthaverist som säger ifrån. Kan härma nasalt överklassuttal. Pappan representerar 1970-tal. Rekordårens klassresenär med fritid. Framåt. Man ska ha det bra.

Det finns en bitterhet hos författaren över faderns ointresse. Särskilt när författaren får egna barn när han ett hopp om att fadern ska engagera sig. Om föräldern inte förstår eller vill förstå? Inte kan leva sig in i hur det är att vara barn, barnbarn till sig själv? Inte orkar. Som knappt kände sin egen far. Inte ens kallat honom någonsin ”far”. Ett mönster upprepande sig självt.

Författaren å sin sida gör allt för att inte likna, inte reagera, inte leva livet såsom fadern gjort. Vill i varje val leva sitt liv tvärtom. Med livslånga nära relationer och familjeliv. Det blir många gånger dött lopp och utförsbacke i kontakten med fadern.

Tystnaden går neråt. Varför fick författaren inget veta om sin finländska släkt? Farmodern, en för författaren viktig person, som en gång kommit med föräldrar från Finland, arbetat och slitit, varit gift med två alkoholister och fött två söner. Hon hade ryska rötter. Möjligen judiska? De fattigas minne är kort, såsom Albert Camus ungefär en gång sagt. Till och med i arkiven i Finland tar tråden slut.

Halva boken handlar om skidning. Specifikt utförsåkning. Mängder av fakta. De första skidtävlingarna i Tromsø 1843, hela Norges historia som skidnation, utvecklingen av skidturismen globalt och nationellt, Holmenkollenspelen, om utrustning och pjäxor, om glaciärer och klimatförändring. Ett överklassnöje som med tiden blev för alla. På skidor kunde män och kvinnor tidigt mötas relativt jämställt. Om skidorter i Schweitz och Österrike … I Åre och i Sälen, Dalarna. Författaren har gjort ett grundligt forskningsarbete om orternas historia. Läsaren behöver vara påläst själv och ha ett genuint intresse för både skidåkning och historia – annars trillar man lätt av pinn när texten blir föreläsning.

En väckarklocka blir onekligen kalla fakta om att snön kommer i en snar framtid att försvinna på många platser. Den har gjort det redan. Naturligtvis har vi redan i tiotals år hört om åretomgröna skidorter med rostiga liftanordningar men i Wimans bok åskådliggörs den ofrånkomliga utvecklingen. Han har varit där.

Här finns mängder av referenser till författare, forskare, upptäcktsresande, konstnärer, musiker, filosofer … Källförteckningen på bokens sista sidor är utförlig.

Bildspråket i boken är livligt och metaforerna många. Titelmetaforen ”Den lyckligaste leken” är ord av Jean-Paul Sartre om utförsåkningen. Den leken fick Björn Wiman lära av sin far.